Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.44.0-wmf.3 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion 104 194810 581827 581218 2024-11-16T20:58:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581827 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{huvud|24||}}</noinclude>denna åter till öfverliggarens öfverkant hafva vi 4,6 dec.-tum. På detta exemplar är knappen förlorad<ref>Det skulle eljest i sin helhet egt en längd af 3′, 2″, 2‴.</ref>; men på ett annat, B 2, derå han är bibehållen, ligger hans spets 5,5 dec.-tum öfver parerstångens underkant, på ett tredje ex. B 3, 6 dec.-tum; men på det fjerde, B 12, endast något öfver 5 dec.-tum. Förf:n måste likväl anmärka, att på de tvenne, i detta hänseende kortaste exemplaren, tenen är något böjd; detta gör emellertid icke allt. Detta svärd eger, sade vi, parerstång. Denna är emellertid ingenting annat än en långdragen, oval jernskifva, som skiljer klingan ifrån handkaflen. Parerstångens dimensioner äro: {| align="center" |- |align="center" valign="top"|B1 |align="center" valign="top"|längd |align="center" valign="top"|3,4 |align="center" valign="top"|största&nbsp;bredd |align="center" valign="top"|0,9, |align="center" valign="top"|tjocklek |align="center" valign="top"|0,6 |align="center" valign="top"|dec.-tum, |- |align="center" valign="top"|B2 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|3,4 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|0,8, |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|0,6 |align="center" valign="top"|” |- |align="center" valign="top"|B3 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|3,7 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|1,0, |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|0,7 |align="center" valign="top"|” |- |align="center" valign="top"|B4 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|3,2 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|? |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|? |align="center" valign="top"|(mycket&nbsp;bristfälligt). |- |align="center" valign="top"|B12 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|3,5 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|1,0, |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|0,6 |align="center" valign="top"|dec.-tum. |- |} Tenen från parerstångens öfverkant till öfverliggarens underkant har på de tre förstnämnda exemplaren resp. 3,4, 3, 2, 3,8 dec.- tums längd, på B 12 åter 3,0. Öfverliggaren, till utseende lika med parerstången, men något mindre, har på {| align="center" |- |align="center" valign="top"|B1 |align="center" valign="top"|längden |align="center" valign="top"|2,8 |align="center" valign="top"|största&nbsp;bredden |align="center" valign="top"|1,1, |align="center" valign="top"|tjockleken |align="center" valign="top"|0,5 |align="center" valign="top"|dec.-tum, |- |align="center" valign="top"|B2 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|2,7 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|1,0, |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|0,6 |align="center" valign="top"|” |- |align="center" valign="top"|B3 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|3,3 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|1,1, |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|0,7 |align="center" valign="top"|” |- |align="center" valign="top"|B12 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|2,8 |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|0,9, |align="center" valign="top"|” |align="center" valign="top"|0,5 |align="center" valign="top"|(mycket&nbsp;förrostad). |- |} På öfverliggaren är med två nitar fästad knappen, eller såsom vi skulle rättare säga, hatten, en verkligen ”trekantig hatt” af jern, hvars bas fullkomligen fogar sig efter öfverliggarens ovala ofvansida, sjelf upptill sammanslutande sina bugtiga sidor till en rygg och i en spets. Denna slutprydnad, som på B1 gått förlorad, har på B2 höjden af 1 dec.-tum, på B3 1,3 och på B12 1,1 dec.-tum. Fästet får härigenom en höjd från parerstångens underkant till hattens spets af omkring 5{{bråk|1|2}} dec.-tum, och lemnar derigenom ett, såsom det tyckes, tillräckligt utrymme för en väldig kämpahand. Handkaflen af trä var väl beklädd med skinn eller stundom med en tunn metallplåt; detta är dock blott en gissning. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> aqu0f7dcin2w261sjesvlqr6uggrugn 104 195175 581790 581754 2024-11-16T14:55:25Z Gottfried Multe 11434 581790 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|48||}}</noinclude>Om substantiv på <i>-er</i> är intet för målet eget att anmärka, utom att <i>son</i> heter <i>sônn,</i> pl. <i>sönnjer.</i> Rörande neutra af fjärde deklinationen är att märka, att många af dem, som i riksspråket få <i>-n</i> i pluralis, i målet hafva <i>-r;</i> så <i>öger,</i> äfven <i>ögur, örer</i> i Rbg, likaså i Nora, där det ock heter <i>äppler, pärer, haller, linger, svä<big><b>l</b></big>er, smultrer</i> (ock <i>smulter</i>), <i>boer.</i> Riksspråkets <i>kläder</i> heta däremot <i>k<big><b>l</b></big>än. Bräde</i> heter i Rbg <i>bräe,</i> pl. <i>brän; b<big><b>l</b></big>a,</i> pl. <i>b<big><b>l</b></big>an, stä</i> (städ), pl. <i>stän,</i> äro analogibildningar efter <i>bo, bon,</i> ock dylika. Svaga feminina få i <i>Fläckebo</i> socken (uttalad <i>”F<big><b>l</b></big>ättjebo”</i><ref>Skrifsättet <i>Fläckebo</i> grundar sig på en egendomlig falsk analogibildning. Ortens namn har nämligen af gammalt vurit <i>Flætiabo</i> (väl att härleda ur fornn. <i>flet,</i> g. pl. <i>fletja</i>), såsom <i>Styffe</i> angifver från 1371 (Skandinavien under Unionstiden s. 238). Men emedan numer i folkspråket <i>-ttj-</i> vanligen motsvarar riksspråkets <i>kk</i> (<i>vättja,</i> väcka o.&nbsp;s.&nbsp;v.), har man trott, att så äfven vore fallet här ock så i skriften rättat hvad man trodde vara ett förskämdt allmogeuttal. En likartad analogibildning har allmogen själf gjort i de västgötska märkvärdiga formerna <i>nökka</i> (nyttja), <i>vekka</i> (vittja) ock i de helsingska imperfekten <i>nikkte</i> (nyttjade), <i>äkkte</i> (af <i>ättja,</i> fornn. <i>etja</i>), <i>vikkte</i> (vittjade) m.&nbsp;fl. — På tal om <i>Fläckebo</i> må nämnas, enligt meddelande af Docenten Kempff, att allmogen därstädes på Salasidan anser, att det talas <i>”underlit på annersia sjön”,</i> utan att dock kunna redogöra för, hvaruti det <i>”underlia”</i> består.</ref> i sing. den gamla oblika kasusändelsen <i>u</i> öfveralt för <i>-a,</i> t.&nbsp;ex. <i>ladu,</i> lada, detta enligt meddelande af Docenten <i>H. Kempff;</i> i Nbg, Rbg, Skbg m.&nbsp;fl. orter få de i pl. <i>-ur;</i> så <i>gruvur, stikkur, lögur, jäddur, jäntur, gummur</i> o.&nbsp;s.&nbsp;v. Ofta uttalas dock <i>-ur</i> som <i>-er,</i> stundom nästan <i>-ör;</i> äfven höres <i>-or.</i> Af <i>doter</i> har jag i pl. hört formen <i>dotrar; broder, bröder</i> blir i Rbg <i>bror, brör.</i> Den bestämda formen är för starka maskulina i singularis lika som i riksspråket. Svaga maskulina få ofta i bestämd ställning en sammandragen form med långt utdragen rotvokal, så att nästan ett kort efterslag af <i>e</i> höres, t.&nbsp;ex. <i>gra’n, bo’n, ä’n, må’n sko’ln</i> för grannen, bonden, änden, månen, skolen. En utdragen bestämd form hōres ock i ord på <i>-are: bokhålla<big><b>n</b></big></i> (-hållaren). <i>Mannen</i> heter i Nora <i>man: ”D’ä gruv<big><b>l</b></big>it va nämndeman vu<big><b>tt</b></big>a</i> (har blifvit) <i>stinn å fet”.</i> Starka feminina hafva artikeln <i>-a;</i> så <i>handa, natta,</i><noinclude> <references/></noinclude> m12ra4jbqurp1e5cs5g8yok3o75s98d 104 195187 581768 2024-11-16T12:14:26Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 581768 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />112</noinclude>säger hon om fadern och Helmer, »ni ha bara tyckt, att det har varit lustigt att vara förälskade i mig», Det är, som om hon ville säga: åtminstone så mycket måtte väl ett äktenskap vara värdt som en vanlig handelsfirma, som sköter gemensamma intressen, där den ene kompanjonen alltid behandlar det som hufvudsak, att den andre skall vara invigd i allt och förstå sig på de gemensamma angelägenheterna. Det är därför Nora icke vill mottaga Helmers försäkran, att hon skall vara »hans hustru och barn, han hennes vilja och samvete». En sådan äktenskapets skyddsinrättning har hon nu haft nog af, hon ser, hvart det leder, när »en skall vara bägges vilja», och det är samma resonemang, som här tillämpas med afseende på familjen, som förut tillämpats med afseende på samhället, vådligheten af dylika skyddsanstalter, som verka drifhusmässigt under den rutinerade trädgårdsmästarens egenmäktiga skalperknif. Nora slutar med att säga, att de heligaste af alla plikter äro plikterna mot en själf, man är först människa, sedan maka och moder. Detta påstående kan vara betänkligt nog, men dess betydelse är riktig, om man förstår dess bud som ett ''först'' och ett ''sedan'', ett grundläggande och ett sekundärt, icke ett större och ett mindre. Säkert är, att i första och sista hand måste man taga vara på sig själf, vara sin egen förmyndare. För öfrigt skulle man ju också kunna uttrycka detta styckes släktskap med de föregående samhällsdramerna så, att man äfven på Nora använde namnet en falsk samhällets pelare, då hon som mor egentligen borde ha varit stödet för sina barn, för det lilla samhället, som kallas ett hem. {{Tre stjärnor}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> r7k15ut0bqfq74wl1t5nhozgvjdhc2p 104 195188 581769 2024-11-16T12:34:04Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 581769 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|113}}</noinclude>Hade uppståndelsen vid »Dockhemmets» framträdande varit stor, var den, vid »Gengångares» offentliggörande 1881, än större. De ärftliga sjukdomarnas förödande inflytande som hemliga faktorer inom samhällslifvet hade hittills icke dragits inom teaterdiskussionens domvärjo, och naturligtvis var det fy, som ropades öfver stycket, i så fall berättigadt, att ämnet är i högsta grad ohyggligt och pinsamt, och att vi med all aktning för teaterns fria yttranderätt må be om förskoning för ''många'' dylika stycken. Den med häpnad blandade förargelse, som upptagandet af ämnet väckte äfven bland Ibsens beundrare, får en lustig bekräftelse af det öde, som vederfors den tryckta boken. Genom rekvisitioner var en god del af upplagan på förhand betingad af köplystna kunder, men några dagar efter sedan boken blifvit synlig, öfversvämmades den antikvariska bokhandeln af Gengångar-exemplar, som blifvit bortslumpade af missnöjde köpare (Jægers norska litteraturhistoria för sista århundradet). Stormen har nu lagt sig, ett lugnare bedömande har inträdt, pjäsen har vunnit den beundran, den i så hög grad förtjänar, och man inser nu, att det icke är »lasarettsluften», som lockade Ibsen att behandla ämnet, att kärnpunkten i stycket alls icke är Osvalds hemska sjukdom, men den frågan, huruvida det finns sådana undantagsfall, där ett sådant uppförande som Noras är berättigadt eller icke. Detta hade förnekats af Ibsens motståndare. Nu framställer han fru Alvings öde som en fråga till dem. Man hade sagt, att Helmers förbrytelse, om också stor dock var den första mot Nora, och han hade aldrig hört henne begära ett annat behandlingssätt än myndlingen och leksaken. För<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Ibsen.''}}||{{m|8}}}}</noinclude> l8gqpayeaib1apwssxni7e2ss1hgmch 104 195189 581770 2024-11-16T12:40:45Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 581770 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />114</noinclude>hållandena voro icke förtviflade, och därför var hennes otålighet själfsvåld, och däri kunde man ju till en viss grad ha rätt. Man hade talat vackra ord, att äfven de olyckliga förhållandena kunna uppfostra en karaktär och utbilda den, det blir kanske mindre lyxskönhet, men det torde bli mera hjärtefägring, med ett ord sådana argument hade anförts, hvilka här icke behöfva närmare angifvas, då vi så väl känna till dem och äfven här kunna vi ju ge vårt erkännande. Och man hade slutligen talat högtidliga ord, som i sanning göra denna fråga mycket svårlöst. Skall nöden bryta ingångna förpliktelsers gällande kraft? Skall budet heta: »du skall icke stjäla, men om nöden tvingar dig, må du stjäla, och det är du som bestämmer, när den tidpunkten kommer», eller skall det heta: »du skall icke göra äktenskapsbrott, men känner du dig olycklig, må du söka en gladare tillvaro i en annans famn». Nej, heter det på denna sida, en desertör från fanan kan möjligen ursäktas men aldrig gillas. Han måste stå kvar på sin post, äfven om slaget aldrig kan vinnas, därför att disciplinen icke kan undvaras, och därför att utan denna mänsklig ordning vore ett tomt ord. Jag har med den största skärpa, som det varit mig möjligt, sökt framhäfva styrkan af motsidans argument för att vi skola inse, huru viktigt det var för Ibsen att i ett rätt slående exempel visa, att frihetsrätten, revolutionsrätten,upprorsrätten i vissa enskilda fall var tillåten. Frihetsevangeliets faror vet Ibsen lika väl som någon, den omogna upproriskhetens faror. Jag går här ur ramen för detta familjedrama för att gifva en antydan, hur jag tror, att han löser detta spörsmåls svårighet. I hans senare stycken, skall jag få tillfälle att fram-<noinclude> <references/></noinclude> fctpr4dd86m9xbgm3cwva20ihn62ht6 104 195190 581771 2024-11-16T13:28:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581771 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>varit innerligt förbundna med varandra i sitt förra liv, men nu stodo kalla och skälvande, i ömsesidig fruktan, liksom ännu icke förtrogna med sitt tillstånd eller vana vid okroppsliga varelsers sällskap. Var och en av dem var ett spöke, och skräckslaget över det andra spöket! De voro även skräckslagna över sig själva, ty det kritiska ögonblicket slungade dem tillbaka till självmedvetande och uppenbarade för vartdera hjärtat dess historia och erfarenhet, såsom livet aldrig gör annat än i dylika andlösa minuter. Själen skådade sina drag i det flyktande ögonblickets spegel. Det var med fruktan och darrande och liksom motsträvigt, som Arthur Dimmesdale sträckte fram sin dödskalla hand och vidrörde Hester Prynnes lika kalla hand. Hur kallt detta handslag än var, förtog det dock det svåraste i mötet. Nu kände de sig åtminstone såsom invånare på samma klot. Utan att ett ord talades vidare, utan att vare sig han eller hon tog ledningen, endast med ett tyst samtycke, gledo de tillbaka in i skogens skugga, ur vilken Hester hade dykt fram, och satte sig på mosshögen där hon och Pearl nyss hade suttit. När de fått tillbaka talförmågan, utbytte de först endast några anmärkningar och frågor såsom två bekanta bruka göra, om den dystra himmeln, det hotande ovädret och därpå om varandras hälsotillstånd. Så gingo de vidare, icke djärvt utan steg för steg, tills de kommo till de ämnen, som vilade djupast i deras hjärtan. Så länge åtskilda av ödet och omständigheterna som de hade varit, behövde de någonting enkelt och tillfälligt, som gick före och slog upp dörrarna till samtalet, så att deras verkliga tankar kunde stiga över tröskeln. Efter en stund fäste prästen sin blick på Hesters ansikte. — Hester, sade han, har du funnit frid? Hon smålog sorgset och såg ned på sitt bröst. — Har du? frågade hon. — Nej! — intet annat än förtvivlan! — svarade han. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|153}}</noinclude> 1xxm2udj67ccf78yxw1nm830s1sbmqp 581772 581771 2024-11-16T13:28:47Z Thuresson 20 581772 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>varit innerligt förbundna med varandra i sitt förra liv, men nu stodo kalla och skälvande, i ömsesidig fruktan, liksom ännu icke förtrogna med sitt tillstånd eller vana vid okroppsliga varelsers sällskap. Var och en av dem var ett spöke, och skräckslaget över det andra spöket! De voro även skräckslagna över sig själva, ty det kritiska ögonblicket slungade dem tillbaka till självmedvetande och uppenbarade för vartdera hjärtat dess historia och erfarenhet, såsom livet aldrig gör annat än i dylika andlösa minuter. Själen skådade sina drag i det flyktande ögonblickets spegel. Det var med fruktan och darrande och liksom motsträvigt, som Arthur Dimmesdale sträckte fram sin dödskalla hand och vidrörde Hester Prynnes lika kalla hand. Hur kallt detta handslag än var, förtog det dock det svåraste i mötet. Nu kände de sig åtminstone såsom invånare på samma klot. Utan att ett ord talades vidare, utan att vare sig han eller hon tog ledningen, endast med ett tyst samtycke, gledo de tillbaka in i skogens skugga, ur vilken Hester hade dykt fram, och satte sig på mosshögen där hon och Pearl nyss hade suttit. När de fått tillbaka talförmågan, utbytte de först endast några anmärkningar och frågor såsom två bekanta bruka göra, om den dystra himmeln, det hotande ovädret och därpå om varandras hälsotillstånd. Så gingo de vidare, icke djärvt utan steg för steg, tills de kommo till de ämnen, som vilade djupast i deras hjärtan. Så länge åtskilda av ödet och omständigheterna som de hade varit, behövde de någonting enkelt och tillfälligt, som gick före och slog upp dörrarna till samtalet, så att deras verkliga tankar kunde stiga över tröskeln. Efter en stund fäste prästen sin blick på Hesters ansikte. — Hester, sade han, har du funnit frid? Hon smålog sorgset och såg ned på sitt bröst. — Har du? frågade hon. — Nej! — intet annat än förtvivlan! — svarade han.<noinclude> <references/> {{ph|153}}</noinclude> jrjaw5ap9ebsdwctn9yr403ye1ppmt0 104 195191 581773 2024-11-16T13:30:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581773 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Vad kan jag hoppas annat, sådan jag är och med det liv jag lever? Om jag vore gudsförnekare, en människa utan samvete — en usling med råa och brutala instinkter — då kunde jag ha funnit friden långt före detta. Nej, då skulle jag aldrig ha förlorat den! Men sådan som min själ nu är, har allt vad där ursprungligen fanns av gott, alla Guds bästa gåvor, blivit en andlig pinas redskap. Hester, jag är djupt olycklig! — Folket vördar dig, sade Hester. Och säkerligen verkar du gott bland människorna. Är icke detta dig till någon tröst? — Till större olycka, Hester — endast till så mycket större olycka! svarade prästen med ett bittert småleende. Vad beträffar det goda, som jag kan synas uträtta, tror jag inte själv därpå. Det måste vara en villa. Vad kan en fördärvad själ som min göra för andra själars frälsning? Eller en besmittad själ för andra själars rening? Och folkets vördnad — jag önskar att den vände sig i förakt och hat! Kan du anse det för en tröst, Hester, att jag måste stå där på min predikstol och möta så många uppåtvända ögon, fästa på mitt ansikte som om himmelens ljus strålade ut därifrån — att jag måste se min hjord hungra efter sanningen och lyssna till mina ord som om en pingstens eldtunga talade — och sedan blicka inåt och se den svarta verkligheten hos den, som de avguda! Jag har skrattat i bitterhet och hjärtångest åt motsatsen mellan vad jag synes vara och vad jag är. Och Satan skrattar också åt det! — Du gör dig själv orätt i detta, sade Hester milt. Du har djupt och bittert ångrat. Din synd ligger bakom dig i en för länge sedan svunnen tid. Ditt nuvarande liv är i sanning icke mindre heligt än det synes i människors ögon. Finns det ingen verklighet i en ånger, som beseglats och bevittnats av så många goda gärningar? Och varför skulle den icke bringa dig frid? — Nej, Hester, nej! svarade prästen. Det finns ingen-<noinclude> <references/> 154</noinclude> rtpm58ui30uycbpiijd5jveja9txqii 104 195192 581774 2024-11-16T13:32:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581774 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>ting verkligt i den. Den är kall och död och kan ingenting göra för mig. Botgöring har jag haft tillräckligt! Ånger har det aldrig varit! Annars skulle jag för länge sedan ha kastat av denna dräkt med dess bedrägliga sken av helighet och visat mig för människorna sådan som de skall se mig på domens dag. Lycklig du, Hester, som bär den eldröda bokstaven öppet på ditt bröst! Min bränner i hemlighet! Du anar ej, vilken lättnad det är att efter sju års bedrägeri äntligen få blicka in i ett öga, som ser mig som jag är. Hade jag en enda vän — eller vore det så min värsta fiende! — till vilken jag dagligen kunde gå, då jag vämjdes vid alla andras lovprisande, och bli bemött som den uslaste bland syndare, så tror jag, att min själ därigenom skulle hållas vid liv. Till och med denna gnista sanning skulle rädda mig! Men nu är det endast falskhet — endast tomhet — endast död! Hester Prynne såg in i hans ansikte men tvekade att tala. Och likväl gåvo dessa hans ord, då han nu så våldsamt uttalade sina länge undertryckta känslor, henne den rätta utgångspunkten för det hon hade kommit för att få säga honom. Hon övervann sina farhågor och talade ut. — En sådan vän som du nu har önskat dig, sade hon, hos vilken du kunde få gråta över din synd, har du mig, din medbrottsling! Åter tvekade hon, och det var med ansträngning hon fortsatte. En sådan fiende, som du nämnde, har du länge haft, du bor under samma tak som han! Prästen sprang upp, flämtande efter andan och med handen så hårt tryckt mot hjärtat, som om han velat slita det ur sitt bröst. — Ha! Vad säger du! utropade han. En fiende! Och under mitt eget tak! Vad menar du? Hester Prynne insåg nu fullt den djupa oförrätt hon gjort sig skyldig till mot denne man, då hon under så många år, då hon för ett enda ögonblick prisgivit honom åt en person, vilkens avsikter ej kunde vara annat än<noinclude> <references/> {{ph|155}}</noinclude> p3vfyydkhd1uwp08a4ws0sy9dzrn2rq 104 195193 581775 2024-11-16T13:34:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581775 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>ondskefulla. Redan den omedelbara närheten av en fiende, under vilken mask denne än dolde sig, var nog för att verka störande på en så känslig varelses magnetiska sfär. Det hade funnits en tid, då Hester var mindre medveten om detta. Eller kanske tänkte hon i sin egen sorgs misantropi, att prästen väl kunde bära det hon ansåg vara ett drägligare straff. Men på sista tiden, sedan den natt då hon fann honom vid skampålen, hade hennes medkänsla för honom både veknat och blivit starkare. Nu läste hon tydligare i hans hjärta. Hon tvivlade icke på att Roger Chillingworths ständiga närvaro, hans ondskas hemliga gift, som besmittade luften omkring honom, och den befattning han i egenskap av läkare tog med prästens kroppsliga och själsliga krämpor — att alla dessa tillfällen hade fått tjäna det grymmaste ändamål. Genom dem hade den lidande mannens samvete hållits i ett irriterat tillstånd, icke i syfte att bota genom hälsosam smärta, utan för att upplösa och fördärva hans andliga människa. Dess resultat här på jorden kunde knappast bli något annat än vansinne, och i en annan värld hans eviga avlägsnande från det goda och sanna, av vilket vansinnet kanske är den jordiska förebilden. Och till ett sådant fördärv hade hon bragt den man, som hon en gång, nej — varför skulle vi ej säga det? — som hon ännu så lidelsefullt älskade! Hester kände, att om prästens goda namn, ja hans liv hade offrats, skulle detta ändå, som hon redan sagt Roger Chillingworth, ha varit oändligt mycket bättre än det alternativ hon valde. Och hellre än att nu nödgas bekänna denna gräsliga oförrätt, skulle hon med glädje ha lagt sig ned på mossan och dött där vid Arthur Dimmesdales fötter. — Åh, Arthur, utropade hon, förlåt mig! I allting annat har jag strävat att vara sannfärdig! Sanningen var den enda dygd jag kunde ha hållit fast vid, och jag höll också fast vid den i allt, utom då din välfärd, ditt liv,<noinclude> <references/> 156</noinclude> nmp1i388f665y95te2t3h5c3bwtxcv8 104 195194 581776 2024-11-16T13:35:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581776 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>ditt goda namn och rykte stod på spel! Då samtyckte jag till ett bedrägeri. Men en lögn är aldrig bra, även om döden hotar på andra sidan! Förstår du ej vad det är jag vill säga? Den där gamle mannen — läkaren — han som kallas Roger Chillingworth — han var min make! Prästen såg på henne ett ögonblick med all den häftiga lidelse, som i mer än en form var inmängd i hans högre, renare och mildare egenskaper och som i själva verket var den del av honom, som djävulen gjorde anspråk på och genom vilken han försökte vinna honom hel och hållen. Aldrig hade Hester blickat in i en mörkare och grymmare uppsyn. Under den korta stund det varade, var det en mörkrets förklaring. Men hans karaktär hade så försvagats av lidandet, att även dess lägre viljeyttringar endast förmådde resa sig till en kort kamp. Han sjönk ned på marken och dolde ansiktet i händerna. — Jag borde ha vetat det, mumlade han. Jag visste det! Uppenbarades icke hemligheten för mig vid hans första anblick, då mitt hjärta ryggade tillbaka för honom, liksom det gjort varje gång jag sett honom sedan? Varför förstod jag icke? Åh, Hester Prynne, föga, föga fattar du hela fasan i detta! Och skammen — ogrannlagenheten — gemenheten i detta blottande av ett sjukt och brottsligt hjärta inför just de ögon, som skulle frossa i anblicken! Kvinna, kvinna, du är ansvarig för detta! Jag kan aldrig förlåta dig! — Du måste förlåta mig! utropade Hester och kastade sig ned på marken bredvid honom. Låt Gud straffa! Du måste förlåta! Med plötslig, förtvivlad ömhet slog hon armarna kring honom och tryckte hans huvud mot sitt bröst utan att bry sig om att hans kind vilade mot den eldröda bokstaven. Han ville frigöra sig men ansträngde sig förgäves. Hester ville icke släppa honom, av fruktan för att han skulle se henne i ansiktet med stränga ögon. Hela världen hade sett hotfullt på henne — under sju långa år hade<noinclude> <references/> {{ph|157}}</noinclude> in746mb9b23hx2ekzy29xqai4l22mg3 104 195195 581777 2024-11-16T13:37:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581777 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>den gått och blickat bestraffande på denna ensamma och övergivna kvinna — och hon hade burit det, hade icke en enda gång vänt bort sin stadiga, sorgsna blick. Himmelen hade också sett hotande på henne, och hon hade icke dött. Men en fientlig blick från denne bleke, svage, syndige och djupt slagne man skulle Hester icke kunnat bära utan att dö! — Vill du förlåta mig? upprepade hon gång på gång. Vill du se vänligt på mig? Vill du förlåta mig? — Jag förlåter dig, Hester, svarade prästen slutligen med ett djupt tonfall, ur en avgrund av sorg, men utan vrede. Jag förlåter dig nu av allt mitt hjärta. Må Gud förlåta oss båda! Vi är icke de värsta syndare i världen, Hester. Det finns en, som till och med är värre än den besmittade prästen. Den gamle mannens hämnd har varit svartare än min synd. Han har kallblodigt kränkt ett människohjärtas helgedom. Du och jag, Hester, har aldrig gjort det. — Aldrig, aldrig! viskade hon. Det vi gjorde hade sin egen helgelse. Vi kände det så! Vi sade det till varandra! Har du glömt det? — Tyst, Hester! sade Arthur Dimmesdale, i det han reste sig från marken. Nej, jag har icke glömt! De satte sig ned igen, sida vid sida, hand i hand, på det kullfallna trädets mossbelupna stam. Livet hade aldrig skänkt dem en mörkare stund, det var den punkt, dit deras vägar så länge hade pckat och fördunklats mer och mer, där de slingrade sig fram. Och likväl fylldes den stunden av en tjusning, som höll dem kvar och drev dem att förlänga den med den ena minuten efter den andra. Skogen var mörk omkring dem, träden knakade för en stormvind, som svepte fram. Grenarna svängde tungt av och an över deras huvuden, medan det ena högtidliga gamla trädet viskade till det andra, liksom berättade det de båda mäniskornas dystra saga eller förebådade kommande olycka. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 158</noinclude> mhg9ifp7lmgi7nmql0kjfi5o7i4r4gm 104 195196 581778 2024-11-16T13:39:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581778 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Och likväl dröjde de. Hur ödslig syntes ej skogsstigen, som ledde tillbaka till kolonien, där Hester Prynne åter måste taga upp sin vanäras börda, prästen sitt goda namns tomma gäckeri! Så dröjde de ett ögonblick längre. Aldrig hade något gyllene ljus synts så dystert som skymningen i denna mörka skog. Här, där endast hans ögon sågo henne, behövde ej den eldröda bokstaven bränna sig in i den fallna kvinnans bröst! Här, endast sedd av hennes ögon, kunde Arthur Dimmesdale, falsk inför Gud och människor, för ett ögonblick vara sann! Han spratt till vid en tanke, som plötsligt rann upp hos honom. — Hester, utropade han, här möter oss en ny fasa! Roger Chillingworth känner din avsikt att avslöja hans verkliga karaktär. Skall han fortfarande bevara vår hemlighet? Vilken riktning skall hans hämnd nu taga? — Det ligger en underlig hemlighetsfullhet i hans natur, svarade Hester tankfullt; och den har blivit starkare nu genom hans dolda hämndplaner. Jag tror knappast, att han kommer att förråda hemligheten. Säkert söker han andra utvägar att tillfredsställa sina onda avsikter. — Och jag! — hur skall jag kunna fortsätta att leva och andas samma luft som denne min dödsfiende? utropade Arthur Dimmesdale med en rysning och pressade nervöst handen mot hjärtat — en åtbörd som hade blivit fullkomligt omedveten hos honom. Tänk du för mig, Hester! Du är stark. Avgör för mig! — Du får ej längre bo tillsammans med honom, sade Hester långsamt och bestämt. Ditt hjärta får ej längre ligga blottat för hans onda ögon! — Det vore långt värre än döden! svarade prästen. Men hur skall det kunna undvikas? Vilket annat val har jag väl? Skall jag lägga mig ned igen på de vissna löven och dö med ens? — Ack, hur du blivit tillintetgjord! sade Hester med<noinclude> <references/> {{ph|159}}</noinclude> r0qe4msz2rxob9begxxd8lat30d0g41 104 195197 581779 2024-11-16T13:41:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581779 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>tårar i ögonen. Vill du dö blott och bart av svaghet? Det finns ingen annan orsak. — Guds dom är över mig, svarade den av samvetets röst slagne prästen. Den är för mäktig för mig att kämpa emot. Himmeln skulle visa barmhärtighet, genmälde Hester, om du bara hade kraft att begagna dig därav. — Var du stark för mig! svarade han. Råd mig vad jag skall göra. — Är då världen så liten? utropade Hester, i det hon med sina djupa ögon såg in i prästens och ofrivilligt utövade en magnetisk makt över ett sinne så splittrat och kuvat, att det knappast förmådde hålla sig upprätt. Är världen innesluten i staden därborta, som endast för en liten tid sedan icke var någonting annat än en ödemark täckt av fallna löv, lika enslig som den här omkring oss? Vart leder den där skogsstigen? Tillbaka till kolonien, säger du! Ja, men den leder längre också. Den går djupare och djupare in i vildmarken, otydligare för varje steg, tills några få mil härifrån de gula löven ej visar något spår av den vite mannens fot. Där är du fri! En så kort färd, och du är förflyttad från en värld, där du varit djupt olycklig, till en annan, där du ännu kan bli lycklig! Finns det icke skugga tillräckligt i denna ändlösa skog för att dölja ditt hjärta för Roger Chillingworths blick? — Jo, Hester, men endast under de fallna löven! svarade prästen med ett sorgset småleende. — Så finns det havets vida väg, fortfor Hester. Den förde dig hit. Om du vill, kan den föra dig härifrån också. I vårt fädernesland, antingen i någon avlägsen lantlig by eller i det väldiga London — i Tyskland, Frankrike, det härliga Italien — var som helst skulle du vara fri från hans förföljelse och hans inflytande. Och vad har du att göra med alla dessa järnhårda människor och deras åsikter? De har hållit ditt bättre jag i fjättrar länge nog. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 160</noinclude> fevt9nei44imd2jr3zsspvctbzk7awk 104 195198 581780 2024-11-16T13:43:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581780 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>— Det är omöjligt, Hester! svarade prästen, lyssnande till hennes ord som om han uppmanats att förverkliga en dröm. Jag har icke styrka nog att gå min väg. Eländig och syndfull som jag är, har jag icke haft någon annan tanke än att släpa fram min jordiska tillvaro i den krets, där Försynen har ställt mig. Fastän min egen själ är förlorad, vill jag ännu göra vad jag kan för andras själar. Jag vågar icke lämna min post, fastän jag är en otrogen skyltvakt, vars säkra lön blir död och vanära, när hans dystra vakttjänst är slut. — Du är krossad under de sju årens olycksbörda, svarade Hester, fast besluten att bära upp honom med sin egen energi. Men du skall lämna allt detta bakom dig! Det skall ej tynga dina steg, då du följer skogsstigen, ej heller skall du lasta ditt skepp därmed, om du föredrar att fara över havet. Lämna olyckan och fördärvet här, där det har tilldragit sig. Befatta dig icke mera därmed! Börja på nytt! Har du uttömt alla möjligheter, därför att detta enda slagit fel? Ingalunda! Framtiden är ännu full av löften om lycka. Där finns framgångar att vinna, goda gärningar att uträtta. Byt ut detta ditt falska liv mot ett som är sant. Bli de röda männens lärare och apostel, om anden kallar dig till en sådan mission. Eller — vilket mera överensstämmer med din natur — bli en lärd och filosof bland de visaste och berömdaste män i kulturens värld. Predika! Skriv! Handla! Gör vad som helst utom att lägga dig ned för att dö! Kasta bort namnet Arthur Dimmesdale och skapa dig ett annat, ett ärofullt namn, som du kan bära utan fruktan och skam. Varför skulle du dröja en enda dag bland de plågor, som gnagt din själ, som försvagat din kraft att vilja och handla, som snart skall göra dig ur stånd att ens ångra! Upp, och bort härifrån! — Åh, Hester, utropade Arthur Dimmesdale, i vars ögon ett flyktigt ljus, tänt av hennes entusiasm, lågade upp och dog bort, du säger till en man, vars knän sviktar<noinclude> <references/> {{huvud|<small><i>11. — Den eldröda bokstaven.</i></small>||161}}</noinclude> 4gudk91xx52dobif0ero1vc5vq13z6u 104 195199 581781 2024-11-16T13:44:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581781 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>under honom, att han skall deltaga i en kapplöpning! Jag måste dö här! Jag har icke styrka och mod kvar att våga mig ut i den vida, främmande, svåra världen — ensam! Det var en krossad andes sista vanmaktsförklaring. Han saknade viljekraft att gripa efter det bättre öde, som syntes inom räckhåll för honom. Han upprepade ordet: — Ensam, Hester! — Du skall icke gå ensam! svarade hon i en djup viskning. Så var allt sagt! {{tomrad}}<noinclude> <references/> 162</noinclude> 52qqfbg9snzxby067dn16bmkl69sm0g 104 195200 581782 2024-11-16T13:46:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581782 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">XVIII. En flod av solljus</h2> {{Initial|A}}rthur Dimmesdale såg in i Hesters ansikte med en blick, i vilken hopp och glädje lyste, fastän blandade med fruktan och ett slags fasa över hennes djärvhet, som hade uttalat det han obestämt antytt, men icke vågat yttra. Men Hester Prynne med sitt modiga och handlingskraftiga sinne, hon som så länge hade stått icke blott främmande för, utan utstött ur samhället, hon hade vant sig vid den tankefrihet, som var fullkomligt okänd för prästen. Hon hade strövat, regellöst och utan ledning, i en moralisk vildmark, lika ofantlig till sin vidd, lika snårig och skuggig som den vilda skogen, i vars dunkel de nu höllo det samtal som skulle komma att avgöra deras öde. Hennes intelligens och hjärta liksom hörde hemma på öde platser, där hon drev omkring fritt som den vilde indianen i sina skogar. Under flera år hade Hester från denna avskilda utsiktspunkt betraktat mänskliga inrättningar och allt vad präster och lagstiftare hade åstadkommit, hade kritiserat allt med knappast mera vördnad än vad indianen skulle känna för prästkragen, domaremanteln, skampålen, galgen, hemmets härd eller kyrkan. Hennes öde och ställning i livet hade strävat till att göra henne fri. Den eldröda bokstaven var hennes lejdebrev till regioner, som andra kvinnor icke vågade beträda. Skam, förtvivlan, ensamhet — dessa hade varit hennes lärare, stränga och oböjliga. De hade gjort henne stark men hade också givit henne många skeva lärdomar. Prästen å andra sidan hade aldrig genomgått någon<noinclude> <references/> {{ph|163}}</noinclude> 0wmtfwzq9t39afwan3rtq3k605t0bxz 0 195201 581783 2024-11-16T13:47:20Z Thuresson 20 Kap 17 581783 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Den eldröda bokstaven 1944.djvu" from=157 to=167 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Den eldröda bokstaven|17]] jbgttqhowkl0yrtm9uhwzh0h179eotv 104 195202 581784 2024-11-16T13:53:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581784 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>{{c|{{Större|<i>{{Spärrad|Den eldröda bokstaven}}</i>|175}}}} <h2 align="center" style="border-bottom:none;">FÖRFATTAREN REDOGÖR FÖR BOKENS TILLKOMST.</h2> {{Initial|D}}et är rätt märkvärdigt, att en självbiografisk impuls skulle två gånger i mitt liv få makt med mig och förmå mig att vända mig till en läsekrets — hur obenägen jag än är att tala för mycket om mig själv och mina angelägenheter, i hemmet och för mina personliga vänner. Den första gången var för tre eller fyra år sedan, när jag hugnade läsare — oförlåtligt och utan något skäl i världen, som den överseende läsaren eller den påflugne författaren kunde utrannsaka — med en beskrivning av mitt fridfulla liv i en gammal lantgård (Mosses from an old manse). Och därför att jag utan all förskyllan och värdighet vid detta tillfället var nog lycklig att få en eller annan åhörare, kastar jag mig nu åter över publiken för att få berätta om mina tre års upplevelser i ett tullhus. Det exempel, som gavs av den berömde “P. P., församlingens klockare”, har aldrig blivit trognare följt. Men sanningen synes vara den, att under det han kastar sina blad för vinden, vänder författaren sig icke till de många, som komma att slunga ifrån sig hans bok eller aldrig ta upp den, utan till de få, som skola förstå honom bättre än de flesta av hans skolkamrater eller livskamrater. Somliga författare göra sannerligen långt mera än så, de tillåta sig sådana förtroliga, djupa avslöjanden, som borde göras i enrum och uteslutande för det enda hjärtat och den enda själen med full sympati. Liksom om den tryckta boken, utkastad i vida världen, vore viss om att kunna finna det felande segmentet i författarens egen natur<noinclude> <references/> 230</noinclude> oxk0yy65lapj7u8lfh07v8ftjq1l4bb 104 195203 581785 2024-11-16T13:56:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581785 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>och komplettera hans tillvaros cirkel genom att bringa honom i gemenskap med detta. Det passar likväl knappast att uttala allt, även då vi tala opersonligt. Men som tankarna äro förfrusna och yttrandena köldstelnade såvida icke talaren står i ett riktigt förhållande till sina åhörare, må det vara ursäktligt att föreställa sig, att en vän, en god och förstående vän, om än icke en av de allra närmaste, lyssnar till vårt tal. Och sedan, när en inneboende förbehållsamhet tinar upp genom detta angenäma medvetande, kunna vi prata om saker som omge oss, och till och med om oss själva. Så till vida och inom dessa gränser, tycks det mig, kan en författare vara självbiografisk utan att kränka vare sig läsarens eller sina egna rättigheter. Likaledes skall det visa sig, att denna tullhusskiss har en viss egenskap av det slag som alltid erkännes inom litteraturen, nämligen att den förklarar, huru en stor del av de följande sidorna kom i min ägo, och ger bevis på äktheten av den berättelse, som de innehålla. Detta, att ställa mig i min rätta ställning som utgivare eller i någon mån som författare av den utförligaste bland berättelserna i min bok — detta och intet annat är verkligen det rätta skälet varför jag har ställt mig i personlig förbindelse med publiken. Detta har varit mitt huvudändamål, men vid sidan härav har det synts mig tillåtligt att med några penseldrag ge en antydan om ett levnadssätt, som icke hittills blivit beskrivet, jämte några av de karaktärer, som rörde sig däri och bland vilka författaren råkade att vara en. {{linje|5em}} I min födelsestad Salem, i övre ändan av någonting, som för ett halvt århundrade sedan, på gamle “Kung Derbys” tid, var en livlig lastageplats men som nu är belamrat med förfallna varumagasin av trä och visar få eller inga tecken till affärsliv — med undantag möjligen<noinclude> <references/> {{ph|231}}</noinclude> lnswgujw29zye5j4jxxiuc5td81wjco 104 195204 581786 2024-11-16T13:59:14Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581786 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>av en bark eller en brigg, som halvvägs nedåt den trista hamnplatsen ligger och lossar hudar, eller, närmare till hands, en skonare från Nova Scotia, som kastar ut sin vedlast — i övre ändan, säger jag, av den förfallna lastageplats, som ofta översvämmas av tidvattnet och längs vilken, vid nedre ändan och bakom raden av byggnader, spåren av många overksamma år synas i en kant av tynande gräs — här står en stor och rymlig byggnad av tegelsten, från vars fönster på framsidan man har utsikt över denna icke särdeles upplivande tavla och vidare ut över hamnen. Från högsta punkten på dess tak under precis tre och en halv timme varje förmiddag vajar eller hänger ned, i bris eller stiltje, republikens flagga, men med de tretton ränderna vända vertikalt i stället för horisontalt och sålunda markerande, att en civil och icke en militär post av Uncle Sams regering här har sitt säte. Byggnadens framsida prydes av en portik bestående av ett halvt dussin träpelare, som uppbära en balkong, under vilken en trappa av breda granitsteg går ned till gatan. Över ingången svävar ett ofantligt exemplar av den amerikanska örnen med utbredda vingar, en sköld framför bröstet och, om jag minns rätt, ett knippe av blandade åskviggar och hullingförsedda pilar i vardera klon. Med det vanliga ojämna lynne, som kännetecknar denna olycksaliga fågel, synes han med sin grymma näbb och blick och hela sin vilda hållning hota det oskyldiga samhället med olycka och i synnerhet varna alla om sin säkerhet måna medborgare att icke tränga in på det område, som han överskuggar med sina vingar. Icke desto mindre, hur trolsk han än ser ut, söka just i detta ögonblick många människor skydd under förbundsörnens vingar, förmodligen därför att de inbillar sig, att hans bröst har en ejderdunskuddes hela mjukhet och behag. Men han är icke särdeles vek utav sig ens när han är på bästa lynne, och förr eller senare driver han gärna<noinclude> <references/> 232</noinclude> eda5egvj9lmqvpxtnvyk7drnm30be90 104 195205 581787 2024-11-16T14:01:34Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581787 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>bort dem, som söka skydd hos honom, och ger dem en skråma med klon, ett hugg med näbben eller ett styggt sår med sina hullingförsedda pilar. Stenläggningen runt omkring nyssnämnda byggnad — som vi lika gott genast kunna benämna hamnens tullhus — har tillräckligt med gräs växande i sina springor för att visa, att den icke på senare tiden har nötts av någon livlig affärsverksamhet. Men under några månader av året händer det ofta nog på en förmiddag, att affärerna där röra sig med ett livligare tramp. Sådana tillfällen skulle väl kunna påminna de äldre medborgarna om den tid före sista kriget med England, då Salem var en hamn för sig, icke försmådd, som den nu är, av sina egna köpmän och redare, som låta dess lastplatser falla i ruiner, medan deras spekulationer, onödigt och omärkligt, gå att än mera fylla New Yorks eller Bostons väldiga handelsflod. På en sådan morgon, när händelsevis tre eller fyra fartyg anlänt samtidigt — vanligen från Afrika eller Sydamerika eller äro färdiga att avsegla, höres ljudet av talrika fötter, som raskt gå upp- och nedför granittrapporna. Här kan man, innan hans egen hustru ännu hunnit hälsa honom, få se den väderbitne fartygskaptenen, som nyss seglat in i hamnen, komma gående med sina skeppspapper i en glanslös blecklåda under armen. Här kommer också redaren, munter eller dyster, förbindlig eller vresig, allteftersom hans plan för den nu fullbordade resan realiserats i varor, som lätt kunna förvandlas i guld, eller han blivit överhopad med en mängd besvärligt gods, som ingen har lust att befria honom ifrån. Här ha vi likaledes — fröet till den rynkige, gråskäggige, av bekymmer nedtryckte köpmannen — den smarte unge kontoristen, som får smak för affärer liksom vargungen för blod och redan skickar ut varor på egen risk på sin principals fartyg, fastän han säkerligen ännu borde segla med leksaksbåtar på en kvarndamm. En annan figur i<noinclude> <references/> {{ph|233}}</noinclude> ba7gyo2oicjg7xnbva0dhxwxju81pt0 104 195206 581788 2024-11-16T14:03:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581788 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>scenen är sjömannen, som ämnar bege sig till utrikes ort och söker pass, eller den nyss hemkomne, blek och svag, som söker komma in på sjukhuset. Icke heller få vi glömma kaptenerna på de illa åtgångna små skonarna, som föra ved från de brittiska besittningarna, en ruggig klass av sjömän, som sakna yankeehurtigheten, men som göra en icke ringa insats i vår på förfall stadda handel. När alla dessa individer kommo i en klunga, som de emellanåt gjorde, tillsammans med andra element som gåvo gruppen mera omväxling, blev tullhuset för ögonblicket en livlig plats. Men oftare när man gick uppför trapporna, lade man märke till i förstugan, om det var under sommaren, eller i de väl ombonade rummen under vintern eller vid omild väderlek, en rad vördnadsbjudande figurer, som sutto på gammaldags stolar, stående på bakbenen lutade mot väggen. Ofta nog sovo dessa figurer, men hördes emellanåt tala med varandra med röster mitt emellan tal och snarkning och med den brist på energi, som utmärker invånarna i försörjningsinrättningar och alla andra mänskliga varelser, som för sin utkomst äro beroende av barmhärtigheten, det monopoliserade arbetet eller vad annat som helst än de egna självständiga ansträngningarna. Dessa gamla herrar — som liksom Matteus “sutto vid tullen”, men antagligen icke liksom han skulle bli kallade därifrån i apostoliska ärenden — voro tulltjänstemän. Vidare har man på vänster hand, när man kommer in genom porten, ett visst rum eller kontor, omkring femton fot i fyrkant och av ansenlig höjd. Två av dess bågfönster ha utsikt över den redan omtalade förfallna lastageplatsen, ett tredje över en smal gränd och en del av Derby Street. Genom alla tre kan man uppfånga skymtar av specerihandlarnas, blockmakarnas, klädmäklarnas och skeppshandlarnas butiker, utanför vilka i allmänhet ses, skrattande och pratande, klungor av gamla<noinclude> <references/> 234</noinclude> l9s0xaku1yz19b8sikwa4k18ng7p52q 104 195207 581789 2024-11-16T14:07:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581789 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>sjöbjörnar och andra liknande hamnråttor, som hemsöka en sjöstads Wapping.<ref>Stadsdel i London mellan Londondockorna och Thames. Övers:ns anm.</ref> Rummet självt är fullt av spindelväv och smutsigt av gammal målning; golvet är bestrött med grå sand på ett sätt som på andra ställen för länge sedan har kommit ur bruk, och det är lätt att se av platsens allmänna vårdslösa utseende, att detta är en helgedom, dit kvinnan med sina trolska verktyg, kvasten och dammtrasan, endast högst sällan har tillträde. I fråga om möbler finnas där en kamin med ett voluminöst rökfång, ett gammalt skrivbord av gran med tillhörande trebent stol, två eller tre stolar med träsitsar, ytterligt skröpliga och rankiga samt — för att icke glömma biblioteket — på några hyllor ett eller ett par tjog volymer av Kongressförhandlingarna och en diger samling Tullförordningar. Ett smalt bleckrör går ned genom taket och utgör ett medel för muntliga meddelande med andra delar av byggnaden. Och här skulle du, ärade läsare, för ungefär ett halvt år sedan i mannen, som gick från hörn till hörn eller sträckte ut sig på den högbenta stolen, med armbågen på skrivbordet och ögonen vandrande upp och ned för spalterna i morgontidningen — du skulle kanske i honom ha känt igen samma individ, som hälsade dig välkommen i sitt trevliga lilla arbetsrum, där solen glittrade så härligt genom pilgrenarna på västra sidan av The old manse. Men skulle du nu gå dit för att söka honom, finge du fråga förgäves efter den “radikale överuppsyningsmannen”. Reformkvasten har sopat bort honom från hans tjänst, och en värdigare efterträdare bekläder hans plats och stoppar hans lön i fickan. Denna gamla stad Salem — min födelsestad, ehuru jag har varit länge borta från den både som gosse och vid mognare ålder — har eller hade ett grepp om mina ömma känslor, som jag aldrig har känt lika starkt under<noinclude> <references/> {{ph|235}}</noinclude> p9e7v7zggysbmh84zrpyby74dtaxz03 104 195208 581791 2024-11-16T15:26:55Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ Med stöd av https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240999/FULLTEXT01.pdf 581791 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||49}}</noinclude><i>våmba, stunda, våga</i> (vågen), <i>frua, hörs<big><b>l</b></big>a</i> (hörseln), <i>sokkna</i> (socknen) o.&nbsp;s.&nbsp;v. <i>Dotter</i> heter i bestämd form <i>dotra,</i> men ock dôttra (jfr rspr. både <i>doter</i> ock <i>dotter</i>). Svaga feminina få i bestämd form ingen artikel, utan i stället blir det slutande <i>a</i> långt ock utdraget, så <i>kulla, hytta, f<big><b>l</b></big>ikka, kjälla, böcka</i> (hyndan; Nora) o.&nbsp;s.&nbsp;v. Neutra förlora <i>t: Kôpparbärje’</i> (Kopparbärget), <i>gôre’</i> (gåret), <i>på dä vise’.</i> I pluralis är den bestämda formen mycket olika i olika trakter af provinsen. Norbärgsmålet utmärkes genom fullständigt bevarande af best. artikeln i maskulina på <i>-ar</i> ock feminina på <i>-ar</i> ock <i>-ur,</i> blott att märka, att pluraländelsen <i>r,</i> liksom ofta i talspråket till samman med artikelns <i>n</i> öfvergår till supradentalt <i><big><b>n</b></big>,</i> t.&nbsp;ex. <i>gå<big><b>l</b></big>a<big><b>n</b></big>e</i> (gårdarne), <i>daga<big><b>n</b></big>e, kvälla<big><b>n</b></big>e, smea<big><b>n</b></big>e; gruvu<big><b>n</b></big>a, stugu<big><b>n</b></big>a, hyllu<big><b>n</b></big>a, f<big><b>l</b></big>ikku<big><b>n</b></big>a,</i> eller med <i>-er</i> för <i>-or,</i> som oftast i Rbg, <i>mile<big><b>n</b></big>a, ege<big><b>n</b></big>a</i> (egorna), <i>sjie<big><b>n</b></big>a</i> (skidorna). Feminina få emellertid ofta <i>-<big><b>n</b></big>e</i> för <i><big><b>n</b></big>a: sokkna<big><b>n</b></big>e</i> o.&nbsp;s.&nbsp;v. Se ofvan under <i>A.</i> I Kpbg hafva tvärtom både mask. och fem. <i>-na,</i> t.&nbsp;ex. <i>hästana, kattuna.</i> Bibehållandet af hela artikeln gäller ock för Skinsbg samt till en del äfven för Ramsbg; men här finnas äfven de former, som äro regelbundna i Linde, Nora m.&nbsp;fl. sydvästra trakter af provinsen. Här är nämligen regeln den, att maskuliner ej få någon bestämd artikel utan blott ändelsens <i>-ar</i> långt ock utdraget, t.&nbsp;ex. <i>hästar, pôjkar. ”Dagar ä så stäkkuga nu för ti’n”. ”Han bodde upp i skogar.”</i> Likaså starka feminina på <i>-ar: märrar.</i> Svaga feminina åter behålla artikelns <i>a,</i> men bortkasta <i>n,</i> t.&nbsp;ex. <i>di där pôjkar å f<big><b>l</b></big>ikkera</i> (Linde), <i>pigera, gummera, kattera</i> (Nora). I <i>Karlskoga</i> ock <i>Hjulsjö</i> hafva mask. samma form: <i>hästera, gubbera;</i> i <i>Grythyttan</i> och <i>Hellefors</i> sägas <i>hästane, drängane, pigane</i> (stundom <i>pigone</i>). Förr skola äfven feminina haft ett till <i>-ar</i> svarande <i>-or</i> i bestämd form: <i>kakor, f<big><b>l</b></big>ikkor, pigor;</i> hvilket så väl i Rbg, som i Nora nu skall vara bortlagdt (<i>Hammar</i> har än uppgiften för Nora). Mask. på <i>-are</i> sluta i plur. best. form på <i>-ara: kjänara</i> (tjenarne), <i>bagara</i> (-rne), Rbg. <i>Fot, bonde</i> heta i pl. best. form: <i>föttra, böndra.</i> Likaså femininerna <i>natt, bok, hand, tand, tång</i> ock dylika i best. form pl.: <i>nättra, bökkra, händra, tändra, tängra.</i> I <i>Hjulsjö</i> socken säges <i>föttera, bökkera, händera</i> o.&nbsp;s.&nbsp;v. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{sidfot|||4}}</noinclude> cu72wl7cs9dt897tysyyb3dax0hyo3j 104 195209 581792 2024-11-16T16:58:10Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581792 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>det jag har varit bosatt här. Sannerligen, vad dess fysiska utseende angår, med dess flacka, enformiga yta, huvudsakligen betäckt av trähus, av vilka få göra anspråk på arkitektonisk skönhet; dess oregelbundenhet, som varken är pittoresk eller gammaldags egendomlig, utan alltigenom intetsägande; dess långa och dystra gata, som tröttsamt sträcker sig genom halvöns hela längd, med Gallows Hill och New Guinea i ena ändan och en utsikt över fattighuset i den andra — då dessa äro dragen hos min födelsestad, skulle det vara fullkomligt lika förnuftigt att fatta en öm tillgivenhet för ett oordnat schackbräde. Och likväl, fastän jag ständigt känner mig lyckligast på andra ställen, bor hos mig en känsla för gamla Salem, som jag i brist på en bättre benämning måste nöja mig med att kalla tillgivenhet. Den känslan bör förmodligen tillskrivas de djupa och gamla rötter, som min familj har slagit i dess jord. Det är nu nära två och ett kvarts århundrade sedan den förste britten, den tidigaste emigranten med mitt namn, anlände till det vilda och skogsomkransade nybygget, som sedan har blivit en stad. Och här ha hans avkomlingar kommit till världen och dött och blandat sin jordiska substans med marken, till dess en icke ringa del av den nödvändigtvis måste vara besläktad med det dödliga omhölje, med vilken jag för någon liten tid vandrar på gatorna. Till en del är därför den tillgivenhet, om vilken jag talar, den rent sinnliga sympatien hos stoftet för stoftet. Få av mina landsmän kunna förstå, vad det är. Och icke heller behöva de anse det önskvärt att förstå det, eftersom tätare flyttning kanske är bättre för rasen. Men känslan har även sin moraliska egenskap. Denna min stamfaders figur, av familjetraditionen beklädd med en dunkel och töcknig storhet, levde i min barnsliga fantasi så långt tillbaka jag kan minnas. Jag anfäktas av den ännu, och den framkallar hos mig ett slags hem-<noinclude> <references/> 236</noinclude> tvlngf962qnyyljdzxlod8v0hvk225s 104 195210 581793 2024-11-16T17:00:08Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581793 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>känsla för det förflutna, en känsla som jag knappast gör anspråk på vad stadens nuvarande utseende angår. Jag dras till denna plats mer av denne allvarlige, skäggige, svartklädde stamfader, som kom så tidigt med sin bibel och sitt svärd, trampade den onötta vägen med så stolt hållning och gjorde en så storartad figur såsom en krigets och fredens man — det finns mer anledning för mig att vistas här för hans skull än för min egen, jag vars namn sällan höres och vars ansikte knappast är känt. Han var soldat, lagstiftare, domare, han var en styresman inom kyrkan, han hade alla de puritanska dragen, både goda och dåliga. Han var likaledes en bitter förföljare, vilket kväkarna kunna intyga, som ha ihågkommit honom i sina historier och omtala ett fall av hans hårda stränghet mot en kvinna av deras sekt, en händelse som man kan befara kommer att ihågkommas längre än allt som har blivit antecknat om hans bättre gärningar, fastän de voro många. Även hans son ärvde denna förföljelseanda och gjorde sig så bemärkt vid häxornas martyrskap, att deras blod väl kan sägas ha lämnat en fläck på honom. Ja, en så djup fläck, att hans gamla torra benknotor i Charter Streets begravningsplats ännu måste bevara fläcken, såvida de icke fullkomligt smulats sönder till stoft! Jag vet icke, om dessa mina förfäder tänkte på att ångra sig och bedja Gud om förlåtelse för sina grymheter, eller om de nu i en annan tillvaro våndas under de tunga följderna av dem. I alla händelser tager jag, som skriver detta, skammen på mig för deras skull och ber till Gud, att den fördömelse som de möjligen lastat på sig — såsom jag har hört och varom släktens ledsamma och betryckta ställning nu under många och långa år väl kan anses bära vittnesbörd — må från och med nu vara upphävd. Men utan tvivel skulle var och en av dessa stränga och dystra puritaner ha ansett det som en alldeles till-<noinclude> <references/> {{ph|237}}</noinclude> 01dehy78iu8qid2tblodiz0l2s5j7qx 104 195211 581794 2024-11-16T17:01:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581794 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>räcklig vedergällning för sina synder, att efter en så lång följd av år familjeträdets gamla stam, som är täckt med så mycken vördnadsvärd mossa, burit som sin översta gren en odåga sådan som jag. Intet mål, varefter jag någonsin hade strävat, skulle av dem erkännas som berömvärt, ingen framgång — om nu mitt liv utanför den husliga kretsen någonsin har strålat av framgång — skulle av dem anses annat än värdelös, om icke rent av skamlig. — Vad är han? mumlar en av mina förfäders gråa vålnad till en annan. Författare av berättelseböcker! Vad för slags levnadskall kan det vara, vad för ett sätt att prisa Gud och vara till nytta för mänskligheten på hans tid och i hans släktled? Åh, den varnartige gynnaren kunde lika gärna ha givit sig till birfilare! Sådana äro de artigheter, som utbytas mellan mina förfäder och mig över tidens svalg! Men må de håna och förakta mig bäst de vilja, säkert är, att starka drag av deras natur ha sammanflätats med min egen. En gång under stadens tidigaste barndom knuten till denna trakt av dessa två allvarliga och energiska män, har släkten sedan alltjämt fortbestått här. Därtill alltid gjort sig förtjänt av människors aktning, aldrig, såvitt jag vet, dragit skam över sig genom någon enda ovärdig medlem, men å andra sidan sällan eller aldrig efter de två första generationerna utfört någon minnesvärd bedrift eller ens något, som kunnat fästa allmänhetens uppmärksamhet på den. Småningom har den försvunnit nästan ur sikte, liksom gamla hus här och där kring gatorna bli övertäckta halvvägs upp till taket genom anhopningen av ny mark. Son efter far ha under mer än hundra år ägnat sig åt sjömansyrket; i varje generation en grånad skeppare, som från kommandobryggan drog sig tillbaka till hemmet, medan en gosse på fjorton år ärvde platsen för om masten för att trotsa det salta stänket och stormen, som hade rasat mot hans far och farfar. Även gossen övergick, när<noinclude> <references/> 238</noinclude> sv2qc65eb236ixnp9a86pt1z4mikmiv 104 195212 581795 2024-11-16T17:03:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581795 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>tiden var inne, från skansen till kajutan, upplevde stormiga mandomsår och återvände från sina världsseglatser för att åldras och dö och blanda sitt stoft med fädernejorden. Detta en familjs långa samband med en ort såsom dess födelse- och begravningsplats skapar släktskap mellan den mänskliga varelsen och platsen, fullkomligt oberoende av någon tjuskraft hos landskapet eller de moraliska omständigheter, som omgiva honom. Detta är icke kärlek, det är instinkt. Den nye invånaren — som själv kom från ett främmande land eller vars far eller farfar gjorde det — har föga anspråk på att bli kallad salemit. Han har icke något begrepp om den ostronlika hållfasthet, varmed en gammal inbyggare, över vilken det tredje århundradet smyger sig, klamrar sig fast vid den plats där släktled efter släktled ha blivit jordade. Det betyder ingenting, att denna plats är glädjetom för honom, att han är trött på de gamla trähusen, smutsen och dammet, flackheten i läge och känslor, den kalla östliga vinden och den kallaste bland sociala atmosfärer. Alla dessa fel, och vilka fel och brister han för övrigt må se eller inbilla sig, förmå ingenting. Förtrollningen fortbestår, fullkomligt lika mäktig som om födelseplatsen vore ett paradis. Så har det varit i mitt fall. Jag kände det nästan som ett öde att göra Salem till mitt hem, på det att den dragens form och karaktärens daning, som hade blivit så förtrogna för var och en här — i det att alltid, när en släktens representant lades i sin grav, en annan så att säga övertog hans skyltvaktsmarsch på Storgatan — måtte ännu under min lilla tid bli sedda och erkända i den gamla staden. Icke dess mindre är just denna känsla ett bevis på att det samband, som har blivit osunt, slutligen borde avklippas. Människonaturen vill ej blomstra, lika litet som en potatis, om den planteras och åter planteras under<noinclude> <references/> {{ph|239}}</noinclude> agewt6s2ea2h17j8pppx56zq2l1gwqa 104 195213 581796 2024-11-16T17:06:33Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581796 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>en alltför lång rad av generationer i samma utsugna jordmån. Mina barn ha haft andra födelseplatser och skola, såvitt jag har någon kontroll över deras öden, slå sina rötter i för dem ovan jord. När jag kom bort från den gamla lantgården, var det huvudsakligen denna egendomliga, loja, glädjetomma tillgivenhet för min födelsestad, som förmådde mig att bekläda en plats i Uncle Sams tegelstensbyggnad, då jag lika väl, eller bättre, kunde ha begivit mig någon annanstädes. Min dom var över mig. Det var icke första gången, och icke den andra heller, som jag hade gått bort som det tycktes för beständigt, men lika fullt kommit tillbaka alldeles som den falska slanten eller liksom om Salem för mig vore världens oundgängliga medelpunkt. Så gick jag en vacker dag med presidentens fullmakt på fickan uppför granittrappan och presenterades för den kår av gentlemän, som skulle hjälpa mig i mitt ansvarsfulla värv såsom högste verkställande tjänsteman vid denna tullkammare. Jag betvivlar storligen — eller, rättare, jag betvivlar alls icke — att en statstjänsteman i Förenta staterna någonsin haft en sådan patriarkalisk kår av veteraner under sitt befäl som jag hade. Var “den äldste invånaren” var att söka stod genast klart för mig, när jag såg på dem. Bortåt tjugo år före denna tid hade tullförvaltarens oberoende ställning hållit tullen i Salem borta från de politiska omkastningarnas virvel, som i allmänhet gör innehavandet av ett offentligt ämbete så vanskligt. En soldat — Nya Englands utmärktaste soldat — stod dock fast och stadigt på sina utmärkta tjänsters grundval; och själv trygg genom den kloka fördomsfriheten hos de på varandra följande styrelser, under vilka han hade innehaft sitt ämbete, hade han varit sina underordnades säkra skydd i mången stund av fara och hjärtängslan. General Millar var grundligt konservativ, en man på vars vänliga<noinclude> <references/> 240</noinclude> 6jqzvak27j6qcff05rj8kga2gkpj23w 104 195214 581797 2024-11-16T17:14:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581797 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />258</noinclude>— Har du något emot att också taga in på värdshuset Gyllene svanen? frågade gascognaren sin reskamrat. — Inte det ringaste. — Gå då dit och hyr ett rum åt oss; du säger, att du väntar en din släkting; ställ dig därför och vänta mig i porten. Jag går emellertid ut och ser mig om och kommer ej tillbaka, förrän det blir mörkt, då jag hoppas finna dig på din post; som du då känner till huset, så för du mig till vårt rum, utan att jag träffar på någon, som jag inte vill skall se mig. Förstår du? — Fullkomligt, svarade Gorenflot. — Se ut ett stort och ljust rum, så nära som möjligt intill det, hvilket bebos af den resande, som nyss anländt; äfven bör det vetta åt gatan, så att jag kan se, hvilka som gå ut och in. Nämn ej under någon förevändning mit namn och utlofva hederliga drickspengar. Gorenflot uträttade på bästa sätt sitt uppdrag. Rummet hyrdes, och fram på aftonen anlände Chicot. Munken, listig som alla kyrkans tjänare, om än af naturen aldrig så dumma, berättade för Chicot, att deras rum, ehuru det hade en annan uppgång än Nicolas Davids, icke dess mindre låg alldeles bredvid detta och var skildt därifrån endast genom en brädvägg, ganska lätt att genomborra, om man så ville. — Hvad du nu sagt mig, sade Chicot, förtjänar sin belöning, och du skall i afton få Xeres vid din kvällsvard. Ja, minsann skall du ej det få, så sant jag heter Chicot. Chicot lät nu inkalla värden. Denne kom, men sade, att han först måste tala några ord med en annan resande. Chicot gissade, att denne resande var hans vän advokaten. — Hvad kunna de ha att säga hvarandra? sade Chicot. — Ni tror då, att värden och er resande äro i hemligt förstånd med hvarandra? — För tusan! Det ser ni väl, alldenstund den där lymmeln, som nyss var inne och som jag förmodar var värden … — Ja, det var han själf, sade munken. — Nedlåter sig till att tala med en karl, klädd som betjänst. — Åh, sade Gorenflot, han har bytt om kläder nu; jag har sett honom: han är alldeles svartklädd. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 88oq7rx2e4sye4hbri9ag5yw98ryp9f 104 195215 581798 2024-11-16T17:21:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581798 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|259}}</noinclude>— Aha! sade Chicot. Värden är säkert med i hemligheten. — Vill ni, att jag skall försöka att få bikta hans hustru? frågade Gorenflot. — Nej, sade Chicot; jag tycker mer om, att du går ut och gör en tur i staden. — Nå, än kvällsvarden då? inföll Gorenflot. — Den skall jag låta ställa i ordning, medan du är borta; se där har du en écu att muntra dig med, medan du väntar. Knappt var Gorenflot gången, förrän Chicot tog ett borr och gjorde ett hål i väggen. I anseende till väggens tjocklek kunde han visserligen ej genom detta hål se rummets alla delar, men då han lade örat intill hålet, kunde han tämligen tydligt urskilja, hvad som sades där inne. De i rummet innevarande hade dock tagit en sådan plats, att Chicot tydligen kunde se värden och Nicolas David, som talade med hvarandra. Chicot gick väl miste om några ord, men hvad han uppfattade af samtalet var tillräckligt för att låta honom veta, att David skröt med sin trohet mot konungen och talade om ett uppdrag, som herr de Morvilliers anförtrott honom. Under det David talade, lyssnade värden visserligen ganska vördnadsfullt, men likväl med, som det tycktes, en viss liknöjdhet, ty han svarade ganska kort. Chicot tyckte sig till och med märka både i hans blickar och röst en viss ironi, hvarje gång han uttalade konungens namn. — Hå, hå, tänkte Chicot, skulle vår värd möjligen vara ligist? Det skall jag taga reda på. Och som ej mer något af vikt yttrades i mäster Nicolas David kammare, så väntade Chicot i sin ordning, att värden skulle komma och besöka honom. Slutligen öppnades dörren. Värden höll mössan i hand, men han hade samma gäckande min, som Chicot nyss anmärkt, då han såg honom i samtal med advokaten. — Sitt ned, min bäste herre, sade Chicot; innan vi träffa någon särskild öfverenskommelse, ber jag er till en början lyssna till hvad jag har att säga er. Värden såg föga belåten ut och gjorde en åtbörd, att han önskade forblifva stående. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dxwgx3172bx4tt3r2d14hg3rho3wyna 104 195216 581799 2024-11-16T17:25:57Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581799 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />260</noinclude>— Ni har sett mig komma i sällskap med en munk, fortfor Chicot. — Ja. — Tyst, nämn det ej för någon … denne munk är förvist. — Ja så, sade värden; skulle han möjligen vara en förklädd hugenott? Chicot antog en min af förolämpad värdighet. — Hugenott! sade han med afsky, hvem är det då som säger, att han är hugenott? Vet, att denne munk är min släkting, och att mina släktingar ej äro några hugenotter. — Åh, min herre, sådant har man sett en gång förr. — Aldrig inom min familj, herr värd, det skall jag säga er. Denne munk är tvärtom hugenotternas afsvurne fiende och har fallit i onåd hos hans majestät, hvilken, som ni vet beskyddar dem. Värden syntes börja att lifligt intressera sig för Gorenflots öde. — Tyst! sade han, i det han närmade sig och lade fingret på munnen. — Huru! Hvarför det? frågade Chicot; skulle här händelsevis finnas någon af konungens anhängare? — Jag fruktar det, sade värden och skakade på hufvudet; här bredvid bor också en resande. — I så fall, sade Chicot, är det så godt, att jag och min släkting genast rymma fältet; ty, förvist, hatad … — Hvart skulle ni då bege er? — Åh jo, vi ha adresser, som vi erhållit af en vän, värdshusvärden La Hurière. — La Hurière! Ni känner då La Hurière? — Tyst! Man får inte tala därom, men vi gjorde hans bekantskap Bartolomeinatten. — Ja så, sade värden; jag finner, att både ni och er släkting äro gudfruktigt folk; äfven jag känner La Hurière. Ni säger således, min herre, att er släkting … — Haft den oförsiktigheten att predika mot hugenotterna; att han haft en ofantlig framgång, och att hans majestät, ursinnig öfver denna framgång, som för honom afslöjade folkets sinnesstämning, låter spana efter honom för att sätta honom i fängelse. — Och då? frågade värden med en ton af omisskänneligt deltagande. — Då förde jag bort honom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dx3jxian9sqllrddv5ahn3chj4jnn5l 104 195217 581800 2024-11-16T17:31:00Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581800 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|261}}</noinclude>— Ack, käre herre, däri gjorde ni ganska rätt. — Hertigen af Guise har visserligen erbjudit sig att beskydda honom. — Hvad säger ni? Henrik af Guise? Henrik den ärrige! — Nej, Henrik den helige. — Ja, som ni säger, Henrik den helige. — Men jag fruktade för inbördes krig. — Välan, sade värden, om ni är en af hertigens af Guise vänner, så känner ni det här. Härvid gjorde värden ett slags frimuraretecken, hvarpå ligisterna igenkände hvarandra. Under den märkvärdiga natt, Chicot tillbragt i S:t Genovevas kloster, hade han ej allenast observerat detta tecken, som väl tjugu gånger upprepats inför hans ögon, utan äfven det tecken, som utgjorde svaret därpå. — Ja, visst känner jag det; och ni det här, förmodar jag? Chicot giorde nu i sin ordning det andra tecknet. — Käre herre, återtog värden, anse mitt hus som ert eget, anse mig som en vän; jag betraktar er som en bror, och om det fattas er pengar, så … Till svar härpå uppdrog Chicot ur sin ficka en börs, som, ehuru något anlitad, likväl ännu ägde en ganska aktningsvärd fyllighet. — För att ytterligare trygga er, tillade Chicot, vill jag säga er, att vi resa för den sanna trons utbredande, och att utgifterna för vår resa godtgöras oss af det heliga förbundets skattmästare. Gif oss således anvisning på ett värdshus, dar vi ingenting ha att befara. — För tusan! sade värden, ni kan ingenstädes vara säkrare än här, min herre; kom ihåg, att det är jag, som säger er det. — Men ni talade ju nyss om en person, som bor här bredvid? — Ja; men må han akta sig, ty vid första tecken till spioneri, som jag kommer under fund med, blir han körd på porten, så sant jag heter Bernouillet. Säg blott ett ord, och jag vräker ut honom. — Åh nej, hvarför det? återtog Chicot; låt honom tvärtom vara. Det är bäst att ha sina fiender nära intill sig; då kan man åtminstone bevaka dem. — Ni har rätt, sade Bernouillet med beundran. — Men af hvad anledning tror ni, att denne man är vår<noinclude> <references/></noinclude> ftiy3k0d3siu7e0e2ftrsbqh0822osy 104 195218 581801 2024-11-16T17:34:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581801 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />262</noinclude>fiende? Jag säger vår fiende, tillade gascognaren med sitt ömmaste småleende, ty jag ser nog, att vi äro bröder. — Ja, utan tvifvel, svarade värden. Jo, ser ni, min vän, jag misstror denne man, emedan han kommit hit förklädd till lakej och sedan tagit på sig ett slags advokatdräkt. Nu påstår jag emellertid, att han hvarken är advokat eller betjänt, emedan jag under hans kappa, som låg kastad på en stol, upptäckte spetsen af en lång värja; vidare har han på ett besynnerligt sätt talat med mig om konungen, och slutligen har han sagt mig, att han har ett uppdrag från herr de Morvilliers, hvilken, som ni vet, är minister hos Nebukadnezar. — Herodes, såsom jag kallar honom. — Sardanapalus, tillade värden. — Bravo! ropade Chicot. — Ack! Jag ser, att vi förstå hvarandra. — Ja, det göra vi visst, svarade Chicot; således stannar jag kvar här. — Ja, jag hoppas det. — Men inte ett ord om min släkting! — Nej, inte ett ord, det lofvar jag. — Och inte om mig heller. — Hvem tar ni mig för? Men tyst, här kommer någon Gorenflot visade sig på tröskeln. — Ah, det är han, den värdige mannen! utropade värden, i det han gick munken till mötes och gjorde ligisternas tecken. Gorenflot blef på en gång förvånad och förskräckt. — Svara; svara då, min broder, sade Chicot; vår värd vet allt, och han är med om hemligheten. — Hvilken hemlighet? frågade Gorenflot. — Det heliga förbundet, sade Bernouillet sakta. Gorenflot gjorde tecknet, hvilket på det högsta fröjdade värden. — Men, sade Gorenflot, som var angelägen att få byta om samtalsämne, man hade lofvat mig Xeres. — Xeres, Malaga, Alicante, alla viner i min källare stå till er tjänst, min broder. Gorenflot kunde ingenting begripa af allt detta. Tre dagar å rad tog han sig rus: den första af Xeres, den andra af Malaga, den tredje af Alicante. Under dessa dagar hade Chicot ej lämnat sitt rum, utan från morgon till kväll spionerat på advokaten. Värden,<noinclude> <references/></noinclude> 5ig4lhcom9kx7s3zs5mx31emjj486en 104 195219 581802 2024-11-16T17:39:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581802 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|263}}</noinclude>som tillskref detta Chicots fruktan för den förmente rojalisten, roade sig med att spela denne tusen spratt. Men ingenting, så tycktes det åtminsone, förmådde reta Nicolas David, som på värdshuset Gyllene svanen hade stämt möte med Pierre de Gondy och ingalunda ville lämna detta logis, af fruktan, att hertigarnes sändebud ej skulle träffa honom; i följd häraf syntes advokaten fullkomligt känslolös för alla värdens förolämpningar. Men så snart dörren var stängd efter mäster Bernouillet, hade Chicot, som ej lämnade sitt observatorium, det nöjet att se, hur Nicolas David på alla sätt gaf sin dämpade vrede luft. Redan dagen efter hans inflyttande på värdshuset, då han märkte värdens ovilja, sade han, i det han ursinnigt knöt näfven mot dörren, hvarigenom värden gick ut: — Vänta bara fem eller sex dagar till, din lymmel, och du skall få betala mig det! Chicot visste således nog; han var säker, att Nicolas David ej skulle lämna värdshuset, förrän han erhållit legatens svar. Men efter en veckas förlopp blef Nicolas David sjuk, sedan värden, trots Chicots invändningar, hade låtit advokaten förstå, att han så fort som möjligt behöfde hans rum. Värden yrkade, att han skulle lämna sin bostad, medan han ännu kunde gå; men advokaten bad, att han måtte få stanna kvar till följande dagen, ty han hoppades, att han då skulle må bättre. Dagen därpå var han emellertid mycket sämre. Värden kom själf och berättade denna nyhet för sin vän, ligisten. — Vet ni hvad? sade han och gnuggade händerna, vår rojalist, denne Herodes’ vän, lär förmodligen komma att undergå generalmönstring. Bland ligisterna betecknades med ordet generalmönstring flyttningen från denna världen till en annan. — Bah! yttrade Chicot; ni tror då, att han dör? — Han har mycket stark feber och kastar sig som en vansinnig i sängen; läkarne förstå sig inte på sjukdomen. Chicot sig betänksam ut. — Hur ser han ut? frågade han. — Han är blek som döden och skriker som en besatt. — Hvad säger han då? — Försvara kungen! Man har ondt i sinnet mot kungen!<noinclude> <references/></noinclude> i2s0zh3s7z423wl3l9g0so2y5p54w0e 104 195220 581803 2024-11-16T17:43:06Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581803 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />264</noinclude>Och så säger han emellanåt, att han väntar en person från Avignon och att han vill råka denne, innan han dör. Skulle det inte vara löjligt om han lade sig att dö här? — Jo, rätt lustigt, menade Chicot; men jag skulle ändå inte vilja, att han dör, innan den där personen från Avignon hunnit hit. — Hvarför det? Ju förr han dör, desto förr äro vi af med honom. — Ja visst; men jag drifver inte mitt hat så långt, att jag vill fördärfva både kropp och själ, och efter den där personen kommer från Avignon för att bikta honom, så … — Ja, men ni begriper väl, att det inte är annat än en feberyrsel, en idé, som han fått i hufvudet, och att han alldeles inte väntar någon. — Åh, hvem vet? menade Chicot. — Ack, ni är en sann kristen, ni! — Löna ondt med godt bjuder den gudomliga lagen. Värden aflägsnade sig, intagen af den djupaste beundran. Gorenflot, som ej det ringaste deltog i allt detta, fetmade synbarligen; efter åtta dagars förlopp sviktade trappan under hans steg, och han började att knappt få rum i den, så att han en afton med förvåning yttrade till Chicot, att han trodde, det trappan hade smalnat. För öfrigt tänkte han hvarken på Nicolas David, ligan eller religionens beklagansvärda förfall; hans enda bekymmer var att söka förlika olika vinsorter med de mångfaldiga rätter, han lät servera sig, medan värden hvarje gång, han såg honom gå in eller ut, häpen upprepade: — Hvem skulle väl kunna ana, att den där tjocke munken är en så ljungande vältalare! {{linje|5em}} <section end=kap31 /> <section begin=kap32 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">32. <br /><b>Munken biktar advokaten, och tvärtom.</b></h2> Den dag, som skulle befria värdshuset från den ovälkomne gästen, tycktes ändtligen randas. Mäster Bernouillet störtade in i Chicots kammare med ett så skallande gapskratt, att gascognaren måste vänta en stund, innan han kunde få veta orsaken därtill. — Han dör utropade den barmhärtige värdshusvärden; han uppger andan; han kreverar ändtligen! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> sdj3e7exfl9w8b91cy53nzc5086mb6e 0 195221 581804 2024-11-16T17:44:15Z Thuresson 20 Kap 31 581804 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu" from=261 to=268 fromsection="kap31" tosection="kap31" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Grefvinnan de Monsoreau|031]] pdgyvah0ljtmpjh97oz27d5f3ba1szd 104 195222 581805 2024-11-16T18:42:30Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581805 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>natur vanan hade icke ringa inflytande; då han starkt fäste sig vid bekanta ansikten, lät han endast med svårighet förmå sig att göra ombyte, även när ett ombyte obestridligen skulle ha varit en ändring till det bättre. Alltså fann jag, när jag övertog mitt ämbete, nästan endast åldriga män. De utgjordes till största delen av f. d. sjökaptener, som efter att ha blivit kringkastade på alla hav och oförtrutet kämpat mot livets stormar slutligen hade blivit drivna in i denna fridfulla lilla vrå, där de, knappast oroade av någonting annat än ett presidentvals periodiska fasor, samt och synnerligen vunno en ny tillvaro. Ehuru på intet sätt mindre än sina medmänniskor underkastade ålderdomen och dess skröplighet, tycktes de ha någon talisman. Såsom det berättades för mig, kunde två eller tre av dem, som hade gikt och reumatism eller kanske voro sängliggande sjuka, aldrig drömma om att de någonsin mera skulle kunna infinna sig i tullhuset under större delen av året. Men efter en vinter i dvala kröpo de ut i det varma solskenet i maj eller juni, gingo för att trögt förrätta vad de kallade sin syssla och togo därpå åter till sängen, när så föll sig lägligt för dem. Jag måste erkänna mig skyldig till anklagelsen att ha förkortat tjänstemannalivet för mer än en av dessa republikens vördnadsvärda tjänare. Det tilläts dem efter av mig därom gjord ansökan att vila ut från sina svåra mödor, och snart därpå — liksom om deras enda livsprincip hade varit nit för sitt lands tjänst, såsom jag verkligen tror att det var — gingo de till en bättre värld. Det är en from tröst för mig, att de genom min bemedling fingo tillräcklig tid på sig att ångra de onda och fördärvliga vanor, i vilka helt naturligt varje tulltjänsteman måste anses förfalla. Varken fram- eller bakporten till ett tullhus vetter mot vägen till paradiset. De flesta av mina underordnade tillhörde i politiskt avseende det frisinnade partict. Det var lyckligt för de-<noinclude> <references/> {{huvud|<small><i>16. — Den eldröda bokstaven.</i></small>||241}}</noinclude> nva0ua4qrgm7mi94v909zmuzke68b61 104 195223 581806 2024-11-16T18:44:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581806 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>ras vördnadsvärda brödraskap, att den nye överuppsyningsmannen icke var någon politiker och att han, fastän i princip en trogen demokrat, aldrig mottog eller innehade sitt ämbete på grund av några politiska tjänster. Hade det förhållit sig på annat sätt, hade en aktiv politiker blivit satt på denna inflytelserika post för att åtaga sig den lätta uppgiften att motta en gammalliberal tullförvaltare vars krämpor hindrade honom att personligen sköta sitt ämbete, då skulle knappast en man av den gamla kåren ha förblivit en republikens tjänsteman en månads tid efter det mordängeln hade kommit uppför tulltrappan. Enligt den antagna lagen i dylika fall skulle det rent av ha varit en plikt för en politiker att bringa vart och ett av dessa vita huvuden under giljotinens bila. Det märktes tydligt nog, att de gamla gossarna voro rädda för någon sådan oartighet från min sida. Det pinade och på samma gång roade mig att se den skräck, som följde på min ankomst; att se en rynkad kind, väderbiten av ett halvt århundrades stormar, bli askgrå vid anblicken av en så harmlös individ som jag; att upptäcka, när någon av dem tilltalade mig, darrningen i en röst, som under långa tider hade varit van att ryta genom en ropare, tillräckligt hest för att skrämma själve Boreas till tystnad. De visste, alla dessa gamla män, att på grund av rådande bruk, och även vad somliga av dem angick, med hänsyn till bristande krafter att rätt sköta sin tjänst, borde de ha givit plats för yngre män, mera ortodoxa i politiken och alltigenom lämpligare än de att tjäna republiken. Mycket till min egen skam och högst betydligt till förfång för mitt ämbetsmannasamvete fortforo de därför, så länge jag beklädde min tjänst, att gå och dra benen efter sig på lastplatserna och knega upp- och nedför tulltrapporna. De tillbragte även mycken tid med att sitta och sova i sina vanliga hörn, med stolarna bakåtlutade mot väggen, men vaknade ett par gånger på för-<noinclude> <references/> 242</noinclude> iiysxrlix1bdigivpfxmiv1s0hqfusr 104 195224 581807 2024-11-16T18:45:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581807 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>middagen för att pina varandra med en upprepning av de många tusen gånger förut berättade gamla skepparhistorierna och utnötta skämtorden, som hade övergått till fältrop och lösen mellan dem. Länge dröjde det nog icke förrän man upptäckte, att det icke fanns någonting ont hos den nye överuppsyningsmannen. Med lätta hjärtan och det lyckliga medvetandet om att vara på ett nyttigt sätt sysselsatta — till sin egen nytta åtminstone, om icke till vårt älskade lands — förrättade alltså dessa hyggliga gamla herrar de olika tjänsteformaliteterna. Under sina glasögon tittade de skarpsynt ned i fartygens lastrum. De höllo ett förfärligt väsen om småsaker och visade emellanåt en förvånansvärd slöhet, som lät viktiga saker slinka mellan fingrarna på dem! Så ofta ett sådant missöde inträffade, när en vagnslast dyrbara varor hade smugglats i land på ljusa dagen kanske mittför deras omisstänksamma näsor, kunde ingenting överträffa den vaksamhet och raskhet, varmed de företogo sig att låsa och dubbellåsa och med bindgarn och lack försegla alla tillträden och nedgångar till det brottsliga fartyget. I stället för en skrapa för deras förut visade vårdslöshet tycktes saken snarare fordra lovord för deras berömvärda försiktighet efter det olyckan skett, ett tacksamt erkännande av deras raskhet och nit, när saken icke längre kunde hjälpas. Såvida icke människor äro mer än vanligt obehagliga, är det min narraktiga vana att hysa vänliga känslor för dem. Den bättre delen av min kamrats karaktär, om den har en bättre del, är den jag vanligen mest fäster mig vid, och den utgör typen, efter vilken jag uppfattar mannen. Som de flesta av dessa gamla tulltjänstemän hade goda drag, och då min ställning till dem, såsom varande både faderlig och beskyddande, var gynnsam för framkallandet av vänskapliga känslor, lärde jag mig snart att tycka<noinclude> <references/> {{ph|243}}</noinclude> 970l6ua9schr1rchbbazqeibt6kv4le 104 195225 581808 2024-11-16T18:48:47Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581808 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>om dem allesammans. Det var angenämt på sommarförmiddagarna, när den glödande hetta, som nästan kom andra människor att smälta, endast gav en angenäm värme åt deras halvstelnade kroppar — det var angenämt att då höra dem sitta och prata i bakre förstugan, allesammans i en rad med stolarna stjälpta mot väggen som vanligt, medan de frusna kvickheterna från gångna släkten tinade upp och porlande av skratt gingo över deras läppar. Till det yttre har gamla människors glättighet mycket gemensamt med barns munterhet. Intelligensen, förutom en djup uppfattning av humor, har föga att göra med saken. Det finns hos båda en glimt, som spelar på ytan och ger ett soligt och glättigt utseende såväl åt det grönskande skottet som åt den grå, multnande stammen. Men i ena fallet är det verkligt solsken, i det andra liknar det mera den fosforescerande glöden från i upplösning statt trä. Det vore högst orättvis, såsom läsaren väl kan förstå, om jag ville beskriva alla mina förträffliga gamla vänner såsom barn på nytt. Först och främst voro icke alla mina medhjälpare gamla; det fanns bland dem män i sin kraftfulla ålder med utmärkt skicklighet och energi. De stodo högt över det tröga och beroende levnadssätt, vari deras olyckliga stjärna hade kastat dem. Vidare befunnos ålderdomens vita lockar hos somliga vara taket på en intellektuell byggnad i gott skick. Men vad flertalet av min veterankår angår, tror jag icke att jag gör dem orätt, om jag säger, att de i allmänhet voro en skara tröttsamma gamla själar, som icke av sina mångskiftande upplevelser hade inhöstat någonting värt att bevaras. De tycktes ha kastat bort alla den praktiska visdomens gyllene korn, som de hade haft så många tillfällen att skörda, och högst omsorgsfullt i sina minnen lagt in agnarna. De talade med långt större intresse och salvelse om morgonens frukost och<noinclude> <references/> 244</noinclude> b5ltd366h6urvy9dmt7jqwa82w7u9v7 104 195226 581809 2024-11-16T18:50:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581809 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>gårdagens, dagens eller morgondagens middag, än om skeppsbrottet för en fyrtio eller femtio år sedan och alla de världens under, som de hade skådat med unga ögon. Tullhusets fader — patriarken icke blott för denna lilla skara tjänstemän, utan, jag vågar påstå det, för den aktningsvärda tulltjänstemannakåren över hela Förenta staterna — var en viss permanent tullinspektor. Han skulle sannerligen kunna kallas en legitim son av tullsystemet, färgad i ullen eller snarare född i purpurn; ty hans far, en överste under revolutionen och f. d. hamnkapten, hade skapat ett ämbete för hans räkning och utnämnt honom till att bekläda det vid en tid så långt tillbaka, att endast få nu levande människor kunna minnas den. Denne tullinspektor var, när jag först lärde känna honom, en man på åttio år eller så omkring och säkerligen ett av de underbaraste proven på vintergrönska, som man kan upptäcka under ett helt livs sökande. Med sina blomstrande kinder, sin kraftiga, undersätsiga figur, fint prydd av en blå rock med blanka knappar, sin raska och stadiga gång och sitt alltigenom sunda yttre, syntes han visserligen icke ung, men som en ny uppfinning av moder naturen i form av en människa, som ålderdomen och skröpligheten icke fingo vidröra. Hans röst och skratt, som ständigt skallade genom tullhuset, hade ingenting av darrningen och kacklandet i en gubbes ljud, utan kommo svällande ut från hans lungor som en tupps galande eller en krigstrumpets smattrande. Om man betraktade honom blott och bart som ett djur — och det fanns högst obetydligt annat att betrakta — var han ett högst tillfredsställande objekt genom den fullkomliga hälsan och sundheten hos sin konstitution och sin förmåga att vid denna höga ålder njuta alla eller nästan alla de fröjder, som han någonsin eftersträvat eller tänkt på. Det bekymmerfria och lugna liv han förde i tullhuset med en säker inkomst och med endast<noinclude> <references/> {{ph|245}}</noinclude> tmtjrwofc1t6vjwcg50k3mbkhfgzed7 104 195227 581810 2024-11-16T19:25:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581810 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>ringa fruktan för förflyttning hade utan tvivel bidragit till att låta tiden fara fram varligt med honom. Men de ursprungliga och mäktigare orsakerna lågo i den sällsynta fulländningen hos hans animala natur, den måttliga proportionen av intelligens och den högst obetydliga tillsättningen av moraliska och andliga ingredienser. Dessa senare egenskaper förekommo verkligen i alldeles lagom mått för att avhålla den gamle herrn från att gå på alla fyra. Han ägde ingen tankeförmåga, intet känslodjup, ingen besvärlig finkänslighet, i korthet sagt, ingenting annat än några vanliga instinkter, som med tillhjälp av det glada lynne, som oundgängligen följde med hans fysiska välbefinnande, på ett högst aktningsvärt och av alla godkänt sätt gjorde tjänst i stället för hjärta. Han hade varit man åt tre hustrur, alla för länge sedan döda, far till tjugo barn, av vilka de flesta i barndomen eller vid mognare år likaledes hade skattat åt förgängelsen. Det kan tyckas som om här borde ha varit sorg tillräckligt att ge även det soligaste lynne en genomgående dyster anstrykning. Men icke så med vår gamle inspektor! En kort suck var nog för att lyfta av hela bördan av dessa dystra minnen. Ögonblicket därpå var han lika färdig till skämt och leende som ett barn som ännu icke fått byxor; långt färdigare än förvaltarens yngste kammarskrivare, som med sina nitton år var den ojämförligt äldste och allvarligaste av de två. Jag brukade observera och studera denna patriarkaliska personage med livligare nyfikenhet, skulle jag tro, än någon annan form av mänsklighet som där kom för mina ögon. Han var sannerligen ett sällsynt fenomen, så fullkomlig ur en synpunkt, så ytlig, så bedräglig, så overklig, en sådan absolut nolla i alla andra avseenden. Min slutledning var, att han icke hade någon själ, intet hjärta, intet sinne, ingenting annat, som jag redan sagt, än instinkter. Och likväl hade de få ämnena i hans karaktär blivit så förslaget hopfogade, att man icke hade någon<noinclude> <references/> 246</noinclude> 5929cc26tl8tqzpvqys2drfeuwh2hq6 104 195228 581811 2024-11-16T19:27:12Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581811 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>pinsam förnimmelse av någon brist, utan, såsom förhållandet var med mig, kände sig fullkomligt nöjd med det man fann hos honom. Det var svårt att fatta, huru han skulle kunna existera i ett liv efter detta, så jordisk och sinnlig föreföll han. Men säkert hade hans existens här, under förutsättning att den skulle sluta med hans sista andedrag, icke blivit honom given i ondo utan något högre moraliskt ansvar än djuren på marken. Den hade givits honom med ett större mått av njutning än deras och med all deras frihet från ålderdomens dysterhet och skumma dunkel. En detalj, i fråga om vilken han stod ofantligt framför sina fyrfotade bröder, var hans förmåga att erinra sig goda middagar, vilkas förtärande hade utgjort en icke ringa del av hans livs lycka. Hans gurmandis var ett högst angenämt drag, och att höra honom tala om rostbiff var lika aptitretande som pickles eller ostron. Som han icke hade någon högre egenskap och varken uppoffrade eller kränkte någon högre begåvning genom att ägna all sin energi och uppfinningsrikedom åt bukens njutning och nytta, var det alltid nöjsamt för mig att höra honom utbreda sig om fisk och fågel och slaktat kött och de bästa sätten att tillaga dem. Hur långt tillbaka i tiden den verkliga festmåltiden än låg, tycktes hans minnen av god mat bringa doften av stekt gris eller kalkon under själva ens näsborrar. Det fanns på hans gom angenäma smakförnimmelser, som hade dröjt där icke mindre än sextio eller sjuttio år och ännu tydligen voro lika färska som smaken av lammkotletten han nyss hade slukat till frukost. Jag har hört honom smacka med läpparna vid minnet av middagar, vilkas alla gäster med undantag av honom själv redan länge hade utgjort föda för maskar. Det var underbart att observera, huru vålnader av förflutna måltider oupphörligt stego upp för honom; icke i vrede eller för att kräva vedergällning, utan liksom<noinclude> <references/> {{ph|247}}</noinclude> b7wisspj3zawm56zognd7xue08tq7lw 104 195229 581812 2024-11-16T19:29:20Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581812 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>tacksamma för att han en gång hade uppskattat dem försökte de återupprepa en ändlös rad av njutningar, på en gång skugglika och sinnliga. En oxstek av “tjocka fransyskan”, en ländstek av kalv, ett revbensspjäll, en märklig kyckling eller en synnerligen prisvärd kalkon, som kanske hade prytt hans bord för mycket länge sedan, kunde bli ihågkomna, under det att all vårt släktes senare erfarenhet och alla de tilldragelser, som hade upplyst eller förmörkat hans personliga bana, hade gått fram över honom med lika liten bestående verkan som den övergående brisen. Den förnämsta sorgliga tilldragelsen i den gamle mannens liv var, så vitt jag kunde döma, hans missöde med en viss gås, som levde och dog för en tjugu eller fyrtio år sedan, en gås med det mest lovande utseende men som vid bordet visade sig så inbitet seg, att förskärarkniven icke gjorde något intryck på hans kropp och han endast kunde styckas med tillhjälp av yxa och handsåg. Men det är tid att sluta detta utkast, vid vilket jag likväl med glädje skulle dröja ansenligt mycket längre, därför att bland alla män jag känt denna individ var den lämpligaste att vara tulltjänsteman. De flesta personer lida på grund av orsaker, som det kanske här icke är utrymme att närmare ingå på, moralisk skada av detta särskilda levnadssätt. Den gamle inspektoren var oförmögen därtill, och om han så fortsatte med sin tjänst till tidens slut, skulle han vara fullkomligt lika bra som han var då, och slå sig ned vid middagsbordet med fullkomligt lika god aptit. Det finns en bild, utan vilken mitt galleri av tullhusporträtt skulle vara egendomligt ofullständigt, men som mina jämförelsevis få tillfällen till observation sätta mig i stånd att skissera endast med de enklaste konturer. Det är porträttet av tullförvaltaren, vår präktige gamle general, som efter sin lysande militära bana, på grund av vilken han sedan hade styrt över ett vilt territorium<noinclude> <references/> 248</noinclude> 9qezxo0u1dv7ifzfd2m2uw2ofmrgsia 104 195230 581813 2024-11-16T19:30:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581813 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>i västern, hade kommit hit för tjugu år sedan för att här tillbringa sitt växlande och ärorika livs afton. Den tappre soldaten hade redan fyllt sina sjuttio år och fortsatte återstoden av sin jordiska marsch nedtyngd av krämpor, som till och med hans uppeldande minnens krigiska musik endast föga förmådde att lindra. De ben voro nu förlamade, som hade varit de första vid anfallet. Det var endast med en tjänares hjälp och genom att tungt stödja handen på järnräcket som han kunde långsamt och mödosamt gå uppför tullhustrappan, släpa sig över golvet och komma fram till sin vanliga stol vid eldstaden. Där brukade han sitta och med några små moln på den eljest klara pannan betrakta de figurer, som kommo och gingo, bland frasandet av papper, förestavandet av eder, diskussioner över affärer och tillfälligt tal om tulltjänsten. Alla dessa ljud och saker syntes göra ett enbart otydligt intryck på hans sinnen och knappast hitta vägen till hans inre betraktelsekrets. Hans ansikte var under denna vila milt och vänligt. När man ville fästa hans uppmärksamhet på någonting, lyste hans drag upp med ett uttryck av artighet och deltagande och bevisade, att det fanns ljus inom honom och att det endast var den intellektuella lampans yttre medium, som hindrade strålarna på deras väg. Ju närmare man trängde hans själs själva grundväsen, dess sundare föreföll det. När han icke längre fann sig manad att tala eller höra på, vilka båda saker kostade honom tydlig ansträngning, återtogo snart hans drag sitt vanliga på intet sätt ovänliga lugn. Det var icke pinsamt att se hans blick, ty fastän beslöjad hade den icke den vissnade ålderdomens slöhet. Hans naturs stomme, ursprungligen stark och massiv, hade ännu icke fallit i ruiner. Men att under så ogynnsamma förhållanden iakttaga och bestämma hans karaktär var en lika svår uppgift<noinclude> <references/> {{ph|249}}</noinclude> foh7b94lwh2yfvtmly1rd2kei5540q0 104 195231 581814 2024-11-16T19:32:42Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581814 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>som att i inbillningen utstaka och bygga upp på nytt en gammal fästning sådan som Ticonderoga efter en överblick av dess grå och krossade ruiner. Här och var kanske murarna stå kvar nästan fullständiga, men på andra ställen återstår kanhända endast en oformlig hög, besvärlig och skräpig genom själva sin storlek och överväxt under många år av fred och vanvårdnad med gräs och snår. Men lika fullt, när jag såg på den gamle krigaren med öm tillgivenhet — ty hur litet jag än kom i beröring med honom, kunde mina känslor för honom, liksom alla två- och fyrfotavarelsers som kände honom, väl benämnas med detta namn — kunde jag urskilja huvuddragen i hans porträtt. Det präglades av de ädla och storslagna egenskaper, som utvisade, att det icke var endast genom en slump utan med god rätt som han hade vunnit ett så berömt namn. Han kunde enligt min uppfattning aldrig ha utmärkt sig för någon fjäskande verksamhetsanda; det måste, vid vilken period som helst av hans liv, ha fordrats en impuls för att sätta honom i gång. Men när han väl blivit uppeldad, när han hade hinder att besegra och ett passande mål att vinna, var han icke den som släppte taget eller misslyckades. Den eld, som en gång hade uppfyllt hans natur och som ännu icke slocknat, hade aldrig varit av det slag, som flammar upp i ljus och häftig låga, utan snarare en djup, röd glöd liksom hos järn i en smältugn. Styrka, fasthet, bestämdhet, detta var uttrycket av hans vilja, även i det kroppsliga förfall, som i förtid hade smugit sig över honom vid den tidpunkt, om vilken jag talar. Men även då kunde jag föreställa mig, att han, djupt träffad av någon upplivande påverkan — uppeldad av en trumpetsignal, tillräckligt högljudd för att väcka all hans icke döda utan endast slumrande energi — ännu var i stånd att kasta bort sina krämpor liksom en sjuk-<noinclude> <references/> 250</noinclude> cou1hmbynbx4ki3fhpn1o9t325sfp3f 104 195232 581815 2024-11-16T19:34:37Z Thuresson 20 /* Utan text */ 581815 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude>{{c|{{Större|<i>{{Spärrad|Efterskrift}}</i>|175}}}} <h2 align="center" style="border-bottom:none;">NATHANIEL HAWTHORNE.</h2> {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|279}}</noinclude> crn99trcu1h6yuazik90952oml91lda 104 195233 581816 2024-11-16T19:34:49Z Thuresson 20 /* Utan text */ 581816 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/> 280</noinclude> r8ip71d4ej6g406gu9b0b5wtsbruf6p 104 195234 581817 2024-11-16T19:35:02Z Thuresson 20 /* Utan text */ 581817 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/> {{ph|281}}</noinclude> bpklflq0f1gi8njb11kp9nbdl16t3vl 104 195235 581818 2024-11-16T19:35:12Z Thuresson 20 /* Utan text */ 581818 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/> 282</noinclude> hesoci3zj99bgvupszyr601ymewjdbx 104 195236 581819 2024-11-16T19:35:53Z Thuresson 20 /* Utan text */ 581819 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude>{{högertext|<i>E. N. Tigerstedt.</i>|offset=3em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|283}}</noinclude> lear0v0yuh79j46i4fytgeio76yov53 104 195237 581820 2024-11-16T19:36:01Z Thuresson 20 /* Utan text */ 581820 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 195238 581821 2024-11-16T19:36:17Z Thuresson 20 /* Utan text */ 581821 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 195239 581822 2024-11-16T20:29:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581822 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>dräkt, låta ålderdomsstaven falla, gripa till svärdet och ännu en gång stå upp som en krigare. Och i ett så spännande ögonblick skulle han fortfarande ha handlat med lugn. Men en sådan tavla kunde endast målas i fantasien, den var icke att vänta, icke att önska. Vad jag hos honom såg — lika tydligt som de oförstörbara vallarna till gamla Ticonderoga, redan omnämnt som den mest passande liknelsen — voro dragen av hårdnackad och seg ihärdighet, som väl i hans yngre år kanske övergingo till envishet. Vidare dragen av hans redbarhet, som i likhet med de flesta av hans egenskaper låg i en något tung massa och var lika osmidbar och ohanterlig som ett ton järnmalm; dragen av hans välvilja, som, hur vilt han än gick i spetsen vid bajonettanfallen vid Chippewa och Fort Erie, säkert var av lika äkta natur som den som påverkar någon av eller alla tidens polemiska filantroper. Han hade, såvitt jag vet, dräpt människor med sin egen hand, de hade fallit liksom grässtrån för lien för det stormande anfall, åt vilket hans ande gav dess segrande kraft. Men hur därmed än må förhålla sig, fanns det aldrig i hans hjärta så mycken grymhet som skulle ha slagit stoftet av en fjärilsvinge. Jag har aldrig känt en människa, till vars inneboende godhet jag mera tillitsfullt skulle ha kunnat vädja. Många kännetecken — och det sådana, som icke minst kraftigt bidraga till att ge ett porträttutkast likhet — måste ha försvunnit eller blivit fördunklade, innan jag lärde känna generalen. Alla enbart behagliga egenskaper äro vanligen de flyktigaste, och icke heller pryder naturen den mänskliga ruinen med blomster av ny skönhet, som ha sina rötter och sin rätta näring endast i förfallets springor och rämnor, liksom hon sår maskrosor över Ticonderogas i ruiner liggande fästning. Men även i fråga om behag och skönhet fanns det punkter väl värda att lägga märke till. En stråle av hu-<noinclude> <references/> {{ph|251}}</noinclude> i5n4bp75w3f81vkqvugtqqtoos9xya7 104 195240 581823 2024-11-16T20:31:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581823 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>mor kunde då och då hitta vägen genom de töckniga hindrens slöja och glittra angenämt mot oss. Ett drag av medfödd elegans, vilket man sällan finner hos det manliga könet efter barndomen eller den tidiga ungdomen, visade sig i generalens kärlek till blommor och blomdoft. Man kunde tro, att en gammal soldat endast skulle prisa den blodiga lagern kring sin panna; men här fanns en, som tycktes ha en ung flickas kärlek till Floras barn. Där, vid sidan av eldstaden, satt den präktige gamle generalen, medan överuppsyningsmannen — som dock sällan, om det kunde undvikas, företog sig den svåra saken att inleda honom i samtal — gärna stod litet avsides och betraktade hans lugna och nästan slumrande ansikte. Han syntes borta från oss, fastän vi sågo honom endast några fot ifrån oss, syntes avlägsen, ehuru vi gingo tätt förbi hans stol, omöjlig att nå, fastän vi kunde ha sträckt fram handen och vidrört hans. Kanske levde han ett mera verkligt liv i sina tankar än i den olämpliga omgivningen kring förvaltarens ämbetslokal. Paradens rörelser, stridens larm, den gamla heroiska musikens fanfarer, som han hade hört trettio år tillbaka sådana scener och ljud stodo kanske livs levande för hans intellektuella uppfattning. Emellertid kommo och gingo köpmän och skeppare, sprättiga kontorister och grova matroser; detta rörliga handels- och tull-liv sorlade omkring honom, och varken med människorna eller deras affärer tycktes generalen underhålla den avlägsnaste förbindelse. Han syntes här vara lika litet på sin plats som ett gammalt svärd — nu rostigt, men som en gång hade blixtrat framför fronten och ännu visade ett klart glitter utefter klingan — skulle ha varit bland bläckhorn, brevpressar och mahognylinjaler på tullförvaltarens skrivbord. Det fanns en sak, som mycket hjälpte mig att för min själs ögon framkalla den tappre soldaten vid Niagara-<noinclude> <references/> 252</noinclude> 4bivloiciorvgyp7gaf7k4obsa4ub3a 104 195241 581824 2024-11-16T20:33:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581824 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>gränsen, mannen med den enkla och okonstlade viljekraften. Det var hågkomsten av dessa hans minnesvärda ord: “Jag skall försöka, sir!” som han uttalade strax före ett förtvivlat och hjältemodigt företag. Dessa ord andas själen och kynnet hos Nya Englands oförskräckta söner, som fattade alla faror och trotsade dem alla. Om i vårt land tapperheten belönades med adelskap, skulle dessa ord, som tyckas så lätta att uttala, men som endast han med en så farlig och ärofull uppgift framför sig någonsin har uttalat, ha varit det bästa och lämpligaste valspråket på generalens vapensköld. Det bidrager mycket till en mans moraliska och intellektuella sundhet att nödgas vänja sig vid kamratskap med personer olika honom själv, som bry sig föga om hans strävanden och vilkas krets och förmåga han måste gå utom sig själv för att kunna uppskatta. Skickelserna i mitt liv ha ofta erbjudit mig denna förmån men aldrig mera fullt och mångsidigt än under min ämbetsmannatid. Det var i synnerhet en person, vars karaktär, då jag studerade den, gav mig ett nytt begrepp om begåvning. Hans gåvor voro avgjort en affärsmans; han var rask, klartänkt och skarpsinnig, med en blick, som trängde genom alla svårigheter, och en organisationsförmåga, som kom dem alla att försvinna liksom genom ett trollslag. Uppfostrad från barndomen i tullhuset var detta hans rätta verksamhetsfält; och de många invecklade affärsförhållandena, som voro så brydsamma för nykomlingen, tedde sig för honom med regelbundenheten hos ett högst lättbegripligt system. Enligt min uppfattning stod han som idealet för sin klass. Han var sannerligen tullhuset i sig självt eller i alla händelser huvudfjädern, som höll dess mångfaldigt svängande hjul i gång. Ty i en institution som denna, där tjänstemännen anställas för att tillgodose sin egen nytta och bekvämlighet och sällan med någon avgörande hänsyn till deras lämplighet för tjänsten, måste de nödvändigt på annat håll anlita den skick-<noinclude> <references/> {{ph|253}}</noinclude> d9n3w12w7wowkdova8q1b8156300uum 104 195242 581825 2024-11-16T20:35:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581825 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>lighet, som icke finnes hos dem själva. Sålunda drog vår praktiske man, liksom magneten drager stålspån, med oundgänglig nödvändighet till sig de svårigheter, som var och en mötte. Med otvunget tillmötesgående och vänligt överseende med vår dumhet, som för en man med hans läggning måste ha synts nästan som ett brott, gjorde han därpå med blotta vidröringen av sitt finger det obegripliga klart som dagen. Köpmännen värderade honom icke mindre än vi, hans invigda vänner. Hans redbarhet var fullkomlig, den var en naturlag hos honom, snarare än ett val eller en princip. Och icke heller kan det vara något annat än ett huvudvillkor för ett så anmärkningsvärt klart och skarpt förstånd som hans att vara ärlig och ordentlig i skötseln av affärer. En fläck på hans samvete i fråga om hans kall skulle oroa en sådan man på ungefär samma sätt, fastän i långt högre grad, som ett fel i ett bokslut eller en bläckplump på den ena sidan i en kontorsbok. Med ett ord, jag hade här — och det är ett sällsynt fall i mitt liv — lärt känna en person fullkomligt lämplig för den plats han beklädde. Sådana voro några av de personer, med vilka jag nu hade kommit i beröring. Jag upptog det väl och som en gåva av försynens hand, att jag blivit kastad i en ställning så föga besläktad med mina föregående vanor, och jag föresatte mig allvarligt att draga all den nytta jag kunde därav. Efter mitt kamratskap i mödor och omöjliga planer med de drömmande bröderna på Brook Farm; efter att ha levat tre år under det subtila inflytandet av en intelligens sådan som Emersons; efter dessa vilda, fria dagar på Assabeth tillsammans med Ellery Channing, varvid vi hängåvo oss åt våra vilda spekulationer vid vår brasa av vindfällen; efter att ha talat med Thoreau om barrskogar och indianska reliker på hans eremitage i Walden; efter att ha blivit kräsen genom att sympatisera med den klassiska förfiningen hos Hillards kultur; efter<noinclude> <references/> 254</noinclude> ks6lwnv62nsa2rxkoii0nt9z5rc8ps7 104 195243 581826 2024-11-16T20:37:41Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581826 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>att ha blivit genomträngd av poetisk känsla vid Longfellows härd — efter allt detta var det äntligen tid för mig att öva andra av min naturs förmögenheter och nära mig med en föda, för vilken jag hittills hade haft föga aptit. Även den gamle inspektoren var önskvärd, såsom ett ombyte av diet, för en man som hade känt Alcott. Jag ansåg det i någon mån som ett bevis på en konstitution väl balanserad av naturen och icke saknande någon väsentlig del av en fullkomlig organisation, att jag, trots att jag kunde minnas sådana umgänges vänner, genast kunde blanda mig med personer av helt olika egenskaper och aldrig knota över bytet. Litteraturen, dess bemödanden och mål, voro nu av föga vikt vad mig beträffade. Jag brydde mig vid denna tid icke om böcker; de voro långt ifrån mig. Naturen — möjligen med undantag av människonaturen — den natur, som utvecklas på jorden och i himmeln, var i en mening dold för mig; och all den fantasiens sinnrika tjusning, varmed den hade blivit förandligad, gick bort ur min själ. En gåva, en förmögenhet var, om den icke hade gått sin väg, suspenderad och livlös hos mig. Det skulle ha legat någonting sorgligt och obeskrivligt dystert i allt detta, om jag icke hade vetat, att det berodde på mitt eget val att återkalla vad som kunde vara värdefullt i det förflutna. Det torde dock vara sant, att detta var ett liv, som icke kunde ostraffat levas allt för lång tid; i motsatt fall skulle det göra mig för beständigt till en annan än jag hade varit, utan att förvandla mig till någon form, som det lönade sig att antaga. Men jag betraktade det aldrig annorlunda än som ett övergående liv. Det fanns alltid en profetisk instinkt, en lång viskning i mitt öra, att inom en icke långt avlägsen tid och när helst en ändring i levnadssätt skulle vara väsentligt till min nytta, då skulle en ändring inträffa. Emellertid var jag där, en tullens överuppsyningsman<noinclude> <references/> {{ph|255}}</noinclude> oz94brywkzt5er3eqami6l3ol910s81 104 195244 581828 2024-11-17T00:13:45Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 581828 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|22|{{st|<b>INGWARS SAGA.</b>}}|6. Cap.}}</noinclude><section begin="islcont-6" /> {{ant|var smidadr ur leiri. Sidann toku their at hauggva stolpann umhverfis allt vid jordina, thar til at husit skalf, thegar their hristu. Yngvar bad tha taka stora steina, ok bera til hussins. Enn er apnadi, bad Yngvar tha ganga i virkit, ok fela sig i reyr. Ok er a leid kvelldit, sau their Risann kom: ok hafdi marga Menn under bellti sier festa. Hann byrgde vannlega virkit, ok so husit. Sidann matadizt hann. Enn er stund leid, forvitnuduzt their hvat hann hefdizt at: Ok heyrdu til hans hryt mikinn. Tha bad Yngvar tha burt taka steina tha, sem their hofdu tangat borit: ok baurdu stolpann, so at ofann fell husit. Risinn brauzt um fast, so at undann komzt annar fotr hans. Tha geck Yngvar til, ok hans foronautar, ok hiuggu af Risanum fotinn med boloxum; thui at hann var so hardr sem tre. Ok er thui var lokit, skildu their at hann var daudr. Their drogu fotin til skips ok solltudu i hvita<ref>{{ant|Aliis <i>hveite</i> Langeb.}}</ref> sallt. Their foru nu thar til at anni skytr i sundr; ok sea their V. eyiar hrærazt, ok fara a moti theim. Yngvar bad menn sina vid buazt; hann let taka eld med vigdu ellz virki. Bratt kom at theim ein eyinn, ok veitte theim harda Griothrid; enn their}} <section end="islcont-6" /> <section begin="svecont-6" /> til samma Hus, och funno därikring en stor Wall. Men när de kommo ini siälfwe Bygnaden, sågo de at en af Ler upmurad Pelare honom allenast uppehöll. Denne Stolpe begynte de at hugga alt ikring wid Jorden, därtil at Huset skalf efter hwart och et Hugg, de gjorde. {{sp|Ingwar}} bad dem så taga store Stenar, och bära til Huset. Och när det led åt Aftonen, befalte han dem gå i Utanwärken och göma sig i Rör. När Skumrasket war alt, sågo de Resen komma: och hade han månge Män fästade under sit Bälte. Han igenstängde först Wallen och så Huset, samt gaf sig därefter at äta. När det lidit någon Stund, wille Ingwars Folk gärna weta, hwad han hade för Händer och fingo då höra, at han mycket snarkade. Då bad {{sp|Ingwar}} dem taga bort Stenarne, som de hade lagt emot Huset: och slogo så til Stolpen, at Taket, och hwad ofwantil war, föll ned. Resen slog hårt ikring sig, så at en hans Fot kom undan; Men {{sp|Ingwar}} och hans Fölgeslagare gingo i det samma til, och höggo af Foten med Bolyxor, alldenstund han war så hård som Trä; och därefter kunde de märka, at han war död. Foten drogo de til Skepen, och insaltade honom i hwit och fint Salt. De foro nu til dess Ån delas: och se fem Öar röras, och komma emot sig. {{sp|Ingwar}} bad sine Män laga sig til <section end="svecont-6" /><noinclude> <references/></noinclude> ms44j90dxa5309hjir8rno8a42rmoy7 104 195245 581829 2024-11-17T01:59:13Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 581829 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|6. Cap.|{{st|<b>INGWARS SAGA.</b>}}|23}}</noinclude><section begin="islcont-6" /> {{ant|hlifdu sier ok skutu i moti. Enn er vikingar fundu, at fast var fyrir, tha toku their at blasa smidbelgium, at ofni theim, sem elldr var i; ok vard af thui mikill gnyr. Thar stod ok ein eirtrumba: ok ur henni flo elldr mikill a eitt skipit, ok brann that a litilli stundu; so at allt vard at faulska. enn er Yngvar sa thetta, harmadi hann skada sin, ok bad færa sier tundr med vigdum elldi. Sidann bendi hann upp boga sinn, ok lagdi or a streing, ok let koma a aurvar oddinn tundurit med vigdum elldi. Enn su or flo af boganum med elldinn i trumbuna, tha er stod ur ofninum; ok snyzt elldurinn a sialfa heidingia, ok brann a litlu augabragdi eyinn, med aullu samann, monnum ok skipum. Ok eru adrar eyiarnar at komnar. Enn thegar Yngvar heyrdi smidbelgia blaasturinn, skaut hann vigdum elldi, ok eyddi so tvi diofuls folki med Guds fulltingi, at that vard at aungu, utann faulska. Litlu sidar kom Yngvar til theirrar uppsprettu, er ain sell af. Thar sau their dreka thann, at slikann hofdu their eigi fyrr sed, fyrir uaxtar saker, ok mikit Gull liggia under honum. Their lendu thar skamt i fra; ok gengu aller a land upp, ok kvomu thar at, sem drekinn var vanr at skrida til vazs. Su}} <section end="islcont-6" /> <section begin="svecont-6" /> Motstånd; och siälf lät han laga Eld med wigdt Eldtyg. Strax kom en Ö farandes emot dem, och anföll dem med en häftig Stenkastning. Men de wärde sig, och skuto tilbaka. När då Sjöröfwarne funne sådant Motstånd, begynte de at med Smidbälgar blåsa på en Ugn, som Eld war uti; och wart däraf et stort Gny. Där stod ock en Koppartrumma: och ur hänne flög mycken Eld på et Fartyg, som däraf råkade i Brand, så at det inom en liten Stund til Falaska förvändes När {{sp|Ingwar}} såg detta, gick honom hans Skada til Sinnes, och fordrade Tunder med wigd Eld. Sedan bände han up sin Båge, och lade en Pil på Strängen, samt fäste Tundret wid Udden på Pilen: sköt så denne Pil med Elden uti Trumman som stod utur Ugnen. Och därmed wändes Elden på Hedningarne siälfwe, och urbrände på et litet Ögnablick Ön med alla dess både Man och Skep. Imedlertid komma de andre Öar fram. Men så snart {{sp|Ingwar}} fick höra Smedbälgs-Blåsten, sköt han med wigd Eld, och utödde sålunda detta djefwuls Folk igenom Guds Bistånd; så af til Slut af altsammans intet blef öfrigt, utan Askan allena. Litet här efter kom {{sp|Ingwar}} til det Ursprung, hwarifrån Ån föll. Där sågo de en, för sin Storlek skull, så förfärlig Drake, at de förr icke set <section end="svecont-6" /><noinclude> <references/></noinclude> 4zv6ja25we9hwii8um8utfujlx7lpbo 104 195246 581830 2024-11-17T08:36:48Z Lokal Profil 714 /* Without text */ 581830 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Lokal Profil" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> ppkyxa7qqp37b4e1qonbamhen8hog3y 104 195247 581831 2024-11-17T08:36:58Z Lokal Profil 714 /* Without text */ 581831 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Lokal Profil" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> ppkyxa7qqp37b4e1qonbamhen8hog3y 104 195248 581832 2024-11-17T08:37:16Z Lokal Profil 714 /* Without text */ 581832 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Lokal Profil" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> ppkyxa7qqp37b4e1qonbamhen8hog3y 104 195249 581833 2024-11-17T08:37:34Z Lokal Profil 714 /* Without text */ 581833 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Lokal Profil" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> ppkyxa7qqp37b4e1qonbamhen8hog3y 104 195250 581834 2024-11-17T10:03:02Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ Med stöd av https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240999/FULLTEXT01.pdf 581834 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|50||}}</noinclude>Neutra få i plur. <i>-a</i> som best. artikel: <i>bo<big><b>l</b></big>a</i> (borden), <i>kô<big><b>l</b></big>a</i> (kolen), <i>banda, bräna</i> (bräderna), <i>b<big><b>l</b></big>ana</i> (bladen), <i>jevära, ämbera</i> (ämbarne), <i>öguna</i> ock <i>ögena, kritra</i> (kreaturen): Nbg, Rbg. {{c|<b>Genus.</b>}} Med afseende på genus finnas flere olikheter mot riksspråket. Så är <i>vagn</i> femin. i Nbg (<i>”e vangen, vangna”</i>), likaså i Kpbg (<i>”vångna”</i>); men i Rbg mask. <i>Rydqvist</i> uppgifver också (II, 148), enligt <i>Säve, vagn</i> såsom femin. i helsingskan. <i>Åkdon, ma<big><b>l</b></big>mdon</i> är i Nbg, Rbg mask.; så: <i>”han har egen åkdon, d’ä en ma<big><b>l</b></big>mdon”;</i> i pluralis <i>åkdonar.</i> Jfr <i>d’ä en don</i> i flere folkspråk (äfven i Rbg). <i>Äng</i> är i Vfrs neutr.: <i>”ett äng”;</i> i Skbg likaså: <i>Ka<big><b>l</b></big>vänget</i> kallas ock skrifves af allmogen ett ställe, som eljes heter <i>Kalfängen. Rietz</i> har äfven neutr. från Västerbotten. Att man ej här har det fornsv. neutr. <i>ænge,</i> är säkert på grund af uttrycket <i>ett äng,</i> som jag ofta hört. I Kpbg säges <i>änga</i> i bestämd form; således är ordet där fem. <i>Mi<big><b>l</b></big></i> är neutr. i Kpbg, Rbg: <i>”ett ha<big><b>tt</b></big> mi<big><b>l</b></big>”;</i> så enl. <i>Rietz</i> i flere svenska munarter. <i>Ett rängenskur, ett dynggrep</i> heter det i Rbg; dessa ord äro således där neutr., hvilket jag ej funnit angifvet för någon annan trakt. Liksom flerstädes fins både <i>e spåna,</i> plur. <i>spåner,</i> ock <i>en spån,</i> pl. <i>späner. Blod</i> heter i Rbg i best. formen <i>b<big><b>l</b></big>on;</i> är således mask. <i>E nar,</i> best. <i>nara</i> heter det i Rbg; ordet är således fem. (<i>Rietz</i> har <i>”m.</i> eller <i>f”</i>). Till sist må med afseende på genus anmärkas, att <i>ä<big><b>l</b></big>v</i> (älf) här är fem. såsom i riksspråket ock förmodligen äfven de flesta munarter, ehuru <i>Rietz</i> endast har mask. {{c|<b>Adjektiven.</b>}} Af adjektiviska afledningsändelser må anmärkas de i riksspråket obrukliga <i>-ug: skräug, oskap<big><b>l</b></big>ug, marug,</i> ock <i>-in: trälin, riktin, duktin.</i> Den förra är vanlig i våra folkspråk. Den senare förekommer mycket i dalskan. <i>Kvar</i> böjes än som adjektiv i Nbg; således i plur. <i>kvare. Förmer</i> kan kompareras som adjektiv: <i>förmerare</i> (Skbg). I superlat. står ofta <i>-esta</i> för <i>-aste: baresta, gamlesta. Tokare</i> motsvarar riksspråkets <i>tokigare.</i> I mask. ha adjektiven ofta ändelsen <i>-er.</i> Flere adjektiver, som i mask. ändas på <i>-n.</i> hafva i femininum <i>-a;</i> så <i>lita, inga,</i><noinclude> <references/></noinclude> jj9n36bvbe0ync7s749mmdwq2bxqlqg 104 195251 581835 2024-11-17T10:42:04Z Lokal Profil 714 /* Without text */ 581835 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Lokal Profil" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> ppkyxa7qqp37b4e1qonbamhen8hog3y 104 195252 581836 2024-11-17T10:42:19Z Lokal Profil 714 /* Without text */ 581836 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Lokal Profil" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> ppkyxa7qqp37b4e1qonbamhen8hog3y 104 195253 581837 2024-11-17T10:42:29Z Lokal Profil 714 /* Without text */ 581837 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Lokal Profil" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> ppkyxa7qqp37b4e1qonbamhen8hog3y 104 195254 581838 2024-11-17T10:42:38Z Lokal Profil 714 /* Without text */ 581838 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Lokal Profil" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> ppkyxa7qqp37b4e1qonbamhen8hog3y 104 195255 581839 2024-11-17T10:42:47Z Lokal Profil 714 /* Without text */ 581839 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Lokal Profil" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> ppkyxa7qqp37b4e1qonbamhen8hog3y 104 195256 581840 2024-11-17T10:42:59Z Lokal Profil 714 /* Without text */ 581840 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Lokal Profil" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> ppkyxa7qqp37b4e1qonbamhen8hog3y 104 195257 581841 2024-11-17T10:43:13Z Lokal Profil 714 /* Without text */ 581841 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Lokal Profil" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> ppkyxa7qqp37b4e1qonbamhen8hog3y 104 195258 581842 2024-11-17T11:04:55Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581842 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|539}}</noinclude>riddarborg och hvarifrån de ödelade hela omgifvande trakter. Både i Tyskland, Frankrike och England funnos tidtals talrika röfvarhorder, anförda af riddare, hvilka påstodo att deras laglösa lefverne var i fullkomlig öfverensstämmelse med riddarväsendet, emedan det tillät hvarje medlem att strida för egen sak. Så öfverenskommo år 1420 etthundrade åttio riddare att plundra marknadsfolket vid Möllen, icke långt från Lübeck, och den enda slägten Gvitzow förlorade 24 röfvarborgar år 1410, då Fredrik VI blef ståthållare i Brandenburg och företog sig att utrota dessa roffare. Dessa förhållanden gjorde att de vandrande riddarne blefvo misstänkta, och deras fattigdom ådrog dem förakt och åtlöje. Icke alltid kunde svärdet skörda, och stundom misslyckades äfventyraren och riddaren blef slagen. Då nödgades han sälja häst och vapen och lida all den smälek, som oftast följer fattigdomen. I berättelsen om Gruelan beskrifves, huru hjelten bragtes till armod, förföljdes af sin värd och utsattes för åtlöje och förakt genom sin eländiga utrustning. De ständiga förbuden mot tornerspelen hade ock inflytande på dessa riddare, för hvilka de, såsom vi redan nämnt, voro medel till uppehälle. Genom dryckenskap, hvilken var en af tidens allmännare laster, förlorade de också ofta allt, hvad de egde, och nödgades sälja eller pantsätta sina vapen och dyrbarheter, hvarigenom de ganska ofta kommo i rätt prosaiska bekymmer. Då härigenom dessa kringvandrande äfventyrare måste förlora i anseende, försökte de rika och mäktiga att draga kring sig en gränslinie, som icke skulle kunna öfverstigas af de andra, och slutligen stiftade man en ny grad inom chevaleriet, hvilken (liksom den af Chevalier) icke egentligen fanns i Norden; nemligen banneret, bannier, banerförare. Skillnaden mellan en bannier och en bachelier bestod egentligen endast i militärisk rang. Den sednare begagnade en klufven fana, men den förra ett banér, standar, och hans rang var nästefter baronerna eller de stora länsherrarne. Baneret, efter hvilket han erhöll sitt namn, hade en fyrhörnig och aflång eller rektangulär form. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 93krnc4zuh2lh99ns7u320tzjjpybyf 104 195259 581843 2024-11-17T11:14:58Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 581843 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />540</noinclude>Riddaren upphöjdes ofta till bannier endast på det sätt, att härens anförare aftonen före en träffning afhögg spetsarne på den ridderliga fanan, hvarigenom den blef fyrkantig; men han kunde icke erhålla denna värdighet utan att ega medel att uppfylla alla vilkor, som medföljde den. Det ålåg en bannier att till hären medföra minst trettio fullt väpnade män och sjelf underhålla dem. Hvar och en af dessa skulle åtföljas af åtminstone en bågskytt och en ryttare, försedd med båge och klubba, jemte betjening, som fäktade till fot. Emedlertid torde väl icke alltid dessa föreskrifter blifvit så noga iakttagna. Under Carl VII:s tid underrättade honom Frankrikes ädlingar, att deras egendom blifvit så sköflad under de engelska krigen, att de icke längre kunde underhålla det stora antal af män, som skulle utgöra en dylik fänika, och de befriades derifrån för alltid. Här bör man ock nämna något om de särskilda riddarordnar, brödraförbund och föreningar, hvilka stiftades för vissa ändamål, och hvilka nyttjade särskilda valspråk och drägter. De hade troligen uppkommit af de vapenbrödralag, som riddarne stundom ingingo, och hvilka förbund ansågos för heliga. Dessa vapenbröder svuro förbund för med- och motgång, och det ansågs för ett stort brott att svika sin vapenbroder. De hade gemensamma vänner och gemensamma fiender, och liksom allt annat, som tillhörde chevaleriet, så öfverdrefs ock denna vänskap stundom till en svärmisk ytterlighet, och man fann ofta de mest öfverdrifna bevis på fosterbrödernas trohet mot hvarandra. Den vackra visan om Ames och Amelien, der en riddare dödar sitt barn för att med dess blod bota en vapenbroders sjukdom, beskrifver flera dylika ytterligheter. Utan att uppehålla oss med flera citater, tillåta vi oss endast att hänvisa på de nordiska folksagorna, ty de fostbrödralag, som fordom knötos i Skandinavien, öfverensstämma fullkomligt med denna skildring. Ett dylikt förbund kunde egentligen endast tvenne riddare ingå, men de talrika ordnar, som hade särskilda mål och afsigter, bildade ett slags allmänt brödraskap för sina många medlemmar. Tempelherrarne och Johanniterna, samt de tyska Riddarne<noinclude> <references/></noinclude> l5z2qv7g9oyx1hoqe5ul3bru2kewgqg 104 195260 581844 2024-11-17T11:18:13Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ Med stöd av https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240999/FULLTEXT01.pdf 581844 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||51}}</noinclude><i>lättfä<big><b>d</b></big>a (”e lättfä<big><b>d</b></big>a hytta”,</i> i mask. <i>-in: ”en lättfä<big><b>d</b></big>in åkdon”).</i> Så ock: <i>”dä va e toku ena”; ”en an ena”; ”ena sôm hetær”.</i> I Nbg säges <i>hä va så småa</i> för <i>smått.</i> {{c|<b>Pronomen.</b>}} <i>Jag</i> får efter verb, ock äfven andra ord, ofta den förkortade formen <i>-a: kjör’a,</i> kör jag; <i>inte mins’a ’na,</i> icke mins jag henne; <i>för’a ska fressta,</i> för jag skall fresta; o.&nbsp;s.&nbsp;v. Af <i>han</i> ha vi förut anfört genitiven <i>hônses.</i> Som objektsackusativ efter verb är <i>’n, ’en</i> för mask. ock <i>a’, ’na</i> för femin. vanligt för de gamla <i>han</i> ock <i>hana,</i> t.&nbsp;ex. <i>jä<big><b>l</b></big>pa’na,</i> hjälpa henne; <i>ja tog’en,</i> tog honom, <i>dôm kallar’a,</i> kallar henne; <i>jag ba’n,</i> jag bad honom; <i>han bjö’n.</i> Äfven efter prepositioner förekomma dessa former: <i>ta ur’a,</i> tag ur henne; <i>åt’a; han såg på’na; in te’n; han fekk tag i’n: ja va<big><b>tt</b></big> van ve’n.</i> Äfven nominativens <i>han</i> kan på detta sätt förkortas, t.&nbsp;ex. <i>dä ä’n,</i> det är han. Dylika sammandragningar förekomma som bekant allmänt i medeltidssvenska skriftspråket (Rydqv. II, 544<ref>Äfven i fornsv. fans verkligen en pronominal-anslutning af <i>första</i> persons pronomen, såsom man kan finna af följande exempel ur <i>Lilla Rimkrönikan</i> (Svenska Fornskriftsällskapets Saml. Häft. 49): <i>vilic,</i> ville jag, v. 405; <i>hadic,</i> hade jag, v. 446.</ref>, fastän de numer ej äro tillåtna i vårdad skrift. <i>Det är</i> sammandrages ofta till <i>d’ä,</i> t.&nbsp;ex.: <i>”d’ä ja inte go te säja”</i> (Rbg); <i>d’ä utarrendera,</i> det är utarrenderadt. <i>Hä</i> (det gamla <i>hit</i>) begagnas äfven för <i>det</i> i Nbg, Rbg m.&nbsp;fl. orter. Så i synnerhet i flere talesätt, såsom: <i>så s<big><b>l</b></big>ut hä va,</i> som utmärker, att något är alldeles omöjligt (Rbg); <i>skä fä<big><b>l</b></big> hä,</i> det skall väl så vara (Rbg). Af detta <i>hä</i> är det säkerligen som <i>’e</i> är en lemning i uttryck som <i>han tog’e, ja kan inte utre mäj i’e</i> (reda mig med det). I pluralis begagnas vanligen <i>dôm, dum,</i> men äfven <i>di</i> som subjekt. I genit. fins <i>dômses,</i> deras (Rbg). De possessiva pronomina <i>min, din, sin</i> ha, som vanligt, i femin. <i>mi, di, si. Vår</i> heter i Rbg äfven <i>vånses.</i> <i>Åkke,</i> äfven <i>ôkke</i> (hvilket), begagnas ofta som frågande adverb, t.&nbsp;ex. <i>”åkke ä dä mä hesten?”</i> huru är det. I uttrycket <i>”dôm bryr säj inte ôm, åkke dôm gör nå eller inte”</i> betyder <i>åkke,</i> antingen. <i>Hvilketdera</i> heter i Skbg <i>ôkksdera.</i> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1c54u1sdl4352c5iqh2p0d4romspyjv 104 195261 581845 2024-11-17T11:20:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 581845 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|115}}</noinclude>lägga vittnesbörd om dels, huru ofta han låter den egoistiske, själfsvåldige trotsaren falla på sin gärning, dels huru ofta han låter en människa lyckas att »acklimatisera» sig, som han säger i »Frun fra havet», eller hur han framdrager bedröfliga exempel på vildsinnet, när man icke kan »foga sig» som Hedda Gabler eller Borkman. Men han släpper därför icke individens heliga rätt att bryta den döda lagens formel, det förkväfvande förhållandets boja, när individen är en myndig, utvecklad person, hvars skäl för sitt handlingssätt äro själfklara. Det är sannt, att denna rätt till lagbrott kan hvilken idiot eller vällusting som hälst rent formellt åberopa, tack vare dessa exempel, genom att säga; hvarför får han och icke jag? men han bedrar ingen och minst sig själf. Och framför allt blir en humbugsmakare icke trodd på sitt ord, <i>om de rätt myndiga personligheternas antal i ett samhälle tillväxer</i>, de, som förbinda känslan af frihet med känslan af ansvar: ''frihet under ansvar'' är också Ibsens valspråk. Därför är Ibsens första och sista ord: bort med de fullvuxna barnen, bort med de osjälfständiga karaktärerna, fram med de äkta männen och kvinnorna, adelsmänniskorna, och då kan vågspelet tryggt göras att säga: den döda allmänna regeln är en god allmän ram för handlingssättet, men det finns ögonblick och förhållanden, då det är ej blott min rätt men min plikt att säga: här och nu duger den ej för ''mig''. Följaktligen blir då lydnadens döda lagbud som oeftergifligt band på en skara omyndiga undersåter just den största faran och källan till de största olyckorna, en slags säkerhet för de maktägande, som vilja missbruka sin makt, att löpa linan ut i trygg och obestridd besittning<noinclude> <references/></noinclude> 4atvz5rby1sps28u3t90yv1rrh8g8w5 104 195262 581846 2024-11-17T11:27:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 581846 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />116</noinclude>af sin våldsmakts företräden. Det är som ett offer för detta blinda lydnadsbud, fru Alving framstår. Och hon utbrister slutligen: »Ja det här med lag och ordning! Jag tror mången gång, det är ''det'', som vållar alla olyckorna här i världen.» Fru Alving har haft till rådgifvare pastor Manders, en verkligt ädel karaktär, en fridens man, som tror alla om godt och för hvilken allt, som stör samhällsordningen och åstadkommer ofrid, är nästan oförklarligt. Allt, tror han, kan försonas, och när det onda är skedt, så må då framför allt skandalen undvikas, skapandet af misstämning, fiendskap, oregelbundna förhållanden må då till hvarje pris undvikas: nödd och tvungen går han då med svidande samvete in på nedtystandets taktik och hyckleriets vägar, i uppriktig tro på, att det är bättre än att släppa lös »förargelsen», upproriskhetens ande, laglöshetens vildhet, passionens yra. Hans ytterliga menlöshet har af både framställare och kommentatorer missuppfattats så, att man gjort honom till en ''vanlig'' ljusskygg prästtyp, han är ljusskygg, men af princip, icke därför att han vill hålla sig på solsidan, men han är rädd som en riktigt genomfin natur är rysande rädd för lifvets lumpenheter. Fru Alving har ingått sitt äktenskap med den blifvande kammarherren, dåvarande löjtnanten Alving på släktingars råd, han var rik, det var ett godt parti. Han är redan utlefvad: och när hon märker hans vilda lif och utsväfvande vanor, rymmer hon från honom och tar sin tillflykt till Manders, för hvilken hon hyst en hemlig böjelse, hvilken hon då bekänner, men han återkallar henne till hennes »plikt», hvarpå hon återvänder hem till kammarherren. Hon ägnar sig nu åt att dölja mannens<noinclude> <references/></noinclude> sd0yfooj2ord9yzky8bht57mtnu4bfy 104 195263 581847 2024-11-17T11:30:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 581847 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|117}}</noinclude>förnedring för världen, hon finner sig så godt som tvungen att bortskicka deras gosse Osvald till främmande land, för att icke det anstötliga lif, som föres inom hemmets fyra väggar, skall komma till hans ögon och öron. Då ändtligen en hennes tjänarinna får ett barn, som är hennes makes, upptar hon flickan, Regine, och ger henne en viss uppfostran. Det har blifvit henne en äresak att för gossens skull hälla husets ära högt: han skall icke behöfva veta något annat om sin far, än om han varit son till en ädel man: hon uppehåller lögnen med en samvetsgrannhet, som bedrar världen. Hon gör sig till Alvings sällskap uppe på hans rum, hör på hans rusiga pladder, och förhindrar allt, hvad som kan väcka skandal, så godt ske kan. Vid hans död är han ansedd som en herre, som varit litet vidlyftig af sig i sina unga dar, men som på senare tider godtgjort allt, ty fru Alving har till och med låtit honom figurera som verkställaren af de förbättringar på gård och grund, som hennes energiska hjärna uttänkt. Och när han är död, nedlägger hon hans förmögenhet i en asyl, ett barnhem, för att denna förbannade förmögenhet ej skall klibba vid sonens händer: intet farsarf skall han äga efter denne fader. Och fru Alving själf? Hon har ju varit en mönstermaka efter de abstrakta trohets- och pliktbegreppen, men hennes inre varelse är som förtorkad och förbränd, dock finns det en grön frisk fläck kvar: det är den, som skall blomstra, nu när sonen som lofvande konstnär kommer hem från Paris. Hon har aldrig älskat: nu skall hon älska. Hennes ömmare intressen ha fått frysa bort, hon känner sig i allmänhet hvarken<noinclude> <references/></noinclude> ngydtgcyaesxos8navvynqvrh9ntlfm 104 195264 581848 2024-11-17T11:34:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 581848 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />118</noinclude>sympatisk eller antipatisk, nu skall hon kunna känna sympatin. Diktaren har återgifvit den brist i hennes karaktär, som blifvit en följd af bristen på kärlek, genom att visa henne som glänsande sakförare för modärna radikala ideer med en viss torr bevisföring, på samma gång som den kvinnliga humorn just vid samtalen med Manders sticker fram högst älskvärdt. Hon är logiskt orädd, så som den är det, hvilken vid dragandet af sina slutsatser har ingenting att förlora, om sanningen kommer fram, hon har ingen älskad kvinnlig fördom, vid hvilken ett minne är förknippadt att försvara, hennes forntid är tom. Osvald — det är för henne allt, forntidens hopp och stundens glädje, ty nu är han återkommen. När hon småningom börjar ana, att det äfven här och nu skall misslyckas för henne att få sina kapital af ömhet placerade och räntebärande, börjar hon en förtviflad kamp mot ödet. Osvald är sjuk, sjuk af den »förnäma sjukdomen», utsväfningarnas sjukdom, det glada lifvets sjukdom, som skördar sina offer öfverallt men framför allt där, hvarest det lätta lynnet firar sina orgier. Han förstår det icke, han har fört ett gladt konstnärslif men ingalunda stormande. Men det måste ju vara hans skuld, ty fadern var ju en så utmärkt personlighet. Och nu har han kommit hit för att dö eller för att lefvande dö. Hos sin mor. Och ändå börjar han på att längta tillbaka ditut. Här i detta eviga regnväder — här behandlas arbetet nästan som ett syndastraff, där är det ljust och gladt, och jorden är ingen jämmerdal, man talar icke blott om lifsglädje, man ''känner'' den. Han känner det som om allt det, som finns inom honom, här skulle<noinclude> <references/></noinclude> grhskp2av9ryl1028wvr0zgu6gdf7wo 104 195265 581849 2024-11-17T11:39:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 581849 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|119}}</noinclude>urarta till stygghet. För fru Alving skjuter liksom en ljusstråle midt upp i hennes gränslösa förtviflan: »hon ser sammanhanget» säger hon. Då är ju icke hennes mans uselhet så stor som hon trott. Hon minns, hur det var som ett »söndagsväder» bara att se på denne unge löjtnant. Han var så hjärtevinnande, säger fru Alving själf om honom till pastorn: »han hörde till de människor, hvilkas lif icke biter på deras rykte». Denna ostyriga lifskraft fick gå här i denna dystra småstad »utan lifsuppgift, bara ett ämbete». <div style="margin:0 2em 0 2em"> “Ikke øjne något arbejde, som han kunde kaste sig over med hele sit sind; — han havde bare forretninger. Ikke eje en eneste kammerat, som var mægtig at føle, hvad livsglæde var for noget; bare dagdrivere og svirebrødre —“ </div> Och därmed bekänner hon för Osvald, hurudan fadern var, och att han ärft sin sjukdom. Men det gör egentligen icke något intryck på honom. Dödens trötthet är öfver honom, och egentligen är han en främling i detta hus: fru Alving har förlorat sin son, innan hon ägt honom. Det är sista fasen af hennes lifs tragedi. Hennes ömhet får förtviflade modersuttryck af ömhet, som äro aflurade sjukbäddarnas mysterier. Och för Osvald är lifvet så godt som slut. Han har alla sjuklingars lust att tillgodogöra sig de smulor af lefnadsfröjd, som ännu återstå honom. Han kurtiserar den vackra Regina, men det ligger något annat bakom detta än hvad modern tror. Han ser, att hon är rå. Han tror, att, om det förfärligaste skulle komma, vansinnet, skall hon ge honom »handräckningen», döden, som han bär på sitt bröst som några morfinpulver. Med brutal kraft är Regina, representanten för plebejiskheten, tecknad. Hennes längtan bort, hennes<noinclude> <references/></noinclude> 27v9uopuh0f140xkcetwqftxbub7vcx 104 195266 581850 2024-11-17T11:43:06Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 581850 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />120</noinclude>försök att spela dam, hennes äfventyrslust, hennes »pardon» och »merci», det är någonting obeskrifligt simpelt i allt detta, och dock finns det en viss bedårande samvetslös lifsfriskhet öfver henne, som tilltalar Osvald just nu. Hon är så » härligt lätthjärtad», säger han. Sjukdomens trötthet gör honom omänsklig. Skall man förklara det, låter det så hjärtlöst. Det är nämligen det, att en sjuk människa icke riktigt är människa längre. Vi veta alla, att man bara vid litet snufva och feber blir retlig, och när sjukdomen förvärras, komma nya symtom till, man blir trög, har icke lust för någonting, ovänligheten mot de närmaste tilltager eller ville åtminstone tilltaga, men när det kommer till sista stadiet som hos Osvald, och sjukdomen blir lifsfarlig, kan det rent af hända, att den sjuke blir en slags omänniska. Det är, som om man icke hade några band på honom, han flyr undan. Glädjen och smärtan glida af honom utan spår, han är likgiltig för bägge. Det finns intet eko vidare, ingen resonansbotten för lifvet, ingen bakgrund att måla på, inga friska intryck af någonting att vädja till. Det är början till slutet, och det är Osvalds kasus. Men hos honom kommer därtill, att denna cyniska likgiltighet framträder ohöljd. Det finns annars någonting, som heter stoicism och som består i ett bemödande att dölja sanningen. Sjuklingen ler matt, talar, fastän själen är borta, frågar, fast han icke bryr sig om svaret, och tack vare denna förställning är han ännu medlem af sin familj och tillhör kretsen af lefvande varelser. Själf märker han nog, att själen dör tillsammans med kroppen, men kan han icke bedraga sig själf, besparar han åtminstone andra i det längsta den<noinclude> <references/></noinclude> nd0ze5l4yoo9x6y1ixtqdcgxom08cl0 104 195267 581851 2024-11-17T11:48:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 581851 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|121}}</noinclude>sorgliga vissheten. Men Osvald har icke ens stoicismen att dölja sitt tillstånd för sin mor. Hon är så främmande för honom, och han blir nästan ledsen, att hon älskar honom så mycket. Det är en så besvärlig tacksamhetsplikt, ej att spela frisk, det bryr han sig ej om, men att söka trösta henne. Det är fru Alvings värsta straff, att sonen är så innerst kall, han möter hennes ömhetsutbrott så lamt och främmande. Hon har stungits af den sista taggen i sin törnekrona: att förlora sonen, innan hon ägt honom. Skall man i korthet karaktärisera Osvald, så är det hemska och spöklikt ohyggliga i hans figur dödskylan, den andliga dödskylan, som redan har satt sitt märke på alla hans ord och hvarje hans handling, medan han ännu till det yttre är som alla andra, äter, dricker, skrattar och talar. Men fru Alving förstår honom med modershjärtats ömma instinkt. Nåväl, den stackars gossen skall dö, hon inser det, lät honom få sin champagne och om han så vill, få sin Regina, och med vildt trots ropar hon på champagnen med en glädje, som kommer de förtviflade att skratta. Låt gå, säger hon till sig själf, ödet vill så hafva det, och ödet skall få sin vilja fram. Och slutligen upplösningen: Osvalds hemska rop: mor, ge mig solen … solen, solen. Ja, fru Alving har gjort allt för att ge sin son solen, och så gräsligt har hon misslyckats. Det är som om man hörde Ibsen säga till sina motståndare: se här den plikttrogna makan, tålamodets martyr. Ni ha anmärkt mot Nora, att hon var otålig i förtid, men nu har väl ställningen för en sådan stackars kvinna varit till- räckligt af en pinbänk genom upprepade prof på hjärt-<noinclude> <references/></noinclude> 48hzh9of88e0m9zsiuf6oqgxqjmb20m 104 195268 581852 2024-11-17T11:49:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 581852 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />122</noinclude>löshet, trolöshet, oefterrättlighet? Denna martyr har ägnat sig åt barnet, så godt som under dessa förhållanden varit möjligt, gjort hvad hon kunnat för maken. Voro frukterna goda? Viljen I ännu påstå, att det var rätt af henne att stanna? Eller viljen I måhända ''nu'' medgifva, att det varit rättast af henne att fly denna pesthärd till ett hem, äfven fast det kan kallas att svika sin post, rent idealt abstrakt taget? {{linje|5em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> deld5f38112j710ox5tp4dqvacyn5xs 0 195269 581853 2024-11-17T11:52:05Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu" from=109 to=126 prev="[[Henrik Ibsen/Kap. 6|Kapitel 6]]" next="[[Henrik Ibsen/Kap. 8|Kapitel 8]]" header=1/> <references/> {{fot|förra=[[Henrik Ibsen/Kap. 6|Kapitel 6]]|nästa=[[Henrik Ibsen/Kap. 8|Kapitel 8]]}} </div> [[Kategori:Henrik Ibsen av Hellen Lindgren]]' 581853 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu" from=109 to=126 prev="[[Henrik Ibsen/Kap. 6|Kapitel 6]]" next="[[Henrik Ibsen/Kap. 8|Kapitel 8]]" header=1/> <references/> {{fot|förra=[[Henrik Ibsen/Kap. 6|Kapitel 6]]|nästa=[[Henrik Ibsen/Kap. 8|Kapitel 8]]}} </div> [[Kategori:Henrik Ibsen av Hellen Lindgren]] d4zv0zdqsoso5larypykxzcavd8uhh7