Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.44.0-wmf.4 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion 104 192535 582079 572533 2024-11-21T10:41:12Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 582079 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude><section begin="Äldre svenska folkvisor." /> <h2 align=center style="border: none">Äldre svenska folkvisor.</h2> {{c|Meddelade och belysta af}} {{c|<b><i>C. Eichhorn.</i></b>}} Sedan den stora och af lysande framgångar krönta ifvern för vår folkvisediktning först grep omkring sig, har nu en ganska lång tid förflutit. Afzelii och Rääfs samlingar, till hvilka Geijer och Adolf Ivar Arwidsson som medarbetare knutit sina namn, beteckna denna rörelses höjdpunkt och yppersta frukter. Sedan den senares ”[[Svenska Fornsånger]]” utkommo, har imellertid föga eller intet gjorts för att ytterligare rikta våra äldre folkvisors skatt; endast Richard Dybeck har från folkets läppar uppsamlat ett och annat qväde, hänförligt till den gamla svenska folkvisans art, äfvensom strödda meddelanden från Vestergötland och ett par andra håll skett. Synbarligen har det minskade intresset för detta slags fornforskning sin rot i den omständigheten, att vi ännu sakna en fullständig, kritisk och jemförande sammanställning af hela vår folkvisediktning, och att ej heller de båda hufvudverk vi här ofvan omtalat på länge varit i bokhandeln allmänt tillgängliga. Man må dock ej föreställa sig att en dylik samlad upplaga, som den vi här åsyfta, låter sig verkställa endast genom en sammansmältning af Afzelii och Rääfs samlingar. Mycket återstår ännu att från spridda håll inom literaturen, äldre handskrifter och muntliga uppteckningar uppspåra; och hvad särskildt de båda förra angår, äro de långt ifrån så uttömda eller ovigtiga som mången kanske föreställer sig. För att bevisa detta påstående tillåter jag mig att här meddela några nya bidrag till samlingen af svenska folkvisor. <ol><li>Visan om ”Stolts Elins förtrollning” finnes i en uppteckning från slutet af 1500-talet, i Palmschiölds samling å<noinclude> </li></ol> <references/></noinclude> mybptfoo7sirmu199v5y5hcwnla27hp 108 194523 582064 580743 2024-11-20T17:33:18Z Thuresson 20 582064 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Nathaniel Hawthorne|Nathaniel Hawthorne]] |Titel=[[Den eldröda bokstaven]] |År=1944 |Oversattare=Tom Wilson |Utgivare= |Källa=[[:File:Den eldröda bokstaven 1944.djvu|djvu]] |Bild=[[File:Den eldröda bokstaven 1944.djvu|page=5|250px]] |Sidor=<pagelist from=1 to=6 1="omslag" 2to3="tom" 4="smutstitel" 5="titel" 6="tom" /> <b>[[Den eldröda bokstaven]]</b> <pagelist from=7 to=290 7="foto" 8="titel" 9="tryck" 10="innehåll" 11="tom" 12=7 289to290="tom" /> <b>[[Stadens stämma]]</b> <pagelist from=291 to=475 291="foto" 292="titel" 293="tryck" 294="innehåll" 295="tom" 296=289 470to474="tom" 475="omslag" /> |Anmärkningar={{clear}} ==Den eldröda bokstaven== <ol type="I"><li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 01|Fängselsedörren]], 7</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 02|Torget]], 9</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 03|Igenkännandet]], 20</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 04|Mötet]], 30</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 05|Hester vid nålen]], 38</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 06|Pearl]], 49</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 07|I guvernörens hall]], 60</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 08|Den lilla älvan och prästen]], 68</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 09|Läkaren]], 78</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 10|Läkaren och hans patient]], 90</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 11|Ett hjärtas innersta]], 101</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 12|Prästens vaka]], 109</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 13|Den nya Hester]], 121</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 14|Hester och läkaren]], 131</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 15|Hester och Pearl]], 138</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 16|En vandring i skogen]], 145</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 17|Ensamma i skogen]], 152</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 18|En flod av solljus]], 163</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 19|Barnet vid bäckens rand]], 170</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 20|En själ i uppror]], 178</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 21|En festdag]], 191</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 22|Processionen]], 201</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 23|Den eldröda bokstaven uppenbaras]], 213</li> <li>[[Den eldröda bokstaven/Kap 24|Slutet]], 223</li></ol> :[[Den eldröda bokstaven/Författaren redogör för bokens tillkomst|Författaren redogör för bokens tillkomst]], 230 :Efterskrift, 279 ==Stadens stämma== #[[Stadens stämma/Stadens stämma|Stadens stämma]], 289 #[[Stadens stämma/Mammon och Amor|Mammon och Amor]], 295 #[[Stadens stämma/Vårens ljuva tid|Vårens ljuva tid]], 303 #[[Stadens stämma/Den gröna dörren|Den gröna dörren]], 311 #[[Stadens stämma/Butiksfrökens bröllopsresa|Butiksfrökens bröllopsresa]], 320 #[[Stadens stämma/Medan bilen väntar|Medan bilen väntar]], 328 #[[Stadens stämma/Ödets vägar|Ödets vägar]], 335 #[[Stadens stämma/Ett återupprättat anseende|Ett återupprättat anseende]], 362 #[[Stadens stämma/Lärostolen i filantropisk matematik|Lärostolen i filantropisk matematik]], 372 #[[Stadens stämma/Jeff Peters som moralens väktare|Jeff Peters som moralens väktare]], 380 #[[Stadens stämma/Kalifen och snobben|Kalifen och snobben]], 387 #[[Stadens stämma/Dimma i Santone|Dimma i Santone]], 392 #[[Stadens stämma/Pendelen|Pendelen]], 402 #[[Stadens stämma/Bara en persika|Bara en persika]], 408 #[[Stadens stämma/De förhäxade limporna|De förhäxade limporna]], 415 #[[Stadens stämma/Caballerons hämnd|Caballerons hämnd]], 420 #[[Stadens stämma/Jimmy Hayes och Muriel|Jimmy Hayes och Muriel]], 436 #[[Stadens stämma/Isis i lotusblomman|Isis i lotusblomman]], 443 #[[Stadens stämma/Den exakta vetenskapen om äktenskapet|Den exakta vetenskapen om äktenskapet]], 450 :Efterskrift, 458 |Width= |Css= |Kommentar=Denna volym innehåller två verk, Hawthornes "Den eldröda bokstaven" samt en samling av O. Henrys noveller. }} [[Kategori:Ej kompletta index]] 5alqrr9v9rdipvw1e9n3l1lulgyc42w 104 195412 582044 582032 2024-11-20T12:30:33Z PWidergren 11678 582044 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|149}}</noinclude>moderns sida och finner sig slutligen stå som anklagad inför hustrun, på samma gång hon också anklagar sig själf, det har varit en affär, ett köp mellan honom och henne, ett skamligt köp. Därför har hon heller aldrig älskat honom. Då uppfattar doktorn, att grunden till kärleken icke är den kroppsliga attraktionen, och att kvinnan, som är den sensiblare kärleksnaturen, ej är nöjd med några momentana, erotiska extatiska stunder, utan saknar det egentliga, därför att för henne kärleken är ett helt lif. Henne bedrar man icke på, hvad hon ''kunnat'' få och hvad hon fått. Hon vet instinktivt, hvad det vill säga att äga ett hjärta helt, hon är fordrande, och när hon ser, att hon dragit en nitvinst på äktenskapslotteriet, resignerar hon icke, hon hör alltid till de missnöjda, åtminstone till de hemligt missnöjda. Här får då doktorn gå i skola hos sin unga hustru, och han vinner hennes kärlek med att stå bredvid henne i själsstridens afgörande ögonblick, ej som älskare blott, men som hjärtevän, för hvilken hennes väl eller ve är det väsentliga, skulle han också själf få offra sin egen lycka. När han har sagt henne sitt: »välj, jag tvingar dig icke», finner hon, att hon har en vän för lifvet och förstår, att hon älskar honom. Här skulle det kanske vara tillåtet att uttrycka sig litet flicksentimentalt och säga: här finns det djupa kärlekshafvet, ur hvilket hon skall kunna dricka sig otörstig. Nu kan gemensamhetslifvet börja, det verkliga hemlifvet, där de tu äro ett, men som två människor, två toner i ett ackord. Åter har Ibsen funnit en rikedom på färgskiftande nyanser i detta äktenskapslifvets genombrott till förståelse, som det är vår nordiska litteraturs ära att ha höjt som idéfana och döpt med namnet<noinclude> <references/></noinclude> 4m5951bi511iand9gu1onkveyw7yz26 104 195415 582035 2024-11-20T11:59:35Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582035 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />152</noinclude>Och Ibsen själf kan teckna detta — det har han bäst visat i Hedvig i »Vildanden». {{Tre stjärnor}} Hjältinnan i ''Hedda Gabler'', som bär titelrollens namn, har likasom Ellida alltifrån barndomen varit samma väderdrifna frö, vid hvilket jag har förliknat Ellida, fast försatt i helt andra yttre omständigheter. Hon är dotter till general Gabler, har i umgängeskretsen som flicka insupit den stora världens föreställningar om lifvet, ser lifslyckan i att bli rik och firad och framför allt spela en roll i världen. För att finna den praktblommans jordmån, hon trår efter, det lysande världslif med hästar och vagn och betjänt, som hon beslutit sig för att med näbbar och klor eröfra, har hon gått och gift sig med en bokmal, denne Tessman, professor utan vyer, en flitig kammarlärd med alla pedanteriets obehag, en beskedlig nolla, en medelmåtta, om hvilken hon inbillat sig, att han skulle äga förutsättningarna att bli en stor man. Hon känner sig andligen döden dö af den tråkighetens sjukdom, i hvars lifsatmosfär hon lefver, omgifven af den banala hygglighet, som den beskedlige Tessman och de älskvärda mostrarna slösa på henne. Hon känner sig likasom kväfvas i det dunbolster af älskvärdhet, i hvilket man vill inbädda henne, och det är intressant att finna, att en af Frankrikes i eminent mening moderne kritiker, René Doumic, i sin ypperliga, af franska akademien prisbelönta bok »''De Scribe à Ibsen''»<ref>''René Doumic: De Scribe à Ibsen, Causeries sur le théâtre contemporain'', 4:e edition Paris 1896.</ref> har visat sig förstå typen och särskildt antydt släktskapen mellan Hedda<noinclude> <references/></noinclude> 2v90bmqr0l3xu38z2s0prhdqho7fdku 104 195416 582036 2024-11-20T12:03:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582036 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|153}}</noinclude>Gabler och Flauberts »Madame Bovary». Den anmärkningen, som Doumic gör, att stycket Hedda Gabler står mycket begripligt för den franska publiken, är fullt riktig, emedan i Frankrike dylika kvinnor med en instängd, vulkaniskt jäsande ärelystnad, som tar sig uttryck i ett extravagant behof efter äfventyr, äro vanliga. Faran för ungdomslifvets och ungdomspassionens urartande till romanesk fantasiflykt har sysselsatt Ibsen, så att man skulle kunna kalla det en af hans återkommande texter. Han har gjort mera än någon för att motarbeta den. Jag borde kanske icke säga det, då han ej älskar att göras till pedagog, och dock är det min tro, att Ibsen alls icke är den hufvudsakligen objektiva realist, han vill utge sig för. Han är en realist, som oafbrutet har det ideala krafvet i bakfickan på sin långa bonjour. I »Samhällets pelare» går Hilmar Tønnesen omkring och jollrar om att »vissa naturer behöfva då och då upprifvande strider.» »Det är något nervspännande i att fyra af ett gevär». Det talas om idrott gubevars, men alltsammans är det lek, undervisar han lille Olaf. Själf är han en fullkomlig stackare, så feg, att han är rädd för Olafs pilbåge. Vi återfinna äfventyrslystnaden, nyfikenheten efter lifvets stora vidder hos Ellida i »Frun från hafvet» och i parodierande form har Ibsen tecknat det i Hilde i samma stycke, ja äfven i »Byggmästar Solness» Hilde Wangel spelar det med, och lille Eyolfs död förorsakas rent af genom att han helt barnsligt vill se sagojungfrun trolla. Och det är samma sjukliga behof efter det fantastiskt storslagna, som behärskar Hedda Gabler, det, som Ibsen i tvänne pjäser låtit två flickgestalter kalla »det spännande», Hedda Gabler betecknar Jæger<noinclude> <references/></noinclude> t7hntaqm5s39clpoulypjnr360157rx 104 195417 582037 2024-11-20T12:07:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582037 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />154</noinclude>mycket lyckligt som en Hjördis i korsett. Hon är rädd för opinonen, rädd för skandalen, men innerst inne hos henne ligger en vild frihetslängtan, förakt för opinionen och beundran för det naturliga, starkt personliga, djärft och säreget individuella. När Tessman sviker hennes förhoppningar på en rik och berömd man, när han uppenbarar sig vara en blott tarflig medelmåtta utan kraft och schvung, återser hon den, som hon har älskat i ungdomens vår, Ejlert Løvborg. Hon har brutit med honom, därför att han visat anlag att bli en förfallen människa. Att hon skulle kunna rädda honom, har icke fallit henne in. När hon nu återser honom, är han återupprättad, och förtjänsten därför tillhör hennes skolkamrat, Thea Elvsted, som gjort sig till hans sjuksköterska och nykterhetspredikant, en liten obetydlig varelse enligt Heddas åsikt. Och det ser icke osannolikt ut, att ''han'' skall bli den store mannen, den uppgående stjärnan. Han håller på med en bok: alla förstå, att mannen är ett geni. Han skall säkert lyckas, om han blott kan afhålla sig från glada vänners lag. En ursinnig svartsjuka fattar Hedda. Skall detta lilla dumhufvud Thea göra hennes hjälte från fordom dygdig men på samma gång feg? Skall han stå där för henne som omvänd syndare, som icke vågar tro på sin egen kraft att motstå frestelsen af ett glas. Hvarpå Hedda för honom predikar frihetsevangeliet, den frigjorda människans frihetsevangelium. Han skall vara fri — fritt själfbestämmande. Han skall gå på festen i afton — hon ger honom tillåtelsen. Han går, och han faller så grundligt, som en människa öfver hufvud kan falla. Han slutar på en bordell, och hans »död i skönhet» blir en död i smutsen.<noinclude> <references/></noinclude> 7sfgct11i4n8iui548rkvl97dhato9r 104 195418 582038 2024-11-20T12:11:34Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582038 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|155}}</noinclude>Man kan knappast tänka sig något ohyggligare än styckets slutscener. Man har knappast rättighet att dikta sådant. Ohyggligt gripande är det. Det förefaller mig som ren löjlighet, när man gör sig lustig öfver denna »död i skönhet» och dylikt, som är ett rent genialiskt uttryck för just Hedda Gablers romantiska maktkänsla gent emot lifvets små villkor. Kritiken famlar i blindhet, när den vill komma åt ''Ibsen'', där han naturligtvis blott gett uttryck åt ''hennes'' själsstämning. {{Tre stjärnor}} ''Lille Evolf'' är knappast något problemdrama. Det skrefs 1894, och man blef helt förvånad öfver dess fredlighet. Det har här sammanförts med de föregående dramerna med öfverhoppande af »Byggmästar Solness», som har årtalet 1892, därför att det finns beröringspunkter mellan »Lille Eyolf» och de skådespel, som nyss granskats. Det är en ganska alldaglig familjekonflikt, som här skildras, men mot bakgrunden af sorgens väldiga tragik. Man upptäcker en allmännmänsklig horisontvidd, som verkar med den slags upplifvande ro, som äfven aftonens färgtoner kunna skänka ett landskap, när solen slutat att hetta. Ofta nog få vi intrycket af en lefnadsvishet af samma slag, som när vi erfara det mjuka och dock fasta handtaget af en kamrat i lifvets strid. Vi se först Rita Allmers, när hon väntar sin man, som är på fjällvandring för att samla material för ett arbete, han har under utarbetande. Rita är förtjusande vacker. Den unga frun är berusad af kärlekens svindlande glädje, som har öppnat lifvets portar för henne på<noinclude> <references/></noinclude> rqqi1n4erka3lrp9jhwr1cettzke1lq 582045 582038 2024-11-20T12:31:39Z PWidergren 11678 582045 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|155}}</noinclude>Man kan knappast tänka sig något ohyggligare än styckets slutscener. Man har knappast rättighet att dikta sådant. Ohyggligt gripande är det. Det förefaller mig som ren löjlighet, när man gör sig lustig öfver denna »död i skönhet» och dylikt, som är ett rent genialiskt uttryck för just Hedda Gablers romantiska maktkänsla gent emot lifvets små villkor. Kritiken famlar i blindhet, när den vill komma åt ''Ibsen'', där han naturligtvis blott gett uttryck åt ''hennes'' själsstämning. {{Tre stjärnor}} ''Lille Eyolf'' är knappast något problemdrama. Det skrefs 1894, och man blef helt förvånad öfver dess fredlighet. Det har här sammanförts med de föregående dramerna med öfverhoppande af »Byggmästar Solness», som har årtalet 1892, därför att det finns beröringspunkter mellan »Lille Eyolf» och de skådespel, som nyss granskats. Det är en ganska alldaglig familjekonflikt, som här skildras, men mot bakgrunden af sorgens väldiga tragik. Man upptäcker en allmännmänsklig horisontvidd, som verkar med den slags upplifvande ro, som äfven aftonens färgtoner kunna skänka ett landskap, när solen slutat att hetta. Ofta nog få vi intrycket af en lefnadsvishet af samma slag, som när vi erfara det mjuka och dock fasta handtaget af en kamrat i lifvets strid. Vi se först Rita Allmers, när hon väntar sin man, som är på fjällvandring för att samla material för ett arbete, han har under utarbetande. Rita är förtjusande vacker. Den unga frun är berusad af kärlekens svindlande glädje, som har öppnat lifvets portar för henne på<noinclude> <references/></noinclude> sx44yjkku70aokon780d25k5ke5mchq 104 195419 582039 2024-11-20T12:15:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582039 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />156</noinclude>ett sätt som aldrig förr. Hon har erfarit den gladt triumferande känslan af, att kärleken betyder makt öfver en annan — det är detta, som hänrycker henne. Hon vill härska i och genom kärleken, hon fordrar att få vara ensam om sin man, att få rå om honom helt. Det är ett menande jubel i hennes samtal med Asta, mannens halfsyster, att åter ha mannen tillbaka. Han kommer hem, denne stilla, innerlige Allmers, men huru förändrad är han ej. Han har förr arbetat på en bok, som hustrun ansett vara sin rival, en bok om det mänskliga ansvaret. Och nu kommer han tillbaka från sin fottur i fjällen, som doktorn föreskrifvit, och talar om för henne och Asta, att boken, den har han uppgifvit. Han har ett annat lifsmål nu hädanefter. Alltså — tror hustrun, att hon nu skall få äga honom helt och hållet. Dock, bokens lifsmål är icke uppgifvet, det har blott bytt plats. Till ''lifvet'' är det nu Allmers vill förflytta det mänskliga ansvar, som han vill arbeta för. Nu skall han verka för att uppfostra Eyolf till arftagaren af hans tankar. Han skall uppfostra honom med en sådan ömhet, att han glömmer sitt lyte, gossen är nämligen halt — gossen skall fylla löftena, som han en gång gjort sig själf. När Eyolf visar sig i pjäsen, är intrycket af honom, att krymplingen ser med glada barnaögon ut i världen. Han vill bli soldat, han vill lära sig simma. Han vill — han vill — men han kan ej — som fadern och alla andra inse. Nu inkastas en besynnerlig företeelse, som man kunde tycka nästan meningslöst i denna familjekrets.<noinclude> <references/></noinclude> a83gg5d99fx1cldrpbjxagiewwqjjof 104 195420 582040 2024-11-20T12:19:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582040 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|157}}</noinclude>''Rättjungfrun'' är en af Ibsens visioner, som verka på oss som gengångare från miraklets värld. Om hon spelas väl, skall hon kunna låta oss äldre än en gång erfara barndomens hemlighetsfulla rysning. En förkrympt gammal svagsint människa, som allra ödmjukast erbjuder herrskapet sin tjänst. Åh råttorna, de kära, små djuren! Hon lockar dem, och de komma. Hon kan befria herrskapet från allt i huset, som gnager och skafver. Eyolf hör på med vidöppna ögon. Se, det rör sig något i påsen, hu! Och ur påsen sticker en hund upp sin trubbiga nos. Hon frågar honom, om hunden ej är älsklig. Tycker ej lilla hjärtekungen det? Eyolf ser på henne med förundrade ögon och utbrister så: nej, aldrig har han sett något så förfärligt som denna hund med sin breda nos. Men han drages till hunden: barnets fantasi har erfarit det hemlighetsfulla i denna halft mystiska uppenbarelse. När påsen väl är tillknuten, går han fram och smeker påsen med hunden i —, hvad det är hemskt och intressant allt detta! Och rått-jungfrun berättar om sin hemlighetsfulla makt. Hon vet, att råttorna skola komma, när hon lockar, hon skall bädda dem så mjukt på hafsbottnen — dessa stackars små, som hon vill så väl och som människorna förakta, hon älskar dem. Förr i tiden lockade hon människor, det var då, när hon lockade sin egen älskling samma väg i hafsens djup, men det var länge sedan. När hon tar afsked, smyger också Eyolf, som följt hennes tal med lysande ögon, sig ut. Nu kommer scenen, där modern är svartsjuk på sonen. Hon söker af mannen smeka sig till ett kär-<noinclude> <references/></noinclude> siqf6dvrek3m5gpdfqeqbnmd81amk0i 104 195421 582041 2024-11-20T12:23:54Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582041 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />158</noinclude>leksrus, och när detta icke lyckas, hotar hon och rasar. Eyolf är hennes rival. Hellre än att han skulle stå emellan dem, måtte han då hellre aldrig ha blifvit född. Hon kan ej dela. Det praktiska lifvets man är ingeniören Borghejm, som går i friarärenden till Asta, han är en lifskraftig ung man, som tror, att lifvets svårigheter kunna brottas och lekas bort. Han får sitt nej af Asta, efter hvad man kan ana, på en promenad, men han är en olycklig älskare, som ej vill bli slagen. Stycket får sin gripande tragik, då lille Eyolf drunknar. Vid bryggan nere vid fjorden har han tumlat ut, medan råttjungfrun rodde bort, och ingen af de duktiga trasiga barfotaungarna, som kunna simma, har räckt honom en hjälpsam hånd. Blott den lilla kryckan flyter därute på vattnet. Skrik och tumult därutifrån väcka Allmers och hans fru. Skräckslagen förtviflan hos dem bägge. Lille Eyolf är blott ett minne nu. Andra akten visar oss ''lif och sorg'' i sin förfärliga motsats. Allmers sitter i dof förtviflan och ser utåt fjorden. Hvad är lifvet, när döden finns, — döden, som, dumt och obarmhärtigt, afklipper före mognad och fruktsättning. Hvad är lifvets mening, när slumpen, tillfälligheten, har rätt att gripa in på detta sätt? Hvad finns det för möjlighet att lefva med detta minne, som evigt förebrår? Hvad är lifvet utan mål? Och lifvet med en sådan oläklig sorg, kan det lefvas? Lefver man, när man lefver utan hopp, utan möjlighet att godtgöra? Och är icke otröstligheten en plikt, vore det icke ett förräderi att försöka glömma? Hvad är det för ett gäckeri i allt detta outgrundliga? Lifvet med evig förtviflan öfver ett irreparabelt.<noinclude> <references/></noinclude> 94dkle66yh6vgz3ak1282spu59u1xio 104 195422 582042 2024-11-20T12:27:11Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582042 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|159}}</noinclude>Fjorden svarar ej på detta, den ligger därute, kallt leende med sina färgreflexer. Då kommer Asta till Allmers, innerligt deltagande. Han är bra olycklig, stackars, stackars Allmers. Han får ej fråga så förfärligt, hon ber om nåd inför hans frågor. Minns han, när de två voro ensamma i världen? Han minns. Och hur de sträfvade? Ja, han minns. Nåja, det var ju egentligen han, som fick sträfva och slita. Åhnej, det var hon också. De erinra sig barndomsdagarna. Den tid, då han kallade henne sin lilla bror. Nu har hon genom några familjepapper fått veta, att hon ej är hans halfsyster. Han föreslår henne, att de ändå skola lefva som förr — som syskon. Hon vägrar — allt är underkastadt »förvandlingens lag», har han själf sagt, allt utom förhållandet mellan bror och syster, men nu äro de ej längre bror och syster längre. Ja men deras förhållande är detsamma, säger han, hvarför vägrar hon? Jo… därför att… därför att… hon kan inte förklara det bättre än hon redan gjort — med förvandlingens lag. Man kan icke bättre, finare uttrycka ett kvinnohjärtas fruktan för en hotande möjlighet af en kärlek, hvilken redan börjat gry och som kan växa! »Kom med till Rita», manar Asta, och Allmers följer. Han förstår och han följer, och läsaren eller åskådaren känner en slags vördnad för dessa två, som ej vilja taga lifvets lycka med röfvarhand. {{linje|5em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> li0d5xh5vxgm9uvtpd7gijjpykql4f7 0 195423 582043 2024-11-20T12:29:19Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu" from=147 to=163 prev="[[Henrik Ibsen/Kap. 8|Kapitel 8]]" next="[[Henrik Ibsen/Kap. 10|Kapitel 10]]" header=1/> <references/> {{fot|förra=[[Henrik Ibsen/Kap. 8|Kapitel 8]]|nästa=[[Henrik Ibsen/Kap. 10|Kapitel 10]]}} </div> [[Kategori:Henrik Ibsen av Hellen Lindgren]]' 582043 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu" from=147 to=163 prev="[[Henrik Ibsen/Kap. 8|Kapitel 8]]" next="[[Henrik Ibsen/Kap. 10|Kapitel 10]]" header=1/> <references/> {{fot|förra=[[Henrik Ibsen/Kap. 8|Kapitel 8]]|nästa=[[Henrik Ibsen/Kap. 10|Kapitel 10]]}} </div> [[Kategori:Henrik Ibsen av Hellen Lindgren]] nckrkdfrihl7wnlfk70rrlmr85ryqz3 104 195424 582046 2024-11-20T12:54:22Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 582046 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{huvud||1764. Jul. Aug. Sept.|169}}</noinclude>Solen; men emedan han är mindre, betäcker han ej hela Solen, utan lemnar en Ring af hennes yttersta omkrets oförmörkad. Ju mindre Månen då synes emot Solen, dess bredare blir Ringen, samt Förmörkelsen dess längre tid och på dess flera orter ringformig. Dock som han aldrig är öfver 3{{division|1|2}} Minuter mindre, varar ringen sällan öfver 7 minuter i tid på hvart ställe oafbruten. Vid sådana tilfällen blir ingen aldeles mörk fläck på Jorden, utan allenast en dunklare skugga, midt uti half-skuggan. Huru långt half-skuggan, på ömse sidor om den mörkaste, plägar sträcka sig, kan inhämtas däraf, at då Solen är hel förmörkad i Africa under Æquator, hinner half-skuggan sällan öfver Medelhafvet. Således äro Solens Förmörkelser egenteligen och i sjelfva verket Jord-förmörkelser. Såsom sådane, pläga de ock nu för tiden gemenligen anses, då de uträknas, hvarpå den äldste {{sc|Cassini}} visade första profvet, uti K. Franska Vetenskaps Academiens Handlingar för år 1699, med den Förmörkelse, som i September månad samma år inföll. Man föreställer sig då, som vore man med ögat i Månen, och därifrån beskådade Jorden samt huru skuggan däröfver framskrider. Man bestämmer tiden, när skuggan först bör råka och sist släppa Jorden, samt huru skuggans väg är belägen på det Hemisphærium af Jorden, som då vänder sig til Månen. Sedan undersökes, hvilka orter på Jorden äro belägne, där skuggan går fram, när skuggan eller half-skuggan kommer til hvar och en, samt huru djupt hvarje ort insänkes<noinclude> {{huvud||L 5|i}} <references/></noinclude> hxpps7jc57tvnpx2kliie5kpg0v44h1 104 195425 582047 2024-11-20T13:58:02Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 582047 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|62||}}</noinclude><i>Knifstads</i> kyrkas målningar från 1500-talet hafva troligen haft till bindningsmedel mjölk. Dess färger skilja sig från de förra genom sin matthet. I de kyrkor, hvilkas väggar, hvalf och tak (panel) äro af trä, har jag trott mig finna att till målningens bindningsämne har begagnats i äldsta tider skummad mjölk och i senare lim. Mjölken med sitt ostämne är ett af de bindningsmedel som starkast motstår tidens inverkan. Då fettämnet är borttaget, motsvarar den ägghvitan eller ägg-gulan i temperamålning. Af mjölkmålningar kunna anföras de uti <i>Edshult</i> och <i>Råda</i> kyrkor från 1323, jemte de uti den sistnämndas skepp från 1494, målningarna i <i>Hägerstad</i> i Östergötland från 1500-talet, samt målningarna i <i>kungsstugan</i> i Örebro och <i>Vadstena slott</i> m.&nbsp;fl. I målningar, utförda med lim som bindningsmedel, har färgen ett klarare och mjukare utseende och närmar sig pastellen; sådana finnas i <i>Hakarps, Rogberga</i> m.&nbsp;fl. kyrkor, uti de i Bohuslän målade af Schönfelt, såsom <i>Svarteborg</i> m.&nbsp;fl., samt många andra från 1700-talet. Från denna tid finna vi ock flere kyrkotak dekorerade i olja, såsom <i>Alingsås, Örgryte</i> m.&nbsp;fl. Jag har endast härmed åsyftat visa nödvändigheten af att, när en kyrkomålning skall restaureras, man först undersöker det sätt hvarpå den blifvit utförd, så att, då en målning är målad med vax, restaurationen sker med vax, om med kalk, med kalk o.&nbsp;s.&nbsp;v. Vid de undersökningar jag gjort af kyrkotaksdekorationer under medeltiden, har det visat sig att konstnärerne äfven varit skulptörer och målat taflor i tempera, såsom altarskåp, helgonbilder m.&nbsp;m., t.&nbsp;ex. Håkan Gulleson i Norrland m.&nbsp;fl.; och att de tillika broderat chorkåpor, messhakar m.&nbsp;m., derom vitna ej allena en mängd af dessa arbeten, utan tillika namn sådana som Albertus Perlstickare, som utfört målningarna i Kumla kyrka i Vestmanland etc. etc. Dessa arbeten äro utförda med största omsorg och finess, i jemförelse med kyrkohvalfrens målningar, som äro grofva och ojemnt arbetade, och der man finner lärlingens fusk vid sidan af mästarens säkra hand. Men för de fall, der man ej finner skäl att restaurera dessa målningar, finnes ett i senare tider uppfunnet sätt att taga dem från muren och sätta dem på duk. Detta förfaringssätt är följande: Först undersökes om färgen på muren går bort genom<noinclude> <references/></noinclude> c9k5s3c3rs7y97073hurw47dd9578wa 104 195426 582048 2024-11-20T14:17:15Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 582048 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||63}}</noinclude>tvättning med vatten; om så är, söker man medelst samma bindningsämne, hvarmed målningen är utförd första gången, fästa den åter vid muren, vare sig med vax, kalkvatten, vattenglas eller mjölk, så att färgerna fastna. Om färgen synes lös, eller om man tror att den skulle lossna under operationen, strykes den flere gånger. När den är väl torr, och man gjort sig öfvertygad om att den ej för vatten går bort, tager man en del klister och en del limvatten, blandar tillsamman och öfverstryker dermed målningen, samt ett lärftstycke, lika stort med det målningsstycke man vill hafva ur muren, sätter lärftet på målningen, samt trycker det väl till, så att det fastnar öfverallt vid muren; ty om det ej jemnt är fastklistradt, går målningen eller murbruket löst under sågningen. Utanpå duken klistras ett papplager af starkt gråpapper, så att öfversidan blir fast och orubblig. När alla dessa öfverklistringar äro torra, tages rappningen af kring klistringen, på djupet intill muren, så att man kan med en sticksåg såga rappningen från muren, hvarpå målningen sitter, ett arbete som bör ske med största försigtighet, så att man ej skadar den tunna skorpa hvarpå målningen finnes. Sedan stycket på detta sätt har blifvit löst från muren, lägges det på ett plant bord eller dylikt, och baksidan jemnas med nytt murbruk (puts) som man låter torka. Sedan det är torrt, bestrykes sidan ett par gånger med såpvatten; då detta är torrt, strykes den med starkt lim och fästes vid en grof och stark väf, som klistras på baksidan och torkas, hvarefter den spännes på ett brädplan eller träram, efter målningens storlek och beqvämlighet; derefter löses öfverklistringen från framsidan och sedan innefattas målningen i ram, hvarefter den kan förvaras. Är murens målning så stor, att den ej kan nedsågas i ett stycke, tages den i flera, som sedan sammanfogas på samma grofva väf eller plan, samt inom samma ram, hvarefter framsidans öfverklistringar borttagas med varmt vatten, sedan man öfvertygat sig om att målningen är fullkomligt fästad vid väfven å baksidan. Sammanfogningsspringorna böra förut vara väl tätade, att ej vatten kan tränga in och lösa massan från duken. Ofvanstående är meddeladt för landsortsmuseerna och enskilde samlare, på det möjligen befintliga gamla kalkmålningar i deras ort må kunna undgå det öde, som drabbat Vrigstads märkvärdiga kyrkomålning från 1100-talet. (Se Sv. Fornminnesfören:s tidskr. 1:a band., sid. 124.) {{linje|6em}} {{Tomrad}} <section end="Anteckningar om techniken i våra gamla kyrkomålningar samt om sättet att restaurera dessa." /><noinclude> <references/></noinclude> cicm16qkydsjmnoxzkxthl1wjro4qio 104 195427 582049 2024-11-20T14:18:44Z Gottfried Multe 11434 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '<section begin="Huru böra runstenar och andra grafstenar, vägg- och hvalfmålningar m. m. aftecknas?" /> <h2 align=center style="border:none;">Huru böra runstenar och andra grafstenar, vägg- och hvalfmålningar m. m. aftecknas?</h2> {{c|Af}} {{c|<b><i>N. M. Mandelgren.</i></b>}} »Huru böra runstenar afritas? Denna fråga utgör öfver- skriften till en uppsats i Vitt.-, Hist. o. Antiqvitets-Akademiens månadsblad för 1872, sid. 139 o. f., undertecknad m... 582049 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" /></noinclude><section begin="Huru böra runstenar och andra grafstenar, vägg- och hvalfmålningar m. m. aftecknas?" /> <h2 align=center style="border:none;">Huru böra runstenar och andra grafstenar, vägg- och hvalfmålningar m. m. aftecknas?</h2> {{c|Af}} {{c|<b><i>N. M. Mandelgren.</i></b>}} »Huru böra runstenar afritas? Denna fråga utgör öfver- skriften till en uppsats i Vitt.-, Hist. o. Antiqvitets-Akademiens månadsblad för 1872, sid. 139 o. f., undertecknad med den. bekanta signaturen H. H. Förf. lärer i denna uppsats sina lä- sare, att runstenar böra aftecknas på det sätt, att man indelar stenen i ett visst antal rutor, och likaledes indelar papperet på hvilket man vill utföra afteckningen, i ett antal rutor svarande mot dem å stenen, hvarefter kopieringen företages. Litet närmare eftertanke skall dock lätt säga en hvar, isynnerhet den, som eger någon kännedom i ritkonsten, att afbildningar, tagna på detta sätt i allmänhet icke innebära någon borgen för sin trohet. Äfven om II. H. försäkrar att afteckningen på detta sätt bör blifva "ganska trogen", så vågar jag dock afråda forskare på detta fält att försöka denna method att åstadkomma ofelbara afteckningar. Den kan visserligen lyckas, men fordrar då stor ofning och säkerhet hos tecknaren oafsedt naturligtvis säkerhet och vana vid att läsa runskrift ; men den som eger en väl öfvad och säker hand behöfver alls icke dessa rutor, som snarare äro för honom besvärliga, än till nytta. Han beräknar afstånden och pro- portionerna väl och säkert dem förutan, men den okunnige dilet- tanten skall neppeligen åstadkomma en duglig ritning äfven med dessa nödhjelpsmedel. Vidare säger H. H. att man under afbildningen bör med fingern undersöka stenens fördjupningar, om de äro huggna eller natur- liga, emedan med fingern lätt utrones arten af den gropighet,<noinclude> <references/></noinclude> iycd1qyq95payfyl6jydlythlc5qa63 582074 582049 2024-11-21T08:49:19Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 582074 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" /></noinclude><section begin="Huru böra runstenar och andra grafstenar, vägg- och hvalfmålningar m. m. aftecknas?" /> <h2 align=center style="border:none;">Huru böra runstenar och andra grafstenar, vägg- och hvalfmålningar m. m. aftecknas?</h2> {{c|Af}} {{c|<b><i>N. M. Mandelgren.</i></b>}} <i>”Huru böra runstenar afritas?”</i> Denna fråga utgör öfverskriften till en uppsats i Vitt.-, Hist. o. Antiqvitets-Akademiens månadsblad för 1872, sid. 139 o.&nbsp;f., undertecknad med den bekanta signaturen H. H. Förf. lärer i denna uppsats sina läsare, att runstenar böra aftecknas på det sätt, att man indelar stenen i ett visst antal rutor, och likaledes indelar papperet på hvilket man vill utföra afteckningen, i ett antal rutor svarande mot dem å stenen, hvarefter kopieringen företages. Litet närmare eftertanke skall dock lätt säga en hvar, isynnerhet den, som eger någon kännedom i ritkonsten, att afbildningar, tagna på detta sätt i allmänhet icke innebära någon borgen för sin trohet. Äfven om H. H. försäkrar att afteckningen på detta sätt bör blifva ”ganska trogen”, så vågar jag dock afråda forskare på detta fält att försöka denna method att åstadkomma <i>ofelbara</i> afteckningar. Den <i>kan</i> visserligen lyckas, men fordrar då stor öfning och säkerhet hos tecknaren — oafsedt naturligtvis säkerhet och vana vid att läsa runskrift —; men den som eger en väl öfvad och säker hand behöfver alls icke dessa rutor, som snarare äro för honom besvärliga, än till nytta. Han beräknar afstånden och proportionerna väl och säkert dem förutan, men den okunnige dilettanten skall neppeligen åstadkomma en duglig ritning äfven med dessa nödhjelpsmedel. Vidare säger H. H. att man under afbildningen bör med fingern undersöka stenens fördjupningar, om de äro huggna eller naturliga, emedan med fingern lätt utrones arten af den gropighet,<noinclude> <references/></noinclude> hz1bjp7q9pfzpz2zt4u9szwd48kn9yy 104 195428 582050 2024-11-20T17:08:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582050 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>legoknektar. Dess led bestodo av herremän, som voro känsliga för de martialiska drifternas upplivande verkningar och försökte upprätta ett slags vapenakademi, där de liksom i en förening av tempelriddare kunde teoretiskt och, så vitt ett fredligt bedrivande därav kunde undervisa dem, praktiskt inhämta krigskonstens grunder. Det höga värde de satte på militäryrket kunde ses i den stolta hållningen hos varje enskild man i detta kompani. Åtskilliga av dem hade verkligen genom sina tjänster i Nederländerna och på andra europeiska slagfält ärligt gjort sig förtjänta av att kallas soldater och uppträda med militärisk pomp och ståt. Hela deras utrustning, klädda som de voro i polerade stålrustningar med vajande plymer över de blanka hjälmarna, gjorde ett intryck av prakt och glans, som ingen modern parad kan överträffa. Men de högt uppsatta civila personerna, som kommo omedelbart efter den militära eskorten, voro ännu mera värda att betraktas av en tänkande åskådare. Även i sin yttre hållning visade de ett majestät, som kom krigarnas stolta frammarsch att synas en smula simpel, om icke rent av narraktig. Detta var en tid, då det som vi kalla begåvning togs vida mindre i beaktande än nu, men det fasta material, som skapar stadga och värdighet i karaktären, så mycket mera. Folket ägde då med arvskapets rätt den egenskapen att kunna känna och visa aktning och vördnad, vilken nu hos dess avkomlingar, om den alls fortlever hos dem, förekommer i mycket mindre grad och med högst minskad styrka, när det gäller valet av och uppskattandet av offentliga personer. Ändringen kan vara till det bättre eller till det sämre och är delvis kanske bäggedera. Vid denna tid gällde om den engelske nybyggaren på dessa vilda stränder, att han hade lämnat kvar i fäderneslandet både konung och adelsmän och alla grader av skräckinjagande hög rang men ännu bevarade starkt<noinclude> <references/> 202</noinclude> qb3a8k91vi8h8mhfrjgdvwcxmbjprd3 104 195429 582051 2024-11-20T17:11:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582051 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>utvecklad förmågan och behovet att visa vördnad. Han ägnade denna sin vördnadskänsla åt ålderns vita hår och vördnadsbjudande uppsyn, åt beprövad redbarhet, solid klokhet och i livets hårda skola vunnen erfarenhet — egenskaper av det allvarliga och vägande slag, som åt en man ger karaktären av orubblig pålitlighet och vad som kommer under den allmänna benämningen aktningsvärdhet. Deras primitiva statsmän — en Bradstreet, Endicott, Dudley, Bellingham och deras likar — som hade upphöjts till makten genom folkets tidiga val, synas icke i allmänhet ha utmärkt sig för någon lysande begåvning, utan snarare för en lugn och sansad måttfullhet och djupt allvar. De ägde mod och självtillit och i tider av svårigheter eller faror förstodo de att värna staten och dess välfärd, liksom klippväggen bjuder sitt bröst mot stormarnas ursinniga anfall. De nu nämnda karaktärsdragen voro väl representerade i de grovt mejslade ansiktena och de starkt utvecklade kroppslemmarna hos de nya koloniala överhetspersonerna. Vad medfödd myndighet och yttre uppträdande beträffade, skulle moderlandet icke ha behövt blygas över att se dessa en verklig demokratis främsta män taga säte i pärernas hus eller göras till medlemmar av konungens stora råd. Närmast efter överhetspersonerna kom den unge och framstående prästen, från vilkens läppar festdagens religiösa föredrag väntades. Hans yrke var vid denna tid det, i vilket intellektuell begåvning kunde utvecklas långt mera än i det praktiska livet. Ty det prästerliga kallet erbjöd för att nu lämna å sido högre motiv — tillräckligt kraftiga lockelser i församlingens nästan tillbedjande vördnad, för att i sin tjänst vinna den mest högtsträvande ärelystnad. Till och med politisk makt — såsom i fallet Increase Mather — kunde vinnas av en framgångsrik präst. Alla, som sågo honom nu, sade till sig själva eller var-<noinclude> <references/> {{ph|203}}</noinclude> pqpszgsvfn643i7dwqx0eojzy43p3il 104 195430 582052 2024-11-20T17:12:58Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582052 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>andra, att sedan pastor Dimmesdale först satte sin fot på Nya Englands jord, hade han aldrig visat en sådan energi som nu uppenbarade sig i hans gång och hållning i processionen. Hans steg syntes ej svaga som alltid annars; hans gestalt var icke böjd, och icke heller vilade hans hand på hans hjärta. Dock såg man, om man uppmärksammare betraktade honom, att hans styrka icke syntes vara fysisk. Den kanske var andlig och meddelades honom genom änglarnas medverkan. Den kanske berodde på de upplivande verkningarna av den kraftiga styrkedryck, som destilleras endast i det fromma allvarets ech det långvariga tänkandets glödande ugn. Eller kanske att hans känsliga temperament stärktes av den högljudda och genomträngande musiken, som steg upp mot himmelen och bar honom med sig på sina svällande vågor. Men likafullt var hans blick så frånvarande, att det kunde bli fråga om huruvida pastor Dimmesdale ens hörde musiken. Där rörde sig hans kropp framåt med ovanlig kraft — men var fanns hans ande? Långt och djupt in i sin egen värld, där den med övernaturlig iver sysslade med att ordna en procession av höga tankar, som snart skulle framträda. Och därför såg han ingenting, hörde ingenting, visste ingenting av det, som tilldrog sig omkring honom; men anden fattade den magra gestalten och bar den framåt, omedveten om bördan och förvandlande även den till ande. Människor med ovanlig intellektuell begåvning äga denna tillfälliga förmåga av väldig kraftutveckling, i vilken de inlägga många dagars liv för att sedan vara livlösa under lika många dagar. Hester Prynne betraktade prästen oavlåtligt, och en dyster stämning grep henne, men varför visste hon ej, såvida det icke var därför att han syntes så långt borta från hennes egen krets, så fullständigt utom räckhåll för henne. En enda blick av igenkännande, hade hon inbillat sig, måste utbytas mellan dem. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 204</noinclude> nyodgavhxny0gywp8d9bkgid0wwtkdj 104 195431 582053 2024-11-20T17:14:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582053 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Hon tänkte på den dunkla skogen med dess lilla tysta dalsänka, kärleken och ångesten, den mossbelupna trädstammen, där de hade suttit hand i hand och blandat sina sorgsna och lidelsefulla ord med bäckens vemodiga sorl. Hur nära varandra hade de icke kommit då! Och var detta samme man? Hon kände knappast igen honom nu. Han som stolt gick förbi, liksom inhöljd i den mäktiga musiken, bland de höga och vördade fäderna, han som var så oåtkomlig i sin världsliga ställning och ännu oåtkomligare i de avlägsna tankerymder, där hans ande nu dvaldes! Hennes mod sjönk, hon sade sig, att allt måste ha varit en villa och att det omöjligen kunde finnas något band mellan prästen och henne, hur livligt hon än hade drömt om det. Och så mycket kvinna var Hester, att hon knappast kunde förlåta honom minst av allt nu, då deras annalkande ödes tunga fotsteg kunde höras närmare, närmare, närmare! att han så fullkomligt kunde draga sig undan från deras gemensamma värld, medan hon trevade blint och sträckte ut sina kalla händer, men icke fann honom. Pearl antingen såg och besvarade moderns känslor eller kände själv hur avlägsen och oåtkomlig prästen i detta ögonblick var. Medan processionen drog förbi, var hon orolig, fladdrade upp och ned som en fågel som skall höja sig till flykt. Då det hela var förbi, såg hon upp i Hesters ansikte. — Mor, sade hon, var det samme präst som kysste mig vid bäcken? — Var tyst, kära lilla Pearl! viskade modern. Vi får inte alltid tala om på torget vad som händer oss i skogen! — Jag kunde inte vara säker på att det var han, så besynnerlig såg han ut. Annars skulle jag ha sprungit fram till honom och bett honom kyssa mig nu inför alla människorna, liksom han gjorde därborta bland de mörka gamla träden. Vad skulle prästen ha sagt, mor? Skulle<noinclude> <references/> {{ph|205}}</noinclude> h6tk1ifrst7iqfdzypwobdjilxnwb12 104 195432 582054 2024-11-20T17:16:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582054 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>han ha lagt handen på hjärtat och sett ond ut och bett mig gå min väg? — Vad skulle han kunna säga, Pearl, annat än att detta ej var något tillfälle, då man kysser varandra, och att kyssar ej skall givas på torget? Det var väl för dig, dåraktiga barn, att du inte talade med honom! Samma känsla, men av en annan färgläggning, uttalades med avseende på pastor Dimmesdale av en person, vars excentriska beskaffenhet — sinnessjukdom, skulle vi i våra dagar kalla det — ledde henne att göra vad få andra bland stadsborna skulle ha vågat sig på, börja ett samtal med den eldröda bokstavens bärarinna på en offentlig plats. Det var mistress Hibbins, som i all sin ståt, med ett tredubbelt krås, broderat bröststycke, en klänning av praktfull sammet och käpp med guldknapp, hade kommit för att se processionen. Som denna gamla dam åtnjöt anseende för att vara en flitig deltagare i alla häxeriets och svartkonstens gärningar — ett anseende som hon längre fram fick betala med sitt liv — vek hopen undan för henne och tycktes frukta att röra vid hennes klänning, som om den burit pestsmitta i sina praktfulla veck. Sedd bredvid Hester Prynne — hur vänliga känslor många än numera hyste för denna — ingav mistress Hibbins dubbel skräck, och alla drogo sig skyndsamt tillbaka från den del av torget, där de båda kvinnorna stodo. — Säg mig, vilken dödlig kunde väl drömma om det! viskade den gamla damen förtroligt till Hester. Den gudsmannen där! Detta helgon på jorden, såsom folket anser honom vara och som, det måste jag säga, han också ser ut! Vem, som såg honom gå där i processionen, skulle kunna ana, hur kort tid det är sedan han gick ut från sin studerkammare — tuggande på en hebreisk bibeltext, det är jag säker på — för att hämta frisk luft i skogen? Jo, jo, vi vet vad det betyder, Hester Prynne! Men sannerligen finner jag det inte svårt att tro att det är samme<noinclude> <references/> 206</noinclude> gxb1pv55x0b3fdmyitv7d8kub6exm6q 104 195433 582055 2024-11-20T17:19:30Z Thuresson 20 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'man! Nog har jag sett mången medlem av kyrkan, som gick med där i processionen, dansa i takt med mig, när En Viss var spelman; hand i hand kanske med en indiansk besvärjare eller en lappländsk trollkarl! Det är en småsak för en kvinna, som känner världen. Men prästen här! Kan du säkert säga, Hester Prynne, om han var samme man, som mötte dig på skogsvägen? — Jag vet inte vad ni talar om, mistress Hibbins, sade Hester Prynne, som förstod, att den gam... 582055 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thuresson" /></noinclude>man! Nog har jag sett mången medlem av kyrkan, som gick med där i processionen, dansa i takt med mig, när En Viss var spelman; hand i hand kanske med en indiansk besvärjare eller en lappländsk trollkarl! Det är en småsak för en kvinna, som känner världen. Men prästen här! Kan du säkert säga, Hester Prynne, om han var samme man, som mötte dig på skogsvägen? — Jag vet inte vad ni talar om, mistress Hibbins, sade Hester Prynne, som förstod, att den gamlas förstånd måste vara omtöcknat, men ändå förskräcktes över den visshet, varmed hon talade om en personlig förbindelse mellan så många människor (henne själv inberäknad) och Hin Onde. Det tillkommer inte mig att tala ringaktande om en lärd och from ordets förkunnare som pastor Dimmesdale. — Skäms, kvinna, skäms! ropade den gamla damen och hötte med fingret åt Hester. Tror du jag varit i skogen så många gånger utan att ännu kunna bedöma, vilken annan som också varit där? Jo, det kan jag, och det fastän intet blad av de vilda kransar de bar under dansen sitter kvar i deras hår! Jag känner dig, Hester, ty jag ser tecknet. Vi kan alla se det i solskenet, och det lyser som en röd låga i mörkret. Du bär det öppet, så att det behöver inte bli någon fråga om den saken. Men prästen! Låt mig viska i ditt öra! När den Svarte Mannen ser en av sina egna tjänare, märkt med inseglet, vara så rädd att erkänna bandet som pastor Dimmesdale är, förstår han att ordna saken så, att märket framträder i dagens ljus inför alla människors ögon. Vad är det prästen söker dölja med handen, som han alltid håller över hjärtat? Vad, Hester Prynne? — Vad är det, snälla mistress Hibbins? frågade ivrigt lilla Pearl. Har du sett det? — Det gör detsamma, min lilla vän! svarade mistress Hibbins med en djup bugning för lilla Pearl. Du får nog själv se det endera dagen. Det påstås ju, barn, att du<noinclude> <references/> {{ph|207}}</noinclude> j0z0qnzzrsvs3otnf9uef7bwz1o0l3p 582056 582055 2024-11-20T17:19:40Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582056 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>man! Nog har jag sett mången medlem av kyrkan, som gick med där i processionen, dansa i takt med mig, när En Viss var spelman; hand i hand kanske med en indiansk besvärjare eller en lappländsk trollkarl! Det är en småsak för en kvinna, som känner världen. Men prästen här! Kan du säkert säga, Hester Prynne, om han var samme man, som mötte dig på skogsvägen? — Jag vet inte vad ni talar om, mistress Hibbins, sade Hester Prynne, som förstod, att den gamlas förstånd måste vara omtöcknat, men ändå förskräcktes över den visshet, varmed hon talade om en personlig förbindelse mellan så många människor (henne själv inberäknad) och Hin Onde. Det tillkommer inte mig att tala ringaktande om en lärd och from ordets förkunnare som pastor Dimmesdale. — Skäms, kvinna, skäms! ropade den gamla damen och hötte med fingret åt Hester. Tror du jag varit i skogen så många gånger utan att ännu kunna bedöma, vilken annan som också varit där? Jo, det kan jag, och det fastän intet blad av de vilda kransar de bar under dansen sitter kvar i deras hår! Jag känner dig, Hester, ty jag ser tecknet. Vi kan alla se det i solskenet, och det lyser som en röd låga i mörkret. Du bär det öppet, så att det behöver inte bli någon fråga om den saken. Men prästen! Låt mig viska i ditt öra! När den Svarte Mannen ser en av sina egna tjänare, märkt med inseglet, vara så rädd att erkänna bandet som pastor Dimmesdale är, förstår han att ordna saken så, att märket framträder i dagens ljus inför alla människors ögon. Vad är det prästen söker dölja med handen, som han alltid håller över hjärtat? Vad, Hester Prynne? — Vad är det, snälla mistress Hibbins? frågade ivrigt lilla Pearl. Har du sett det? — Det gör detsamma, min lilla vän! svarade mistress Hibbins med en djup bugning för lilla Pearl. Du får nog själv se det endera dagen. Det påstås ju, barn, att du<noinclude> <references/> {{ph|207}}</noinclude> lvejwhyr61irmbx25cu3uxg5hrwe2qv 104 195434 582057 2024-11-20T17:21:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582057 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>härstammar från Luftens Furste. Vill du rida med mig en vacker natt och se på din far? Då får du veta, varför prästen håller handen över hjärtat! Med ett skratt så gällt, att det hördes över hela torget, avlägsnade sig den gamla trollkvinnan. I detta nu hade den inledande bönen blivit läst i kyrkan, och pastor Dimmesdales röst hördes börja predikan. En oemotståndlig känsla höll Hester kvar. Då kyrkan var så fullpackad, att icke en enda åhörare mera kunde komma in, tog hon plats tätt bakom schavotten med skampålen. Den låg så nära, att hela predikan bars till Hesters öron i form av ett otydligt men omväxlande mummel och ett oupphörligt flöde av prästens mycket egendomliga röst. Prästens talorgan var i och för sig en rik gåva, det hade en sådan makt över åhöraren, att även om denne ej förstått det språk predikanten talade, han likväl skulle ha blivit mäktigt påverkad av dess blotta klang och tonfall. Likt all annan musik andades hans stämma lidelse och patos, upphöjda eller ömma känslor, på det tungomål som är hjärtats, i vilket land det än må klappa. Ehuru stämmans ljud dämpades av de kraftiga kyrkmurarna, lyssnade Hester Prynne med så spänd uppmärksamhet och så djup sympati, att predikan alltigenom var full av mening för henne, oaktat hon ej kunde urskilja orden. Hade hon hört dem tydligare, skulle de kanske ha verkat förplumpande och nedtyngande på hennes andliga uppfattning. Nu uppfattade hon den låga stämman likt vinden, då den försvagas och lägger sig till ro; hon steg med den, då den höjde sig gradvis med tilltagande ljuvhet och styrka, tills dess väldiga volym tycktes inhölja henne i en atmosfär av bävan och imponerande högtidlighet. Men hur majestätisk rösten allt emellanåt blev, låg det likväl hela tiden en klagande underton i den, ett högljutt eller dämpat uttryck av ångest — en lidande<noinclude> <references/> 208</noinclude> r6aysa0pccy74q43puqrss1tyrpyjqw 104 195435 582058 2024-11-20T17:23:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582058 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>människas viskning eller skrik, som väckte ett gensvar i varje bröst. Ibland var det endast denna ton av djup känsla, som kunde höras, och knappast höras, där den suckade mitt i en andlös tystnad. Men även då prästens stämma blev hög och befallande, då den oemotståndligt strömmade uppåt, antog hela sin vidd och styrka, så att den överfyllde kyrkan och tycktes bana sig väg ut genom de solida murarna och sprida sig i rymden — även då kunde den, som lyssnade uppmärksamt, höra samma skri av smärta. Vad var det? Ett klagande människohjärta, sorgtyngt, kanske brottsligt, som berättade sin hemlighet om sorg eller brott för mänsklighetens stora hjärta och bad om dess deltagande eller förlåtelse, i varje ögonblick, i varje tonfall — och aldrig förgäves! Det var denna djupa och ständiga underton, som gav prästen hans egentliga makt över åhörarna. Under hela tiden stod Hester, lik en staty, vid schavottens fot. Om icke prästens röst hade hållit henne kvar där, skulle det ha legat en ocmotståndlig magnetism redan hos själva detta ställe, varifrån den första stunden av hennes liv av skam och vanära förskrev sig. Hon hade en känsla, som var för obestämd för att kunna bli en tanke men likväl vägde tungt på hennes sinne, att hela hennes levnadsbana, både förut och efteråt, stod i samband med detta ställe, liksom med en punkt som gav hennes liv enhet. Pearl hade emellertid lämnat moderns sida och sprang efter eget behag lekande omkring på torget. Hon gav den dystra hopen ett gladare utseende genom sin kringirrande och glittrande glans, liksom en fågel med sin granna fjäderskrud lyser upp ett helt träds dunkla lövverk genom att pilsnabbt flyga fram och tillbaka, halvt sedd och halvt dold i de täta lövens skymning. Hon hade böljande mjuka rörelser, men ofta även häftiga och oregelbundna; de gåvo tillkänna den rastlösa livligheten hos<noinclude> <references/> {{huvud|<small><i>14. — Den eldröda bokstaven.</i></small>||209}}</noinclude> c1r12qf8dol7yvtu8t02oqhf4zb1s6t 104 195436 582059 2024-11-20T17:25:34Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582059 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>hennes ande, i dag dubbelt outtröttlig i sin trippande dans, därför att den påverkades av och vibrerade med moderns oro. Varhelst Pearl såg någonting, som väckte hennes ständigt verksamma och rörliga nyfikenhet, flög hon dit och så att säga tog människan eller saken i besittning som sin egendom, om hon så önskade, men utan att i utbyte bevilja minsta kontroll över sina rörelser. Puritanerna sågo på, och om de också logo, voro de icke mindre böjda för att betrakta henne som en demonisk avkomma, just på grund av det skönhetens och självsvåldets obeskrivliga behag, som glänste och gnistrade hos hennes lilla gestalt. Hon sprang fram och såg den vilde indianen i ansiktet, och han kände, att han hade mött en natur vildare än sin egen, när han såg in i hennes ögon. Därpå flög hon oförskräckt in i en grupp av sjömän, havets mörkhyade vilda män liksom indianerna voro fastlandets, och de sågo förvånade och beundrande på Pearl, liksom om en flinga sjöskum hade tagit en liten flickas gestalt och fått själ av marelden, som lyser under stäven om natten. En av dessa sjöfarande män — det var kaptenen, som hade talat med Hester Prynne — blev så betagen av Pearls utseende, att han försökte gripa tag i henne för att röva en kyss. Då han fann det lika omöjligt att komma åt henne som att fånga en kolibrifågel i luften, tog han från sin hatt guldkedjan, som var virad kring den, och kastade den åt barnet. Pearl snodde den genast kring hals och midja på ett så skickligt och lyckat sätt, att den blev en del av henne själv och det var svårt att tänka sig henne utan den. — Din mor är ju den där kvinnan med den eldröda bokstaven? sade sjömannen. Vill du uträtta ett ärende från mig till henne? — Om jag tycker om ärendet, skall jag uträtta det, svarade Pearl. — Säg henne då, genmälde han, att jag har talat ännu<noinclude> <references/> 210</noinclude> hnm49pxmng3sdn1vf68oi6uz35tduql 104 195437 582060 2024-11-20T17:27:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582060 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>en gång med den svartmuskige, puckelryggige gamle doktorn, och han åtager sig att föra sin vän — hon vet vem jag menar — ombord med sig. Så att mor din behöver inte tänka på något annat än sig själv och dig. Vill du säga henne det, du trollunge? — Mistress Hibbins säger, att jag är dotter till Luftens Furste! utropade Pearl med ett styggt småleende. Om du kallar mig med sådana där fula namn, skall jag tala om det för honom, och då jagar han ditt skepp med en storm! Slingrande sig bland hopen på torget återvände barnet till sin mor och berättade, vad sjömannen hade sagt. Hesters starka, lugna, uthålliga ande blev slutligen nästan förkrossad inför detta oundvikliga, grymma öde, som nu ställde sig med ett obarmhärtigt leende mitt i deras väg i det ögonblick, då äntligen en utgång syntes öppnad för prästen och henne ur deras olyckas labyrint. Pinad av den rysliga förlägenhet, i vilken kaptenens underrättelse försatt henne, fick hon även genomgå en ny prövning. Det fanns många närvarande från landsbygden omkring Boston, som ofta hade hört talas om den eldröda bokstaven och för vilka den gjorts fruktansvärd genom hundrade falska och överdrivna rykten, men som aldrig hade sett den med sina egna ögon. Efter att ha uttömt alla andra sätt att förströ sig skockade sig nu dessa kring Hester Prynne med näsvis och tölpaktig närgångenhet, som likväl höll dem på några stegs avstånd. Hela skaran av sjömän, som hade varsnat folkskockningen och fått reda på meningen med den eldröda bokstaven, kommo likaledes fram och sträckte upp sina solbrända och oförvägna ansikten för att titta. Till och med indianerna träffades av ett slags kylig skugga av den vite mannens nyfikenhet, gledo fram genom hopen och fäste sina ormlika svarta ögon på Hesters bröst; de trodde kanske, att den som bar detta lysande röda tecken måste vara en person med hög värdighet bland sitt folk. Slutligen kände stadens invånare sitt för länge sedan slock-<noinclude> <references/> {{ph|211}}</noinclude> 7zs0qiycyesqf3ncojzr7h0v1o9w4f7 104 195438 582061 2024-11-20T17:28:40Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582061 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>nade intresse leva upp på nytt i sympati med nykomlingarnas känslor, och de makade sig långsamt fram åt samma håll och pinade, kanske mera än alla de andra, Hester Prynne med sitt välkända kalla stirrande på hennes skam. Hester såg och kände igen ansiktena hos samma klunga kvinnor, som hade stått och väntat på henne vid fängelsedörren för sju år sedan. Alla utom en, den yngsta och enda medlidsamma bland dem, och hennes svepning hade Hester själv sytt sedan dess. Nu, i sista stunden, då hon så snart skulle kasta bort den brännande bokstaven, hade den genom en egendomlig slump blivit medelpunkten för mera prat och uppståndelse och sargade därför hennes bröst ännu smärtsammare än någonsin sedan första dagen hon bar den. Medan Hester stod där i den skammens trollkrets, där hennes straffdoms illistiga grymhet tycktes ha fängslat henne för evigt, såg den beundransvärde predikanten ned från sin helgade predikstol på en åhörarskara, vars innersta själ hade överlämnat sig åt hans inflytande. Den helgonlike prästen i kyrkan! Kvinnan med den eldröda bokstaven på torget! Vilken fantasi skulle ha varit vanvördig nog att ana eller drömma om, att samma skamfläck brände dem båda! {{tomrad}}<noinclude> <references/> 212</noinclude> rpjtry331kfu15ydzwt0nnpbrkjvf9o 104 195439 582062 2024-11-20T17:30:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582062 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">XXIII. Den eldröda bokstaven uppenbaras</h2> {{Initial|D}}en vältaliga stämman, på vilken den lyssnande församlingens själar hade burits högt liksom på mäktiga havsvågor, tystnade slutligen. Det rådde först ett ögonblicks tystnad, sådan som borde följa på avgivandet av ett orakelsvar; därpå följde ett sorl och ett dämpat buller, liksom om åhörarna, frigjorda från den trollmakt, som hade förflyttat dem till en annan själs regioner, nu återvände till sig själva, med all bävan och all undran ännu vilande som en tyngd på dem. Ögonblicket därpå började hopen strömma ut ur kyrkan. Nu, då det var slut på allt detta, behövde de andas annan luft, lämpligare att underhålla det plumpa och jordiska liv, i vilket de nu återföllo, än den atmosfär, som predikanten hade gjort till ord av eld och lågor och belastat med sina tankars rika doft. Därute fann deras hänförelse ord. Gatan och torget formligen porlade från ena sidan till den andra av lovord över prästen. Hans åhörare gåvo sig ingen ro, förrän de hade berättat varandra det, som envar visste bättre än han kunde berätta eller höra. Enligt deras gemensamma intyg hade aldrig en människa talat i en så vis, så upphöjd och så helig anda som han, till vilken de i dag hade lyssnat; aldrig hade den gudomliga inspirationen tydligare gått över någon dödligs läppar än över hans. Denna inspiration kunde liksom ses sänka sig över honom, gripa honom, oupphörligt lyfta honom bort från den skrivna predikan, han hade liggande framför sig, och fylla honom med idéer, som måste synas honom själv lika underbara som hans åhörare. Hans ämne tycktes ha<noinclude> <references/> {{ph|213}}</noinclude> dbrxe2mzran20k778786dse2nsuz9ty 0 195440 582063 2024-11-20T17:31:54Z Thuresson 20 Kap 22 582063 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Den eldröda bokstaven 1944.djvu" from=206 to=217 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Den eldröda bokstaven|22]] ti7mbp13adg333x2o5h95zunfvtx1er 104 195441 582065 2024-11-20T20:55:52Z Peter Isotalo 840 /* Korrekturläst */ 582065 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Peter Isotalo" /></noinclude>deröfwer en smör-''sauce,'' och äta sedan fläsk och bönor tillika helt heta. <center><h3>Turkiske Bönor på Engelska.</h3></center> Bönorne putsas och skäras snedt af på 2 ''à'' 3 ställen, men ej finare, och kokas i watten med salt, tils de blifwa mjuke, då de slås up i durkslag, at wattnet får wäl rinna af. Derefter läggas de på et fatt, och begjutas med en tjock smör-''sauce''; då de äro färdige. På således tilredde Turkiska bönor pläga de Engelske lägga fårstek, hwilken skal wara så stekt, at saften löper qwickt ut, då man skär i densamma. De äta ock både stek och bönor tillika; hwari de finna en läcker smak. Häraf finner man grund til det Ängelska kokeriet. Alt färskt kött ätes hälft stekt, så at saften är qwar. Gröna saker kokas mästadelen i bara watten, och öfwergjutas med smör. Detta sker derföre, at den naturlige smaken skal wara i behåll; hwilket ar de Ängelskas hufwudgrund i matredningen. For öfrigit, när de laga några ''melerade'' rätter, såsom Buddingar, då iakttages äfwen samma grund, färmodeligen i den tanka, at de da skola bättre fylla magen. <center><h3>Turkiske Bönor på Tyska.</h3></center> Man rensar Bönorna, står dem snedt af i helt tunna skifwvor och förwäller dem i<noinclude> <references/></noinclude> j5e2n1lt9enxxat5rxs9miwo86cxkde 104 195442 582066 2024-11-20T21:04:14Z Peter Isotalo 840 /* Korrekturläst */ 582066 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Peter Isotalo" /></noinclude>watten. Sedan slår man dem up i durkslag, lägger dem i en ''Castrull'' at passeras i litet färskt smör, och låter dem derpå kofa i ''Bouillon,'' med liten doft mjöl, muskotblomma, fint hackad persilja och salt, til dess de blifwa mjuke, och ''saucen'' lagom lång; då man reder dem af med äggegulor och söt grädda. <center><h3>Turkiska Bönor på det nu brukeliga sättet.</h3></center> När Bönorne aro rensade, och på snedden sönderskurne i tunna skifwor, kokas de i watten, med litet salt, en bit färskt smör, och en liten bit såcker, tils de blifwa kokade, och wattnet aldeles inkokadt. En ''sauce'' lagas dertil af färskt smör, 3 ''à'' 4 äggegulor, fint hackad persilja, liten doft mjöl och söt grädda; hwilken wispas på elden, tils han kokat up, da Bönorne läggas därtil, och kokas up under omkastning. Wid anrättningen, kunna de garneras med Lamb''coteletter,'' små ''saucicer,'' eller någon utbakad ägg''farce''. <center><h3>Gröna Arter.</h3></center> De tagas når de äro helt unge, ty då äro de bäst, spritas ut, och kokas i watten, med en liten bit såcker, litet salt och engelsk mynta, til dess bara litet spad är qwar. Då gäres en grädd''sauce,'' såsom den der förut<noinclude> <references/></noinclude> am6gwzgsezeo8f3x73ph7fveam2v2t9 104 195443 582067 2024-11-20T21:09:33Z Peter Isotalo 840 /* Korrekturläst */ 582067 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Peter Isotalo" /></noinclude>beskrefs til Turkiska Bönor, hwari ärterne läggas, at koka up, innan de anrättas. ''Saucen'' bör wara kort, och ej för tjock; och ärterne kunna garneras med ''farcerade'' ärtskidor, eller kräftost-''farce,'' eller ock något annat, som tyckes wara tjenligt. <center><h3>Gröna Ärtskidor.</h3></center> Ärtskidor, som ej ännu kunna spritas, rensas från senan, skäras midt af och kokas såsom förut skrifwit är, dock utan mynta. ''Saucen'' dertil lagas på samma sätt, som förut ar skrifwit til Turkiska Bönor. <center><h3>Gröne Ärter på Engelska.</h3></center> De kokas då i watten med litet salt och Engelsk mynta, tils de äro lagom kokade, och wattnet inkokadt. När de anrettas, lägges et stycke färskt smör i, och de kastas om tils smöret har smält; då de anrättas utan någon annan ''sauce,'' an den som blifwer af smöret, och den fuktighet ärterne hafwa. <center><h3>''Farcerade'' Ärtskidor.</h3></center> Man drager senorne utur långa och räta ärtskidor, hwari ärterne äre halfwuxne, och förwäller dem i watten. Derpå tager man ärterna warligen ut genom ryggarna, så at skidorne komma at sitta ihop i buken. Sedan gör man en farce af äggost, oxmärg, 1<noinclude> <references/></noinclude> inuhkzg0bssyth36gxr6dfbe88ghlmq 104 195444 582068 2024-11-20T21:13:52Z Peter Isotalo 840 /* Korrekturläst */ 582068 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Peter Isotalo" /></noinclude>eller 2 nåfivar förut halfkokade grönt arter, litet ''citron''skal, litet såcker, 2 ''à'' 3 råa äggegulor, rifwit bröd, muskotblomma, salt och et skedblad söt grädda. Nar ''farcen'' är fint hackad, fyller man deraf i artskidorna, doppar dem sedan i ägg, beströr dem med rifwit bröd, och bakar dem ut i smör. Når de således äro färdige, kan man garnera gröna árter med dem. <center><h3>At koka wild ''Angelica'' for grona Arter.</h3></center> Då ''Angelican'' om wåren nyss skjutit up i grenar eller stänglar, tagas de samme och rensas wäl från alla fenor. Derpå skäras stjelkarne i små tärningar, såsom små ärter, hwarefter de kokas i 3 ''à'' 4 watten, hwaraf et efter annat slås bårt, så at de aldeles mista sin bäska smak. När de kokat, at de blifwit wäl mjuke, slås de i durkslag, och til dem göres en ''sauce'' af färskt smör, grädda, äggegulor, muskotblomma, litet såcker och salt. Sedan denna ''sucen'' kokat up, lägges ''Angelican'' deri, sättes på elden tils det kokar up, da det är färdigt at anrättas. <center><h3>''Champignoner.''</h3></center> De rensas wäl och twättas i watten; men böra ej ligga deri, emedan de då draga<noinclude> <references/></noinclude> 2owfxsxcuvt497m6ekrfzt2qmfzu6kr 104 195445 582069 2024-11-20T21:19:37Z Peter Isotalo 840 /* Korrekturläst */ 582069 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Peter Isotalo" /></noinclude>watnet åt fig, och gifwa ifrå sig sin saft. När de således äro rensade, skäras de store sönder i bitar; men de, som i widden äro store såsom runstycken, lemnas hele. En bit färskt smör smältes i en ''castrull,'' vari ''champignonerne'' läggas, med et Lagerbärsblad, och en hel rödlök, at koka lyckt i deras egen ''sauce'' på lindrig eld. Skulle de ej hafwa tilräckelig ''sauce'' af sig sielfwa, öses litet kalf''bouillon'' derpå. Likaledes slås på dem litet muskotblomma, salt och en ganska liten doft mjöl. När ''champignonerne'' således kokat tils de blifwit möre, tages löken bart, och de ''ligeras'' af med äggegulor och söt grädda, så at ''saucen'' blifwer tjock, som et ''Fricassée;'' hwarefter de anrättas och ''garneras'' med <center><h3>''Farcerade Champignoner.''</h3></center> Skala och rensa ''champignoner,'' som åro ongefärligen 3 twörfinger breda twärt öfwer, samt de, hwilke äro wäl kullrige ofwan, och hafwa djup skål under. Koka dem litet i kort ''bouillon,'' och gör sedan en ''farce'' af äägg-ost, oxmärg, ''citron''skal, litet lök, ''basilica,'' muskotblomma, salt, rifwit bród, 4 ''à'' 5 förut halfkokade ''champignoner,'' 3 ''à'' 4 råa agg, 2 med och 2 utan hwita. Hacka denna ''farcen'' rätt fint, och stöt honom i en mortil.<noinclude> <references/></noinclude> o9s6fkv2bpsrirnjmh5wvmm71mrqu3d 104 195446 582070 2024-11-20T21:27:31Z Peter Isotalo 840 /* Korrekturläst */ 582070 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Peter Isotalo" /></noinclude>Doppa eller smörg de kokade ''champignonerna'' i ägg på undra sidan, och fyll dem med ''farce,'' så at de blifwa kullriga så wål under som öfwer. Doppa dem sedan åter i sönderslagna ägg, beströ dem med rifwit bröd, och baka dem så uti skiradt hett smör, at de blifwa gara och få wacker färg. Då äro de färdige; och kunna de förut beskrefne ''champignoner,'' eller någon annan rätt, hwartil de tyckas wara tjenlige, med dem garneras. I öfrigit brukas ''champignoner'' til åtskilliga slags rätter, ''melerade'' med kalfbriss, oxgommar, murklor, kräftswansar, m. m. Äfwenwal til ''saucer,'' så wäl fint hackade til klara Sky-''saucer,'' som afredda med ägg. <center><h3>Murklor.</h3></center> Den hwite stängelen skäres af dem, när de äro färske. Derpå skäras de i sa stora stycken som man wil, eller ock lemnas hele. Sedan twättas de rättwäl i watten, kramas up derutur, och läggas i en ''castrull,'' at öfwer elden passeras i en bit smör, tillika med en doft mjöl, och en hel rödlök. Dertil slås ''bouillon,'' hwari murklorne böra koka, tils de blifwa möre; då de ''ligeras'' af med äggegulor och söt grädda, samt sedan anrättas, och garneras med<noinclude> <references/></noinclude> b8hedo0pmzyqg43tn8s0eht5nfjoe88 104 195447 582071 2024-11-20T21:32:34Z Peter Isotalo 840 /* Korrekturläst */ 582071 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Peter Isotalo" /></noinclude> <center><h3>Farcerade Murklor.</h3></center> Man ränsar de Murklor, som äro de störste, skär af stänglarna, sköljer dem wäl, och lägger dem så, at wattnet får rinna af dem. Imedlertid gör man en ''farce'' af Kapunbröst, skirad oxmärg, litet ''schialotten''lök, ''citron''skal, persilja, äggrora, muskotblomma och salt. Denna ''farcen'' hackar man, blandar up med söt grädda, så at han blir lagom hård, och stöter honom wäl. Man fyller murklorna lagom fulla af denna ''farcen;'' eller gör man hartil en ågg''farce,'' sådan som beskrefs til ''champignoner;'' eller ock en farce af kräftost, då man brukar kräftsmor i stället för märg. Hwilkendera af dessa ''farcer'' man hälst åstundar, så tjenar han, at fylla murklorna, hwilke sedan kokas i god ''bouillon,'' tillika med hel lök, krydder, samt 3 ''à'' 4 fläskbarder. När ''farcen'' är lagom kokad, tager man dem up, och doppar dem, sedan de kallnat, i sönderslagna ägg, beströr dem med rifwit bröd, samt bakar dem uti smör, så at de få wacker färg. Derefter anrättar man dem på fat, med ''serviette'' under; eller kan man med dem garnera kokade murklor, och någon annan rätt, hwari murklor äro.<noinclude> <references/></noinclude> 4tyyiwhh0wyvv06du4w45gce3hymovy 104 195448 582072 2024-11-21T01:36:51Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 582072 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|8. Cap.|{{st|<b>INGWARS SAGA.</b>}}|31}}</noinclude><section begin="islcont-8" /> {{ant|marga vega vel fyrir: ok lifdi sidann fa daga. Their bua vannliga um lik hans: ok laugdu i Kistu: ok sneru sidann aleidis um ferd sinne: ok lendu vid borgina Citopolim. Enn er Drottninginn kendi skip theirra, geck hun moti theim med miklum soma. Ok er hun sa tha a land ganga, ogladdizt hun: ok syndizt henni, sem mikit mundi at ordit, ok thann matti hun eigi sea, henni var meira at, enn um alla adra. Hun spurdi tha tidinda, ok inniliga fra atburdum, um liflat Yngvars, ok hvar their letu likama hans. Their kvoduzt, hann i jord grafit hafa. Hun sagdi, tha liuga, ok kvezt mundu lata drepa tha, ef their segdi eigi hit sanna til. Tha saugdu their henni, hveria medferd, at Yngvar baud theim at hafa med sin likama ok fiarhlut. Sidann feingu their henni likama Yngvars. Hun let bera hann til borgarinnar med miklum soma, ok med dyrdligum smytslum til graptrar bua. Tha bad Drottning tha fara i Guds frid ok Yngvars, er sa minn Gud sem ydvar er. Bidit heila Frændr Yngvars, er thier komit til Svithiodar, ok bidit nockuru theirra hingat koma med Kenni monnum, ok Kristna thenna lyd. Ok tha, skal her Kirkiu giora, tha er Yngvar skal hvila at. Enn tha er Yngvar andadizt, var lidit fra}} <section end="islcont-8" /> <section begin="svecont-8" /> dess de landade wid Borgen Citopolis. När Drottningen fick se deras Skep, gick hon emot dem med stor Heders Bewisning; Men när hon såg dem gå i Land, blef hon wid et ogladt Sinne, alldenstund hon kunde märka, at mycken Förändring förefallit, emedan hon icke blef warse honom, som war hänne mera om Hjärtat, än alla andra. Hon frågade dem, som kommo, hwad Tidningar de hade at förkunna, men i synnerhet, hwad sig wid {{sp|Ingwars}} Död tildragit, och hwarest de förborgat hans Lekamen. De sade at de nedergräft honom i Jord; Men hon lät dem weta, at de foro med Osanning, och hotade at låta dräpa dem, om de icke sade hänne Sanningen rent ut. Då berättade de hänne Sammanhanget, huru {{sp|Ingwar}} budit dem hafwa med sig sin Kropp och Egendom: och antwardade hänne däruppå {{sp|Ingwars}} Lekamen, som hon med mycken Anständighet lät bära til Staden, och med dyrbara Smörjelser til Begrafning tilreda. Sedermera bad Drottningen dem fara uti Guds och Ingwars Frid; ty sade hon, samme Gud som I dyrken, är ock min Gud: Helsen Ingwars Frender, när I kommen til Swea Rike, och beder någon af dem, komma hit med Lärare, och Kristna detta Folk: då ock här en Kyrka må byggas, uti hvilken {{sp|Ingwar}} skal hwila. När {{sp|Ingwar}} afled, <section end="svecont-8" /><noinclude> <references/></noinclude> 78g2x0ge48n9fjq89bvg6h54z57dbot 104 195449 582073 2024-11-21T05:35:06Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 582073 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|32|{{st|<b>INGWARS SAGA.</b>}}|8. Cap.}} {{Marginalnot börjar}}</noinclude><section begin="islcont-8" /> {{ant|burd Jesu Christi M. XL. ok einn vetr. Tha var hann half tritugr, er hann dô. That var niu vetrum epter fall Olafs Kongs hins Helga, Harallzsonar. Their Ketill biugguzt a burt, ok badu Drottningu vel lifa: sueru nu aleidizs: ok hofdu XII. skip. Ok er their hofdu farit um hrid, skildi tha a um veginn; ok skilduzt their med thui, at engi villdi epter audrum fara. Enn Ketill hafdi retta stefnu, ok kom i Garda. Enn Valldimar kom einskipa ut i Miklagard. Tha vitum vær eigi vist at segia, hvar aunnur skip hafa nidr komed. Thuiat menn hyggia, flest farizt hafa. Ok kunnu ver egi at segia af Yngvari fleira. Enn tho vitum ver, at morg stôrvirki hefer hann giort i thessi ferd, thau at froder menn<ref>{{ant|cf. Cap. ult.}}</ref> munu mikit hafa fra sagt. Ketill, er ver saugdum, var thar um vetrinn i Garda Riki, ok fôr epter um sumarit i Svithiod, ok sagdi thau tidindi, sem giorzt hofdu i theirra ferd: Ok færdi thangat fiarhlut<ref>{{ant|<i>Harm mikinn</i> m:sc. Torff.}}</ref> Yngvars syni hans, er Sveinn het: ok bar honum Kvediu Drottningar ok ordsending. Svein var ungum alldri: ok var mikill vexti. Hann var sterkr madr, ok hinn likazti Fodr sinum. Hann reizt i hernat; ok villdi reyna sik fyst. Ok er}} <section end="islcont-8" /> <section begin="svecont-8" /> woro lidne ifrån JEsu Christi Födelse 1041. Wintrar: och war han då 25 År gamal, samt nio Wintrar förflutne efter Olof den helges, Haraldssons, Fall. {{sp|Kettils}} Män lagade sig til Wägs, och bådo Drottningen lefwa wäl: wände sin Kosa rätt fram, och hade tolf Skep. När de någon Tid farit, blefwo de oense om Wägen, och åtskildes, mest därföre, at ingen wille fara efter den andre. Men {{sp|Kettil}} höll rätte Wägen, och kom til Gardarike. {{sp|Waldemar}} däremot kom, allenast med et Skep, ut til Constantinopel. Hwarest de andra Skepen stadnat, kunne wi intet med Wisshet berätta; dock tror Man, at de fleste förgäts. Och mera hafwe wi intet om {{sp|Ingwar}} at säga; fastän wi wäl wete, at han, utom alt detta, gjort många stora Bedrifter i denna Färd, om hwilka Lärde Män mycket måtte hafwa skrifwit. {{sp|Kettil}} som wi sade, war där i Gardarike öfwer Wintren, och for om Sommaren widare til {{ymn|1042.}} Swea Rike, samt omtalte de Tidningar, som i deras Färd sig tildragit. Han ditförde mycken, både Sorg, och Egendom, til {{sp|Ingwars}} Son, som het {{sp|Swen}}, och frambar til honom Drottningens Helsning och Ordsändning. {{sp|Swen}} war ännu ung til Åren, fastän stor til Wäxten. Han war en stark Man, och sin Fader aldralikast. Han reste i <section end="svecont-8" /><noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> isv3pwuwsm2gy3yq510iqbvyko60s8b 104 195450 582075 2024-11-21T09:50:22Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 582075 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||65}}</noinclude>som finnes i bottnen af slingan eller inskriften. Hr H. H. synes antingen icke hafva kännedom om att man genom en noggrann undersökning af dessa fördjupningar kan få veta åtskilligt annat, som kan vara af lika stor vigt som att få veta hvad som är en naturlig eller konstgjord fördjupning, eller ock torde han vara likgiltig för de små men kanske ofta rätt betydelsefulla tillägg i vetande, som man kan förvärfva sig och andra genom en sådan undersökning. Runstenarne hafva nemligen icke ristats på samma, utan på ganska skiljaktiga sätt och med olika instrumenter, och detta kan måhända, sedan tillräckliga kritiska jemnförelser skett, gifva nya uppslag till bedömande af deras ålder, m.&nbsp;m. En runforskare och isynnerhet hvarje auktoriserad sådan får ej förbise denna omständighet, allra minst vara okunnig derom. En del runstenar äro nemligen huggna med spetshacka, andra med flat mejsel, rak i eggen och omkring {{bråk|1|4}} tum bred, andra med flat mejsel, konvex i eggen och {{bråk|1|3}} tum bred, och detta sistnämnda instrument har lemnat små gropar i stenen, liknande det märke, som en strykning med fingret skulle lemnat i en mjuk massa. Andra åter äro ristade med ett i eggen tresidigt instrument. Alla dessa arbetssätt äro af lika stor vigt för den kulturhistoriske forskaren att känna, som bokstäfverna i inskriften. Det är underligt nog, att förf. alldeles icke nämner ett annat afbildningssätt, som just afser att förtydliga fördjupningarnes storlek och riktning, och som med stor framgång användes af hr R. Dybeck, C. Säve m.&nbsp;fl. Det kan väl icke vara obenägenheten att citera lefvande svenske fornforskare som vållat tystlåtenhet i detta fall, utan är väl endast ett förbiseende. Hade methoden af hr H. H. ansetts olämplig — oaktadt de goda och kända resultaten deraf — så hade man kunnat vänta sig en kritik af densamma. Hr D. lägger nemligen ett papper öfver runristningen, fäster det vid ena sidan, undersöker runristningen med den ena landen, nedtrycker så papperet omsorgsfullt i ristningen och markerar försänkningen i stenen med den i andra handen hållna blyertspennan, och fortfar på detta sätt tills af stenen erhållits en fullständig afteckning. Denna method, begagnad af en så öfvad och erfaren runforskare, som hr D., medför onekligen större korrekthet i afbildningen än den af hr H. H. rekommenderade, men, begagnad af mindre öfvade personer, lemnar den samma osäkerhet. Ett tredje afbildningssätt är det som i norden införts ock<noinclude> <references/> {{sidfot|||5}}</noinclude> jj2xdl5x19jb3srttq5sm0cmo7b8lck 104 195451 582076 2024-11-21T10:21:05Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 582076 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|66||}}</noinclude>länge öfvats af prof. Stephens i Köpenhamn. Detta är ganska gammalt och har länge begagnats af vetenskapsmän i andra länder. Egyptens minnesmärken äro undersökta med tillhjelp af detsamma. En skyldig aktningsgärd af en yngre, mot en äldre forskare med erkändt, europeiskt, rykte hade det varit, om H. H. nämnt prof. Stephens namn i förbindelse med denna method eller nämnt att den var gammal. Nu ser det nästan ut såsom om hr H. H. sjelf påfunnit densamma. Äfven bör det anmärkas att man troligen endast efter särskild beställning kan erhålla så tjockt papper, som skulle erfordras för att ett enda lager deraf skulle vara nog att vid aftryck använda, såsom hr H. H. tyckes låta förstå, då han rekommenderar ”ett tjockt, fuktigt papper”, och äfven om sådant funnes, skulle det ej vara så lämpligt som att använda flera lager tunnare papper öfver hvarandra. Nu ifrågavarande method är icke blott den säkraste af alla, utan har äfven den stora fördelen, att den kan användas af personer, som hvarken kunna rita eller förstå runskrift, och lemnar dock lika trogna afbildningar, som den skickligaste tecknares eller forskares. Man bör dock vid dess användande ej, såsom hr H. H. lärer, begagua rödt eller blått läskpapper (allraminst det senare), emedan färgerna otydliggöra ljusbrytningen och försvåra skriftens läsning. Methoden är följande. Först rengōres stenen väl med en styf borste och vatten från jord, smuts, lafvar, m.&nbsp;m. Derefter tages hvitt läskpapper eller oplaneradt tryckpapper; deraf lägges ett lager öfver runristningens yta, så att denna blir fullt betäckt. Papperslagret öfverstrykes derpå med en trasa eller dylikt, doppad i varmt vatten, och tryckes tätt intill stenen och in i dess för- djupningar. Sedan pålägges lager efter lager, och hvart för sig behandlas på samma sätt, tills papperslagren tillsammans erhållit en tjocklek, motsvarande temligen tjock papp. Ofvanpå denna så bildade pappmassa lägges torrt rent linne (handdukar eller annat), flerdubbelt, hvarefter man försigtigt bultar med en träklubba, då linnet suger vattnet åt sig och tränger papperet in i stenens finaste gropar. Sedan man på detta sätt nedpressat papperet i stenen och linnet tillsugit sig största delen af vattnet. kan man om stenen ligger horizontelt låta pappmassan ligga qvar tills den är torr. Är den deremot upprätt torde behöfvas ombyte med torra dukar, för att så mycket snarare få vattnet ur papperet. på det att detta ej må behöfva sitta så länge qvar. Ju lösare<noinclude> <references/></noinclude> 1sadlkd06z93m2skpd44ev433k3rj31 104 195452 582077 2024-11-21T10:27:23Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 582077 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||67}}</noinclude>läskpapperet och ju varmare vattnet, som begagnas, är, desto bättre. Man kan också upplösa papperet till massa och slå fast denna på stenen, samt behandla den på anfördt sätt. Att detta afbildningssätt är, närmast det galvanoplastiska, det trognaste och tillförlitligaste för detta slag af afbildningar derom torde flertalet ruuforskare vara ense. Den method hr H. H. föreslår, att då platsen är mörk använda spegel, för att urskilja fördjupningarna i stenen, torde vara nästan lika litet egnad att med säkerhet sprida ljus öfver en dunkel specialfråga. som — spegelfäkteri i allmänhet gagnar en vetenskap. Af runstenar på nyssnämnda sätt tagna pappaftryck kunna sedan med lätthet förminskas genom fotografi, och blifva således fullt säkra, så att forskarne ej behöfva, såsom förr så ofta skett, komma på villospår om ristningens verkliga beskaffenhet. Att före afteckningen måla runstenen med oljefärg, är ett oförsvarligt ofog, men möjligen kan någon gång en öfvermålning med vattenfärg vara till fördel vid afteckningen. Vi komma nu till frågan <i>huru grafstenar och grafhällar af metall böra afbildas.</i> Grafstenarne äro vanligen af marmor eller kalksten. I sådana från 12—1400-talen äro inskrifterna antingen nedgräfda eller utgräfda, så att hvarje typ synes fri. Bilden visar vanligen blott konturer. Dessa stenar och hällar kunna afbildas på samma sätt som runstenarne, om man så vill, och öfver den så bildade clichéen, bestruken med blyerts, kan tagas en galvanisk fällning i koppar, för att förvaras i någon offentlig samling. Men det finnes ett annat ännu billigare sätt att erhålla trogna afbildningar af denna slags gravyr å plana ytor af sten eller metall. Man betäcker nemligen grafhällen med ett papper af samma storlek, och gnider detsamma omsorgsfullt med ett stycke svart vax<ref>Man kan sjelf tillverka svart vax på följande sätt. Man lägger vanligt gult vax i en djup talrick, sätter det på spishällen eller annat varmt ställe tills det är väl smält, blandar deri kimrök tills vaxet deraf är fullkomligen mättadt, och låter det derpå afsvalna.</ref>, så att hällens upphöjda delar blifva svarta, och de fördjupade hvita. På detta sätt får man inskrift och bild såsom om den vore målad med hvit färg på svart botten. Är inskriften upphöjd, såsom tryckstilar, blir afbildningen svart på hvit botten.<noinclude> <references/></noinclude> s0fcyhfeqztkqhip1996s0x65urpyfe 104 195453 582078 2024-11-21T10:35:58Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 582078 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|68||}}</noinclude>Dylika afbildningar äro beqvämare att förvara, emedan de ej taga så stor plats som de förra. Äro grafhällarne deremot från 15- à 1600-talen, då bilderna förekomma i mera upphöjd relief, och formerna äro rundade, äfvensom vid andra reliefer, mera plastiskt behandlade, så — ifall en afbildning i naturlig storlek önskas — kan den Dybeckska methoden användas för kopiering af konturerna, hvarefter inskriften afgnides. I de flesta fall är dock en vanlig handteckning i förminskad skala tillräcklig för dessa afbildningar. <i>Mynt, sigiller</i> och andra <i>smärre graverade saker</i> afbildas lättast genom att lägga litet stanniol (tennfolium) öfver dem, och med en styf borste pressa tennet öfver gravyren. Är gravyren af särdeles fin art, erhålles bilden ej troget utan genom galvanoplastisk afgjutning, eller ock med aftryck i guttapercha. Vid afbildning af <i>vägg-</i> eller <i>hvalfmålningar</i> har jag funnit den bästa methoden vara, att med starkt och godt klister öfver dem, med fästpunkter i hörnen, fästa kalker-lärft, och derpå med ritkol uppdraga konturerna, hvarefter det nedtages, och konturerna och fälten ifyllas med samma färger, som finnas å originalen. Men då sådant lärft ej kan erhållas, kan man använda halfplaneradt tryckpapper, något limmadt (ej läskpapper), ingnida detsamma med färskt smör eller olja, för att få det genomskinligt, aftorka det öfverflödiga fettet, och sedan förfara på nyssberörda sätt. Dessa afbildningar kunna sedan lätt förminskas genom pantografi eller fotografi. För de samlare, som önska förvara minnet af dylika fornlemningar, kan denna method rekommenderas, såsom både den billigaste och tillförlitligaste. {{linje|6em}} {{Tomrad}} <section end="Huru böra runstenar och andra grafstenar, vägg- och hvalfmålningar m. m. aftecknas?" /><noinclude> <references/></noinclude> ek0dpvcaz19s2wg0ftqns6qpyfvh4l2 104 195454 582080 2024-11-21T10:45:04Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582080 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude><div style="line-height:1.8em";> '''BYGGMÄSTAR SOLNESS,'''<br> '''JOHN GABRIEL BORKMAN,'''<br> '''NÄR VI DÖDA VAKNA —'''<br> '''DRAMERNA OM DEN STORE MANNEN.''' </div> {{Initial|I}} ''Byggmästar Solness'' är det den af världen hyllade store mannen, som blir gåtan, öfver hvilken Ibsen grubblar, verkan på en karaktär af smickrets rökelse — tanken på att stå som något öfverjordiskt genialiskt för samtid och eftervärld. Det blir denna typ, som nu allt tydligare framträder i hans dramer, som föremålet för hans intresse, han skapar och omskapar den, byggmästar Solness har redan inbillningssjukan i blodet, hos John Gabriel Borkman har den slagit ut i halft storhetsvansinne, professor Rubek är bekajad med samma gränslösa ärelystnad, och alla tre äro modärna typer af stark andlig kraft och öfverlägsenhet i förening med fåfänga. All hjältekults orimlighet inser Ibsen mycket väl: att någon artskilnad mellan geniet och den vanliga intelligensen och fantasin icke existerar, blott en storartad gradskillnad, en skicklighet, en intensitet och en<noinclude> <references/></noinclude> 07xq93342j9vphr6zqa0f8p5dps555v 104 195455 582081 2024-11-21T10:52:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582081 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />161</noinclude>energi, som kan höja geniet oändligt öfver den vanliga människonivån och ge oss illusionen af, att detta är ''un être à part''. Dessutom vet Ibsen, att samhälle och individ höra i stort sedt samman. Att hoppas något af ett slags egendomsfolk af utvalda andar, skapade efter typen af Nietzsches öfvermänniska, är den renaste utopi, och just hans studier af genierna och de stora männen äga något af detta satiriska svårmod, som gör honom så stor, så sträng mot all modgalenskap, om fördomen också skulle kunna vara till fördel för honom själf. Och om någon borde kunna dra fördel af genikulten som teori, vore det förvisso han; också har aldrig hans dikt klingat så pessimistisk som i dessa dramer, där han tecknat den storslagna fantasimänniskan i hennes egoism. Det är nästan som om han själf i och med detta hade öfvervunnit illusionens sista stadium och hållit domedag, måhända icke blott öfver de store männen, men också öfver sig själf. Han har ju sagt, likasom Goethe, att han aldrig skildrat annat än genomlefvelser, fast i indirekt form, han har aldrig satt sig själf i scen, men likväl har han alltid behandlat material ur sitt eget själslif. Tydligt har han visat oss i dessa tre typer: Solness, Borkman och Rubek, att genierna ofta äro abnorma varelser, med en irritabilitet, som gör dem till allt annat än mönstervarelser. Geniet är oftast en produkt, där öfverutvecklingen af vissa egenskaper medför förkrympningen af andra. Öfverskott på visst håll framkallar brist på ett annat. Solness torde vara intressantast som karaktärssammansättning, ty han har bredvid illusionen af det egna jagets betydelse en skuggrädsla för sin egen själfsäkerhet. Bredvid själfförtroendet känner han en sjuklig<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Ibsen.''}}||{{m|11}}}}</noinclude> a7peidsgzzg1utnxgx7xo8fidg4twp5 582082 582081 2024-11-21T10:53:08Z PWidergren 11678 582082 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|161}}</noinclude>energi, som kan höja geniet oändligt öfver den vanliga människonivån och ge oss illusionen af, att detta är ''un être à part''. Dessutom vet Ibsen, att samhälle och individ höra i stort sedt samman. Att hoppas något af ett slags egendomsfolk af utvalda andar, skapade efter typen af Nietzsches öfvermänniska, är den renaste utopi, och just hans studier af genierna och de stora männen äga något af detta satiriska svårmod, som gör honom så stor, så sträng mot all modgalenskap, om fördomen också skulle kunna vara till fördel för honom själf. Och om någon borde kunna dra fördel af genikulten som teori, vore det förvisso han; också har aldrig hans dikt klingat så pessimistisk som i dessa dramer, där han tecknat den storslagna fantasimänniskan i hennes egoism. Det är nästan som om han själf i och med detta hade öfvervunnit illusionens sista stadium och hållit domedag, måhända icke blott öfver de store männen, men också öfver sig själf. Han har ju sagt, likasom Goethe, att han aldrig skildrat annat än genomlefvelser, fast i indirekt form, han har aldrig satt sig själf i scen, men likväl har han alltid behandlat material ur sitt eget själslif. Tydligt har han visat oss i dessa tre typer: Solness, Borkman och Rubek, att genierna ofta äro abnorma varelser, med en irritabilitet, som gör dem till allt annat än mönstervarelser. Geniet är oftast en produkt, där öfverutvecklingen af vissa egenskaper medför förkrympningen af andra. Öfverskott på visst håll framkallar brist på ett annat. Solness torde vara intressantast som karaktärssammansättning, ty han har bredvid illusionen af det egna jagets betydelse en skuggrädsla för sin egen själfsäkerhet. Bredvid själfförtroendet känner han en sjuklig<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Ibsen.''}}||{{m|11}}}}</noinclude> oiqqf7lmx0xpu41vdkdxe28pij1251m 104 195456 582083 2024-11-21T10:57:06Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582083 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />162</noinclude>fruktan för att misslyckas. Han är en andlig atlet, hvilken ständigt, figurligt taladt, går och känner på sina egna muskler, misstänksamt forskande, om de skola kunna hålla ut i de stora snabblöpningsögonblick, då den andlige sportsmannen förstår, att priset blott vinnes af den, som har kropp och själ i bästa kondition. Och så blir han samvetslös. Han anser intet offer för stort för att blifva den främste på löpbanan. Han vet, att Ragnar Brovik är den unga växande kraften, och han ljuger ett misstroende till hans begåfning som byggmästare för att förhindra hans konkurrens. Han är också offer för ömklig vidskepelse, än strålande af själfförhäfvelsens stoltaste förhoppningar, än nedbruten af misströstan, och han behöfver tron på någon mystisk makt och besynnerliga stimulanser. Häri är han lika Rubek, som förvisar den kvinna, som han har kär, från sin närhet, för att hon icke skall binda honom vid sig och sin skönhet, emedan han inbillar sig, att hans inspirationshemlighet består i att icke vara bunden af kärleken till en, men af de många modellerna. För Solness är inspirationen ett rus, och det gäller, att den icke må slå öfver till svindel utan hålla sig på den midtpunkt, där den framtrollar underliga och sällsamma krafter. Men han vet, att inspirationen kan slockna, då kommer bakslaget efter öfveransträngningen, för detta ögonblick skyggar han med panisk förskräckelse. Profetians ande måste vara öfver honom, men det ligger något trolskt gäckande i denna oförutsedda förmåga af plötslig improvisation, som är konstnären egen. Solness har redan känt, att han börjar bli gammal. Att nu som förr stå på kyrktornets spets och kröna dess tinnar — det är, det känner han, ett farligt vågspel —<noinclude> <references/></noinclude> 9rqewxcczviknfm4msn7d9goeem3bae 104 195457 582084 2024-11-21T11:01:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582084 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|163}}</noinclude>»Svindeln» kan komma, han kan störta. Och det blir också, hvad han gör, och den, som äggar och hetsar honom, med andra ord dödar honom, är denna Hilde Wangel, hvars hela romantiska flicknatur är uttryckt i detta, att det är så »spännande», detta stolta ögonblick, då hon kan fresta honom att våga ''over evne'' och kan säga sig själf, att han gör det därför, att det är »min byggmästare». Äfven i det fallet är stycket en så intressant analys, att man märker, hur Solness ungdomsidealism har försvunnit: förr har han byggt kyrkor, nu skall han bygga hem för människor, och i denna realism har han skattat åt en nyare, mera praktisk tid, som ej längre tror på det transcendentala, detta hinsides, som fordom fyllt honom med mystikens trosglöd. De gamla idealen ha ramlat, han hör nu icke mera till dem, som utlofva att visa »kungariken». Men han känner att, när Hilde med hela ungdomens tro uppsöker honom för att hos honom likasom pusta på den heliga elden, ge honom ett »robust samvete», har han i henne fått något föryngrande. För hennes djärfva mod viker något af den tro på djäfvulska makter och lifsförsåt, som alltmera stjäl hans lifsmakt. Fantasteriet hos Solness tar sig dock nästan för sällsamma former, och hans hjärtlöshet tyckes mig gå litet för långt. Ibsen har alltid visat sig vara mästaren i den starka accentuationen, men nu har han dock en böjelse att öfveranstränga tonen. Visserligen är han som förr den store maestron på diktarinstrumentet, men han eftersträfvar ett fortissimo, som ibland förvånar och bländar mer än det öfvertygar. Blandningen af allegori, af fakta, som hafva en undermening, och som dock skola vara verkliga lifsfakta i en lifshistoria, har<noinclude> <references/></noinclude> gjqnn7dglm9l6bjduh7488nydorc97r 104 195458 582085 2024-11-21T11:08:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582085 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />164</noinclude>alltid varit kär för Ibsen, men den diskretion, med hvilken han hittills begagnat detta medel, har han i detta stycke ej velat iaktta. Om det redan ligger något kanske forceradt i, att den begynnande realistiska åskådningen hos Solness skall symboliseras däraf, att han lämnar sina kyrkobyggnader och i gudstron ser en utlefvad föreställning, så är det ju dock icke omöjligt att tänka sig omslaget så, att de jordiska intressena, ''up-to-day''-intressena, uttrycka sig hos honom med önskan att bygga människoboningar. Men slutscenen, där tvåfalden i hans natur skall försinnligas med, att han klättrat uppför nybyggnadens torn och störtar ned, är ett bildspråk af det slag, som jag åtminstone vill kalla icke modärnt men snarare gammalmodigt, om också hela Jung-Deutschland betraktar sådant som »abstracteurernas quintessens». Däremot är Solness betagenhet i Hilda ett drag gripet ur lifvet. Sådana förhållanden till unga kvinnor hos det åldrande geniet, som ej längre vill erkänna den ålder, som dopattesten antyder, äro mycket vanliga, hänvisa på deras önskan att gå utöfver människonaturens gränser, och förkunna de stora männens mänskliga svaghet att bli koketta och behagsjuka. Så är också hustruns ömma rädsla för denna själ, som växer ur hennes händer, ett ypperligt funnet motiv. Hilde, som vill sätta en aln till hans längd, och Kaja Fosli, som är hans beundrarinna till den grad, att han får förtrycka henne, bägge äro gestalter, som antyda den eldatmosfär, i hvilken geniet lefver, och hur den store mannen nödvändigtvis blir ensam, då han alltid skall gå främst och visa vägen, dock oafbrutet påverkad af impulser, som vilja rycka honom än hit, än dit. Det har påpekats, att inspirationen till byggmästar<noinclude> <references/></noinclude> kuvfprnh2ni5efqyze5izksqrxi76vk 104 195459 582086 2024-11-21T11:12:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582086 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|165}}</noinclude>Solness efter all sannolikhet framkallats af, att det unga Tyskland, främst Gerhart Hauptmann, hade upptagit Ibsens mantel just vid tiden för detta dramas författande. Man hade på vissa håll visat en viss önskan att göra sig oberoende af Ibsens åldrande storhet, 1891 i Juli reste diktaren till Christiania, och 1892 i midten af December skedde utgifvandet. Ibsen hade då lefvat länge i främmande land, allt tydligare märkes det, att han tilltvingar sig den andliga härförarplatsen, men hvarje hans arbete blir medelpunkten för en rasande strid, där hätskheten och entusiasmen blanda sina stämmor. Förmodligen kände han något af den trötthet, som alltid partikampen kring ett stort namn medför, äfven hos den, hvilken likt Ibsen sträfvat att hålla sig skild från dagsopinionerna och »avisløgnerne». Framgångens och motgångens ebb och flod med sitt sköljande vågsvall, som än lyfter på vågbergets topp, än kastar ned i vägdalens djup, hade nu åratal igenom slungat hans ryktbarhets farkost med den litterära framgångens nyckfullhet. Då blir Ibsen intresserad af att skildra geniets frestelser att bli barn på nytt, dess storhetsvansinne att fika efter stormaktsdrömmar — att göra kampen för tillvaron som stor man till lifvets A och O. ''John Gabriel Borkman'' är en af dessa typer, som en gång maktmedvetenheten steg åt hufvudet, ett klart skinande ljus för alla; han var som sitt samhälles inflytelserikaste man så mäktig, att man blott brukade nämna honom vid förnamn, John Gabriel, ett af dessa smådrag, hvilka Ibsen finner. Nu är han en f. d. fästningsfånge, som vandrar där ofvan på sitt rum, medan hans hustru en trappa ner sitter på sitt håll<noinclude> <references/></noinclude> f62mf1e6hp00nv5bnhsyqpugksgm7v4 104 195460 582087 2024-11-21T11:15:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582087 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />166</noinclude>stel, förbittrad i sitt hat mot mannen, som hon ej vill se, men hvars skam hon vill, så godt hon kan, aftvå genom att lära sonen Erhart ett så högt och ärofullt lif, att ingen längre skall minnas faderns brott. Fåfängt talar hennes tvillingssyster Ella till systern, att hvad hon som mor menar med sin passion — detta hat till mannen, denna abstrakta rättskänsla — icke passar för en ung varmblodig yngling. Fåfängt varnar hon modern att icke söka nedsänka sonens lif i hennes bittra älderdoms raseri öfver förgångna oförrätter. Dessa gamla hafva hvar på sitt håll ålderdomens rufvande egoism, medan Erhart har ungdomens lättsinne, en egoism, om möjligt ännu större. Allt står så utan utsiktsmöjligheter i detta skådespel, som behandlar en mängd förfelade lif. När ruinen var kommen för det Borkmanska hemmet, inköpte Ella gården, där det olyckliga paret nu bor. Hon upptog också sonen Erhart och har nu uppsökt systern för att af henne återfordra den unge mannen. Själf är hon döende af en lifstärande sjukdom. Man söker fåfängt att återge ett Ibsenskt stycke i förkortad form utan att märka, att det är omöjligt att icke ge intrycket af något nästan öfverlastadt i själfva berättelsens många motiv. Och dock har diktaren med sin fulländade konst alltid lyckats att insmuggla alla dessa uppslag till karaktärer med en sådan kraft i presentation och karaktäristik, att stycket från scenen, äfven där de mest kurjösa förhållanden skildras, icke verkar brådstörtadt i motivering. Styckets figurer framstå utan romantisk öfverdrift. Borkman är inbillningssjuk: den stackars brutne mannen tror fortfarande på, att hans dag skall komma.<noinclude> <references/></noinclude> 1h9u6ra9us7yxp1rshg9ewe2rhjsthq 104 195461 582088 2024-11-21T11:20:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582088 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|167}}</noinclude>Han vet ju, anser han, att hans bank alltid sköttes uselt, och han är öfvertygad om, att en gång skola banktjänstemannen komma för att hämta honom i procession. Foldal, den ende vännen, som nu besöker honom, är en afsigkommen banktjänsteman. Dessa bägge sitta och spekulera angående sina stora förtjänster för hvarandra. Det är de afsigkomnes duett. Foldal har alltid som eko varit pålitlig, men han låter en gång undfalla sig ett ord af vanvördnad mot Borkman, och genast ber denne honom gå. Åter ha vi som i »Dockhemmet» två förolyckade, hvilka på skeppsbrottets planka förenats. Men här är det hån bredvid den medlidsamma skildringen, ty Foldals käpphäst, hans lifslögn, har varit att tro på sin begåfning som teaterförfattare, och när Borkman uttrycker sitt tvifvel på, att pjäsen verkligen varit så märkvärdig, när den ju alltjämt refuserats, tar den beskedlige Foldal humör. Han förklarar, att när Borkman ej vill tro på ''honom'', så vill ''han'' icke heller vara så troende som hittills. Hur gränslöst tragisk är icke denna de tvenne förolyckades ömsesidiga uppmuntran, deras smicker, deras ömsesidiga vänskaps- och artighetsbetygelser, som ha varit likasom de nödmynt, med hvilka de köpt sig en liten solglimt i sitt mörka lif. Men det är ändå icke här, den mörkaste tragiken ligger i detta dystra drama. Det är i den möjlighet, att John Gabriel i sin krafts dagar verkligen varit ett geni, som misslyckats, att kanske hans egenkärlek icke är utan sitt berättigande, och att den måhända hör till den egenkärlekens fantastik, som så ofta åtföljer de stora männen. Hur mycket af galning var det icke hos Napoleon I, när han på fullt allvar om-<noinclude> <references/></noinclude> 14i1mx5tp8v222p0f0znd3cgfhadiwg 104 195462 582089 2024-11-21T11:23:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582089 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />168</noinclude>huldade idén, att han skulle bli förverkligaren af den store Alexanders dröm, Asiens eröfring, världseröfringen? Och man kommer verkligen att tänka på Borkman med sina i förtid stäckta vingar med anledning af den bekanta liknelsen om, huruvida en Rafael utan händer, om han också icke kunnat måla, ändå icke varit en Rafael. Borkman gör anspråk på denna det misskända geniets förstfödslorätt. Ballongfararen förliknar han sig med, han har seglat öfver mörka vidder mot ett vinkande möjligheternas rike och lidit skeppsbrott. Blott en liten spricka i ballongen fanns där, och denna spricka bestod i en väns bedrägeri. Borkman begagnade bankens pengar, och han blef fästningsfånge, anklagad för försnillning. Skulle blott upptäckten kommit en vecka senare, hade han varit frälst, tror han. Han skulle ha bildat alla aktiebolagen — då hade han varit den oöfvervinnerlige enligt sin egen version af sin lifssaga. Hela hans land hade uppblomstrat, grufvornas, vattenfallens skatter stått till hans tjänst. Och dock — så liten han varit, trots allt hvad han pratar, menar Ella Rentheim, när hon gör honom förebråelser. Han har dödat »kärlekslifvet» hos henne, det är helt enkelt den synd, som aldrig förlåtes. Men Borkman genmäler med dystert trots, att det varit omöjligt för honom att icke offra ärelystnadens höga mål. Tvekande, därför att han säger det till just henne men utan skam, begagnar Borkman lugnt argumentet, att det var makten, som lockat, och att denne advokat Kinkel, hos hvilken de nu däruppe strax bredvid dansa, ''fordrade'' det, att han skulle offra Ella, emedan han trodde honom vara rivalen, och att Borkman gett detta som priset för sin framgång. Och Ellas<noinclude> <references/></noinclude> lcxh1bi82r4l5dfd90tb9mk96s2aufd 104 195463 582090 2024-11-21T11:37:32Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582090 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|169}}</noinclude>ord om Borkmans synd mot henne tyckas oss falla med tiodubbel vikt. Och när nästa akts ridå går upp för oss, är det hela mycket väl förberedt för att vara början till slutet. Ella har hvarken lyckats rädda Erhart från hämndens furier, från försteningen i moderns sällskap eller från den lefnadslustiga fru Wilson, en af de mycket modärnt frigjorda damerna, gjord med briljant ironi. Naturligtvis frånskild — och utmanande och liflig och spirituell. Men då hon tycker det är tråkigt, att, om Erhart skulle tröttna, icke ha en reserv, så engagerar hon som sällskapsdam Foldals dotter, och Erhart gör en rymning med henne från balen, och de tre gamla stå kvar. Man behöfver ingalunda tro, att Ibsen erinrat sig några extravaganta rymningsförsökning af besynnerliga ungdomar, sådana utslag af lifsglädjen kunna citeras från alla de fyra skandinaviska landen, där det alls icke varit ungdom, blott ogenerad kraftgenialitet med i spelet. Och de, som varit de öfvergifna, ha förmodligen alltjämt känt sig något gamla. Gammel-känslan griper både Ella, frun och Borkman. Borkman blir nu mannen utan mål, blott som ett jag behöfver han att gripa sig själf, och han går upp på högslätten och dör där. Man behöfver icke mycket tillägga om historien i »När vi döda vakna», då den är i hvar mans minne. Professor Rubek har fordom ansett, att den gamla Balzacsregeln, att en konstnär aldrig bör fästa sig eller gifta sig, håller streck. Men det, som professorn trodde skola ägga hans egen konstnärsande, detta fria sväfvande mellan en mångfald af modeller, det har gjort honom till karikatyrtecknare. Han har, för att<noinclude> <references/></noinclude> ekojic7hhamghi1bt941p6xocbw1bxq 104 195464 582091 2024-11-21T11:47:18Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582091 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />170</noinclude>vinna friheten, sålt icke blott sin personliga lycka, utan sin personliga inspiration. Han gifter sig med en förtjusande liten skälmsk kvinna, och det blir ett lyxäktenskap, där hvardera utvalt hvar sitt — hon rikedom och ryktbarhet, han skönhet och elegans, och tråkigheten stirrar mot dem ur det briljanta världslifvets alla vinklar och vrår. De ge sig af på turen till Norge för att få någon omväxling. Där möter hans strålande lilla fru den, som genom valförvantskap tycks vara bestämd för henne, den rysligt intressanta mannakraften, som piskar hundar till lydnad och genomströfvar skogar och fjäll med höga stöflar, den, hvilken kan berusa henne som en cirkusryttare. Och detta i mycket hög grad intressanta, ej ointelligenta men rytande djur, som kallas med namnet »björnjägaren», får professorns hustru att stråla af lycka. Och sedan möta »de bägge ruinerna» hvarandra — professor Rubek och hans forna ungdoms älskade Irene. Hon är hans offer, fick genomgå ödet att bli försmådd efter att stå modell för hans största ungdomssuccés »Återuppståndelsen», och när hon blef bortstött, tog hon, hvad lifvet gaf, det mondäna lifvet, variétélifvet med dess succèser, fick så en make, som var mycket rik. Och följden? Hon har blifvit svagsint, halft clairvoyant — äfven hos henne och ej blott hos sig själf har han dödat eller förfuskat och karrikerat verklighetslifvet. Nu äro de tvenne underliga varelser, bägge utan lifsideer och lifsmål, när de ånyo möta hvarandra. Och bägge glömma de, att tiden gått, när de återse hvarandra, och hon leker med bäckens blomster som förr i tiden: de återge henne barndoms- och ungdomslifvets sensationer. Och bägge igenkänna de, ehuru som genom ett dröm-<noinclude> <references/></noinclude> ouemrx8ln6zu9gj85p61gmhljmiwdms