Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.44.0-wmf.5 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion 14 1978 582665 263668 2024-11-28T11:47:17Z PWidergren 11678 582665 wikitext text/x-wiki Den här kategorin innehåller verk av och om [[Författare:August Strindberg|August Strindberg]] [[w:August Strindberg|Artikel om August Strindberg]] i Wikipedia. [[Kategori:Författares verk|Strindberg]] a9iszrkucpr4rv12s4n56wdmkn8zyv3 14 5257 582629 17413 2024-11-27T13:05:04Z PWidergren 11678 582629 wikitext text/x-wiki {{wikipedia|Oscar Levertin}}Verk av och om {{Författare|Oscar Levertin}} (1862-1906) [[Kategori:Författares verk|Levertin, Oscar]] fguhg9xs2k9bfg1jq6orq1axyk7obmc 108 84465 582648 333468 2024-11-27T20:02:04Z Peter Isotalo 840 582648 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=Susanna Egerin |Titel=[[En Nödig och Nyttig Hus-Hålds-Kok-Bok]] |År=1737 |Oversattare= |Utgivare= |Källa=https://commons.wikimedia.org/wiki/File:En_N%C3%B6dig_och_Nyttig_Hus-H%C3%A5lds-Kok-Bok.djvu |Bild=[[File:En Nödig och Nyttig Hus-Hålds-Kok-Bok.djvu|250px|page=5]] |Sidor=<pagelist 1to4=_ 5=titel 6=_ 7to12=förord 13=1 387to390=_/> |Anmärkningar=Transkriptionsstandarder: *stort J i början av ord transkriberas som I i de fall där det står för en vokal **"Igenom" istället för "Jgenom" *v/V transkriberas som u där i enlighet med modern stavning: **"up" istället för "vp" **"Underwerck" istället för "Vnderwerck" **"GUdh" istället för "GVdh" *endast en form av "s" används; dubbel-s (ß) skrivs som "ss" *markering av ord eller enstaka meningar med antikva i löpande text anges med ''kursiv'' stil; schwabacher med '''fet''' stil **variation som gäller för rubriker eller hela kapitel markeras inte *variation i textstorlek återges bara för vissa rubriker eller titlar *kapitelrubriker anges som h2: **'''<nowiki><center><h2>Rubrik</h2></center></nowiki>''' *receptrubriker anges som h3: **'''<nowiki><center><h3>Rubrik</h3></center></nowiki>''' [[Kategori:Ej kompletta index]] [[Kategori:Kungliga biblioteket]] |Width= |Css= |Kommentar= }} kuo9o3mln4br26plot2ofwfikwyfklw 104 194328 582649 580426 2024-11-27T20:05:08Z Thuresson 20 Fotnot 1 kommer på följande sida 582649 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|246||}}</noinclude>var således synnerligt hedrande för bruden, men snart bestämdes äfven denna vid äktenskapsaftalet och kom då att motsvara det <i>lifgeding,</i> som furstelige personer gåfvo och i Sverige endast grefvar och friherrar voro lagligen berättigade att gifva sina fruar. Äfven ofrälsemännen hedrade sina hustrur med morgongåfvor. Men dessa lemnades åtminstone under 16:de och 17:de seklen alltid på bröllopsqvällen vid brudbägaren och med helt andra formaliteter<ref name="s260">Ceremonien härvid beskrifves af {{sc|Stiernhöök}} l. c. s. 163 sålunda: <i>Ingressus domum convivalem sponsus cum pronubo suo, sumpto poculo, quod maritale vocant, ac paucis a pronubo de mutato vitæ genere præfatis, in signum constantiæ, virtutis, defensionis et tutelæ propinat sponsæ ac simul morganaticam promittit; quod ipsa, grato animo recolens, pari ratione et modo, paulo post, mututo in uxorium habitum operculo capitis, ingressa, poculum, uti nostrates vocant uxorium, leviter delibans, amorem, fidem et subjectionem repromittit.</i> Morgongåfvan skulle dock enligt lag alltid gifvas på hinder-dag och något särskildt stadgande för ofrälse män i detta fall finnes endast i <i>Stadslagen,</i> som tydligt och bestämdt föreskrifver att morgongåfvan skall gifvas på bröllopsqvällen, och <i>siþan skal hon i siäng gangha meþ brudgumma sinom.</i> Huru denna, mot sjelfva gåfvans ursprungliga betydelse stridande sed uppkommit, veta vi ej; men genom ståndsprivilegierna blef den småningom lag.</ref> De bestodo merändels i penningar, värdören eller annan lösegendom, och gåfvan bebrefvades icke; ej heller fordrades för densammas giltighet några särskilda rättshandlingar<ref>Af {{sc|Stiernhööks}} yttrande l. c. s. 163 vill det synas, som om en sådan gåfva skulle hvart tionde år inför domstol eller i kyrkan publiceras. I hvilken <i>svensk</i> lag han funnit ett sådant stadgande är oss obekant.</ref>. Det tyckes hafva varit nog att <i>mungaz mæn ær bruþlöp drucco</i><ref><i>Westmanna L.</i> Ärfda B. IV.</ref> voro vitnen dertill. Af denna omständighet och lagarnes föreskrifter att <i>fæst</i> skulle hållas öfver morgongåfvojord<ref><i>Sudermanna L.</i> Gift. B. III. nämner härvid både <i>fastar</i> och <i>forskiælumæn</i> och i allmänhet fordra lagarne att denna bekräftelse skall följa <i>a hindra dagh.</i></ref> synes tydligt, att det vapentag, {{sc|Whitelocke}} och {{sc|Loccenius}} beskrifvit, varit just denna rättshandling, hvilken städse fordrades då eganderätt till fastighet förändrades. Mångfaldiga bevis härför kunna hemtas ur de behållna morgongåfvobrefven. Så kallas de 12 frälsemän, som år 1387 bevitnade Greger Bengtssons morgongåfva, fastemän och herr Sten Bengtsson skilde der för fastan<ref><i>Riks-Archivets Permebref</i> I, N:o 2290.</ref>;<noinclude> <references/></noinclude> l6h67zselplvukkb0peuqwmodympzs3 104 194337 582650 581517 2024-11-27T20:05:14Z Thuresson 20 Första fotnoten hör till föregående sida; sista fotnoten finns på följande sida 582650 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||247}}</noinclude>vidare säger Knut Brynjulfsson i sitt morgongåfvobref år 1440 att han på hustruns <i>hyndersdagh</i> låtit fastfara de bortgifna godsen, tilläggande: <i>oc thessa heldho a fæsthinne, fförst jac Knuth brönioffsson, her sixsten progxt i Wermelandh, Biörn Niclisson, lagman i Wermelandh</i> samt 9 andra (prester, frälse- och ofrälsemän)<ref>Brefvet på pergament i <i>Riks-Archivet,</i> f.&nbsp;d. <i>Tidö-samlingen.</i></ref>. I andra bref, både äldre och yngre än de här anförda, finner man bland vitnena både <i>fastar</i> och <i>wiþæruarumæn,</i> eller blott <i>fastar</i> med deras <i>styrisfastær</i> eller <i>forskiluman,</i> efter olika landsorters olika lagar och dessa öfverlefvande sedvänjor.<ref>Ymniga bevis härpå finnas i <i>Diplom. Suec.</i> och <i>Riks-Archivets Permebref,</i> hvadan några särskilda ej här behöfva anföras. Att emellertid, när bröllopet stått utom häradet, der de hortgifna godsen varit belägna, ett tillkännagifvande af gåfvan och dess bekräftelse vid häradstinget fordrats, kan ses af <i>Diplom. Suec.</i> N:o 3521, der Nils Dannæs och Peder Eriksson intyga att herr Carl Thukesson <i>in prætorio staffacher in Norrwidinga heradh</i> offentligen tillkännagifvit <i>(pupplica approbacione recognoverat)</i> att han i Stockholm gifvit sin husfru Ramfrid sina gods i Berg och Gellstadh i morgongåfva. Uttrycket: <i>pupplica approbacione</i> synes har åsyfta tingsrättens stadfästelse.</ref> Äldre författare och bland dem synnerligast {{sc|Stiernhöök}} hafva mer eller mindre fullständigt redogjort för de vid fastighets öfverlåtelse vanlige ceremonier; men detta oaktadt torde vara skäl att här i korthet genomgå dem i samband med den högtidliga handling, som kallades <i>fæst (fast-</i> eller <i>skaptfarande),</i> hvars ursprungliga form de ej synas hafva rätt uppfattat. Våra gamla lagars föreskrifter i detta fall, jemnförda med den tillämpning, man finner uti permebrefven, visa att köp skulle ske <i>medh skapt oc skötningh</i> eller <i>medh fæst oc wmfärdh;</i> och vad som gälde vid köp gälde äfven i tillämpliga delar för annat jordafång. Af dessa för ett köps giltighet fordrade rättsliga handlingar beskrifves skötningen (på medeltids-latin <i>scotacio</i>) i <i>Östgöta-lagen</i> (Eghna Sal. 1) sålunda: <i>Kunungær</i> (och hvad som stadgades för konungen gällde äfven för bonden) <i>skal af samu iorþ taka, sum han skötir, ok hanum</i> (köparen, gåfvoemottagaren) <i>i sköt läggia.</i> Denna symboliska handling skulle ske i närvaro af vitnen, hvilka — såsom vi kunna se af <i>Skåne-lagen</i> och ett skånskt bref från 1338<ref><i>Diplom. Suec.</i> N:o 3390. — Skötningen i detta bref är äfven derföre anmärkningsvärd, att den icke gälde jord utan annan fastighet (tvänne bodar).</ref> — uppehöllo köparens sköt, då jorden deri nedlades eller<noinclude> <references/></noinclude> hcus5io9qlcs93vy5al6ikb9594rc7b 104 194350 582651 580456 2024-11-27T20:05:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ Första fotnoten hör till föregående sida 582651 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{huvud|248||}}</noinclude>utskakades ur säljarens, hvarvid denne begagnade en viss formel, nästan ordagrannt lika med hvad sedermera i sjelfva köpebrefvet om försäljningen upprepas<ref>{{sc|Stiernhöök}} synes dock hafva hemtat denna <i>formula alienandi</i> ur <i>Landslagen,</i> der den — såsom längre fram skall visas — brukats vid fastfarandet, och är lagd på domarens läppar. Detta gifver anledning till den förmodan att efter landslagens allmänna antagande <i>skötning</i> vid tinget ej förekommit, ehuru den vid det enskilda köpeaftalet kunnat fortfarande brukas, och namnet <i>tingsskötning</i> öfverflyttats på fastfarandet.</ref>. Af permebrefven inhemtas vidare att skötningen ofta försiggått på tinget eller der förnyats, och detta var den s.&nbsp;k. <i>tingsskötningen,</i> hvilken icke fordrades i alla landsändar<ref>När fullständigt köpe- eller skötesbref företeddes var också ceremoniens förnyande öfverflödig och synes ej heller hafva påkallats utom i Skåne, der t.&nbsp;ex. uti ett köpebref af år 1340 — <i>Diplom. Suec.</i> N:o 3481 — Mårten Dufva af Bollerup utfäster sig att gifva tingsskötning på de i kraft af brefvet försålda godsen med följande ord: <i>Insuper obligo me eidem domino holmgero antedicta bona in placito ingilstaheret scotare personaliter {{sp|viua voce}}, cum ab eodem vel ipsius certo nuncio fuero requisitus.</i></ref>. Hufvudsaken var att skötningen egt rum i vitnens närvaro, och att <i>wiþæruarumæn</i> derom kunde aflägga vitnesbörd vid tinget, då det lagbudna och lagståndna köpet skulle stadfästas. Den afsåg egentligen och närmast att göra köpeaftalet bindande i hvad på de kontraherande ankom, och köpet kunde derefter icke af dem ryggas. Men för detsammas tryggande mot tredje mans eller bördemäns anspråk fordrades en bekräftelse vid tinget medelst en annan ceremoni, eller <i>fæst,</i> som dock under medeltiden icke sällan inbegripes under <i>scotacio</i> och i sednare tider under <i>tingsskötningen.</i> Skötningen tillämpades icke blott vid enskild fastighets öfverlåtelse utan äfven då hela provinser af konungen afträddes till främmande makt. Den 20 November 1343 gaf danske konungen Waldemar på Warbergs slott konung Magnus i Sverige skötning på Skåne, Halland, Blekinge, Lister och Hven, hvilka han uti det samma dag utfärdade skötesbrefvet förklarar sig hafva <i>racionabiliter manu propria scotasse et in sinu</i> (sc. <i>Magni regis</i>) <i>per leges proprie tradidisse;</i> men likasom annan skötning<noinclude> <references/></noinclude> 4nuzizeqchuyery3fiwk341k73pvl6r 0 195668 582628 582429 2024-11-27T13:04:42Z PWidergren 11678 582628 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="B Lidforss August Strindberg 1910.pdf" from=3 to=4 header=1/> <div style="margin-left:auto; margin-right:auto;> {{c|{{större|'''Innehåll'''}}}} {| style="margin:auto; text-align:center;" |- | [[B Lidforss August Strindberg 1910/01|I.]] |- | [[B Lidforss August Strindberg 1910/02|II.]] |- | [[B Lidforss August Strindberg 1910/03|III.]] |- | [[B Lidforss August Strindberg 1910/04|IV.]] |- | [[B Lidforss August Strindberg 1910/05|Tilläg: Filosofisk Levertinkult.]] |} {{Innehåll slutar}} <references/> </div> [[Kategori:August Strindberg av Bengt Lidforss]] [[Kategori:August Strindberg]] [[Kategori:Oscar Levertin]] [[Kategori:Litteraturvetenskap]] [[Kategori:1910-talets verk]] qp69bntznbtcuzcxivd87fogbi4y2oo 582663 582628 2024-11-28T11:39:42Z PWidergren 11678 582663 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="B Lidforss August Strindberg 1910.pdf" from=3 to=4 header=1/> <div style="margin-left:auto; margin-right:auto;> {{c|{{större|'''Innehåll'''}}}} {| style="margin:auto; text-align:center;" |- | [[B Lidforss August Strindberg 1910/01|I.]] |- | [[B Lidforss August Strindberg 1910/02|II.]] |- | [[B Lidforss August Strindberg 1910/03|III.]] |- | [[B Lidforss August Strindberg 1910/04|IV.]] |- | [[B Lidforss August Strindberg 1910/05|Tilläg: Filosofisk Levertinkult.]] |} {{Innehåll slutar}} <references/> </div> [[Kategori:August Strindberg av Bengt Lidforss]] [[Kategori:Bengt Lidforss]] [[Kategori:August Strindberg]] [[Kategori:Oscar Levertin]] [[Kategori:Litteraturvetenskap]] [[Kategori:1910-talets verk]] nqrtubu05aa4zmmzlghx1j9y2h8hl03 104 195684 582615 582448 2024-11-27T12:15:06Z PWidergren 11678 582615 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|23}}</noinclude> {{c|'''III.'''}} När man genombläddrar den långa raden av recensioner, som Levertin under årens lopp ägnat Strindbergs arbeten, stöter man alltsom oftast på ord av erkännande och beundran, som lätt nog skulle kunna ge en falsk föreställning om recensentens verkliga intentioner. I själva verket vore det också en lätt sak att plocka ut en handfull sådana panegyriska stilblommor och binda dem samman till en bukett att framräckas som bevis på den store kritikerns ridderliga sinnelag. Men vid uppmärksammare läsning finner man snart nog, att alla dessa lovord endast äro tomma dekorationer, avsedda att så mycket starkare framhäva den oryggliga förkastelsedom, som är det långa talets verkliga innebörd, varje uttalat erkännande betyder endast intagandet av en ny position, från vilken kritikern hoppas bibringa motståndaren ett nytt, ännu kännbarare hugg, och till sist gripes läsaren av vämjelse vid dessa svekfulla lovord, som i grunden ingenting annat äro än ständigt upprepade Judaskyssar. Men för övrigt är taktiken densamma, som vi redan sett använd mot Fröding och Ola Hansson. Först en ridderlig bugning för den del av diktarens produktion, som ligger så långt<noinclude> <references/></noinclude> dnpkxiadggf9qoisx715asq6ozlpe05 104 195763 582611 582561 2024-11-27T12:08:50Z PWidergren 11678 582611 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|63}}</noinclude>utan den är också — och detta är det väsentliga — en svuren fiende till all verklig idealism. Hos Levertin har denna från livets djupare flöden bortvända världslighet tagit formen av estetisk ''mammonism'', som i grund och botten är lika kulturfientlig, lika ödesdiger som all annan mammonsdyrkan. Det är denna estetiska mammonism, som också är en dominerande makt i Levertins Strindbergskritik och som ständigt skymtar fram under den glänsande fernissan av själfull mångordighet och poserande nobless. {{linje|5em}} <section end=kap03 /> <section begin=kap04 /> {{c|'''IV.'''}} »Det blir inte bättre, om diktaren, som det förunnats oss att bevittna, lämnar Olympen och skällande som Cerberus med helveteseld i blicken. löper omkring nosande där slika djur bruka nosa och sålunda konstaterande vad det hela innerst rör sig om.» — Orden äro Per Hallströms, hämtade ur hans i våras utgivna essaysamling »Skepnader och tankar», och mycket karaktäristiska för den älskvärda kollegialitet, varmed de stora nittiotalsdiktarne själva behandla »Röda rummets» författare, när de någon gång skänka<noinclude> <references/></noinclude> s779dconcfqh50ri4mi1b93ykj2l4ta 582616 582611 2024-11-27T12:15:38Z PWidergren 11678 582616 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|63}}</noinclude>utan den är också — och detta är det väsentliga — en svuren fiende till all verklig idealism. Hos Levertin har denna från livets djupare flöden bortvända världslighet tagit formen av estetisk ''mammonism'', som i grund och botten är lika kulturfientlig, lika ödesdiger som all annan mammonsdyrkan. Det är denna estetiska mammonism, som också är en dominerande makt i Levertins Strindbergskritik och som ständigt skymtar fram under den glänsande fernissan av själfull mångordighet och poserande nobless. {{linje|5em}} <section end=kap03 /> <section begin=kap04 /> {{c|'''IV.'''}} »Det blir inte bättre, om diktaren, som det förunnats oss att bevittna, lämnar Olympen och skällande som Cerberus med helveteseld i blicken. löper omkring nosande där slika djur bruka nosa och sålunda konstaterande vad det hela innerst rör sig om.» — Orden äro Per Hallströms, hämtade ur hans i våras utgivna essaysamling »Skepnader och tankar», och mycket karaktäristiska för den älskvärda kollegialitet, varmed de stora nittiotalsdiktarne själva behandla »Röda rummets» författare, när de någon gång skänka<noinclude> <references/></noinclude> idhtxg8rqpexc677k9tcghbj3a41u95 104 195793 582631 582593 2024-11-27T14:11:28Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 582631 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||105}}</noinclude>vidhålla min förut uttalade mening, att expeditioner, bestående af ett fåtal, hvar i sitt fack sakkunniga personer, äro de som leda till det bästa resultatet. Vidkommande det nyss omnämnda sätt, varpå Svenska Fornminnesföreningens styrelse tänkt sig att den ifrågasatta expeditionen skulle arbeta, att man skulle forska hvar för sig, men råkas då och då för att jemföra och samråda, så förefaller det mig att ett sådant arbetssätt skulle strida emot åtminstone språkforskningens intresse. Språkforskaren skall nemligen uppsōka just de mest aflägsna orterna med den fattigaste och fåtaligaste befolkningen, långt ut i skären, i ödemarken, i skogen, och för att komma i beröring med den delen af folket måste han resa många mil, och han måste styra sin färd till Dalarne, Gotland eller någon annan provins, der det forna språket har lemnat efter sig de bästa och talrikaste spåren. Beträffande en annan talares yttrande, att Linné skickade ut forskare till de särskilda orterna, så ligger deri icke något bevis emot riktigheten af min åsigt. Hvad angår botaniska forskningar, så har jag aldrig hört annat än att, åtminstone i vårt land, botanisterne bruka resa hvar för sig. D:r {{sc|Granlund}} anmärkte, att det icke varit Fornminnesföreningens styrelses mening att expeditioner i något afseende skulle så anordnas, att derigenom föranleddes onödiga kostnader eller tidsuppoffring för deltagarne. Tal. trodde, att ett samband äfven emellan språkforskarne och öfrige deltagare uti en sådan expedition ofta kunde vara behöfligt, ehuru, der detta icke vore förhållandet, det ej gerna kunde falla någon in att vilja reglementera något sådant. D:r {{sc|v. Bergen:}} Långt ifrån att förneka betydelsen af prof. Säves erfarenhet på sina forskningsresor, tror jag att nyttan af desamma och andra forskares resor skulle blifvit många gånger större, om de på sina färder åtföljts af yngre män, som under deras ledning fått göra sina första steg på fornforskningens bana och genom dem utbildats till sjelfständige forskare. Den enda invändning af vigt emot dessa expeditioner, som här blifvit framstäld, har varit svårigheter för deltagare att taga sig fram i fattiga och glest befolkade bygder. Denna olägenhet skulle dock kunna, om ock icke helt och hållet upphöra, åtminstone minskas genom kamratskapet. Dessutom må man hoppas, att i samma mon fornminnesvetenskapen vinner anseende — och den är nu<noinclude> <references/></noinclude> 94mvyyc7tzz9poawhecju0blt70wuuc 104 195805 582606 2024-11-27T12:01:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582606 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />80</noinclude>Till denna fråga, som ej behöver besvaras, skall jag blott foga ett par enkla ord. Det finns i vårt land många förträffliga människor, som beundra Strindbergs genialitet, men som känna sig upprörda i sitt innersta över åtskilliga av de tendenser och åsikter, som Strindberg förfäktat i sina arbeten från de senare åren. Den, som skriver dessa rader, står med hänsyn till världsåskådning och i många andra stycken på en helt annan ståndpunkt än den store diktaren, men det är mig omöjligt att instämma med dem, som betrakta hans författarskaps senaste fas med ringaktning eller indignation. Under sitt oroliga sanningssökande har Strindberg stundom företagit sig vad han kallar att experimentera med ståndpunkter, och när han funnit en intagen ståndpunkt ohållbar eller ofruktbar, har han utan vidare lämnat den, och så tillvida företer hans andliga utveckling en helt annan anblick än sådana ståndaktiga mäns, som sätta en ära i att icke ha ändrat en åsikt på tjugofem år. Men Strindberg har dock, vare sig det gällt person eller sak, aldrig gett uttryck åt annat än vad som varit hans innersta övertygelse, och den som tror, att Strindberg någonsin stämplat en man som skurk utan att i sitt hjärta vara övertygad om hans skurkaktighet, han är en mycket dålig psykolog. Strindberg kan ha misstagit sig,<noinclude> <references/></noinclude> 0nsedssb3f01y3kxuojg8lryjm5tigs 104 195806 582607 2024-11-27T12:02:40Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 582607 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{huvud|176|1764. Jul. Aug. Sept.}}</noinclude>Vid Kengis Järn-bruk, 4 mil Norr om Pello, har Förmörkelsen ock varit Ring-formig, såsom Herr Bruks-Patron {{sc|Steinholtz}} mig berättat: men ifrån Juckasjerf, som ligger 15 mil Nord-vest ifrån Pello, har jag förspordt, at där ej blifvit ring på Solen. <section end="Observationer på Solens Förmörkelse, d. 1, April, år 1764, gjorda i Pello" /><section begin="Observationer, gjorda i Hernösand" /> <h2 style="border-bottom: none;"> ''Observationer, gjorda i {{rättelse|Hernosand|Hernösand}}'',</h2> {{c|Af<br /> N. GISSLER.}} {{initial|M}}ed Herrar Lectorerne M. {{sc|Ströms}} och M. {{sc|Eurenii}}, samt Conrectoren M. {{sc|Stecksenii}} biträde, har jag observerat Sol-förmörkelsen, så godt som ske kunnat, med de Instrumenter vi haft at tilgå. Största svårigheten var, at få veta, om vår Middags-linia, med hvilken vi de föregående och följande dagar jämförde uret, var riktig. Til den ändan togo vi, d. 2 April, med en Trä-Qvadrant, Solens lika högder, förr och efter middagen. Utslagen blefvo något skiljaktige; men igenom Medium af dem alla, sedan det blifvit tilbörligen rättadt, fans Liniens miss-vissning vara 20 secunder ungefärligen. I anledning däraf, är tiden rättad. Den 1 April, kl. 10. 52{{division|1|2}} minuter f. m. var Solen än orörd. Men Kl. 10. 54. m. märktes Förmörkelsen redan vara börjad; Kl. 0. 13 m. 40 s. e. m. sågs på samma ögnablick, både uti en 20 fots Tub, och uti et mörkt rum, där Solens bild igenom en 5 fots Tub föll på en Tafla, at Månens hela kropp ganska snällt kom<noinclude> {{höger|in}} <references/></noinclude> cpbtr98xjcsu4hnn21g7js48qmwwmfm 582609 582607 2024-11-27T12:04:28Z Belteshassar 7194 582609 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{huvud|176|1764. Jul. Aug. Sept.}}</noinclude>Vid Kengis Järn-bruk, 4 mil Norr om Pello, har Förmörkelsen ock varit Ring-formig, såsom Herr Bruks-Patron {{sc|Steinholtz}} mig berättat: men ifrån Juckasjerf, som ligger 15 mil Nord-vest ifrån Pello, har jag förspordt, at där ej blifvit ring på Solen. {{linje|8em}} <section end="Observationer på Solens Förmörkelse, d. 1, April, år 1764, gjorda i Pello" /><section begin="Observationer, gjorda i Hernösand" /> <h2 style="border-bottom: none;"> ''Observationer, gjorda i {{rättelse|Hernosand|Hernösand}}'',</h2> {{c|Af<br /> N. GISSLER.}} {{initial|M}}ed Herrar Lectorerne M. {{sc|Ströms}} och M. {{sc|Eurenii}}, samt Conrectoren M. {{sc|Stecksenii}} biträde, har jag observerat Sol-förmörkelsen, så godt som ske kunnat, med de Instrumenter vi haft at tilgå. Största svårigheten var, at få veta, om vår Middags-linia, med hvilken vi de föregående och följande dagar jämförde uret, var riktig. Til den ändan togo vi, d. 2 April, med en Trä-Qvadrant, Solens lika högder, förr och efter middagen. Utslagen blefvo något skiljaktige; men igenom Medium af dem alla, sedan det blifvit tilbörligen rättadt, fans Liniens miss-vissning vara 20 secunder ungefärligen. I anledning däraf, är tiden rättad. Den 1 April, kl. 10. 52{{division|1|2}} minuter f. m. var Solen än orörd. Men Kl. 10. 54. m. märktes Förmörkelsen redan vara börjad; Kl. 0. 13 m. 40 s. e. m. sågs på samma ögnablick, både uti en 20 fots Tub, och uti et mörkt rum, där Solens bild igenom en 5 fots Tub föll på en Tafla, at Månens hela kropp ganska snällt kom<noinclude> {{höger|in}} <references/></noinclude> tctdmkse9iv4etf34ww1fw8qdy9nq8c 104 195807 582608 2024-11-27T12:04:25Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582608 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|81}}</noinclude>och i vissa fall har han kanske gjort detta grundligt, och dock tyckes det mig, att hans författarbana, alldeles oavsett hans enastående genialitet, är värd att hedras mera än de flestas. Vilken oerhörd moralisk kraft fordras det icke för att bevara den konstnärliga skaparlusten oskadd, under de tusen och åter tusen vedervärdigheter, som mött honom på hans väg, allt sedan »Mäster Olof» såg ljuset och till den dag i dag! Ensam och oböjlig har han gått sin väg genom livet, och medan hans underlägsna diktarbröder, som varit lika många avundsmän, utnyttjat reklamens alla tänkbara resurser, har Strindberg endast räknat med sina konstverks egen inneboende kraft. Aldrig har han böjt sig för publikens smak, aldrig friat till recensenternas gunst. Intrigernas lumpna spel med bulvaner och lejda överfall har han aldrig känt, själv har han slagit till, när det har tyckts honom rätt, och själv har han också tagit risken och konsekvenserna. Han hör till dem som av begynnelsen varit skapade för farornas och äventyrens värld; och när allt kommer omkring, är det icke ett svenskt drag, som vi kunde vara stolta över, att vår störste diktare också är en stridens man som få, alltid färdig att till sista blodsdroppen slåss för vad som i hans ögon är rätt och sanning! {{linje|5em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|{{m|6}}}}</noinclude> 14r02ry2dllqadbvvorcpmvqi0yxi91 0 195808 582610 2024-11-27T12:07:54Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="B Lidforss August Strindberg 1910.pdf" from=24 to=65 fromsection=kap03 tosection=kap03 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:August Strindberg av Bengt Lidforss]]' 582610 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="B Lidforss August Strindberg 1910.pdf" from=24 to=65 fromsection=kap03 tosection=kap03 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:August Strindberg av Bengt Lidforss]] j9vdz8pt8t4112kpwh3gzv0uofpymu6 582613 582610 2024-11-27T12:13:43Z PWidergren 11678 582613 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="B Lidforss August Strindberg 1910.pdf" from=25 to=65 tosection=kap03 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:August Strindberg av Bengt Lidforss]] ldzy8tku03u6wbus28tavwa12wdgqvt 0 195809 582612 2024-11-27T12:11:37Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="B Lidforss August Strindberg 1910.pdf" from=65 to=83 fromsection=kap04 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:August Strindberg av Bengt Lidforss]]' 582612 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="B Lidforss August Strindberg 1910.pdf" from=65 to=83 fromsection=kap04 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:August Strindberg av Bengt Lidforss]] eypqntgez9s5tgqt96ezgsvek2kmcv4 104 195810 582614 2024-11-27T12:14:41Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 582614 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{huvud||1764. Jul. Aug. Sept.|177}}</noinclude>innom Solens Westra brädd, och at Förmörkelsen blef Ring-formig. Kl. 0. 19 m. 36 à 37 s. sågo vi ock tillika, både i större Tuben och i Camera obscura, at Månen gjorde öppning på Ringen, på Östra kanten. Kl. 1. 40 m. 8 s. såg man i Camera obscura sista spåret af Månen i Sol-kanten. Kl. 1. 40 m. 13 s. var Förmörkelsens slut i större Tuben. Kl. 0. 16 m. 36 à 40 s. då Månen var midt i Solen, tycktes Ringen vara lika bred på alla sidor, så vida vi efter ögnamåttet kunde skönja. Af de Concentrika cirklar, som voro ritade på Taflan, ibland hvilka den yttersta, som var af 9 Tums Diameter, jämt upfyldes af Solen, tyktes Ringens bredd på alla sidor vara litet mer än {{division|1|12}} af Solens halfva Diameter. Ganska nöjsamt var at se, huru hastigt Ringen slöt och öppnade sig. Det var ej mer än 3 eller 4 secunder, ifrån det {{division|1|6}} eller {{division|1|8}} uti dess omkrets fattades, til dess han var full. {{linje|8em}} <section end="Observationer, gjorda i Hernösand" /><section begin="Observationer gjorda i Upsala" /><h2 style="border-bottom: none;"> ''Observationer gjorda i Upsala'',</h2> {{c|Af<br /> F. MALLET.}} {{initial|S}}olens Förmörkelfe observerades med {{sc|Dollonds}} ''Objectiv-Micrometer'', på samma sätt som beskrifvit är, [[Kongl. Vetenskaps-Academiens Handlingar/1764/Solens Förmörkelse d. 17. Oct. 1762, Observerad i Upsala#s8|sid. 8]] af innevarande års Handlingar, om Sol-Förmörkelsen år 1762. Jag fick i alt observera 113 afstånd imellan Solens horn, hvaraf trenne allenast blifvit anmärkte för ovisse. Det skulle vara altför vid-<noinclude> {{huvud||M|löf-}} <references/></noinclude> a8hqfapqujctru8mshi0c5apmpo3mo5 104 195811 582617 2024-11-27T12:25:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582617 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|FILOSOFISK LEVERTINKULT.|}}}} {{Högertext|»Men i alla fall — som damerna säga.»<br> {{em|2}}''D:r Allen Vannérus.''|offset=5em}} Ovanstående klangfulla motto återfinnes i en artikel i Sv. D. (19 {{bråk|24|10}} 10), där den som filosofisk skriftställare högt aktade d:r Allen Vannérus låtit införa en artikel, som söker leda i bevis, att Oscar Levertin icke, som det på senare tiden från flera håll påståtts, varit materialist, utan att han bör flyttas upp på ett högre filosofiskt plan. Upp till docenten Böök synes detta visserligen icke nå, tillfogar herr Vannérus med en devot bugning, »men i alla fall— som dämerna säga». Av alla inlägg, som under den sedan i sommar pågående diskussionen hävdat Levertins rang av kulturgeni, synes mig denna artikel av d:r Vannérus vara den intressantaste, därför att den på ett så slående sätt blottar den intellektuella korruption, som möjliggjort den nu grasserande Levertinkulten. Det ifrågavarande inlägget härrör från en man, vars filosofiska in-<noinclude> <references/></noinclude> 39etny1fystt9t37acviwox2q4jrj8n 582627 582617 2024-11-27T12:59:42Z PWidergren 11678 582627 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|FILOSOFISK LEVERTINKULT.|}}}} {{Högertext|»Men i alla fall — som damerna säga.»<br> {{em|2}}''D:r Allen Vannérus.''|offset=2em}} Ovanstående klangfulla motto återfinnes i en artikel i Sv. D. (19 {{bråk|24|10}} 10), där den som filosofisk skriftställare högt aktade d:r Allen Vannérus låtit införa en artikel, som söker leda i bevis, att Oscar Levertin icke, som det på senare tiden från flera håll påståtts, varit materialist, utan att han bör flyttas upp på ett högre filosofiskt plan. Upp till docenten Böök synes detta visserligen icke nå, tillfogar herr Vannérus med en devot bugning, »men i alla fall— som dämerna säga». Av alla inlägg, som under den sedan i sommar pågående diskussionen hävdat Levertins rang av kulturgeni, synes mig denna artikel av d:r Vannérus vara den intressantaste, därför att den på ett så slående sätt blottar den intellektuella korruption, som möjliggjort den nu grasserande Levertinkulten. Det ifrågavarande inlägget härrör från en man, vars filosofiska in-<noinclude> <references/></noinclude> 6nt4tk5vs8u9kbwj6igampkjobodywq 104 195812 582618 2024-11-27T12:33:16Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582618 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|83}}</noinclude>tressen tagit sig uttryck i digra volymer av erkänd vetenskaplighet, men som nu, när det gäller att förhärliga Levertins minne, röjer en påfallande likhet med den helige Basilius, vilken enligt sägnen gick så långt i ödmjukhet, att han till guds ära avstod från bruket av sitt förstånd. I varje fall är det säkert att herr Vannérus i denna artikel brukat sitt förstånd så som brukade han det icke. Det har ju hittills i den vetenskapliga världen varit praxis, att då man vill ha klarhet över en skriftställares syn på ett visst problem, så har man att söka hans åsikter i de verk vederbörande själv skrivit, men icke i arbeten, vilka han kan förutsättas ha läst eller om vilkas grundtankar han kan förmodas ha fått en aning genom referat i andra eller tredje hand. För herr Vannérus tycks emellertid det senare momentet vara av största vikt, ty han gör sig stor möda med att framdraga icke blott sådana verk, som Levertin på grund av — ofta blott i förbigående — fällda yttranden kan antagas ha studerat (Renan, Taine, Spencer), utan också sådana, med vilka Levertin på sin höjd kan förmodas ha gjort en flyktig bekantskap genom referat, som av en händelse kunna ha kommit i hans händer. »Jag anser», förklarade herr Vannérus, »att Levertin icke heller var okunnig om grundtankarna i Kants kri-<noinclude> <references/></noinclude> 7jamq2l7sphbrbz4ogt4ltxy4kk0hcv 104 195813 582619 2024-11-27T12:36:25Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582619 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />84</noinclude>tiska filosofi. Han kan ha läst om dem t. ex. i Hettners Litteraturgeschichte des achtzehnten Jahrhunderts». Dessutom har herr Vannérus på privat väg erfarit, att Levertin läst Mach’s »Die Analyse der Empfindungen», och, tillägger han betydelsefullt, Levertin »yttrade sig nästan med beundran om detta antimaterialistiska arbete». Vad göres oss mera vittne behov? Jo, det behövs verkligen något mera; det behövdes ett yttrande av Levertin själv, som ginge i antimaterialistisk riktning. Finge man ta herr Vannérus på orden, <i>så skulle endast den kunna vara en verklig materialist, om vilken det fullt exakt kan bevisas, att han aldrig haft annat än materialistiska skrifter i sin hand;</i> så snart man i en persons verk finner yttranden, som ge vid handen att vederbörande ägnat någon lektyr — hur grundlig kommer ej i frågan — åt arbeten av Taine, Renan eller Spencer, så är mannen i och med detsamma böjd över misstanken att vara filosofisk materialist. Ja, blotta möjligheten, att Levertin — märk väl, icke i en filosofiens historia, icke ens i ett filosofiskt kompendium, utan i en litteraturhistoria! — kan ha gjort bekantskap med grundtankarne i Kants kritiska filosofi, är för herr Vannérus ett talande bevis för den högre filosofiska ståndpunkt, som Levertin enligt hans mening intager. När man så<noinclude> <references/></noinclude> rafv7g0c0uslld8zln2q7gqiisp3md7 104 195814 582620 2024-11-27T12:40:31Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582620 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|85}}</noinclude>ytterligare får höra, att samme Levertin »nästan med beundran» omnämnt ett arbete av Mach, då förstår man tillfullo d:r Vannérus’ yttrande, att man har att göra med en man, som »visst icke var obevandrad på filosofiens fält». Det behöver ju strängt taget heller icke en materialist vara, om han också är det i Vannérus’ ögon. En så skarp tänkare och så grundlig kännare av filosofiens historia som Überweg var under den senare perioden av sin levnad teoretisk materialist och bekände sig öppet till denna ståndpunkt. Hos Häckel är det icke ''obekantskap'' med Kants skrifter, utan bristande intellektuell smidighet, som gör att han framhärdar i sin ungdoms materialism, och det samma torde gälla om en stor del gott folk, som i våra dagar hylla den teoretiska materialismen, särskilt i de romanska och slaviska länderna. I varje fall är det ett grovt psykologiskt misstag, om man tror, att ett flyktigt och av en slump förorsakat möte med grundtankarna i Kants filosofi skulle ha haft något avgörande inflytande på Levertins tankeriktning — om nu överhuvudtaget ett sådant möte ägt rum, vilket ju är en hypotes. <i>Hela denna bevisföring, som argumenterar med den påverkan en person '''möjligen''' kan ha rönt av skrifter som han '''möjligen''' kan ha läst</i> är helt enkelt häpnadsväckande genom sin feminina<noinclude> <references/></noinclude> nxdrhvbvr8i3pcxcuxpw9ixth1avauz 104 195815 582621 2024-11-27T12:44:25Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582621 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />86</noinclude>ovetenskaplighet. Men herr Vannérus kan ju alltid falla tillbaka på damernas auktoritet, som helt visst i korus tilljubla honom sitt: »Men i alla fall» — och att kämpa mot det argumentet anser jag lönlöst. D:r Vannérus söker emellertid även stödja sin bevisföring genom ett citat, — ''ett'' citat, som värdigt infogar sig i raden av hans föregående argument. Det har följande lydelse: <div style="margin:0 2em 0 2em"> »Det finns ett mångciterat ord av Lessing, i vilket han utropar: om Gud Fader i ena handen bjöde mig sanningen och i den andra strävandet efter sanningen, skulle jag sträcka mig efter den, som höll det sista. Vetenskapen skulle säkert icke göra samma val som Lessing. Om den ändock just tagit »strävandet efter sanningen» till sin stora lösen, beror det därpå, att den misströstar om att någonsin få öppnad den gåtfullt slutna hand, som gömmer själva sanningen. Såsom en hälsosam och ödmjuk skepsis har denna misströstan funnits hos vetenskapen allt sedan den trampat ut barnskorna och lärt sig tänka över sig själv. Men karaktären av en bestämt formulerad teori, av en grundlag, har denna åskådning först fått av de sista decenniernas vetenskapliga självkontroll. Jag tänker härvid ingalunda på den gamla filosofiska nöten om »tingens natur». Tron på att forskningen kan nå fram till den kan avföras ur räkningen med Poincarés nyligen fällda ord: »Intet kan lära oss känna tingens egen natur, och om någon gud kände den, kunde han icke finna ord att uttrycka den. Det är icke blott så, att vi icke kunna gissa oss till svaret; finge vi det, skulle vi icke begripa någonting därav». Men runt omkring oss visa oss representanterna för de mest sakliga av vetenskaper — och<noinclude> </div> <references/></noinclude> 6yxdl35ptohql9nt3e3anyazv99v7mn 104 195816 582622 2024-11-27T12:50:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582622 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|87}} <div style="margin:0 2em 0 2em"></noinclude>sådana vetenskaper, som kunna använda experiment, måste anses sakligare än andra — en fysiker som Mach, en kemiker som Ostwald, att det som forskningen bjuder som sitt resultat aldrig är annat än en bild färgad som ett konstverk av sin upphovsmans väsen och gällande endast så länge, till dess ett nyupptäckt faktum, stridande mot den gamla bilden, framtvingar en ny. Själva naturlagarna bliva för en sådan uppfattning på sin höjd provisorier.»<ref>Man jämför härmed Levertins tidigare uttalande om »''det ensamt heliga och oförytterliga vi kalla lag''» (sid. 55 i det föregående).</ref> </div> »Så skriver icke en dogmatisk materialist» utropar d:r Vannérus triumferande, och avbryter citatet; låt oss emellertid höra den omedelbara fortsättningen: <div style="margin:0 2em 0 2em"> Men om detta är slutsumman av de exakta vetenskapernas arbete, kan man förstå, vilken osäkerhet, som vilar över de historiska disciplinerna. Individualiteter och enstaka fall — och med sådana sysselsätter sig ju företrädesvis all historia — undandraga sig strängt taget all vetenskaplig bevisning. </div> Av detta citat liksom även av Levertins recension av Bo Bergmans »Marionetterna» framgår, att Levertin hört talas om Ostwalds angrepp på den naturvetenskapliga atomhypotesen, och att han häri sett en fara för den materialistiska världsåskådningen. Men att denna tankegång, som ju rör sig på den naiva realismens allra lägsta nivå, skulle för Levertin innebära något uppsving till<noinclude> <references/></noinclude> 7u0uvl52q9x23ww68v7tj2npfr7x1f0 104 195817 582623 2024-11-27T12:53:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582623 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />88</noinclude>ett högre filosofiskt plan, för ett sådant antagande finns ej det ringaste bevis. Tvärtom visa de av d:r Vannérus utelämnade, men av mig i sitt sammanhang infogade raderna, att Levertin med hela denna passus endast velat framhäva sin tro på vetenskapens osäkerhet och sin skepsis mot allt djupare sanningssökande överhuvud. Herr Vannérus vänder sig slutligen till frågan, vad Levertin verkligen haft för världsåskådning, och fullkomligt godtyckligt, utan ett spår av belägg från Levertins skrifter, konstruerar han för dennes räkning upp ett filosofiskt palats med en världsåskådning i källaren, en annan i bottenvåningen och en tredje på vinden: <div style="margin:0 2em 0 2em"> Den (den Levertinska världsåsikten) torde ha varit uppbyggd över tre grundtankar. Djupast låg agnosticismen med sitt kolsvarta mörker. På detta underlag reste sig för honom den modärna naturvetenskapens tankebyggnad. Överbyggnaden utgjordes av en immanent idealism, som omfattade de olika grupperna av andliga livsfakta i vår tillvaro. </div> Detta låter ju ståtligt, men kan något enklare uttryckas så här: 1) för metafysiska och kunskapsteoretiska frågor intresserade han sig ej, men 2) han trodde på naturlagarna, på atomteorin och på utvecklingsläran, dessutom 3) var han starkt intresserad för konst, litteratur och human upplysning i allmänhet. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3cg67uoijqw5dn68bfy07wscjcvfzf2 104 195818 582624 2024-11-27T12:56:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582624 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|89}}</noinclude>Denna ståndpunkt är icke synnerligen originell, och kan svårligen rubriceras som ''världsåskådning;'' den är tvärtom ytterst vanlig just hos den stora massan av vår tids bildade, som sakna världsåskådning. Herr Vannérus begår bland annat det gamla vanliga, men hos en filosof dock något överraskande misstaget att förblanda praktisk och teoretisk idealism, medan handlande livspatos dock är en sak, teoretisk världsåskådning en annan. Men denna detalj är naturligtvis av underordnad betydelse gent emot den oerhörda kritikslöshet, varom artikeln i sin helhet bär vittne. I Sverge har emellertid det feminina tänkandet gripit omkring sig till den grad, att på det intellektuella området numera allt är tillåtet, blott man — för att använda Levertins terminologi — »bevarar den moraliska elegansen». Det är sant, om en fysiker skulle vilja förklara tyngdkraften som en följd av det inflytande som golvströmmen utövar på klimatet vid Norges västkust, eller om en historiker skulle vilja härleda Gustaf Wasas reformation ur Columbi upptäckt av Amerika, så skulle publiken storskratta och kritiken förklara författaren abnorm. Men när Oscar Levertin på det filosofiska området kommer fram med yttranden, som icke äro en hårsmån mindre befängda än de nyss ponerade, när han vill utjämna konflikten mellan tro och vetande genom en tyngd-<noinclude> <references/></noinclude> obsfqpdb13c2ouke9nie02cmj5stfn7 104 195819 582625 2024-11-27T12:58:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 582625 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />90</noinclude>flyttning av mystikens begrepp, som i vetenskaspen skall införa spelrum och himlar för all mänsklighetens oändlighetsträngtan, då skrattar varken publik eller kritik, enär det fordras en smula intellektuell ryggrad för att genomskåda eländet; därför sitta dessa dundrande dumheter alltjämt i orubbat bo, eller skjutas på sin höjd vördnadsfullt åt sidan såsom tillfälliga distraktioner av ett stort geni. Sådant är dekadans; hela doktor Vannérus’ artikel är ett enda feminint dekadanssymptom, som icke blir mindre bedrövligt därför att det kommer från en man, som i övrigt är värd all aktning och som säkerligen gjort sitt inlägg i renaste uppsåt. {{linje|5em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4utymp5qpz2mz53z3f67qi1gec4w4b7 0 195820 582626 2024-11-27T12:59:26Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="B Lidforss August Strindberg 1910.pdf" from=84 to=92 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:August Strindberg av Bengt Lidforss]]' 582626 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="B Lidforss August Strindberg 1910.pdf" from=84 to=92 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:August Strindberg av Bengt Lidforss]] po955ibbhmg75967mqo56dq9ma3r619 14 195821 582630 2024-11-27T13:32:48Z PWidergren 11678 Skapade sidan med 'En stridsskrift av [[Författare:Bengt Lidforss|Bengt Lidforss]] mot [[Författare:Oscar Levertin|Oscar Levertins]] kritik av August Strindberg.' 582630 wikitext text/x-wiki En stridsskrift av [[Författare:Bengt Lidforss|Bengt Lidforss]] mot [[Författare:Oscar Levertin|Oscar Levertins]] kritik av August Strindberg. tcca1l481lgon7y8s6f23pq2bwwouwp 582662 582630 2024-11-28T11:34:53Z PWidergren 11678 582662 wikitext text/x-wiki En stridsskrift av [[Författare:Bengt Lidforss|Bengt Lidforss]] mot [[Författare:Oscar Levertin|Oscar Levertins]] kritik av August Strindberg. [[Kategori:Bengt Lidforss]] [[Kategori:August Strindberg]] [[Kategori:Oscar Levertin]] [[Kategori:Litteraturvetenskap]] [[Kategori:1910-talets verk]] trhydsm8oiomcu9lq4f2g9vqxfja1wj 104 195822 582632 2024-11-27T15:16:47Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 582632 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|106||}}</noinclude>stadd på god väg i det afseendet — den äfven skall från de förmögnares sida röna samma frikostighet, som de naturvetenskapliga expeditionerna under sednare tider rönt i vårt land, t.&nbsp;ex. från Göteborg. — Jag förenar mig med dem, som anse att dylika expeditioner äro särdeles önskvärda och böra till så stort antal och så ofta som möjligt föranstaltas. Sedan prof. {{sc|Säve}} anmärkt att hans mening icke var, att de enskilda expeditionerna i alla afseenden vore att föredraga framför de samfälda, utan endast att i vissa fall, hufvudsakligen då de ske i fornspråkligt ändamål, de förra vore de riktigaste, anhöll d:r {{sc|Sohlman}} att hr ordföranden behagade göra proposition derpå, att mötet, med uttalande af sitt varma och lifliga intresse för dylika expeditioner, anser sig kunna stanna vid att hänvisa till de upplysningar, som under diskussionen blifvit i detta hänseende lemnade och hvilka komma att uti Föreningens tryckta handlingar inflyta. På ordförandens härom framstälda proposition blef detta förslag mötets beslut. {{linje|6em}} Förmiddagens sammanträde afslöts med ett föredrag af hr f.&nbsp;d. antiqvitetsintendenten {{sc|P. A. Säve}} om <i>konung Olaf Haraldssons uppträdande på Gotland.</i> Efter föredragets slut besågos läroverkets samlingar, bland hvilka fornsakerna och de i ethnografiskt hänseende intressanta föremålen i första rummet tilldrogo sig uppmärksamheten. De vigtigaste af dessa äro skänkta af intendenten Säve och förvarades i ett särskildt skåp. Dessutom fanns här en vacker samling af märkliga glasmålningar från några af öns gamla kyrkor, några ända från 1200-talet, intygande den stora utbildning som denna konst erhållit på Gotland. Nästan varje kyrka på ön har egt dylika prydnader, åstadkomna af på ön infödde konstnärer, och ända fram på 1700-talet synes glasmåleriet varit hemmastadt på Gotland. Det har varit innevarande århundrade förbehållet att förstöra dessa vackra kyrkoprydnader, och en betydande del af dem lära af uppköpare försålts till utlandet. Äfven i de förmögnare gotländska bondehusen hafva dylika fönstermålningar<noinclude> <references/></noinclude> drgua864zjo4pufcj3fa1dndfgm3k27 104 195823 582633 2024-11-27T16:27:57Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582633 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />48</noinclude>mat ut från ett bergpass, som låg på ett avstånd av ungefär en engelsk mil, på sidan om den väg turisterna hade färdats. Deras reträtt var därför fullkomligt avskuren. Att döma av dammet och tågets längd såg det ut att vara en hel armé, som drog fram mellan kullarna; ty sjuttio män på kameler upptaga en ansenlig sträcka. Då de hade kommit ut på sandslätten, slöto de långsamt upp på front, och vid den gälla signalen av ett horn travade de sedan framåt på ett led, så att alla de brokiga figurerna svängde av och an och sanden stod som ett gult moln efter kamelernas klövar. I samma ögonblick skyndade de sex svarta soldaterna med i handen gevär att lämna sin långa frontställning och döko ned som övade tiraljörer bakom klipporna på kullens sida. Nu försvann plötsligt turisternas slöa häpnad och efterträddes av en vild men vanmäktig energi. De rände omkring på bergplatån med planlös, fjollig beskäftighet som skrämda höns på en bakgård. De kunde icke förmå sig att erkänna, att det icke fanns någon möjlighet för dem att undkomma. Om och om igen rusade de fram till kanten av den stora klippa, som höjde sig från flodstranden, men till och med de yngsta och djärvaste av dem skulle aldrig ha kunnat gå utför den. De båda damerna klängde sig fast på var sin sida av den darrande Mansur med en känsla av, att han var officiellt ansvarig för deras säkerhet. Då han rände av och an i sin förtvivlan, fladdrade hans och deras kjolar om varandra. Stephens, juristen, höll sig tätt intill Sadie Adams och mumlade mekaniskt: »Var inte orolig, miss Sadie, var inte alls orolig!» fastän hans egna lemmar skälvde av oro. Monsieur Fardet sprang omkring med gutturalt skorrande ''r'' och arga blickar på sina följeslagare, liksom om de på något sätt hade förrått honom, medan den feta prästen stod där med uppslagen parasoll och stirrade idiotiskt med stora, förskrämda ögon på kamelmännen. Cecil Brown snodde sina små prydliga mustascher<noinclude> <references/></noinclude> mcjv5y0rbcj0sa71dh414aeecd4ruw1 104 195824 582634 2024-11-27T16:32:14Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582634 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|49}}</noinclude>och såg blek ut, men med förakt i blicken. Översten, Belmont och den unge Harvardmagistern voro de tre kallblodigaste och rådigaste medlemmarna av sällskapet. »Bäst att vi hålla tillsammans», sade översten. »Vi kunna inte komma undan, så att det är bäst att vi hålla ihop.» »De ha gjort halt», sade Belmont. »De söka få en överblick av oss. De veta mycket väl, att vi inte kunna undkomma, så att de göra sig inte någon brådska. Jag vet sannerligen inte vad vi ska göra.» »Om vi skulle gömma damerna?» föreslog Headingly. »De kunna inte veta hur många vi äro. När fienden tagit oss, kunna damerna lämna sitt gömställe och taga sig tillbaka till ångbåten.» »Ypperligt!» utropade överste Cochrane. »Ypperligt! Den här vägen, miss Adams — för hit damerna, Manmur. Det är inte ett ögonblick att förlora.» Det fanns en del av platån, som var osynlig från slätten, och där byggde de med feberaktig brådska ett litet kummel. Det låg många skifferartade stenhällar runt omkring, och det tog icke lång tid att ställa upp de största av dem mot en klippa, så att de bildade en sluttande framvägg, och sedan resa upp två stenhällar till sidoväggar. Stenblocken hade samma färg som klippan, så att vid hastigt påseende var gömstället knappast synligt. De båda damerna trängdes in där och hukade sig ned tillsammans, Sadie med armarna om sin tant. Då de väl hade fått dem instängda, kunde männen med lättare hjärta iakttaga vad som försiggick. I detsamma hörles den skarpa knallen av ett skott från eskorten, åtföljt av ett till och ännu ett, men dessa enstaka skott drunknade i det ihållande smattrandet av en oregelbunden salva från slätten, och luften var full av kulornas vinande. Alla turisterna hukade sig ned bakom klipporna utom fransmannen, som fortfor att gå omkring förargad och slå sig på solhatten med knytnäven. Belmont<noinclude> <references/> {{huvud|<small>4 Ä</small>||<i>Mysteriet i öknen</i>}}</noinclude> aq7pz9cisba37xq15ya5n6odkcgc3ny 104 195825 582635 2024-11-27T16:33:54Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582635 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>och Cochrane kröpo ned till sudanessoldaterna, som sköto långsamt och stadigt med geväron vilande på klippblocken framför sig. Araberna hade gjort halt på ungefär fem hundra meters avstånd, och av deras makliga rörelser syntes, att de mycket väl visste, att det var omöjligt för främlingarna att undkomma. De hade gjort halt för att övertyga sig om deras antal, innan de ginge anfallsvis till väga. De flesta av dem sköto från kamelryggarna, men några hade stigit av och knäböjde här och där som små glänsande vita punkter mot den guldgula bakgrunden. Deras skott kommo än enstaka i hastiga, skarpa knallar, än i en dånande salva med ett ljud, som då en pojke drar sin käpp utefter ett järnstaket. Det surrade kring berget som en bikupa, och kulorna slogo mot stenarna med ett skarpt, smällande ljud. »Ni gör orätt i att onödigt blottställa er», sade Belmont och drog överste Cochrane bakom ett stort, skrovligt stenblock, som redan utgjorde skydd för tre av sudaneserna. »En kula är det bästa vi ha att hoppas på», sade Cochrane bistert. »En sådan fördömd narr jag var, Belmont, som inte protesterade kraftigare mot den här löjliga expeditionen! Jag förtjänar vad jag får, men det är synd om de här stackars varelserna, som aldrig vetat vad fara vill säga.» »Det finns väl ingen hjälp för oss?» »Inte den minsta.» »Tror ni inte, att det här skjutandet kan locka hit trupper från Halfa?» »De höra det inte. Det är dryga sex mil härifrån till ångaren, och därifrån till Halfa är det ytterligare fem.» »Men om vi inte komma tillbaka, skall ångaren göra allarm.» »Och var finnas vi då?» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2r80i03gty68wzj2w0oyz58gy4xlexr 104 195826 582636 2024-11-27T16:36:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|51}}</noinclude>»Stackars min Norah, stackars lilla Norah!» mumlade Belmont mellan sina gråsprängda mustascher. »Vad tror ni de komma att göra med oss, Cochrane?» frågade han efter en kort tystnad. »Kanske skära av oss strupen, kanske föra bort oss som slavar till Khartum. Jag tror inte de ha mycket att välja på … Men nu är åtminstone en av oss fri från sina bekymmer.» Soldaten närmast dem hade hastigt satt sig ned och lutade sig framåt över sina knän. Hans rörelse och hållning voro så naturliga, att det var svårt att fatta, att han hade fått ett skott genom huvudet. Han varken rörde sig eller stönade. Hans kamrater böjde sig över honom ett ögonblick, ryckte på axlarna och vände därpå åter sina mörka ansikten mot araberna. Belmont tog den döda soldatens gevär och patronkök. »Endast tre skott kvar, Cochrane», sade han med de små mässingscylindrarna i sin öppna hand. »Vi ha låtit dem skjuta för tidigt och för tätt; vi borde ha väntat tills fienden anföll.» »Ni är en berömd skytt, Belmont», sade översten, »jag har hört er prisas som en bland de allra yppersta — tror ni inte, att ni skulle kunna knäppa anföraren?» »Vem är han?» »Så vitt jag kan förstå, är det den där på den vita kamelen på deras högra flygel; jag menar den karlen, som nu tittar upp till oss och överskyggar ögonen med båda händerna.» Belmont lade in patronen och ändrade siktet. »Det är en förskräckligt dålig belysning till att bedöma avstånd», sade han. »Men jag försöker väl med fem hundra.» Han lossade av skottet, men varken den vita kamelen eller den spejande ryttaren ändrade ställning. »Såg ni sanden ryka?» »Nej, jag såg ingenting.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pgbx76w3bwfdheyusgy1bxlp0is6fhq 104 195827 582637 2024-11-27T16:38:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582637 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />52</noinclude>»Jag siktade visst litet för högt.» »Försök en gång till.» Mannen, geväret och klippan voro lika stadiga, men kamelen och dess ryttare förblevo oskadda även nu. Det tredje skottet måste ha kommit målet närmare, ty han flyttade sig några steg till höger, som om han började bli orolig. Belmont kastade ifrån sig det tomma geväret med ett förargat utrop. »Det är den fördömda dagern!» utropade han blossande röd av förargelse. »Att tänka sig, att jag slösat bort tre patroner på det här geväret! Om jag hade honom hemma i Bisley, skulle jag skjuta turbanen av honom, men det här vibrerande skarpa ljuset åstadkommer refraktion … Vad går åt fransmannen?» Monsieur Fardet travade omkring på platån, som om han hade blivit stungen av en geting. »<i>S'cré nom! S'cré nom!</i>» skrek han och blottade sina starka vita tänder under de svarta vaxade mustascherna. Han vred häftigt högra handen, och blodet stänkte därvid från hans fingerspetsar. En kula hade rispat upp hans handled. Headingly sprang ut från det gömställe, där han satt hopkrupen, för att föra den vanvettige fransmannen till ett säkrare ställe; men han hade icke gått tre steg, förrän han själv träffades i veka livet och störtade omkull bland stenarna. Han kravlade sig upp, men föll igen på samma ställe och sprattlade upp och ned som en häst, som har brutit ryggen av sig. »Det är slut med mig!» viskade han, då översten kom springande till hans hjälp, och därpå låg han stilla med sin likbleka kind mot de svarta stenarna. Då han för endast ett år sedan vandrade under Cambridges almar, var det säkerligen det sista öde han kunde vänta sig, att han skulle bli dödad av en fanatisk muhammedans kula i den vilda libyska öknen. Emellertid hade eskortens eld upphört, ty de hade skjutit bort sina sista patroner. Ännu en man hade dödats, därpå hade en tredje — det var den befälhavande korpra-<noinclude> <references/></noinclude> 905zvnrsu39dg2g2m4gd7lzvgldoncy 104 195828 582638 2024-11-27T16:42:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582638 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|53}}</noinclude>len — fått en kula i låret. Han satt på en sten och förband sitt sår, med ett allvarligt och tankfullt uttryck i sitt rynkiga svarta ansikte som en gammal gumma, som sätter ihop en sönderslagen tallrik. De tre övriga satte fast sina bajonetter med en kort och metallisk smäll och med minen hos män, som ämnade sälja sina liv dyrt. »De komma!» ropade Belmont och blickade ut över slätten. »Låt dem komma!» svarade översten och stack händerna i byxfickorna. Plötsligt drog han upp ena knytnäven igen och skakade den ursinnigt i luften. »Å, de uslingarna, de fördömda uslingarna!» skrek han med ögonen blodsprängda av raseri. Det var de stackars åsnepojkarnas öde, som hade berövat den annars så behärskade krigaren hans vanliga lugn. Under gevärssalvan hade de suttit hopträngda i en ömklig grupp bland stenarna nedanför kullen. Förvissade om att dervischernas anfall först måste träffa dem, hade de därpå kastat sig upp på sina djur med gälla, oartikulerade skrik av fasa och galopperat över slätten. En liten flanktrupp på åtta till tio kamelryttare hade genskjutit dem, medan gevärssalvorna lossades, och dessa höggo nu in på de flyende åsnepojkarna med kallblodig grymhet. En liten gosse i fladdrande burnus hade fått försprång för sina förföljare, men kamelerna med sina långa språng hunno snart upp honom, och en arab jagade sitt spjut mitt i hans böjda rygg. De små vitklädda liken sågo ut som en skock får spridda över slätten. Men människorna uppe på klippan hade icke tid att tänka på åsnepojkarnas grymma öde. Till och med översten hade efter sitt första utbrott av vrede glömt dem. De annalkande kamelryttarna hade travat fram till kullens fot, stigit av, lämnat kamelerna i knäböjande ställning och rusat på ursinnigt. Femtio av dem klättrade tillsammans uppför stigen och över klipporna; deras<noinclude> <references/></noinclude> 9gjoq232hf11f9uib4wiy2fx7ji8tou 104 195829 582639 2024-11-27T16:44:14Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582639 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />54</noinclude>röda turbaner visade sig och försvunno, medan de kravlade över stenarna. Utan att lossa ett skott eller stanna ett ögonblick rusade de fram över de tre svarta soldaterna, dödade en av dem, trampade ned de två andra under sina snabba fötter och störtade upp på platån, där ett oväntat motstånd hejdade dem ett ögonblick. Tryckta intill varandra hade turisterna var och en på sitt sätt avvaktat arabernas ankomst. Översten stod med händerna i byxfickorna och försökte vissla med sina torra läppar. Belmont lade armarna i kors och stödde sig mot en klippa, med en bister min i sitt mulna ansikte. Cecil Brown stod där rak i ryggen och fingrade nervöst på sina små prydliga uppåtvridna mustaschspetsar. Monsieur Fardet brummade över sin sårade armled. Mr Stephens skakade i dyster vanmakt långsamt på huvudet, en levande inkarnation av prosaisk lag och ordning. Mr Stuart stod ännu med parasollen över sig, utan något uttryck i sitt tjocka ansikte eller sina stirrande bruna ögon. Headingly låg med sitt likbleka ansikte orörligt vilande på stenarna; hans solhatt hade fallit av, och han såg nästan ut som en gosse med sitt toviga gula hår och sitt omarkerade släta ansikte. Dragomanen satt på en sten och lekte nervöst med sitt ridspö. Så funno araberna dem, då de kommo upp på kullens topp. Men just som den främste av dem rusade fram för att bära hand på dem, hejdades de av en oväntad händelse. Alltsedan dervischerna först visade sig hade den tjocke prästen från Birmingham sett ut som en person i stelkramp; han hade varken rört sig eller talat. Men nu vaknade han plötsligt upp till ivrig och hjältemodig energi. Antingen det var rådslans vansinne eller något från förfäder nedärvt bärsärkablod, som plötsligt började sjuda i hans ådror, nog av, han bröt ut i vilda skrik, ryckte till sig en käpp och slog till vänster och höger bland araberna med ett raseri, som överträffade deras eget. En person, som har hjälpt till att sätta upp denna<noinclude> <references/></noinclude> fnqyhimoe8ulqfw63vquxf6nkfvu4hx 104 195830 582640 2024-11-27T16:46:17Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582640 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|55}}</noinclude>berättelse, har antecknat, att bland alla de bilder, som bränt sig in i hans hjärna, är ingen så tydlig som av denne man, med det breda ansiktet skinande av svett och den tjocka kroppen dansande omkring i klumpig vighet, medan han utdelade sina slängar mot de tjutande, tillbakaryggande vildarna. Då blixtrade en spjutspets fram bakom en klippa, med ett hastigt, otäckt, uppåtriktat kast, prästen föll framstupa, och horden störtade fram över honom för att gripa sina försvarslösa offer. Knivar glänste för deras ögon, omilda händer grepo dem om handleden och strupen, och så knuffades och släpades de med brutalt våld utför den branta, slingrande stigen till det ställe, där kamelerna väntade. Fransmannen viftade med sin osårade hand, medan han gick, och ropade: »<i>Vive le khalife! Vive le mahdi!</i>» tills en kolvstöt bakifrån bragte honom till tystnad. Och nu föstes de tillsammans nedanför Abusirklippan, dessa moderna typer, som hade fallit i det sjunde århundradets omilda grepp — ty utom skjutvapnen i deras händer var det ingenting, som skilde dessa män från de ökenkrigare, som först tågade ut från Arabien under halvmånens fana. Österlandet förändras ej, och de på plundringståg stadda dervischerna voro icke mindre tappra, grymma och fanatiska än deras förfäder. De stodo i en krets, stödjande sig på sina gevär och spjut och med triumferande blickar betraktande den upprörda skaran av fångar. De voro klädda i någonting liknande uniform, med röda turbaner lindade om halsen likaväl som om huvudet, så att de grymma ansiktena tittade fram ur en röd infattning, gula, ogarvade skor och vita tuniker med insydda fyrkantiga bruna lappar. Alla hade bössor, och en bar ett litet signalhorn över axeln. Halva antalet utgjordes av negrer, präktiga, muskulösa karlar med lemmar som en Herkules av gagat; den andra hälften bestod av baggaraaraber, småväxta, bruna och seniga, med små, ondskefulla ögon och tunna, grymma läp-<noinclude> <references/></noinclude> 0dgghqc7lede88a26n9536cyxg50ee6 104 195831 582641 2024-11-27T16:49:03Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582641 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />56</noinclude>par. Även anföraren var en baggara, men han var resligare än de andra, med svart skägg, som räckte med på bröstet, och ett par hårda, kalla ögon, som blänkte som glas under hans tjocka, svarta ögonbryn. De voro nu riktade på fångarna, och hans ansikte var allvarligt och tankfullt. Mr Stuart hade kastats omkull, hans hatt var borta, hans ansikte lågade ännu av vrede, och hans byxor klibbade på ett ställe fast vid benet. De två överlevande sudaneserna, med blodfläckar i sina svarta ansikten och på sina blå rockar, stodo där tysta och avvaktande på sidan om denna skara av förtvivlade, olyckliga människor. Anföraren stod under några minuter och strök sitt svarta skägg, under det hans grymma ögon blickade från det ena till det andra bleka ansiktet utefter ledet av hans olyckliga fångar. Med barsk, befallande röst sade han därpå någonting, som förmådde dragomanen Mansur att träda fram med krökt rygg och bönfallande utsträckta händer. Turisterna hade alltid funnit någonting komiskt i denna flaxande kjol och den korta koftan över den; men nu, i middagssolens brand, med alla dessa ansikten runt omkring, ökade de endast uppträdets groteska fasa. Dragomanen bugade sig om och om igen som en otymplig marionett, och då anföraren stötte fram ett par snäva ord, föll han plötsligt på ansiktet, gued pannan mot sanden och slog den med flata händerna. »Vad är meningen, Cochrane?» frågade Belmont. »Varför gör han sig till ett åtlöje på det där sättet?» »Så vitt jag kan förstå, är det förbi med oss», svarade översten. »Men det är ju orimligt!» utropade fransmannen häftigt. »Varför skulle de där människorna vilja göra mig något ont? Jag har aldrig gjort dem något orätt, tvärtom, jag har alltid varit deras vän. Om jag bara kunde tala med dem, skulle jag nog få den att begripa det. Hallå, dragoman, Mansur!» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rs4prun3ein6rjiccj0thgxt5h2stpl 104 195832 582642 2024-11-27T16:51:20Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582642 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|57}}</noinclude>Monsieur Fardets häftiga åtbörder drogo baggarachefens hemska ögon på honom. Han gjorde åter en kort fråga, och Mansur, som låg på knä framför honom, besvarade den. »Säg honom, att jag är fransman, dragoman. Säg honom, att jag är en vän till kalifen. Säg honom, att mina landsmän aldrig haft något gräl med honom, utan att hans fiender även äro våra.» »Chefen frågar, vilken religion ni bekänner er till», sade Mansur. »Kalifen, säger han, behöver inte någon vänskap av de otrogna.» »Säg honom, att i Frankrike anse vi alla religioner lika goda.» »Chefen säger, att endast en hädisk hund och sonen av en hund kan säga, att alla religioner äro lika goda. Han säger, att om ni verkligen är en vän av kalifen, skall ni på fläcken bli en trogen bekännare av koranen. Om ni vill gå in på det, vill han å sin sida lova att skicka er levande till Khartum.» »Och eljest?» »Blir i behandlad som de andra.» »Hälsa då herr chefen från mig och säg honom, att fransmän inte bruka låta tvinga sig att byta om religion.» Chefen sade några ord och vände sig därpå om för att rådgöra med en kortväxt, undersätsig arab, som stod tätt bakom honom. »Han säger, monsieur Fardet», sade dragomanen, »att om ni säger något mera, skall han göra er till en ho för hundarna att äta ur. Säg ingenting, som retar honom, sir, ty han håller nu på och talar om vad vårt öde skall bli.» »Vem är han?» frågade översten. »Det är Ali Wad Ibrahim, densamme som gjorde ett plundringståg i fjol och dödade allesammans i den nubiska byn.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0x18jtzs189x3hj7x3b6e15wjx3bk4z 104 195833 582643 2024-11-27T16:53:10Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582643 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />58</noinclude>»Jag har hört talas om honom», sade översten. »Han har namn om sig att vara den djärvaste och mest fanatiske av alla kalifens anförare.» De två araberna hade samtalat i den allvarliga, återhållsamma ton, som är så egendomlig hos dessa söderns barn. Nu vände de sig till dragomanen, som ännu knäböjde på sanden. De ansatte honom med frågor, i det de pekade än på den ene, än på den andre av fångarna. Därpå överlade de ännu en gång och sade slutligen någonting till Mansur med en föraktfull handrörelse, som antydde, att han kunde meddela det till de andra. »Gudskelov, mina herrar, jag tror, att vi nu äro räddade», sade Mansur, i det han torkade bort sanden, som hade fastnat på hans svettiga panna. »Ali Wad Ibrahim säger, att ehuru en profetens son endast borde traktera en otrogen med sin svärdsegg, är det kanske till större fördel för Omdurmans härskare att få det guld, som era anhöriga skola betala för er. Till dess det kommer, ska ni arbeta som kalifens slavar, såvida han inte besluter sig för att låta avrätta er. Nu måste ni stiga upp på reservkamelerna och rida med truppen.» Chefen hade väntat på dessa förhandlingars slut. Nu gav han en kort befallning, och en neger trädde fram med ett långt, mörk färgat svärd i handen. Dragomanen gav till ett pip som haren, då han får se en vessla, och kastade sig åter ned på sanden. »Vad är det fråga om, Cochrane?» frågade Cecil Brown, ty översten, son hade tjänat i orienten, var den ende av turisterna, som hade en hum om arabiskan. »Så vitt jag förstår, säger han, att det ingenting tjänar till att behålla dragomanen, ty ingen skulle bry sig om att betala lösen för honom, och han är för fet för att bli en duglig slav.» »Stackars sate!» utropade Brown. »Hör på, Cochrane, säg till dem att släppa honom. Vi kunna inte låta honom bli slaktad på det där sättet inför våra ögon. Säg<noinclude> <references/></noinclude> j9vfgsa8xg2zw23ltgk50phowc7exs0 104 195834 582644 2024-11-27T16:55:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582644 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|59}}</noinclude>dem, att vi ska skjuta ihop pengarna. Jag ansvarar för vilken rimlig summa som helst.» »Vi förbinda oss att gemensamt betala skälig gottgörelse», sade juristen. »Om jag hade papper och penna, skulle jag på ett ögonblick sätta upp det, och chefen kunde lita på, att det skulle vara i fullkomligt laga och giltig form.» Men överstens arabiska var otillräcklig, och Mansur själv var för vettskrämd för att förstå det anbud man gjorde honom. Negern såg frågande på chefen, därpå höjdes hans långa svarta arm, och svärdet ven över hans axel; men dragomanen hade ropat något, som hejdade hugget och lockade chefen och hans närmaste man fram till honom med ett nytt intresse i sina svartmuskiga ansikten. Även de andra skockade sig tillsammans och bildade en tät krets omkring mannen, som bönfallande krälade i stoftet. Översten hade icke förstått denna plötsliga ändring, icke heller de andra kunde fatta anledningen därtill, endast Stephens fick av en instinkt en ögonblicklig, förfärlig aning. »Skurk!» skrek han ursinnigt. »Håll munnen, din eländiga usling! Hellre dö — tusen gånger hellre dö!» Men det var för sent, och de förstodo redan alla den nedriga plan, varigenom den fege hoppades rädda sitt liv. Han tänkte förråda kvinnorna. Man såg chefen med en tapper mans uttryck av förakt i sitt stränga ansikte göra en stolt samtyckande åtbörd, och därpå talade Mansur ivrigt, i det han pekade uppåt kullen. På ett ord av baggarahövdingen störtade ett dussin av truppen uppför stigen och försvunno uppe på kullens topp. Därpå hördes ett gällt skrik, ett ohyggligt skrän av överrumpling och skräck, och i nästa ögonblick blevo rövarne åter synliga, släpande kvinnorna med sig. Sadie med sina unga raska lemmar höll jämna steg med dem, under det de sprungo utför sluttningen, och ropade över sin axel<noinclude> <references/></noinclude> fusy87vq8ncenbi8ae907ifmq372bl9 104 195835 582645 2024-11-27T16:56:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582645 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />60</noinclude>uppmuntrande ord till sin tant. Den äldre damen, som kämpade och stretade bland de vita skepnaderna, liknade med sina smala ben och sin gapande mun en kyckling, som schasas ut ur buren. Chefens mörka ögon kastade en likgiltig blick på miss Adams, men vilade därpå med brännande glöd på den unga flickan. Därpå gav han en kort befallning, och fångarna drevos i en olycklig, hopplös klunga bort till de knäböjande kamelernas skara. Deras fickor hade redan blivit undersökta och deras innehåll kastat i en av säckarna med kamelföda, som Ali Wad Ibrahim knöt igen med egen hand. »Vet ni, Cochrane», viskade Belmont med en vredeslågande blick på den usla Mansur, »jag har en liten fickrevolver, som man inte har upptäckt. Skall jag skjuta ner den fördömde dragomanen för att han förrått damerna?» Översten skakade på huvudet. »Göm den hellre», sade han med dyster min. »Damerna kunna kanske få bättre nytta av den, innan allt är över.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 65b1bmsbahtonmfr8mvx1cr5uux7u1y 104 195836 582646 2024-11-27T16:58:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582646 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">V.<br />ÖKENRITTEN</h2> Kamelerna, somliga bruna och somliga vita, knäböjde i en lång rad; deras tuggande käkar rörde sig rytmiskt från den ena sidan till den andra, och deras behagfullt uppburna huvud vredo sig åt höger och vänster på ett affekterat, självmedvetet sätt. De flesta voro vackra djur, äkta arabiska travare med de spensliga lemmar och fint svarvade halsar, som utmärka fullblodet; mien bland dem förekommo även några av de trögare och klumpigare djuren, med oryktad hud, vanställd av de svarta ärren efter gamla inbrända märken. Dessa voro lastade med rövarnes proviant — durrakorn — och vattensäckar, men det dröjde icke länge, förrän deras packning hade blivit fördelad på de andra och plats beredd för fångarna. Ingen av fångarna hade blivit bunden med undantag av mr Stuart; ty araberna, som förstodo, att han var präst, och voro vana att förbinda religion och våldsamhet med varandra, hade betraktat hans vilda utbrott såsom någonting helt naturligt och ansågo honom nu som den farligaste och mest tilltagsne bland sina fångar. Hans händer sammanbundos därför med ett flätat kamelgrimskaft; men de andra, dragomanen och de två sårade negersoldaterna inbegripna, tillätos sitta upp utan andra försiktighetsmått mot deras rymning, än det<noinclude> <references/></noinclude> 5492del4snfj38rdfyfgndnr66cm9m5 0 195837 582647 2024-11-27T16:59:08Z Thuresson 20 Kap 4 582647 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Mysteriet i öknen 1915.djvu" from=51 to=64 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Mysteriet i öknen|04]] 1xjuj60x0fb25su5q3m4l896pqp9ouw 104 195838 582652 2024-11-27T20:11:34Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582652 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|283}}</noinclude>gick fram och föll på knä bredvid den stol, där hertigen af Anjou satt. Denne, snarare försänkt i djupa tankar än i böner, gaf ej ringaste akt på hvad som tilldrog sig omkring honom. Om en stund vaknade han dock upp ur sina drömmar, vände sig plötsligt om och utbrast halfhögt: Bussy! — God dag, nådig herre! sade ädlingen, liksom hade han skilts från hertigen kvällen förut, och liksom hade ingenting af vikt passerat, sedan han lämnade honom. — Men är du då alldeles förryckt? sade prinsen. — Hur så, nådig herre? — Jo, efter som du lämnat det ställe, där du var, lika godt hvilket, och kommit hit till Chartres för att se madonnans linnen. — Nådig herre, jag måste genast tala med er. — Hvarför har du då inte kommit förr? — Emedan det varit omöjligt. — Men hvad har då allt tilldragit sig på nära tre veckor, som du varit försvunnen? — Det är just därom jag vill tala med er. — Ja, men du väntar väl, tills vi kommit ur kyrkan? — Tyvärr måste jag det, och det är just det, som förargar mig. — Tyst! Det är strax slut; vi skola följas åt hem till mig. Konungen pådrog verkligen i detta ögonblick, utanpå sin egen skjorta, madonnans grofva linne, och med tillhjälp af sina damer var drottningen sysselsatt att göra detsamma. Därefter knäföllo konungen och drottningen under en tronhimmel och voro en stund försänkta i andäktiga böner, medan de närvarande för att behaga sin monark lågo med pannan mot golfvet. Ändtligen reste sig konungen upp, aftog det hellga linnet, hälsade ärkebiskopen och drottningen och styrde sina steg mot kyrkdörren. Men plötsligt stannade han, ty han varseblef Bussy. — Ha, min herre, sade han, våra andaktsöfningar tyckas ingalunda behaga er, emedan ni ej kunnat förmå er att aflägga guld och silke, då er konung är klädd i säck och aska. — Sire, svarade Bussy med värdighet, ehuru han rodnade af harm, ingen kan lifligare än jag vilja dela ers majestäts andakt, men jag kommer just nu tillbaka från<noinclude> <references/></noinclude> tsm05yw64hqnah47fuk8j74332438gb 104 195839 582653 2024-11-27T20:14:13Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582653 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />284</noinclude>en lång och tröttsam resa, och först i morse fick jag veta, att ers majestät rest till Chartres. Jag har således tillryggalagt tjugutvå lieues på fem timmar, sire, för att hinna hit; detta är orsaken, hvarför jag ej haft tid att byta om kläder, hvilket ers majestät för öfrigt ej skulle märkt, om jag stannat kvar i Paris i stället för att ödmjukt komma och blanda mina böner med ers majestäts. Konungen syntes nöjd med detta svar, men som han nu kom att kasta ögonen på sina vänner, af hvilka somliga ryckte på axlarna vid Bussys ord, fruktade han att misshaga dem, om han visade sig vänlig mot en af sin brors anhängare, och gick således vidare. — Nå, sade hertigen, såg du, att Schomberg, Quélus och Maugiron ryckte på axlarna vid din ursäkt? — Ja, det såg jag mycket väl, svarade Bussy liknöjdt. — Nå? — Tror ers höghet, att jag skulle vilja döda en adelsman i en kyrka? Nej, därtill är jag för god kristen. Hertigen gick nu och tog afsked af sin bror, hvilken, säkerligen genom madonnans inverkan, var särdeles böjd för öfverseende och därför gaf hertigen af Anjou tillåtelse att återvända till Paris när han behagade. Hertigen och Bussy skyndade genast till den förres bostad. — Min vän, sade prinsen, berätta mig nu dina äfventyr; vet du, jag trodde att du var död. — Det kan jag nog tro, nådig herre. — Kan du tänka dig, att hela hofvet har fröjdat sig i anledning af ditt försvinnande; men det är nu ej fråga härom. Du lämnade mig för att efterspana en skön, okänd dam. Hvem var hon, och hvad har jag att hoppas? — Jo, nådig herre, ni har att skörda hvad ni sått, det vill säga mycken skam. — Hur sade ni, min herre? frågade hertigen, ännu mer förvånad öfver dessa besynnerliga ord än öfver Bussys vanvördiga ton. — Ers höghet hörde det ju, svarade Bussy kallt; det är således onödigt att upprepa det. — Förklara er, min herre, och lämna gåtor och stickord åt Chicot. — Välan, nådig herre; jag skall nöja mig med att endast vädja till ert minne. — Men hvem är då denna kvinna? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2oc5mo29x7bxo0k0nttnardl63acgem 104 195840 582654 2024-11-27T20:17:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582654 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|285}}</noinclude>— Jag trodde, att ers höghet hade känt igen henne. — Det var således hon? utropade hertigen. — Ja, nådig herre. — Och du har sett henne? — Ja. — Har hon talat vid dig? — Ja visst; det är bara spöken, som inte tala. För öfrigt hade kanske ers höghet orsak att tro henne vara död, och ni hoppades måhända också, att hon var det. Hertigen bleknade och stod liksom förkrossad vid dessa hårda ord af den, af hvilken han snarare bort vänta sig smicker. — Ja, nådig herre, fortfor Bussy, ehuru ni nära nog tvungit ett ungt fruntimmer att söka martyrdöden, så har hon dock undgått den; men lugna er ej för hastigt och tro er ej ännu ha vunnit aflösning; ty, i det hon räddat sitt lif, har hon fallit offer för en olycka, värre än själfva döden. — Hvad har då händt henne? frågade hertigen upprörd. — Jo, det har händt henne, nådig herre, att en viss man rädat hennes ära och hennes lif, men att denne man låtit henne nå dyrt betala sig denna tjänst, att hon har skäl att ångra, att hon mottagit den. — Fortfar. — Välan, nådig herre, för att undgå att bli hertigens af Anjou mätress, har fröken de Méridor kastat sig i armarna på en man, som hon afskyr. — Hvad säger du? — Jag säger, att Diana de Méridor numera är grefvinna de Monsoreau. Den vanligen så bleke fursten blef vid dessa ord blossande röd. — Vid Kristi blod! utropade han ursinnig, är detta verkligen sant? — Ja, vid Gud, emedan det är jag, som säger det, svarade Bussy med sin stolta min. — Jag menade ej så, sade prinsen, och jag misstänker ingalunda er trovärdighet, Bussy; jag frågade mig blott, om det vore möjligt, att en af mina ädlingar kunnat ha den djärfheten att beröfva mig en kvinna, som jag gjorde den äran att älska. — Hvarför inte? sade Bussy. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tsc8d28ufil21sziyeyhu4t4qxh4fm7 104 195841 582655 2024-11-27T20:20:10Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582655 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />286</noinclude>— Du skulle således gjort detsamma, du? — Jag skulle gjort det som varit ännu bättre, nådig herre; jag skulle sagt er, att ni fläckade er ära. — Håll ett ögonblick, Bussy, sade hertigen, som nu återhämtat sig. Var god och hör mig; ni förstår, min vän, att jag inte söker rättfärdiga mig. — Däri har ni orätt, min prins, ty ni är ej mer än en vanlig ädling, så snart det handlar om hederssaker. — Välan! Det är just därför jag ber er vara Monsorenus domare. — Jag? — Ja, just ni; och ni skall säga mig, om han inte handlat som en bedragare mot mig. — Mot er? — Ja, mot mig, hvars afsikter han kände. — Och ers höghets afsikter voro … — Naturligtvis att göra mig älskad af Diana. — Att göra er älskad? — Ja, men att i intet fall använda våld. — Och detta var er afsikt, nådig herre? sade Bussy med ett ironiskt smålöje. — Utan tvifvel, och dessa afsikter bibehöll jag ända till sista stund, ehuru Monsoreau bekämpade dem med alla de skäl, han kunde påhitta. — Nådig herre, hvad är det ni säger? Denne man har således velat tvinga er att vanära Diana? — Ja. — Genom sina råd? — Genom sina bref. Vill du se ett af dem? — Ack, utropade Bussy, om jag kunde tro detta! — Vänta ett ögonblick, så skall du få se. Hertigen tog nu ur ett litet schatull en biljett, som han räckte åt Bussy. — Läs, sade han, emedan du betviflar sannfärdigheten af din furstes ord. Bussy tog med darrande hand biljetten och läste: :“Nådig herre! Ers höghet kan vara lugn. Affären skall försiggå ganska lätt, ty den unga personen reser i afton för att tillbringa åtta dagar hos en tant, som bebor slottet Lude; jag åtager mig hela saken, och ni behöfver ej alls oroa er. Hvad beträffar den unga flickans fördomar, så försäkrar jag, att de<noinclude> <references/></noinclude> 8w7ecpwu63bttsu8urz98tkdsky4glf 104 195842 582656 2024-11-27T20:25:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582656 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|287}}</noinclude>skola häfvas, så snart hon får se ers höghet; emellertid handlar jag … och denna afton skall hon vara på slottet Beaugé. {{högertext|Ers kunglig höghets underdånige tjänare<br />{{em|5}}Bryant de Monsoreau.”|offset=3em}} — Nå, hvad säger du om detta? frågade prinsen, sedan Bussy tvenne gånger genomläst biljetten. — Jag säger, att ni är väl betjänad, nådig herre. — Tvärtom, jag är bedragen. — Ja, ni har rätt: jag glömde utgången. — Den uslingen! Han har inbillat mig, att hon är död, denna flicka. — Som han stal från er; det var ett nedrigt dåd. Men, tillade Bussy med en bitande ironi, grefve de Monsoreaus kärlek är en ursäkt. — Ha Tror du det? — Hm, återtog Bussy, jag har ingen bestämd mening i det fallet; jag tror det, om ni själf så tror. — Tala nu om för mig, hur han betett sig. — Han har inbillat den unga flickans far, att det är ni, som enleverat henne. Han infann sig på slottet Beaugé med ett bref från baron de Méridor. Sedan han förmått henne att följa med, stängde han in henne i det där huset vid gatan Saint-Antoine, där han, genom att oupphörligt skrämma henne för er, slutligen tvingat henne till giftermålet. — Och är ej detta en afskyvärd nedrighet? utropade hertigen. — Endast öfverträffad af er egen, nådig herre, svarade Bussy med sin vanliga dristighet. — Ha, Bussy! Du skall få se, om jag icke skall taga hämnd — Taga hämnd! Ers höghet, det skall ni inte göra. — Huru? — Furstar hämnas ej, nådig herre; de straffa. Ni skall förebrå Monsoreau hans nedrighet och straffa honom, därigenom att ni återger fröken de Méridor hennes förlorade sällhet. — Hur skall det gå till? — Därigenom att ni återskänker henne friheten. — Förklara dig tydligare. — Ingenting är lättare; giftermålet är framtvingadt, det<noinclude> <references/></noinclude> ao2fjo9skm89pq5cs1stsq3lrchsaet 104 195843 582657 2024-11-27T20:28:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 582657 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />288</noinclude>har således ingen laga kraft. Låt alltså upplösa det; då, nådig herre, skall ni handla som en värdig ädling och en högsinnad furste. — Aha, sade prinsen misstänksamt, hvilken värme! Du intresserar dig således mycket för denna sak? — Jag? Inte det ringaste; hvad som intresserar mig, nådig herre, är att man ej skall säga, det Bussy tjänar en trolös furste och en man utan ära. — Välan! Du skall få se. Men huru upplösa detta äktenskap? — Ingenting är enklare: genom att låta fadern uppträda. — Men han är ju i Anjou? — Visst inte, nådig herre; han är hos sin dotter i Paris. Tala med honom, nådig herre; må han i er finna en beskyddare i stället för en fiende. — När kan jag få träffa honom? — Så snart vi komma tillbaka till Paris. — Godt! Det är afgjordt, jag ger er mitt furstliga ord därpå. {{linje|5em}} <section end=kap34 /> <section begin=kap35 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">35. <br /><b>Chicot och konungen.</b></h2> Tystnad rådde i Louvren, ty klockan var ännu blott elfva på förmiddagen; alla voro angelägna om att ej störa konungen, som hvilade ut efter sin mödosamma pilgrimsfärd. Tvenne ryttare ankommo på samma gång från olika håll till Louvrens hufvudport. — Ah! Herr de Chicot! utropade den ene. — Nej, se grefve de Bussy! utbrast den andre. — Ni kommer väl för att uppvakta konungen? sporde Bussy. — Och ni också, förmodar jag? — Nej. Jag kommer för att träffa hertigen af Anjou. Ni vet, herr Chicot, tillade Bussy småleende, att jag ej har den lyckan att tillhöra hans majestäts favoriter. — Det är konungens fel och inte ert. Bussy bugade sig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nhfwxuby4iwvobgmhvezs650jxgm86i 0 195844 582658 2024-11-27T20:30:13Z Thuresson 20 Kap 34 582658 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu" from=286 to=292 fromsection="kap34" tosection="kap34" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Grefvinnan de Monsoreau|034]] cwsaxo2pggi2knsd1mkq0peg64bxr6x 104 195845 582659 2024-11-27T23:21:05Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 582659 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|44|{{st|<b>INGWARS SAGA.</b>}}|13. Cap.}} {{Marginalnot börjar}}</noinclude><section begin="islcont-13" /> {{ant|thessa Rikis: edr tinizt thu i so mikilla haska ferd, sem thu seger sialfr i fra: ok sia hvad thier hlyder, at styrkia kristnina ok lata Kirkiur reyfa. Thui at fyrst skalltu Kirkiu lata giora innann borgar, mikla ok virduliga. Ok ef su verdr so, sem at ek villda; tha skal at theirri jarda likama Faudr thins. Enn er III. vetr ero linder: tha skalltu fara i fridi. Nu er so giort, sem Drottning beider, at Sveinn Kongr dvaldizt thar III. vetr ad sinni: en ad hinum thridia vetri, var algior mikil Kirkia i borginni. Tha bad Drottning Biskup til koma. Enn er Biskup var skryddr, tha spurdi hann: J hvers nafni villtu Drottning! lata vigia Kirkiuna? Hun svarar: Til dyrdar heilogum Yngvari Kongi, er her hviler, skal thessa Kirkiu vigia. Biskup svarar: Hvi villtu so Drottning⸮ edr hefr Yngvar jarteiknum skinit epter dauda sinn? Thuiat tha eina kollum ver heilaga, er tha skina jarteiknum, er likamer theirra eru i jord grafner. Hun svarar: Af ydrum munni heyrda ek, at meira væri verd fyrer Gudi stadfesti rettrar truar, ok vani<ref>{{ant|<i>Vieni</i> deest in Fragm. Torff.}}</ref> heilagrar astar, enn dyrd jarteikna: enn ek dæmi, sem ek reindi, at Yngvar var stadfastr i heilagri ast vid Gud. Tha er Drottning kvad, at so skylldi vera,}} <section end="islcont-13" /> <section begin="svecont-13" /> sade hon: Du skal lifwäl intet fara så hastigt, om jag må råda. Ty det kunde så hända, at du antingen intet mer wille komma til detta Rike, eller ock at du förgås i en så mycket farlig Färd, som du siälf om hänne berättar. Se nu til, huru dig ägnar styrka Christendomen, och låta upresa Kyrkor. Ty först skal du låta bygga en stor och ansenlig Kyrka inom Borgen: och om det blifver såsom jag wil, så skal uti hänne din Faders Lekamen begrafwas: och när tre Wintrar {{ymn|1051.<br>1052.<br>1053.}} sedan äro framledne, må du fara i Frid. Det skedde nu så, som Drottningen bad, at Konung {{sp|Swen}} tre Wintrar denne gång här dwaldes: och war imedlertid wid tredje Wintren en stor Kyrka i Borgen färdig: til hwilken Drottningen då beder Biskopen komma. När Biskopen war klädd uti sin Skrud, tilsporde han hänne sålunda: I hwars Namn wil du, Drottning! låta wiga Kyrkan? Hon swarade: Til den helige Konung {{sp|Ingwars}} Heder, som här hwilar, skal du wiga denna Kyrka. Biskopen sade åter: Hwi wil du det, Drottning? eller hafwer {{sp|Ingwar}} efter sin död med Järtekn gifwit något Sken ifrån sig; ty dem allena kalle wi helige, som igenom Underwärk uppenbaras, sedan deras Kroppar äro i Jord nedgräfne. Hon gaf härpå til Swars: <section end="svecont-13" /><noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> swty0biva4nbu3rjeaotbyllybg7iv2 104 195846 582660 2024-11-28T02:35:34Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 582660 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|13. Cap.|{{st|<b>INGWARS SAGA.</b>}}|45}} {{Marginalnot börjar}}</noinclude><section begin="islcont-13" /> {{ant|vigdi Biskup musterid, Gudi til dyrdar, ok ollum helgum, med nafni Yngvars. Sidann var hogg-vin ny stein-thro, ok lagdr i likami Yngvars: ok settr yfer Krosss dyr, med virduligum bunadi. Tha let Biskup messu syngia optliga fyrir saal Yngvars: ok leifdi tho folkinu, at kalla Yngvars Kirkiu.}} <section end="islcont-13" /> <section begin="svecont-13" /> Af eder Mun hafwer jag hört, at en rätt Tros Stadfästelse, och en helig Kärleks Utöfning af Gud i högre Wärde hålles, än den Högagtning, som Järtekn medföljer. Och jag håller det så före, som jag siälf rönt, at {{sp|Ingwar}} war stadgad uti en helig Kärlek til Gud. Emedan därföre Drottningen altså wille hafwat; ty inwigde Biskopen denna Kyrka til Guds och alla Helgons Ära, med {{sp|Ingwars}} Namn. Sedan blef en ny Stenkista huggen, och {{sp|Ingwars}} Lekamen lagd uti hänne, samt et dyrbart Korss med anständig Prydnad satt däröfwer. Och efter detta lät Biskopen ofta sjunga Mässa för {{sp|Ingwars}} Själ; men tillät Folket icke dess mindre, at kalla Kyrkan för {{sp|Ingwars}} Kyrka. <section end="svecont-13" /> <section begin="isl1" /> {{c|{{st|{{ant|14. Cap.}}}}}} <section end="isl1" /> <section begin="islcont-14" /> {{ant|{{Initial|A}}d thessum hlutum aflidnum, byzt Sveinn til burtferdar, ok fer sunnann, uns hann kemr i Svithiod. Lanzmenn toku vid honum med fagnadi ok mikilli sæmd. Var honum landit bodit. Enn er hann heyrdi that; tha neitadi hann thui skiott, ok kvazt, aflad hafa sier betre Landz ok arsællra, ok letzt enn mundu thangat vitia. Enn er II. vetr voru uti, siglir Sveinn ur Svithiodu; enn Ketill dvaldizt thar epter: ok lezt hann so heyra sagt, at Sveinn væri i Gordum um veturinn, ok biozt um vorit thadann, ok sigldi at sumarmagni or Garda Riki. Ok vissu menn that sidazt til hans, at hann sigldi i}} <section end="islcont-14" /> <section begin="sve1" /> {{c|{{st|{{ant|14. Cap.}}}}}} <section end="sve1" /> <section begin="svecont-14" /> {{Initial|N}}är alt detta såleds war fullbordadt, lagade sig {{sp|Swen}} til Bortresan, och for Sundan {{ymn|1054.}} ifrån til dess han kom til Swea Rike. Hans Landsmän togo med Fägnad och mycken Ärebewisning emot honom. Landet blef honom och tilbudet; men när han därom blef underrättad, nekade han, utan långt Besinnande, därtil, sägande, det han förwärfwat sig et bättre och fruktsammare Land: och stälte sig såsom han åter dit fara wille. Och när twå Wintrar woro förledne, seglar han ur Swea Rike. {{ymn|1056.}} Men {{sp|Kettil}} blef där efter honom. Han lät märka sig, så hafwa hört sägas, at {{sp|Swen}} warit i Gardarike öfwer Wintren: om <section end="svecont-14" /><noinclude> {{huvud||F 3|}} <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> hzctnu0d2u6wnc5yq29chf9lxp2aopc 104 195847 582661 2024-11-28T09:40:38Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 582661 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||107}}</noinclude>funnits. Också några sniderier i samlingen förtjena all uppmärksamhet. Men snart måste man åter lemna dessa fornlemningar, för att, följande de sakkunnige ledarne, lektor Bergman och intendenten Säve, begifva sig till de märkvärdiga kyrkoruinerna, vitnande så väl om det religiösa lifvets utveckling härstädes under den katholska medeltiden, som om den forna hansestadens makt och rikedom. Färden stäldes först till Helgeandskyrkan, denna dubbelkyrka med två afdelningar den ena öfver den andra, men med gemensamt chor, och hvilken så väl härigenom som genom andra egendomligheter i anordningen står ensam i sitt slag åtminstone i hela norden. Att utförligare skildra denna intressanta bygnad eller de öfrige märkliga ruiner, hvilka sedermera besöktes, tillhör ej denna redogörelses plan. Efter en kl. 3 intagen middag dels vid table d’hôte i stadshotellet, dels i enskilda familjer, samlades mötesdeltagarne ånyo kl. 5 vid elementarläroverket för att derifrån företaga en vandring bland nya ruiner. Af de på programmet upptagna medhunnos nu blott tvenne, S:t Katarina eller ”S:t Karin”, såsom hon vanligen kallas, och S:t Lars; den förra känd såsom den skönaste af alla Visbys sköna kyrkoruiner, ursprungligen uppförd i romanisk stil med tillsatser och ändringar i götisk, och den senare märkvärdig dels såsom den äldsta af Visbys ruiner, dels genom sina med öppningar än utåt än inåt försedda gångar inuti kyrkomurarne, m.&nbsp;m. Härifrån begåfvo sig en del af mötets medlemmar till ”Skolbetningen”, en äng eller hage ungefär {{bråk|1|4}} mil från staden, för att åse några af de för Gotland egendomliga gymnastiska folklekar, som der denna afton utfördes af Visby bollspelsällskap. Sällskapet sysselsatte sig här med att ”slå pärk”, ”kasta varpa” och ”störta stång” o.&nbsp;s.&nbsp;v. allt öfningar, som fordrade ej ringa kraft och rörlighet, men hvari t.&nbsp;o.&nbsp;m. sextioåringar syntes deltaga. Etter slutade lekar inbjödos främlingarne af de spelande på en i den vackra skogslunden uppdukad sexa; tal och sången vexlade, de senare utförda af Visby förträffliga sångchör, nya bekantskaper knötos, gamla förnyades och först långt efter nattens inbrott återkommo gäster och värdar under sång till den gamla staden. {{linje|6em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5xlnd19pls1ejbgdw9fsl1wliuqcve6 14 195848 582664 2024-11-28T11:45:41Z PWidergren 11678 Skapade sidan med 'Bengt Lidforss (1868-1913) var en svensk publicist och professor i botanik. {{Wikipedialänk}} {{STANDARDSORTERING:Lidforss, Bengt}} [[Kategori:Författares verk]]' 582664 wikitext text/x-wiki Bengt Lidforss (1868-1913) var en svensk publicist och professor i botanik. {{Wikipedialänk}} {{STANDARDSORTERING:Lidforss, Bengt}} [[Kategori:Författares verk]] sr03l5jbph5b99ucf82slh4e8sebt7r 106 195849 582666 2024-11-28T11:58:48Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '[[Fil:Lidforss, Bengt - porträtt sittande - AF resize resize.jpg|miniatyr|Bengt Lidforss]] Bengt Lidforss (1868-1913) var en svensk publicist och professor i botanik. == Verk == * [[B Lidforss August Strindberg 1910|August Strindberg och den litterära Nittiotalsreklamen]] (1910) ==Externa länkar == * {{wikipedialänk}} * [https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11338 Svenskt biografiskt lexikon (SBL)] {{STANDARDSORTERING: Lidforss, Bengt}} Kate...' 582666 wikitext text/x-wiki [[Fil:Lidforss, Bengt - porträtt sittande - AF resize resize.jpg|miniatyr|Bengt Lidforss]] Bengt Lidforss (1868-1913) var en svensk publicist och professor i botanik. == Verk == * [[B Lidforss August Strindberg 1910|August Strindberg och den litterära Nittiotalsreklamen]] (1910) ==Externa länkar == * {{wikipedialänk}} * [https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11338 Svenskt biografiskt lexikon (SBL)] {{STANDARDSORTERING: Lidforss, Bengt}} [[Kategori:Författare]] kgnb801737zf48guuus8b3trorndp7r