Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.44.0-wmf.6 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion 2 127079 583487 582674 2024-12-08T13:08:12Z PWidergren 11678 583487 wikitext text/x-wiki {{#babel:en|sv-3|de-3|la-2|da-2}} {| class="wikitable" |- ! Redan färdiga och pågående projekt |- | <span class="quality1">[[Index:Vintergrönt (af Wirsén).djvu|Vintergrönt]]</span> av [[Författare:Carl David af Wirsén|Carl David af Wirsén]] |- | <span class="quality1">[[Index:Cervantes_Don_Quijote_(Lidforss)_1905_Senare_delens_senare_hälft.djvu|Don Quijote de la Mancha (Senare delens senare hälft)]]</span> översatt av [[Författare:Edvard Lidforss|Edvard Lidforss]] |- | <span class="quality3">[[Index:B Lidforss August Strindberg 1910.pdf|August Strindberg och den litterära Nittiotalsreklamen]]</span> av [[Författare:Bengt Lidforss|Bengt Lidforss]] |- | <span class="quality3">[[Index:Lindgren_Henrik_Ibsen_1903.djvu|Henrik Ibsen]]</span> av [[Författare:Hellen Lindgren|Hellen Lindgren]] |- | <span class="quality3">[[Index:Cervantes_Don_Quijote_(Lidforss)_1905_Senare_delens_förra_hälft.djvu|Don Quijote de la Mancha (Senare delens förra hälft)]]</span> översatt av [[Författare:Edvard Lidforss|Edvard Lidforss]] |- | <span class="quality3">[[Index:Cervantes_Don_Quijote_(Lidforss)_1905_Förra_delens_senare_hälft.djvu|Don Quijote de la Mancha (Förra delens senare hälft)]]</span> översatt av [[Författare:Edvard Lidforss|Edvard Lidforss]] |- | <span class="quality4">[[Index:Visor,_romanser_och_ballader|Visor, romanser och ballader]]</span> av [[Författare:Carl_David_af_Wirsén|Carl David af Wirsén]] (‎Validerad). |- | <span class="quality4">[[Index:Julkalender_01_12_1889.pdf|Julkalender 1889]]</span> (‎Validerad). |- | <span class="quality3">[[Index:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu|Kalevala, senare delen]]</span> översatt av [[Författare:Karl_Collan|Karl Collan]] |- | <span class="quality3">[[Index:Cervantes_Don_Quijote_(Lidforss)_1905_Förra_delens_förra_hälft.djvu|Don Quijote de la Mancha (Förra delens förra hälft)]]</span> översatt av [[Författare:Edvard Lidforss|Edvard Lidforss]] |- | <span class="quality3">[[Index:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu|Kalevala, förra delen]]</span> översatt av [[Författare:Karl_Collan|Karl Collan]] |- | <span class="quality3">[[Index:Jacobson_Harald_Hjärne_1922.djvu|Harald Hjärne]]</span> av [[Författare:Gustaf Jacobson|Gustaf Jacobson]] |- | <span class="quality4">[[Index:Jenny_1920.djvu|Jenny]]</span> av [[Författare:Sigrid_Undset|Sigrid Undset]] (‎Validerad). |- | <span class="quality3">[[Index:Karl_Starbäck_Darwin_1909.djvu|Darwin]]</span> av [[Författare:Karl Starbäck|Karl Starbäck]] |- | <span class="quality3">[[Index:Norlind_Svensk_musikhistoria_1918.djvu|Svensk musikhistoria]]</span> av [[Författare:Tobias Norlind|Tobias Norlind]] |- | <span class="quality3">[[Index:Norlind Wagner 1923.djvu|Wagner]]</span> av [[Författare:Tobias Norlind|Tobias Norlind]] |- | <span class="quality3">[[Index:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu|Det XIX Århundradet i Ord och Bild. Förra Delen]]</span> av [[Författare:Oscar Heinrich Dumrath|Oscar Heinrich Dumrath]] |- | <span class="quality3">[[Index:Norlind_Jenny_Lind_1919.djvu|Jenny Lind. En minnesbok til hundraårsdagen]]</span> av [[Författare:Tobias Norlind|Tobias Norlind]] |- | <span class="quality3">[[Index:Beckman_1912_-_Ur_vår_äldsta_bok.pdf|Ur vår äldsta bok]]</span> av [[Författare:Natanael_Beckman|Natanael Beckman]] |- | <span class="quality3">[[Index:Erik_Grane_1897.djvu|Erik Grane]]</span> av [[Författare:Gustaf_af_Geijerstam|Gustaf af Geijerstam]] |- | <span class="quality3">[[Index:Noreen_De_nordiska_Språken_1903.djvu|De nordiska språken]]</span> av [[Författare:Adolf Noreen|Adolf Noreen]] |- | <span class="quality3">[[Index:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu|Norska Folksagor och Äfventyr]]</span> av [[Författare:Peter Christen Asbjørnsen|Peter Christen Asbjørnsen]] & [[Författare:Jørgen Moe|Jørgen Moe]] |- | <span class="quality4">[[Index:Mortensen Lagerlöf 1913.djvu|Selma Lagerlöf]]</span> av [[Författare:Johan Martin Mortensen|Johan Mortensen]] |- | <span class="quality3">[[Index:Filius_Prodigus_Seu_Imperitus_Peregrinans-1645.djvu|Filius Prodigus Seu Imperitus Peregrinans]]</span> av [[Författare:Samuel Petri Brask|Samuel Brask]] |- | <span class="quality3">[[Index:Dahlbäck Sokrates 1906.djvu|Sokrates]]</span> av [[Författare:Carl Jonas Dahlbäck|C. J. Dahlbäck]] |- | <span class="quality3">[[Index:Bröderna Mörk.djvu|Bröderna Mörk]]</span> av [[Författare:Gustaf_af_Geijerstam|Gustaf af Geijerstam]] |- | <span class="quality3">[[Index:Lidforss Dante 1907.djvu|Dante]]</span> av [[Författare:Edvard Lidforss|Edvard Lidforss]] |- | <span class="quality3">[[Index:Dumrath Spinoza 1908.djvu|Spinoza]]</span> av [[Författare:Oscar Heinrich Dumrath|Oscar Heinrich Dumrath]] |- | <span class="quality3">[[Index:Norlind Beethoven 1907.djvu|Beethoven]]</span> av [[Författare:Tobias Norlind|Tobias Norlind]] |- | <span class="quality3">[[Index:Gustaf_Janson_Paradiset.djvu|Paradiset]]</span> av [[Författare:Gustaf Janson|Gustaf Janson]] |- | <span class="quality3">[[Index:C_D_Marcus_Den_nya_litteraturen_1911.djvu|Den nya litteraturen]]</span> av [[Författare:Carl David Marcus|Carl David Marcus]] |- | <span class="quality3">[[Index:Liljedahl Swedenborg 1908.djvu|Swedenborg]]</span> av [[Författare:Ernst Liljedahl|Ernst Liljedahl]] |- | <span class="quality3">[[Index:Gabriel.djvu|Gabriel]]</span> av [[Författare:Carl David Marcus|Carl David Marcus]] |- | <span class="quality3">[[Index:Jarl_Charpentier_Buddha_1910.djvu|Buddha]]</span> av [[Författare:Jarl Charpentier|Jarl Charpentier]] |- | <span class="quality3">[[Index:Gamla_brev_(1912).djvu|Gamla brev]]</span> av [[Författare:Gustaf_af_Geijerstam|Gustaf af Geijerstam]] |- | <span class="quality3">[[Index:Henrik_Schück_Olavus_Petri_1906.djvu|Olavus Petri]]</span> av [[Författare:Henrik Schück|Henrik Schück]] |- | <span class="quality3">[[Index:Carl David Marcus Goethe 1907.djvu|Goethe]]</span> av [[Författare:Carl David Marcus|Carl David Marcus]] |- | <span class="quality3">[[Index:Nordiska_Essayer.djvu|Nordiska Essayer]]</span> av [[Författare:Carl David Marcus|Carl David Marcus]] |- | <span class="quality3">[[Index:Äktenskapets Komedi (1898).djvu|Äktenskapets komedi (1898)]]</span> av [[Författare:Gustaf_af_Geijerstam|Gustaf af Geijerstam]] |- | <span class="quality3">[[Index:Ur_samtiden_(literaturstudier).djvu|Ur samtiden (literaturstudier)]]</span> av [[Författare:Gustaf_af_Geijerstam|Gustaf af Geijerstam]] |- | <span class="quality3">[[Index:Thora.djvu|Thora]]</span> av [[Författare:Gustaf_af_Geijerstam|Gustaf af Geijerstam]] |- | <span class="quality4">[[Index:Jakob.djvu|Jakob]]</span> av [[Författare:Alexander Kielland|Alexander Kielland]] (‎Validerad). |- | <span class="quality4">[[Index:Gösta Berlings saga 1919.djvu|Gösta Berlings saga 1919]]</span> av [[Författare:Selma_Lagerlöf|Selma Lagerlöf]] (‎Validerad). |- | <span class="quality3">[[Index:Pastor_Hallin.djvu|Pastor Hallin]]</span> av [[Författare:Gustaf_af_Geijerstam|Gustaf af Geijerstam]] |- | <span class="quality3">[[Index:Olai Petri Svenska Krönika (Klemming 1860).pdf|Svenska Krönika]]</span> av [[Författare:Olaus_Petri|Olaus Petri]] |- | <span class="quality4">[[Index:Karin_Brandts_Dröm_1904.djvu|Karin Brandts dröm]]</span> av [[Författare:Gustaf_af_Geijerstam|Gustaf af Geijerstam]] |- | <span class="quality4">[[Index:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu|Från Aftonbladet till Röda Rummet]]</span> av [[Författare:Johan Martin Mortensen|Johan Mortensen]] |- | <span class="quality4">[[Index:När vi började 1902.djvu|När vi började]]</span> av Sveriges Författareförening |- | <span class="quality3">[[Index:Thet_Swenska_Språkets_Klagemål_1658.djvu|Thet Swenska Språkets Klagemål]]</span> av [[Författare:Skogekär Bergbo|Skogekär Bergbo]] |- | <span class="quality3">[[Index:Tor_Hedberg_Dikter_1896.djvu|Dikter]]</span> av [[Författare:Tor_Hedberg|Tor Hedberg]] |- | <span class="quality3">[[Index:Mina_Pojkar.djvu|Mina pojkar]]</span> av [[Författare:Gustaf_af_Geijerstam|Gustaf af Geijerstam]] |- | <span class="quality4">[[Index:Seklernas_Nyårsnatt_1889.djvu|Seklernas Nyårsnatt]]</span> av [[Författare:Gustaf_af_Geijerstam|Gustaf af Geijerstam]] |} === Redigeringar per år === [https://xtools.wmcloud.org/ec-yearcounts/sv.wikisource.org/PWidergren XTools] on 2024-12-08 13:07 {| class="wikitable sortable" ! Year ! Count |- | 2021 | {{FORMATNUM:4118}} |- | 2022 | {{FORMATNUM:4164}} |- | 2023 | {{FORMATNUM:4758}} |- | 2024 | {{FORMATNUM:5511}} |} tb74qiv67gld7z7wqk8xjt8bzcuihmj 0 130280 583490 458706 2024-12-08T13:21:44Z PWidergren 11678 583490 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: left; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=9 to=260 exclude="11-259" current={{nop}} kommentar={{nop}} header=1/> </div> [[Kategori:När vi började]] [[Kategori:1900-talets verk]] [[Kategori:Biografier]] d7jatoa256o8tjukdgq7ba8vy0y30xz 0 130281 583492 444608 2024-12-08T13:22:11Z PWidergren 11678 583492 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=13 to=17 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] fze1i0nfjfqr36qhc0bp6ps2nudxudg 0 130282 583491 444609 2024-12-08T13:22:01Z PWidergren 11678 583491 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=11 to=12 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] omd4995o657jsbykwy23fx8r9qon6kk 0 130283 583493 444617 2024-12-08T13:22:22Z PWidergren 11678 583493 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=18 to=33 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] ctnajxzpqg0i4ctqty326ae39jv2frc 0 130284 583494 444619 2024-12-08T13:22:33Z PWidergren 11678 583494 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=34 to=46 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] mxpsic2bpsf2ws6l2t9zdirharsid8s 0 130287 583495 444625 2024-12-08T13:22:44Z PWidergren 11678 583495 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=47 to=55 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] t9t322hg62u9wprm4ny34ti6t8ox981 0 130310 583496 444658 2024-12-08T13:22:56Z PWidergren 11678 583496 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=56 to=72 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] ldockk1c8bfp60da7tp57nqpcgpk2ah 0 130318 583497 444683 2024-12-08T13:23:18Z PWidergren 11678 583497 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=73 to=91 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] poj6enr8kgvprpo4kz5eq76g62iftfl 0 130320 583498 444687 2024-12-08T13:23:28Z PWidergren 11678 583498 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=92 to=102 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] mgk8fbpju29l2dri5mmtc1er99lktr5 0 130322 583499 444699 2024-12-08T13:23:41Z PWidergren 11678 583499 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=103 to=114 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] s43zsx4dys2huev3lxkffngp7cthudw 0 130329 583500 444711 2024-12-08T13:23:52Z PWidergren 11678 583500 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=115 to=138 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] gftzx8akxcca92tfrx7lszlonmee1c3 0 130331 583501 444713 2024-12-08T13:24:02Z PWidergren 11678 583501 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=139 to=150 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] 169hnufpplsk8nssdr0ccamd8uec9ic 0 130333 583502 444716 2024-12-08T13:24:16Z PWidergren 11678 583502 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=151 to=162 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] 8xhqgoe17c5o4f5uhjzkhwivz9ggbob 0 130334 583503 444717 2024-12-08T13:24:26Z PWidergren 11678 583503 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=163 to=171 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] mtto5g6kkr6fp3hpffbzbduk7qcnyxy 0 130337 583504 444726 2024-12-08T13:24:37Z PWidergren 11678 583504 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=172 to=190 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] f87zc5t4rc82aapq2dtkd586aba6g4p 0 130339 583505 444728 2024-12-08T13:24:48Z PWidergren 11678 583505 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=191 to=196 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] 0zmyf7gznjp54vberva95ud8lt1otvw 0 130341 583507 444731 2024-12-08T13:24:59Z PWidergren 11678 583507 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=197 to=211 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] ifrll13fr58da8q04lkbd1sdhgojtsv 0 130356 583508 444754 2024-12-08T13:25:11Z PWidergren 11678 583508 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=212 to=221 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] al5d3soscr0xfi4216jn7zag09sxs2x 0 130360 583509 444759 2024-12-08T13:25:21Z PWidergren 11678 583509 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=222 to=237 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] mdivklqxtqystng9tsjpk3nfvwdarr0 0 130367 583510 444779 2024-12-08T13:25:30Z PWidergren 11678 583510 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="När_vi_började_1902.djvu" from=238 to=258 header=1/> <references/> </div> [[Kategori:När vi började]] 0niuw1mm2xt7ssqcy6fvelvfefy6zwq 104 142153 583536 580347 2024-12-08T22:03:19Z Sabelöga 8275 583536 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Mårtensås" />{{mn-b}} {{huvud|48|{{sc|otto von friesen}}}}</noinclude>{{tomrad}} Till slut bör jag nämna några ord om den s. k. [[Hednalagen]], som [[Författare:Frits Läffler|Leffler]] i en med rätta prisad undersökning i [[Om den fornsvenska hednalagen|Vitterhets-, Historie- och Antikvitets-Akademiens Månadsblad 1879, s. 24 ff.]] anser härstamma från samma handskrift som fragmenten. Denna s. k. hednalag känna vi icke från någon fornsvänsk handskrift utan endast i nysvänska kopior: ett aftryck å den sista sidan af 1607 års upplaga af Upplandslagen, en egenhändig afskrift af Olavus Petri i Ängsöcodex af samma lag samt från densammes [[En svensk krönika|Svänska Krönika]]. De upplysningar Olavus Petri ger i detta arbete ha jämte det vittnesbörd, språkformerna själfva lämna, brakt Leffler på den ofvan angifna tanken. Det är också onekligt, att slående likheter finnas. Leffler anför följande: # Den handskrift, hvari hednalagen stått, har allmänt haft diftongen ''ei'' t. ex. ''þeir'', ''heitir'', ''eidganger''. # Handskriften har haft norska språkformer blandade med de svänska. Sådana norvagismer äro ''ek'' och ''iardu''. Som sådana kunna och böra säkerligen äfven de nyssnämda orden med ''ei'' uppfattas. Norsk form kan äfven det i 1607 års upplaga stående ''markar'' för ''markir'' vara. # Handskriften har betecknat ordet ''maþer'' med runtecknet '''ᛘ'''. # Handskriften har haft ''þ'' omväxlande med ''ð''. Denna viktiga slutsats drar Leffler däraf, att i Olavus Petri text ''þ'' och ''d'' omväxla med hvarandra i mid- och slutljud, där fornsvänskan i regeln har ''þ'', fno. ''ð''. Sålunda har Olavus Petri med ''þ'': ''oqueþins'', ''niþingx'', ''iorþu'', ''talaþi'', ''þorþi'', ''baþir'' (i egenhändiga afskriften: ''oquedins'', ''nidings''); med ''d: ord'', ''orda'', ''eid-'', ''houud-''. Slutligen anser Leffler det framgå af Olavus Petri sätt att citera — han anger ej ur hvilken lag stadgandet är taget, hvilket han äljest gör, blott att det »i gambla lagböker finnes» —, att stadgandet funnits på Olavus Petri och Burei — utgifvaren af 1607 års upplaga — tid endast i ett {{sp|fragment}} af en äljes förlorad handskrift, och detta skulle förklara, huru andra fragment af samma handskrift kunde icke mycket senare i Norge användas som »infattning till räkenskapsböcker från öfre Telemarken», i det att en del af handskriften kommit till Norge, en annan del till Stockholm. Hvad först de s. k. norska formerna beträffar, så bör ''iarðu''<noinclude> <references/></noinclude> qak7e2pj5w4wjs4o2cfcd1oj119dv6j 104 175221 583528 536828 2024-12-08T20:42:05Z Belteshassar 7194 583528 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom: none;">Utförligh ''Relation''</h2> Om det hårda Slaget emellan ett ringa antahl af Hans Kongl. Maij:^ttz ''trouppar'' och Sex gånger så många ''Muscoviter'' och ''Littauer,'' hwarigenom öfwer dem en härlig Seger befächtades eij långt ifrån ''Birsen'' d 19. ''Martij A:^o'' 1703. Imedlertid war ''Starosten Oginski'' effter så många uthståndne nederlag på någon säker ''retracte'' och undflykt betänkt, ty bemächtigade han icke allenast sig det i ''Littauen'' belägne Slottet ''Birsen'' utan lät till öfwerflöd de hela wintern öfwer i ''Drujen'' stående 3000 ''Muscoviter'' till sig kalla, så wäll till sin eegen betäckning, som och att af dem formera en ''Garnizon,'' den han i bem:^te Slott inläggia wille: Så snart herr ''Gen: Majoren'' och ''Gouverneuren Stuart'' här af spaning fek, beslöt han till att hindra ett så skadel. och förtretligit granskapp, af hwilket hans Kongl. Maij^ttz ''trouppar'' intet annat än största och dagel. olägenheet kunde förmoda, och fördenskull för ''Muscoviternes'' Ankomst Slåttet ''Birsen'' emedan det då allenast af de ströfwande, men intet till någon ''defension,'' mycket mindre till någon ''attaques'' uthhållande wahne ''Littauer'' blifwit besatt, att angrijpa och om möijeligit woro ''emportera.'' Till wärkställandet här utaf wart herr Grefwen och Öfwersten ''Levenhaupt,'' hwilken som för-<noinclude> <references/></noinclude> eerhn2tn0rali2hjuj2b26mmmouc5jo 104 175223 583529 536848 2024-12-08T20:46:42Z Belteshassar 7194 583529 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" /></noinclude>bemeldt är, redan i ''Littauen'' och eij mera än 10 mihl före bem:^te Slått ''posto'' fattedt, att denne ''attaquèn'' förrätta, och så framt Ryssarne i medlertijd, innan han af Slåttet mästare blifwit anlända skulle dem i feltet angrijpa beordrat, blifwandes hans ''detachemente'' ifrån ''Mitau'' med mera ''Artillerie'' samt från ''Riga'' med 400 Man ''Infanterie,'' som herr ''GenLieut:ⁿ'' och ''Gouverneuren Frölich'' uppå herr ''General Majorens'' och ''Gouvrneurens Stuarts'' begiäran, under Herr Öfwerstens ''Johan Adolphs Coots'' von ''Jürgensburgh Commendo'' öfwersändt, förstärkt, och ehuru wäll desse ''troupper'' effter skiedd ''Conjunction'' utj ''Janiskj'' sin ''marche'' åth ''Birsen'' tillsammans böriade, ähro dee lijkwäll igenom eleka wägar och den oförmodelige fallne diuupa Sniö, således upphålldne blefwe, att då de eij längre än till 4 Mihl ifrån ''Birsen'' hinna kunnat, Ryssarne redan dijt anlänt, samt nu omhogse woro att sig dersammastädes ''postera.'' Wijdh hwilken händelse och effter sådane ''conjuncturers'' förändring, wåras ''dessein'' så mycket mindre kunde synnas winna sin önskte fullbordan, som omwäxlingen af Åhrsens tijd, och de derutaf förorsakade elake wägar eij wille tillåta, att man några långsamma Krigs ''Operationer'' företaga skulle, hwarföre och ''Detachementet'' på undfångne ''Ordres'' till åter ''Marchen'' åth Cuhrland sig färdigt hålla måste. Men den Altzmächtige Guden som effter sin outhransaklige Allmacht alt styra, och hwad för Menneskelige ögon omöijeligit synnes, utan möda till-<noinclude> <references/></noinclude> 574l69wp5y7r3h0bhw00v0d6cdkocxc 104 175228 583530 536934 2024-12-08T20:54:50Z Belteshassar 7194 583530 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" /></noinclude>uppstälte stodo, bemöta tänkte; I anseende hwaraf Herr Grefwen och Öfwersten det hoos sig warande Manskapp ''arreterade,'' och der med så länge halte giorde till des H. Öfwersten ''Cloot'' med sine ''trouppar'' äfwen i negden war, då sedan rådeligit befans att Fienden intet längre efftersättia utan snarare draga sig tillbaka, helst effter de härtills förborgat stående Fientel. ''trouppar'' på alla sijdor an ''marchera'' böriade, och så mycket mehr tekn gofwo det de wåra ''attaquera'' tänkte som i det en ''plotton Infanterie,'' hwilken herr Grf:ⁿ och Öf: ''Lewenhaubt'' till sig kallade, och befalte att baakom en giärdzgård sig sättia, och derifrån ''Cavalleriet Soutenera,'' Grefwens Meningh illa förstodh, och i dess ställe med hela ''Plottonen'' i en gång på fienden ''Salva'' gaf, de då af samma tillfälle sig betiäna wiste, och denna ''Plottonen'' som sig således förskutit, samt för åthskillige emellan liggiande högder allenast af wårt ''Intanterie'' kunde sees och ''observeras,'' i fult ''courrier'' ifrån wåra ''couppera'' sökte, det dem doch intet lyckades emedan H Grefwen och Öfⁿ straxt, emot dem ''fronte'' giorde, det öfrige ''infanteriet'' under herr Öf: ''Cloot'' alt närmare och närmare i små ''troupper'' ankom, och ''Artill: Majoren'' ifrån den der hoos liggiande kyrkogården med god wärkan uppå dem med sine Stycken speela böriade, utan, sedan de enstund stilla stådt, och Styckeskotten med en owanlig ''fermeti'' uthhålt, nödgades de änteligen ända åt Skogen sig tillbaka draga, då och wåra, som af ''marchen''<noinclude> <references/></noinclude> aveu1q49og1zovu6jrglppahcpqwi3r 104 175229 583531 536966 2024-12-08T21:00:11Z Belteshassar 7194 583531 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" /></noinclude>tämligen uthmattade woro, till, sitt ''quarteer'' i ''Saladen'' sig begåfwo, och dersammastädes Natten igodro tillbrachte. I medlertijd skaffade wåras uthskickade ''Spioner'' kundskapp, det fienden sig rundt omkring Ampthoffwet och i Skogen wijd store Eldar ''posterat,'' så och att ett stort anthal wagnar till honom ifrån den ''Birsiske'' wägen ankommit, hwaruthaf wåra ''Muscoviternes'' ankomst ehuru dee tillförende, dem otrolig förefullit, säkert tyckte sig sluta kunna. Och såssom nu här utaf klart war att aftaga, det fienden emot wåra något särdeles i sinnet hade, så blef der han om Natteltijdh, hwilket doch intet skedde, något begynna skulle, till des undfående behörig anstalt giorder, samt alt Folcket ''muntert'' och ''allairt'' hållit. Morgonen dereffter som war d 19 ''Martj,'' låto Pålackarne see sig på alla sijdor i stora ''trouppar,'' hwilka dels sig samman drogo och wåre att ''observera,'' tämligt när kommo, dels och rundomkring poster uthsatte, då wåra emedan sådane ''præparatorier'' på fientel. sijdan giordes, sin wanlige Gudztiänst med förenade hiertan och sinnen förrättade, och med en enhällig böön den högste guden om hielp och bijstånd mot desse wår allernådigste Konungs troolöse fiender anropade, i den wisse förtröstan det den altzmächtige Guden som behagat Hans Kongl Maij:^ttz wapn med en ''Swite'' af stora och ''Glorieuse actioner''<noinclude> <references/></noinclude> g10ownf608sft2qo3f6jtf1yvazlq8g 104 189652 583535 563407 2024-12-08T21:35:31Z Thuresson 20 583535 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|83}}</noinclude>— Känner ni någon, som lär heta Forster, tror jag? — Källarmästaren? — Rigtigt, han skall vara källarmästare på operakällaren? — Ja bevars, herr baron, hvad jag känner honom. Vi äro intima vinner, mycket goda vänner. Jag är till och med sen gammalt ännu skyldig honom ett litet ficklån. — Ni är en vän med honom, desto bättre. Träffas ni ofta? — Allt sedan det der ficklånet, herr baron, har händelsen just icke ofta fört mig i hans väg, men dessförinnan voro vi nästan ständigt tillsammans. Forster har gjort lycka, han, herr baron, och jag — jag nästan skäms, jag … — Ni skulle {{Rättelse|kanska|kanske}} ha lust att förnya den gamla vänskapen, icke sant? — Om herr baron befaller det, men det der ficklånet, herr baron, gör mig liksom en liten smula förlägen. — Förslår en af börsarne på bordet der? Alm spratt till vid denna fråga. Ögonen lyste af begär, och fingrarne rörde sig nästan som långa maskar vid sidan af frackskörten. — Tag den och följ mig, så skall ni få veta, hvad ni har att göra. {{linje|5em}} En timme senare såg man Alm komma ifrån bollhusgränden, styra vägen snedt öfver södra slottsbacken och. stora borggården och derefter kröka af utför lejonbacken samt passera Norrbro. Han var väl ännu den magre Alm, men han var ej längre den förtärde. Lyckan hade väl icke öppnat porten till sitt tempel för honom, men den hade öppnat en penningbörs för honom; och om han också icke fick böja sitt knä vid hennes altare, så glimmade icke dess mindre hennes ögon emot honom i blanka silfverspecier. Då han framkom till operakällaren, stannade han en stund och såg sig omkring, liksom ville han uppmana de förbigående att rigtigt gifva akt uppå, att han nu ämnade sig in på hufvudstadens bästa källare. — Min vän Forster, mumlade han för sig sjelf, skall icke bli litet flat, då han får se, att jag nära nog efter mer än ett och ett halft år ännu kommer ihåg hans sista ficklån, för tusan, och när jag betalar det sedan, tycker jag mig se så stora ögon han skall göra. Med denna stolta tanke inträdde han. — Kypare! hvar är min vän Forster? sporde han. — I källaren och tappar vin, herre. — Och tappar vin? För tusan, det är dock ett göra, det. Han tappar således verkligen vin? — Verkligen? Ja, min herre; han tappar vin. — Och andra stackare, som endast få smutta af det, suckade Alm. Han var nära att tappa koncepterna vid tanken på att Forster tappade vin. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> erxu8mvptb0mr6afb6rs1rw4tsnv7oc 108 195988 583569 583063 2024-12-09T05:54:50Z FreeCorp 18063 583569 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Marceline Desbordes-Valmore|Marceline Desbordes-Valmore]] |Titel=[[Också ett edsförbund]] |År=1882 |Oversattare= |Utgivare= |Källa=[[:Fil:Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf|pdf]] |Bild=[[Fil:Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf|page=1|250px]] |Sidor=<pagelist 1=titel 2=- 3=3 45=- /> |Anmärkningar=Svensk översättning av ''[[s:fr:Contes et scènes de la vie de famille/Le Serment des petits Polonais|Le Serment des petits Polonais]]'', av en okänd översättare. |Width= |Css= |Kommentar= }} o4i7iks65g6lmmx81w5s5g0c6icjxfs 104 196087 583551 583064 2024-12-08T23:20:06Z FreeCorp 18063 /* Validerad */ 583551 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="FreeCorp" /></noinclude><center> <h1 align="center" style="border:none;"><b>Också ett edsförbund.</b></h1> ———— {{sp|{{st|Berättelse}}}} af {{st|<b>Madame Desbordes-Valmore.</b>}} ————— {{sp|Öfversättning.}} ——♦—— STOCKHOLM 1882. <br> {{m|NYA DAGLIGT ALLEHANDAS TIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI}} </center><noinclude> <references/></noinclude> hj4nylsy1h8efl6doiw3ispqxijzonj 0 196252 583511 583419 2024-12-08T13:29:28Z Belteshassar 7194 583511 wikitext text/x-wiki [[Fil:Stockholms oordenteligheter 1770-1771.pdf|page=3|miniatyr|Första numrets första sida.]] '''''Stockholms Oordenteligheter''''' utkom med 16 nummer åren 1770–1771. Nedan listas de datum då respektive nummer annonserades i Dagligt Allehanda. Texten är satt i frakturstil, med schwbacher för emfas som är transkriberad i ''kursiv'' stil. Enstaka fraser på främmande språk i antikva har transkriberats med <tt>fast teckenbredd.</tt> * [[/Nummer 1|Nummer 1]] (27 april 1770) * [[/Nummer 2|Nummer 2]] (5 maj 1770) * [[/Nummer 3|Nummer 3]] (14 maj 1770) * [[/Nummer 4|Nummer 4]] (29 maj 1770) * [[/Nummer 5|Nummer 5]] (3 juli 1770) * [[/Nummer 6|Nummer 6]] (3 juli 1770) * [[/Nummer 7|Nummer 7]] (19 juli 1770) * Nummer 8 (26 juli 1770) * Nummer 9 (2 augusti 1770) * Nummer 10 * Nummer 11 (5 september 1770) * Nummer 12 * Nummer 13 * Nummer 14 (19 december 1770) * Nummer 15 (19 januari 1771) * Nummer 16 (1 februari 1771) [[Kategori:Stockholms Oordenteligheter| ]] [[Kategori:Tidskrifter]] [[Kategori:Stockholm]] [[Kategori:1770-talets verk]] kzwjg7jeopoi550qbmj426s6vsixoz9 583582 583511 2024-12-09T10:15:06Z Belteshassar 7194 583582 wikitext text/x-wiki [[Fil:Stockholms oordenteligheter 1770-1771.pdf|page=3|miniatyr|Första numrets första sida.]] '''''Stockholms Oordenteligheter''''' utkom med 16 nummer åren 1770–1771. Nedan listas de datum då respektive nummer annonserades i Dagligt Allehanda. Texten är satt i frakturstil, med schwbacher för emfas som är transkriberad i ''kursiv'' stil. Enstaka fraser på främmande språk i antikva har transkriberats med <tt>fast teckenbredd.</tt> * [[/Nummer 1|Nummer 1]] (27 april 1770) * [[/Nummer 2|Nummer 2]] (5 maj 1770) * [[/Nummer 3|Nummer 3]] (14 maj 1770) * [[/Nummer 4|Nummer 4]] (29 maj 1770) * [[/Nummer 5|Nummer 5]] (3 juli 1770) * [[/Nummer 6|Nummer 6]] (3 juli 1770) * [[/Nummer 7|Nummer 7]] (19 juli 1770) * [[/Nummer 8|Nummer 8]] (26 juli 1770) * [[/Nummer 9|Nummer 9]] (2 augusti 1770) * Nummer 10 * Nummer 11 (5 september 1770) * Nummer 12 * Nummer 13 * Nummer 14 (19 december 1770) * Nummer 15 (19 januari 1771) * Nummer 16 (1 februari 1771) [[Kategori:Stockholms Oordenteligheter| ]] [[Kategori:Tidskrifter]] [[Kategori:Stockholm]] [[Kategori:1770-talets verk]] 9kkd5wmvbe49lqduy3hjki14ksigzto 104 196404 583470 2024-12-08T11:59:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583470 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;109&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|Han sade: »fritt man mina råd förkättre, Men Kristi kors är bästa stöd jag vet.» Och du, som lider, vet du något bättre? Det är ett stöd för tid och evighet. Det står på hälleberget. Jordens stunder, Dess år, dess sekel, ej dess kraft förbytt, Och intet »spadtag» rubbar dessa grunder, Ur hvilka sången sjelf får lif på nytt. Ej från en åldrad värld skall flykta sången, Blott {{sp|där}} hon hemtar mod i dagens qvalm — Tills hon sin vandring gör för sista gången Till rymd, där jordisk sång blir himmelsk psalm.}} {{linje|8em|style=margin-top:3em;}} {{linje|5em|style=margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> acdk2qr2uosc6f8u2mxyiiir5pn5zs6 0 196405 583471 2024-12-08T12:00:04Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 > <pages index="Vintergrönt (af Wirsén).djvu" from=108 to=111 header=1/> </div> {{STANDARDSORTERING:Poesiens vandring}} [[Kategori:Carl David af Wirsén]] [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:Vintergrönt]]' 583471 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 > <pages index="Vintergrönt (af Wirsén).djvu" from=108 to=111 header=1/> </div> {{STANDARDSORTERING:Poesiens vandring}} [[Kategori:Carl David af Wirsén]] [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:Vintergrönt]] p3dxoaun1ff00lhnltpy62p9g9wrewt 104 196406 583472 2024-12-08T12:02:36Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583472 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> <h3 style="text-align:center">Martin Luther.</h3> {{Dikt|start=open|end=follow|{{Initial|N}}är fal för snöda flärden Var kyrkan, Kristi brud, Och tjente denna världen Långt mer än Herren Gud, När tviflets löjen spelte Kring kyrkofurstars drag, Bäst aflat ut de delte För gåfvor hvarje dag, När tron var platt försjunken, Han kom den djärfve munken. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> 0fmsq26o2irnw9mbkiacce3cnna5f8x 104 196407 583473 2024-12-08T12:04:36Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583473 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;111&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|Det var ett ängsladt sinne, Som honom handla bjöd, Det stod ett slag därinne Emellan lif och död. Af djupa samvetsstrider, Ej köttsligt öfvermod, Till fejd han drefs omsider. Han fick med kött och blod Förvisst sig ej befråga. Han måste allting våga. Och mörka vattuvågor Nu svepte kring hans led, Och bannets åskeldslågor Kring honom fräste ned. O det vill till att bära Guds harnesk om sin dräkt För att, som han, sig lära Att stå helt oförskräckt, Hur hotets stråle ljungar Från kejsare och kungar. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> 6newdulxop6ntx2rdk5zytiichlzvb4 104 196408 583474 2024-12-08T12:06:26Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ Med stöd av https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240992/FULLTEXT01.pdf 583474 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||157}}</noinclude>folk. — <i>lättvö<b>l</b>jen,</i> medgörlig. — <i>glôtt<small>ä</small>,</i> glänta. — <i>dorrgåt</i> dörrspringa. — <i>p<b>l</b>äjing</i> f. plägning, välfägnad. — <i>årväj,</i> årväg, årsväxt, gröda. — <i>männa,</i> medan. — <i>i fa<b>l</b> mä,</i> i färd med, sysselsatt med. — <i>stuss<small>ä</small> ôpp,</i> putsa, snygga upp. — <i>få giftäsrona på öja,</i> af giftastankar hindras att se. — <i>skamnôm,</i> urståndsatt, oförmögen till något. — <i>pönta,</i> pyntad. — <i>skin<small>ä</small> sôm sola i Kallsta</i> eller <i>Kållsta:</i> skina som solen i Carlstad, vanlig liknelse äfven utom Wermland. — <i>hônna,</i> huru. — <i>mes,</i> mesost. — <i>spekkytt,</i> spickekött. — <i>k<b>l</b>engås,</i> smörgås, bredd med knif. — <i>pajs,</i> varg, hvilken ej bör benämnas med sitt vanliga namn. — <i>blyjvô<b>l</b>n</i>, blyg. — <i>näggum,</i> nej vid Gud, om. — <i>grônnrik,</i> fundersam, försjunken i tankar. — <i>Noachs kôrp</i> säges om den, som skickas ett ärende och ej kommer tillbaka. — <i>kaf,</i> alldeles. — <i>hônnt,</i> hvad är det som, hvad för slag, äfven <i>hôtt.</i> — <i>illsvien,</i> orolig. — <i>skröp<b>l</b>ä</i> underligt. — <i>nöpekket,</i> nödbjuden, motsträfvig. — <i>p<b>l</b>a,</i> pläga, bruka, ha för sed. — <i>tvartfôrsträ,</i> figurligt om en, som sätter sig på tvären, är motsträfvig och ogin. — <i>nônstinner</i> el <i>nôntinner,</i> någonsin. — <i>stonnt<small>ä</small>,</i> gå tungt och ovigt om gammalt folk, som äro stelbente af ålder eller giktbrutne. — <i>krutrasen, flyjrasen,</i> häftigt upptänd som eld i krut. — <i>tapp<small>ä</small> fråna,</i> förlora vettet. — <i>solvännere,</i> solvisare. — <i>hômsä te,</i> slumpa till, hända. — <i>lett,</i> trött, utledsen. — <i>moro</i> (norskt ord) nöje. — <i>på môn,</i> med flit, uppsåtligt. — <i>bogå<b>l</b>,</i> gården mellan husen. — <i>basta bränner ôpp,</i> barsōl förestår. — <i>stött,</i> beständigt, upphörligt. — <i>hjä<b>l</b>te,</i> hjelpte. {{Tomrad}} <section end="Svenska sagor i svenskt landsmål." /><noinclude> <references/></noinclude> 5cclvbcj3urx0ne4sfwhlpsp5nyne83 104 196409 583475 2024-12-08T12:08:01Z Gottfried Multe 11434 /* Inte korrekturläst */ 583475 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" /></noinclude><section begin="Om Gotlands jordfynd och i Visby slagna mynt." /> <h2 align=center style="border: none">Om Gotlands jordfynd och i Visby slagna mynt.</h2> {{c|Af}} {{c|<b><i>A. W. Stjernstedt.</i></b>}} Då till fornminnen böra hänföras alla de saker från forn- tiden, vilka kunna lemna upplysning om ett lands äldsta historia och kultur, måste ock de nyut, som från äldsta tider genom jord- fynd blifvit till våra dagar bevarade, räknas till sådana minnen. Dessa mynt äro mangen gång bland de säkraste och bästa hjelp- medlen för bestämmandet af den ungefärliga tiden. då öfriga jemte dem i jorden funna fornsaker varit begagnade. Bland fornsaker, som tillhöra sten- och bronsåldern. har naturligtvis icke kunnat anträffas några mynt, men bland dem, som tillhöra den nordiska jernåldern. hafva i våra jordfynd oftast äfven funnits mynt, hvilka äro af stor vigt och betydelse för kännedomen om vårt lands äldsta kulturförhållanden. För att endast hålla oss till den pro-. vins, inom hvars hafbegränsade område vi nu vistas, och hvilken i sanning skulle kunna kallas våra fornminnens rika guld- och silfvergrufva, så hafva här gjorts de måhända värderikaste jord- fynden, jemnförde med fynden i hvilken annan svensk provins som helst. Af dessa fynd och just genom de mynt, som i den bland andra fornsaker påträffats, hafva, för tiden från början af vår tideräkning till och med elfte århundradet, vigtiga upplysningar och häntydningar erhållits om Nordens handelsförbindelser, först med Österlandet och sednare med södern, äfvensom om nord- boernes härmadståg till aflägsna länder. 1 jordfynd på Gotland hafva förutom andra forusaker an- träffats: romerska, romerskt-byzantinska, kufiska, tyska, anglo- sachsiska samt skandinaviska m. fl. mynt 1). De romerska 1) Om alla dessa jordfynd jemnför: Hildebrand, Anglo-Sachaiska inynt i svenska Kongl. Myntkabinettet samt Montelius, Från jernåldern.<noinclude> <references/></noinclude> mzgxvyitl8gs2cqoqennrfzz2nvyfzr 583518 583475 2024-12-08T14:01:34Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 583518 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" /></noinclude><section begin="Om Gotlands jordfynd och i Visby slagna mynt." /> <h2 align=center style="border: none">Om Gotlands jordfynd och i Visby slagna mynt.</h2> {{c|Af}} {{c|<b><i>A. W. Stjernstedt.</i></b>}} Då till fornminnen böra hänföras alla de saker från forntiden, hvilka kunna lemna upplysning om ett lands äldsta historia och kultur, måste ock de mynt, som från äldsta tider genom jordfynd blifvit till våra dagar bevarade, räknas till sådana minnen. Dessa mynt äro mången gång bland de säkraste och bästa hjelpmedlen för bestämmandet af den ungefärliga tiden, då öfriga jemte dem i jorden funna fornsaker varit begagnade. Bland fornsaker, som tillhöra sten- och bronsåldern, har naturligtvis icke kunnat anträffas några <i>mynt,</i> men bland dem, som tillhöra den nordiska jernåldern, hafva i våra jordfynd oftast äfven funnits mynt, hvilka äro af stor vigt och betydelse för kännedomen om vårt lands äldsta kulturförhållanden. För att endast hålla oss till den provins, inom hvars hafbegränsade område vi nu vistas, och hvilken i sanning skulle kunna kallas våra fornminnens rika guld- och silfvergrufva, så hafva här gjorts de måhända värderikaste jordfynden, jemnförde med fynden i hvilken annan svensk provins som helst. Af dessa fynd och just genom de mynt, som i den bland andra fornsaker påträffats, hafva, för tiden från början af vår tideräkning till och med elfte århundradet, vigtiga upplysningar och häntydningar erhållits om Nordens handelsförbindelser, först med Österlandet och sednare med södern, äfvensom om nordboernes härnadståg till aflägsna länder. I jordfynd på Gotland hafva förutom andra fornsaker anträffats: <i>romerska, romerskt-byzantinska, kufiska, tyska, anglo-sachsiska</i> samt <i>skandinaviska</i> m.&nbsp;fl. mynt<ref>Om alla dessa jordfynd jemnför: <i>Hildebrand,</i> Anglo-Sachsiska mynt i svenska Kongl. Myntkabinettet samt <i>Montelius,</i> Från jernåldern.</ref>. De <i>romerska</i><noinclude> <references/></noinclude> pbt27ft4rry72duhqi6s6u3yxqmvh9d 104 196410 583476 2024-12-08T12:43:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583476 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;112&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|När man skall till att bryta Med gamla lärors band, Då gäller det att knyta Sin hand om Herrens hand, Då gäller att ej skilja Sin väg från Guds beslut Och ej sin egen vilja Allenast föra ut, Men till Guds ord sig trygga Och på hans löften bygga. Det ordet länge fängslats, Men Luther fritt det gaf, Och mången själ, som ängslats, Nu hugnad vardt däraf, Det vardt en stadig lykta, Till hands för hvarje man, För rika och betryckta Dess låga åter brann Med ljus för alla öden, För lifvet och för döden. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> nrmrlwzfq5pw2y6eqnu282dis0gikgj 104 196411 583477 2024-12-08T12:46:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583477 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;113&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|Han ref i tusen stycken Den sida dräkt i sär, Som efter egna tycken Verkhelighet sig skär. Mot dödens qval och fasa, Mot syndens skuld och skam En gärningsläras trasa Han räckte mer ej fram, Ej världens kläder lena, Men trones silke rena. Du var hans borg och fäste, Du underbara tro, På en gång örnanäste Och fridens dufvobo! Du var på vreda vatten Hans skepp, som ej gick läck, Och där i svarta natten Han hörde utan skräck Den hvinande orkanen, Som kom från Lateranen! {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|{{sp|''Wirsén''}}, ''Dikter. IV.''}}||{{m|8}}}}</noinclude> cagjjrfzohy03cz0b2wvliuu842biff 104 196412 583478 2024-12-08T12:48:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583478 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;114&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|Han reste kyrkans boning På nytt med väldig hand På Kristi blods försoning Och ej på lösan sand. Ej några andra grunder Han ville bygga på, Förty att menskofunder Blott äro halm och strå, Men Herrens ord i stället Är fastare än fjället. Att lifvet menskligt njuta Förbjöd ej sträng hans röst, Och presten själf fick sluta En maka till sitt bröst. I klostrets bot och vaka Ej tyne liljor ner: Att bedja och försaka Behöfs ej cellen mer. Försakelsen får öfning I lifvets hvardagspröfning. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> mu6r1z4o7ezxxbgp108d435tg7g1ka1 104 196413 583479 2024-12-08T12:50:00Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583479 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;115&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|Så dristig fram han trädde Med oförfäradt mod, Och orden ej han skrädde Och hetsigt var hans blod. Bland häfdens bronsnaturer Med borgerliga drag Och skrofliga konturer Och kraft, men ej behag, Han står i minnets tempel Ett strålande exempel. Men denne man, hvars hammar Så hårdt slår ned i fejd, Ett hjärta har, som flammar För språkets ädla frejd; Och denne man, som troner Till bäfvan ej förmått, Vid sångens hulda toner Får ögat ofta vått, När all den inre malmen Får klinga fram i {{sp|psalmen}}. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> erndpz5znevb84uwieudxq9oa8i54m0 104 196414 583480 2024-12-08T12:51:45Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583480 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;116&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|Den psalmens ljud skall gungas Till hyddor fram och slott, Den skall bland kulor sjungas Af sårad hugenott; Kanonerna från Spanien Dess klang ej tysta ned, Den ljuder kring Oranien, I Danadrottens led, På Hvita Berget svingar Den fram på fasans vingar. Guldkungens här skall draga Med den i striden än Och väldigt beledsaga Med skarp svensk lösen den. Hvar helst förtryckets vallar En skara stormat har, Var viss att psalmen skallar, Och jublande man tar Papisternas redutter Vid sång, som skrefs af Luther. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> irua6gcl6dmv75esphhhnzbjcontgzx 104 196415 583481 2024-12-08T12:53:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583481 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;117&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|Men ej i kriget bara, Nej, hvar ett hjärta slår, Som är i inre fara Och ingen lindring får — Ett hjärta, som ej svalkas Af jordens usla tröst — Den sången ofta nalkas Med kraft till trötta bröst; Vi falle ej till rygga, »Han är vårt vapen trygga». Ty Luther göt i denna Och annan harpodikt Allt, hvad en själ kan känna Af helig tillförsikt, Ett hopp, som endast litar På Gud och hans förbund Och ankartanden nitar I evig ankargrund Och aldrig släpper taget Och aldrig blir bedraget. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> bks2xk7rycq6kd7wremly3bxur3h0ip 104 196416 583482 2024-12-08T12:56:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583482 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;118&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|Så var i sångens kynne, I lära, skrift och bragd Vår lärofar till lynne: En hjälte, oförsagd. Men hvarje lejonsinne Är känslorikt ändå Och styrka fans därinne Men vekhet äfvenså: Sågs pannan åskor bära, Var regn i ögat nära. Nu fyra sekel svunnit Likt snön, som smälts hvar vår, Och mycket vexla hunnit, Men än hans verk består. Och {{sp|här}}, där Luthers lära En tvillingsyster är Med återvunnen ära Och ordnad frihet, {{sp|här}} Åt detta verk man glädes Långt mer än annanstädes. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> tplrwehnjrvx8fp4dpn2i69q3hn2xnr 104 196417 583483 2024-12-08T12:58:11Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583483 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;119&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|För det har Wasa brutit En väg med hjältemod, Och Gustaf Adolf gjutit För det sitt ädla blod. Det har i lag och minnen, I samhällsskick och sed, I hjärtelag och sinnen Trängt djupa rötter ned, Och än är Luthers kyrka Vårt rikes bästa styrka. Vi vilja aldrig skänka Tillbaka mer åt Rom Vår rätt att själfva tänka Förrän vi fälla dom. Guds ord skall {{sp|fritt}} oss gläda Och lysa med sitt bloss, Och ingen makt får träda Emellan det och oss, Det blir därvid: vi ämna Vårt ädla arf ej lemna. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> jzzxyqo6xrwd986ki746qr9jkz73ydf 104 196418 583484 2024-12-08T13:00:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583484 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;120&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|Men om den store anden Nu kunde gå igen Och speja öfver landen Mot tid som dröjer än; Mot vantron kanske fölle Hans tyngsta hugg ej ner, Jag tror han förehölle Oss otron desto mer, Som yfs att allt förneka Och med det helga leka. Och börjar rymden mulna, Som än är tämligt blå, Och nalkas vindar kulna, O, att han komme då! Han skulle teser spika Om lydnad då och tukt, Mot fromleri predika, Som ej gör bättrings frukt, Och straffets texter läsa Och själfsvåldsandan qväsa! {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> msdqwsbk5kvgbgbfnqmh0afxgg0vmmg 104 196419 583485 2024-12-08T13:01:32Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583485 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;121&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|Må, som en vördad fana, Hans namn i denna stund Till enighet oss mana På pröfvad lärogrund! All söndring gör, att ensam Man lätt blir underlagd, Men faran är gemensam, Så varde ock vår bragd! Om {{sp|detta}} arf man lemnar, Vår kraft i spillror remnar.}} {{linje|8em|style=margin-top:3em;}} {{linje|5em|style=margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> js76f2qut2ewo9ewlj08mimguv61d3n 0 196420 583486 2024-12-08T13:02:46Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 > <pages index="Vintergrönt (af Wirsén).djvu" from=112 to=123 header=1/> </div> {{STANDARDSORTERING:Martin Luther}} [[Kategori:Carl David af Wirsén]] [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:Vintergrönt]]' 583486 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 > <pages index="Vintergrönt (af Wirsén).djvu" from=112 to=123 header=1/> </div> {{STANDARDSORTERING:Martin Luther}} [[Kategori:Carl David af Wirsén]] [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:Vintergrönt]] fma4zf37ke4qbz88n8hlu9wscc0hadn 104 196421 583488 2024-12-08T13:13:22Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583488 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" /></noinclude>{{c|{{st|{{sp|Stockholms}}|150}}<br /> {{st|Oordenteligheter.|200}}}} {{linje|16em}} {{c|{{st|N:o 8.}}}} {{linje|8em}} {{initial|D|4.5em}}å näringarne i et Land i mycket stor proportion äro olika födande: då den ena delen af Medborgare måste med större arbete slafwa sig til en fattig utkomst, samma tid som en annan, på et lättare och icke äfwentyrligare sätt, snart kommer til wälmåga och rikedom; då är oordning i Staten; då blifwer jämnwigten bruten; då födas misshälligheter, afund och owänskap; då gifwas tilfällen för de rike, at kunna tyrannisera öfwer de fattigare. Jag wil denna gången icke göra application af denna These på något wisst Land eller Rike: jag upgifwer endast i allmänhet detta ämne til nogare granskning och skärskådande. Satsen tål i wissa fall inskränkning, det wet jag; men då alla omständigheter poneras lika, tror jag, det alla Medborgare i en Stat böra hafwa lika upmuntran, och deras belöning, för lika möda, i det närmaste wara lika. Om det gåfwos twänne Handtwerk af så olika förmåner, at det ena wore förknippat med drygt arbete hela dagen, som ändå knapt wore tillräckeligt til den torftigaste utkomst, det andra däremot lättare och beqwämare, men så lönande, at dess idka-<noinclude> {{sidfot||H|re}} <references/></noinclude> bs2qryjg8dlq472rh7h3vl6zyym0ptf 104 196422 583489 2024-12-08T13:18:04Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583489 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />58</noinclude>re kunde därwid samla mycket pengar innom kort tid: om bägge dessa Handtwerk woro lika oumbärliga för Societeten; men det förra trycktes af Taxor som tämligen blefwo handhafde, det senare åter antingen icke hade Taxa, eller ock utan answar kunde öfwerträda densamma, kanske just derföre at Fiscalen eller upsyningsmannen icke tordes stöta den mägtiga bjässen, eller icke kunde det om han än wille: om sådan olikhet säjer jag inträffade, wore den ej skadelig? borde den icke ändras? {{linje|16em}} Då man går til de hemliga orsaker, hwarföre i stora Städer utomlands sådana ställen tålas, och hwarföre de ej kunna utrotas, hwarest ungdom i liderliga qwinspersoners sällskap förlora sina pengar, sin hälsa och sina seder; finner man en ibland dem wara den connivence, som wederbörande upsyningsmän hafwa för dessa hjelpsamma Damer, hwilka åter ej kunna annat än wara tacksamma, och dels genom en anständig penning-genant, dels på annat sätt, wisa sin skyldiga ärkänsla emot så mycken godhet. Man kan utwisa ställen där slika förförerskor wistas: de äro frequenterade mitt om ljusa dagen; och Herr wederbörande säjer icke därom et ord. Det wore honom den lättaste sak i werlden, at spana ut deras upförande, at ange dem och förstöra sådane olycksaliga nästen - - Men hans interesse nekar det. {{tomrad}}<noinclude>{{höger|Hos}} <references/></noinclude> f6ve9d9lbgebebnys159jqo4vjsb9fc 104 196423 583506 2024-12-08T13:24:49Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583506 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{höger|59}}</noinclude>Hos oss har egennyttan icke kommit så långt, och jag hoppas at det ej heller någonsin skal hända. Nog är det wisst, at Stockholm ej torde wara fritt ifrån dessa hus; nog nämnas med frihet wissa Gator och Gränder, där hemligheten icke tilräckeligen skal bewaras: nog utmärkas wissa ställen - - Men så bör man tilstå at policen werkeligen warit waksam; och man bör aldeles icke falla på några ogrundade misstankar, för det et och annat missbruk ibland kan förelöpa. Imedlertid tyckes mig, det icke skulle skada, om i allmänna Tidningarne eller eljest, särskilte förtekningar skulle utgifwas på de mål som månatligen i detta ämne blifwit anmälte, och äfwen NB. afgjorde. Om lösa qwinspersoners lefnad, som lefwa ''för sig sjelfwa'', äfwen något flitigare skulle undersökas, torde icke eller wara så aldeles otjenligt. {{linje|16em}} Den nya Öfwerflöds-Förordningen förbjuder, likasom de föregående, alt bruk och nyttjande af Arrach och Punsch. Jag wil både önska och förmoda, at Hon blir tilräckligen efterlefwad och handhafd. En Lag utan Execution är skadeligare än ingen Lag. At den Lag, som nu gjord blifwit, är ganska nyttig därom twiflar ingen. Skadan borde blifwa på deras answar, som försumma at enligt sin skyldighet waka öfwer dess åtlydnad. Hos oss skulle man tänka, at de förflutne åren, de Förnäma och Rika warit de Laglydigaste: ty mig witterligen har ingen af högre stånd wa-<noinclude> {{höger|rit}} <references/></noinclude> qbt2wxilm6w6wl4aq3d1x7o3gqoslil 104 196424 583512 2024-12-08T13:36:16Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583512 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />60</noinclude>rit anklagad för brott emot Öfwerflöds-Förordningarna. Några små Jungfrur hafwa pliktat för det de druckit en kopp Caffe; och någre fattige Pigor och Gummor hafwa mistat sin Siden-Päls och sin Siden-Mössa den de ej haft lof at bära. Man tro de rika och förnäma hela denna tiden afhållit sig ifrån at dricka Dricka Caffe och fina Winer? Eller om de skulle felat mera, och deras brott i alt afseende warit skadeligare, äfwen för Exempel och förargelse skull; Månne det icke utmärker en tydelig mannamon, at de sluppit så onäpst? Detta är dock icke sagt i den mening, at förekasta wederbörande någon försumlighet; Jag känner helt noga, och hwar man wet, huru swårt, at icke säga nästan aldeles omöjeligt, det blifwer at lagföra et stort Herrskap. Den anklagande är en liten obetydelig person, hwad skal han kunna uträtta, om han än wille, hälst då han har hela Allmänheten emot sig; ty hwem wil ej arbeta emot honom i sådana saker? de interessera hwar och en alt förnära. Då execution således är så ganska swår och äfwentyrlig, böra Förbuden i det närmaste wara inskränkte; och wi böra prisa wåra Riks-Fäder, som denna gång gjort Öfverflöds-Förordningen så kort. Otaliga onödiga Rättegånger blifwa därigenom förekomne, och tid både för Domare och parter bespard. Det äro endast Roffoglar som igenom denna författning komma at lida; och af alla förtjena wäl de den minsta medömkan. A propos af de Winer som ännu äro för-<noinclude> {{höger|bud-}} <references/></noinclude> cqfh9l64zhpfrwvcqqqp68d8l4h5qrk 104 196425 583513 2024-12-08T13:43:16Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583513 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{höger|61}}</noinclude>budne: Om någon beträddes at sälja et Bourgogne eller Champagne, som han kunde bewisa sig sjelf hafwa präparerat af annat slätt Win: Månne han komme at plikta efter Öfwerflöds-Förordningen? En sådan Casus låter wäl något löjlig: men han är dock hwarken omöjelig eller orimlig, och det är altid godt at icke behöfwa gjöra Lag först i det ögnablecket då Lagen behöfwes; särdeles när det ankommer uppå at straffa brott. {{linje|16em}} ''Tiggeriets hämmande'', är et af de ämnen, i hwilket aldramäst hos oss blifwit skrifwit - - huru mycket som blifvit uträttat, därom måga andre döma. Man föregifwer ''omöjligheten'' af dess hindrande. I en Stat måste wara fattiga, och en del af dem måste tigga sitt bröd, säjer man. Anstalterna i et fattigt Land kunna icke wara sådana, at alla torftige skulle få födan på Allmänhetens bekostnad. Jag will icke disputera alla dessa och flera politiska axiomer, hwilka jag både i Stockholm och flere wåra Städer af wederbörande hört debiteras; så snart jag kommit at nämna om det grufweliga antal tiggare och almose-hjon, som allestädes hoss oss synas. Et exempel wil jag endast anföra, som i min tanka tyckes bewisa möjligheten at åtminstone minska tiggarnes myckenhet. För et år sedan gjorde jag en tour kring största delen af Riket. På alla ställen, i alla Städer, i alla Byar, på alla Wägar öfwerhopades jag af tiggare: En enda liten Stad - - en för-<noinclude> {{höger|ak-}} <references/></noinclude> g4e1qqkirjkdktruc1eczqp265ix4a0 104 196426 583514 2024-12-08T13:48:36Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583514 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />62</noinclude>aktad fläck - - ''Nådendal'', wiste mig icke detta ohyggeliga och menskligheten wanhedrande spectakel. Alla menniskor woro syslosatte med et lätt arbete och sådant som de på alla stunder, och på alla ställen kunde taga med sig. Gamla utlefwade gubbar och käringar, medelålders Folk, ända til barn af 2 och 3 år, alla såg jag med en strumpa i handen, hwilken de stickade med en obegripelig snabbhet. En pojke af 6 a 7 år kunde sticka en strumpa om dagen, jag såg flickor som hunno få 2 til 3 strumpor färdiga, om de höllo flitigt på hela dagen. Mölnardrängarne i qwarnen woro ej utan sin strumpa; med et ord: jag såg ingen syslolös. Nådendal är eljest en liten usel Stad, dess Borgerskap fattigt och Staden belägen så nära Åbo, at dess Handel swårligen kan taga up sig; utom denna industrie ginge hon wisserligen innan kort under. Jag tilstår, at en sådan i Swerige owanlig syn hjerteligen gladde mig: och jag begrep mer än förr, huru man kunde wara utan tiggare. Strumpstickandet är dock icke på sådant sätt upmuntrat eller underhjelpt som wederbör. Man sade mig at denna närings-gren mycket aftagit, och jag beklagade det upriktigt i många afseenden. Jag har ofta sedermera påtänkt, då jag i Stockholm sedt Folk af alla åldrar, och med färdiga lemmar, tigga, om de icke kunde och borde tilhållas at gjöra något dylikt arbete. Wederbörande döme därom. {{linje|16em}} Herrar ''Skräddare'', tillåten mig at icke för-<noinclude> {{höger|bi-}} <references/></noinclude> 3pka5j8b22xicvvpi4h17c0r9v3jbht 104 196427 583515 2024-12-08T13:55:13Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583515 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{höger|63}}</noinclude>bigå Eder i en Wecko-Skrift som förer detta namnet. Jag skyller Eder för ingen oriktighet. Långt därifrån: Eder ärlighet är mig likasom alla andra, nogsamt bekant. Lämnen mig dock tilstånd, at äska Edert swar på några bifrågor, til ytterligare styrka för min öfwertygelse om Eder redlighet. Wore jag ej om den samma öfwertygad; så tilstår jag wäl, at olikheten i Edra räkningar fölle mig något misstänksam före. Til hwarje Klädning jag låtit gjöra, har åtgått olika alntal i Kläde, olika mängd Silke, Trå, Kamelgarn etc. Samma Mästare har fordrat så olika. Hwad månne wara orsaken därtil! Somlige of Edra owänner hafwa påstått, at Herrarne efter godtyckio förfara härutinnan. Men jag sätter ej tro til sådana beskyllningar. Imedlertid wore det wäl, om Allmänheten något nogare wiste huru mycket af hwarje slag som wärkeligen åtgår. I det besynnerliga Landet England, har en Skräddare, förmodeligen med det lofliga Skråets goda minne och samtycke, utgifwit en Bok i detta ämne, och noga uträkningar som wisa hwad som behöfts, och hwad Mästaren kräfwer til plägning. Denna Boken behöfde wi hos oss öfwersatt, på det ingen måtte framdeles oroas of onödiga misstankar. Någon af Edert Embete, Mine Herrar, borde åtaga sig denna berömliga mödan. Han kunde uplysa den främmande Autoren med noter - - Kanske det i England åtgår mindre kläde och annat tilbehör än hos oss. I wårt kalla Climat torde krympningen wara drygare: ty jag har märkt at<noinclude> {{höger|den}} <references/></noinclude> snxnfmqop0yh8vgmcz27ab2h1y3lg14 104 196428 583516 2024-12-08T13:59:47Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583516 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />64</noinclude>den merendels är förunderligen stor. Sådant alt borde tydeligare utmärkas. At Knappar, Knäband, med mera dylikt, blifwa dyrare, då Mästaren bestyr om dem, än då man sjelf skaffar dem, ehuru den förre kan taga dem i större partier och följakteligen få. bättre köp, det yrkas äfwen af någre illasinnade. Andre sakna Silke nästan aldeles i sina Kläder och Knapphål etc, skönt det står i räkningen til 9 a 12 daler uptagit. De försäkra, det, om så mycket Silke werkeligen skulle upgå, som Skräddarne i sina upsatser upgifwa, så borde införskrifningen däraf blifwo ganska mycket större än den är. Nog har jag bjudit til at förswara Eder; men - - - - {{linje}} {{c|Tryckt i Kongl. Tryckeriet, År 1770.}}<noinclude> <references/></noinclude> k2x3sfqhdu3ake9xwiewbihnmpux9nl 0 196429 583517 2024-12-08T14:00:40Z Belteshassar 7194 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Stockholms oordenteligheter 1770-1771.pdf" from=59 to=66 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Stockholms Oordenteligheter|Nummer 08]]' 583517 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Stockholms oordenteligheter 1770-1771.pdf" from=59 to=66 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Stockholms Oordenteligheter|Nummer 08]] jjmylaql5j77lf5k8yl3gi19bpu7fx0 104 196430 583519 2024-12-08T14:50:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583519 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />316</noinclude>ners hjärnor. Så t. ex. är det en verkligt stor idé, som min kusin af Guise nyss utvecklat för oss. Hertigen bugade sig jakande. Chicot tittade upp med ena ögat, liksom hörde han ej tillräckligt, då han blundade på bägge, och liksom behöfde han se konungens ansikte för att bättre förstå hans ord. — Att, fortfor Henrik, under samma banér förena alla katoliker och att på detta sätt oförmärkt beväpna hela Frankrike, så att jag ständigt har en armé färdig att marschera mot engelsmännen, nederländarne eller spaniorerna, utan att dessa ha en aning därom, detta, Frans, är verkligen en ypperlig tanke. — Ja, är det inte det, sire? inföll hertigen af Anjou, förtjust att se sin bror så helt och hållet gå in på hertigens af Guise åsikter. — Ja; och jag tillstår, att jag känner mig hågad att rikligen belöna uppfinnaren af ett så härligt förslag. Chicot tittade upp med bägge ögonen, men blundade genast åter; han hade på konungens ansikte varseblifvit ett af dessa omärkliga leenden, dem endast han förmådde urskilja, han, som bättre än någon annan kände Henrik, och detta leende var nog för honom. — Ja, fortfor konungen, jag upprepar ännu en gång, att ett dylikt förslag förtjänar sin belöning, och jag skall göra allt för den, som uttänkt det. Är det verkligen hertigen af Guise, Frans, som är upphofsman till denna vackra idé eller, rättare sagdt, detta vackra verk; ty verket är ju redan påbörjadt, min bror, eller hur? Hertigen af Anjou gjorde en jakande åtbörd. — Så mycket bättre, återtog konungen. Jag sade att jag var en lycklig furste, men jag borde ha sagt att jag är alltför lycklig, Frans, emedan mina vänner ej allenast uttänka dylika saker, utan äfven, i sin ifver att vara sin konung och frände nyttiga, själfva utföra dem; men ännu en gång frågar jag dig, min käre Frans, om det verkligen är min kusin af Guise, jag har att tacka för denna utomordentliga idé? — Nej, sire; kardinalen af Lothringen tänkte därpå redan för tjugu år sedan, och endast S:t Bartolomeinatten har hindrat utförandet däraf, eller, snarare, för ögonblicket gjort det onödigt. — Ack, hvilken skada, att kardinalen af Lothringen är<noinclude> <references/></noinclude> mtj2kod05nhvodgjec4ukmz5ncg7ueo 104 196431 583520 2024-12-08T14:53:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583520 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|317}}</noinclude>död! Jag skulle annars låtit utnämna honom till påfve efter Gregorius XIII, då denne en gång dör. Men, fortfor Henrik med den beundransvärda fryntlighet, som gjorde honom till den förste aktören i hans rike, hans brorson har ju i stället ärft denna idé och gjort den fruktbärande. Olyckligtvis kan jag ej göra honom till påfve, men jag skall göra honom … Men hvad skulle jag då kunna göra honom till, som han ej redan är? säg mig det, Frans. — Sire, svarade Frans, fullkomligt villad af sin brors ord, ni öfverdrifver verkligen er kusins förtjänster. Denna idé, som jag redan sagt, blott ett arf; dessutom finns det ännu en annan person, som hjälpt honom att draga nytta af detta arf. — Och det är hans broder kardinalen, eller hur? — Visserligen har äfven han någon andel däri; men det är likväl icke honom jag menar. — Det är då Mayenne? — Ack, sire, sade hertigen, nu gör ni verkligen denne för stor ära. — Nå, det är sant. Hur är det möjligt att tro, att en politisk idé skulle kunna födas i en sådan slaktares hjärna? Men hvem är det då, jag har att tacka för detta bistånd, som skänkes åt min kusin af Guise? — Mig, sire, svarade hertigen. — Dig! sade Henrik, i det han låtsade den högsta förvåning. Chicot tittade upp med ena ögat. Hertigen bugade sig. — Huru! sade Henrik; då jag såg hela världen i harnesk emot mig, då prästerna predikade mot mina laster, poeter och smädeskrifvare hånade mina löjligheter, lärde och statsmän kritiserade mina fel; då mina vänner skrattade åt min vanmakt, och min ställning var till den grad kinkig, att jag magrade af och fick grå hår, då närde du en sådan idé, Frans? Du, som … jag tillstår det, men betänk, människan är svag, och konungar äro blinda … du,som jag ej alltid ansåg för min vän! Ack, Frans, hvad jag är brottslig! Och helt rörd, efter hvad det tycktes, räckte Henrik handen åt sin bror. Chicot öppnade på ena ögonlocket. — Ja, återtog Henrik, det är en förträfflig idé. Då jag icke längre kan pålägga skatter eller uppbåda trupper utan<noinclude> <references/></noinclude> b72o9741nekpuly8mz5yumm2spwfz21 104 196432 583521 2024-12-08T14:56:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583521 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />318</noinclude>att väcka missnöje; då jag hvarken kan gå eller stå, sofva eller vaka utan att väcka åtlöje, så kommer nu hertigen af Guise, eller rättare du, min bror, med en idé, som på en gång förskaffar mig armé, pengar, vänner och hvila. Men för att denna hvila skall bli varaktig, Frans, är blott en sak nödvändig. — Hvilken då? — Min kusin talade ju nyss om, att jag borde sätta en anförare i spetsen för detta stora företag? — Ja, visserligen. — Som du lätt inser, Frans, kan denne anförare ej vara någon af mina gunstlingar; ingen af dem har på en gång det hufvud och det mod, som därtill erfordras. Quélus är tapper, men för mycket sysselsatt med sina kärleksäfventyr; Maugiron är tapper, men fåfäng och tänker ej på annat än sin dräkt. Schomberg är tapper, men har icke tillräckligt förstånd, det måste till och med hans bästa vänner erkänna. D'Epernon är tapper, men han är en stor skrymtare, på hvilken jag ej ett ögonblick kan lita. Som du vet, Frans, sade Henrik med stigande förtroende, är det en af konungarnes tyngsta bördor att ständigt nödgas förställa sig. Därför är det mig en vederkvickelse, då jag, såsom nu, kan få tala öppenhjärtigt. Chicot blundade med bägge ögonen. — Välan, återtog Henrik, om min kusin af Guise fostrat denna idé, i hvars utveckling du tagit en så betydlig del, Frans, så är det honom det tillkommer att sätta den i verket. — Hvad säger ni, sire? utropade Frans, flämtande af oro. — Jag säger, att för att rätt leda en sådan rörelse erfordras det en stor furste i spetsen för den samma. — Men, sire, tag er till vara! — En furste, som på en gång är skicklig fältherre och skicklig underhandlare. — I synnerhet skicklig underhandlare, upprepade hertigen. — Nåväl, Frans, passar ej Guise i alla afseenden till denna förtroendepost? — Min bror, svarade Frans, hertigen af Guise är redan ganska mäktig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> it6jcvgtzzcrvpbk9o2ry8b49syspuo 104 196433 583522 2024-12-08T15:01:13Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583522 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|319}}</noinclude>— Ja, visserligen, men det är just hans makt, som utgör min styrka. — Hertigen af Guise styr armén och borgerskapet, kardinalen af Lothringen kyrkan, Mayenne är ett redskap i de bägge brödernas händer; sire, ni samlar nog mycken makt inom ett enda hus, en enda ätt. — Det är sant, Frans, sade Henrik, jag har allt tänkt därpå. — Om Guiserna ändå voro franska prinsar, kunde det så vara; det vore då fördelaktigt att öka det franska konungahusets anseende. — Visserligen; men nu äro de lothringska prinsar. — Ja, anmärkte Frans, och de tillhöra ett hus, som ständigt täflat med vårt. — Frans, utropade Henrik, jag trodde verkligen ej, att du var så god statsman! Ja, det som kommer mig att magra, som ger mig grå hår, det är lothringska husets oupphörliga stigande i bredd med vårt eget; ser du, Frans, det går ingen dag förbi, utan att dessa Guiser, hvilka, såsom du nyss så riktigt anmärkte, besitta all makt i staten … det går ingen dag förbi, utan att antingen hertigen, kardinalen eller Mayonne genom djärfhet eller slughet, våld eller list beröfva mig någon del af min makt, någon del af mina företrädesrättigheter, utan att jag förmår det minsta emot dem. Ack Frans, om vi förr hade haft denna förklaring, om jag kunnat läsa i ditt hjärta, såsom jag nu läser däri, skulle jag i dig funnit ett stöd, skulle jag bättre än som skett förmått att göra dem motstånd; men nu är det för sent. — Hvarför det? — Emedan det skulle föranleda en strid, och all strid tröttar mig; därför utnämner jag honom till chef för ligan. — Du gör orätt, min bror, sade Frans. — Men hvem vill du då, att jag skall utnämna, Frans? Hvem vill mottaga denna farliga post? Ja, den är farlig, ty genomskådade du ej hertigens afsikt? Han önskade tydligen, ntt jag skulle göra honom till chef, och skulle jag nu utnämna någon annan i hans ställe, blefve denne hans dödsfiende. — Utnämn då en person, som är tillräckligt mäktig, så att hans makt, understödd af er egen, ej kan ha något att frukta af de trenne lothringska prinsarna. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> d1524s14x5gt12g27ju6q23rhy01npp 104 196434 583523 2024-12-08T15:07:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583523 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />320</noinclude>— Ack, min gode broder, sade Henrik i nedslagen ton, jag vet ingen, som befinner sig i denna ställning. — Se er då omkring, sire. — Nå, än sedan? — Jag ser ingen annan än dig, min bror, och Chicot, de enda, hvilka jag kan anse som mina verkliga vänner. — Ack, sade hertigen, du förstår då ej, min bror? Henrik såg på hertigen af Anjou, såsom hade en slöja fallit från hans ögon. — Hvad! Skulle det vara möjligt? utbrast han. Frans gjorde en jakande åtbörd. — Men nej, sade Henrik, du kan ej samtycka härtill, Frans. Befattningen är för svår; du skulle visst aldrig kunna vänja dig vid att låta dessa borgare exercera inför dig eller att genomse deras prästers predikningar, eller, i händelse af sammandrabbning, förrätta bödelstjänsten i det till slaktarhus förvandlade Paris; man måste därtill vara tredubbel såsom Guise, och ha en högra arm, som heter Karl, och en vänstra, som heter Ludvig. Hertigen slaktade rätt bra S:t Bartolomeidagen, eller hur, Frans? — Ja tyvärr, alltför bra, sire. — Men, Frans, du svarar ej på min fråga. Hvad! Skulle du kunna förmå dig till det, jag sade? Skulle du vilja komma i beröring med dessa fårskallar med kastruller på hufvudet i stället för hjälmar? Skulle du vilja göra dig populär, du, den förnämste vid hela vårt hof? Vid Gud min bror, man förändras då bra mycket med åren! — Jag skulle kanske ej göra allt det där för min egen skull, sire, men jag gör det bestämdt för er skull. — Gode, förträfflige broder, sade Henrik, i det han med fingerspetsen borttorkade en tår, som aldrig funnits till. — Det skulle således ej misshaga dig, Henrik, sade Frans, om jag åtoge mig det uppdrag, du ämnat anförtro hertigen af Guise? — Misshaga mig! ropade Henrik; nej, det gör det visst icke; tvärtom förtjusar det mig. Du hade således också tänkt en smula på ligan. Så mycket bättre! Således hade du också en {{Rättelse|ande|andel}} i den stora idéen: hvad säger jag? Andel, nej, brorslotten! Jag finner verkligen, att jag är omgifven af öfverlägsna snillen, och att jag själf är den största åsnan i mitt rike. — Åh, ers majestät skämtar! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 95ee2wwd9hb7xnbryihe8uj0nu3hvem 104 196435 583524 2024-12-08T15:13:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583524 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|321}}</noinclude>— Jag! Gud bevare mig därifrån! Saken är därtill för allvarsam. Jag säger rent ut, som jag tänker, Frans; du befriar mig från en stor förlägenhet, så mycket större, som jag sedan någon tid ej är rätt frisk. Men låt oss nu återkomma till det viktiga ämnet för vårt samtal; dessutom, hvartill behöfver jag förstånd, då jag kan anlita ditt? Jag skulle således, som du sade, utnämna dig till chef för ligan, eller hur? Frans spratt till af glädje. — Ack, sade han, om ers majestät ansåge mig värdig detta förtroende! — Förtroende, säger du, Frans! När ej hertigen af Guise är denne chef, hvem skulle jag då behöfva misstro? Månne själfva ligan? Skulle möjligen ligan vara farlig för mig? Tala, bäste Frans; säg mig allt. — Åh, sire! sade hertigen. — Hvad jag är dum! återtog Henrik; om så vore, skulle då min bror vilja bli dess chef, eller, rättare sagdt, från det ögonblick min bror vore dess chef, hade jag ej mer något att frukta. Detta är ju fullt logiskt, och vår informator har ej stulit sina pengar, då han lärt oss logiken. Således hyser jag icke mer något misstroende. Dessutom känner jag tillräckligt många behjärtade män i Frankrike för att veta, att jag i godt sällskap kan draga svärdet mot denna liga, i fall den blefve för närgången. — Det är sant, sire, svarade hertigen, konungen är ju alltid konung. — Men, sade Henrik, just uu fick jag en idé; det är märkvärdigt, hur många sådana nu för tiden framkläckas! — Hvilken idé, min bror? frågade hertigen, som genast blef orolig, emedan han knappast vågade tro på den stora lyckan att bli utnämnd. — Jo, vår kusin Guise har troligen föresatt sig att bli ligans chef. Äfven han vill säkert ha befälet. — Befälet, sire? — Ja visst; säkert har han ej uttänkt saken för annat, än att den skulle vara honom till gagn. Visserligen säger du dig ha varit honom behjälplig; men akta dig, Frans; han är inte den man, som man afspisar så lätt. — Åh, sire! — Jag vill slå vad, Frans, att han har ärelystna planer. Han vet, att jag är så liknöjd. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|<small><i>{{Spärrad|Alexandre Dumas}}, Grefvinnan de Monsoreau.</i></small>||21}}</noinclude> ih6icp0eai804xmfsvseupnmnse3oml 104 196436 583525 2024-12-08T15:16:12Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583525 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />322</noinclude>— Ja, men i samma stund du för honom antydt din vilja, skall han gifva vika. — Eller låtsa göra det. Som jag sagt: tag dig till vara, Frans; min kusin Guise har en lång arm. Jag vore till och med frestad att säga, det han har långa armar, och att ingen i hela riket, konungen inberäknad, räcker så långt som han, då han sträcker ut dem, ty med ena handen når han Spanien, med den andra England. — Men, sade Frans, om ers majestät anser honom så farlig, är detta ännu ett skäl att gifva mig befälet öfver ligan och på det sättet ställa honom emellan er och min makt; då kan man vid första förräderi, han gör sig skyldig till, ställa honom för rätta. Chicot tittade upp. — Ställa honom för rätta, Frans! Sådant var lätt att göra för Ludvig XI, som var mäktig och rik; han kunde ställa till rättegångar och resa schavotter, han. Men jag har ej ens nog pengar att betala det svarta sammet, jag vid ett dylikt tillfälle skulle behöfva. Härvid slungade Henrik på hertigen en blick, som denne ej förmådde uthärda. Chicot blundade åter. Nu uppstod ett ögonblicks tystnad. Konungen var den förste, som bröt den. — Man måste därför öfverväga allt, min käre Frans; inga borgerliga krig, inga tvister mellan mina undersåtar! Jag är son till Henrik den käcke och Katarina den listiga. Jag har ärft litet af min goda mors listighet; jag vill låta kalla hertigen af Guise och skall gifva honom så många löften, att vi nog i all vänlighet skola komma öfverens om saken. — Sire, utropade hertigen af Anjou, ni lämnar mig då befälet, eller hur? — Ja visst. Det är min högsta önskan; men likväl vill jag ej, att det alltför mycket skall misshaga min kusin, hertigen af Guise. — Var lugn, sade hertigen af Anjou; om det ej finns något annat hinder, åtager jag mig att genast uppgöra saken med hertigen. — Du ämnar då göra honom ett besök! Ack, betänk, min bror, att du då gör honom alltför mycken ära! — Nej, sire, jag ämnar icke gå till honom. Han väntar<noinclude> <references/></noinclude> irzs3ip3xbw4o2imeo4mzqpo08gn9rf 104 196437 583526 2024-12-08T15:21:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583526 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|323}}</noinclude>mig i mina rum. Konungen hade rätt att erhålla hertigens af Guise första besök; men jag har rätt till det andra. — Ack, min bror, sade Henrik, hvad jag gillar, att du på detta sätt vidmakthåller våra företrädesrättigheter, dem jag bland har den svagheten att glömma! Hertigen fattade sin brors hand för at kyssa den. — Hvad gör du, Frans? Nej, i min famn, vid mitt hjärta, där är din rätta plats. Och de båda bröderna omfamnade hvarandra flera gånger, till dess hertigen af Anjou slutligen så godt som slet sig ur konungens armar, hvarefter han, med hjärtat klappande af glädje, lämnade rummet. Konungen skar tänderna af vrede och skyndade genom en lönngång in i ett slags tambur, som gränsade till hertigens rum och hvarifrån han mycket väl kunde höra samtalet. — Knäfveln besitta, sade Chicot, i det han öppnade ögonen och satte sig upp; hvad familjescener ändock äro rörande att skåda! Jag trodde mig ett ögonblick se {{Samma som|på|Q=Q190103|ord=Castors och Pollux’}} möte i Olympen. {{linje|5em}} <section end=kap39 /> <section begin=kap40 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">40. <br /><b>Lyssna är bästa sättet att få höra.</b></h2> Hertigen af Anjou visste ganska väl, att nästan alla rum i Louvren voro så konstruerade, att äfven sakta uttalade ord kunde höras af den, som ville lyssna. Narrad af kanslerns vänlighet, glömde han dock detta eller fäste ingen vikt därvid. Henrik III skyndade in i sitt observatorium, i samma stund hans bror inträdde i sina rum, så att ej ett enda af de bägge hertigarnes ord undföll honom. — Välan, nådig herre? yttrade lifligt hertigen af Guise. — Ja, hertig, nu är jag här. — Era höghet var bra blek. — Märkbart? frågade hertigen orolig. — Ja, åtminstone för mig. — Konungen märkte dock ingenting. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> byhcyqp1r76i7egt73etznjdd79jkf9 0 196438 583527 2024-12-08T15:22:56Z Thuresson 20 Kap 39 583527 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu" from=319 to=327 fromsection="kap39" tosection="kap39" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Grefvinnan de Monsoreau|039]] 72f9q73go1fezam9irr081gtt2mnmrm 104 196439 583532 2024-12-08T21:21:40Z FreeCorp 18063 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kallar dig Paraska? Ser du, jag har mycket väl reda på att genom den der dörren kommer man ut till trappan, som leder upp till min kammare, och der fins en fogel, min egen lilla fogel, och han skulle aldrig säga, att jag inte är Leonard, nej det skulle han aldrig göra, ty jag är ju i alla fall Leonard; jag har varit det, så länge jag känt dig, Paraska, och jag skall alltid förblifva det, om jag lefde i aldrig så många år. Ack, om jag blott hade en... 583532 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 23 —}}</noinclude>kallar dig Paraska? Ser du, jag har mycket väl reda på att genom den der dörren kommer man ut till trappan, som leder upp till min kammare, och der fins en fogel, min egen lilla fogel, och han skulle aldrig säga, att jag inte är Leonard, nej det skulle han aldrig göra, ty jag är ju i alla fall Leonard; jag har varit det, så länge jag känt dig, Paraska, och jag skall alltid förblifva det, om jag lefde i aldrig så många år. Ack, om jag blott hade en hund, en snäll hund, som kunde känna igen mig, och jag vet, att han genast skulle känna igen mig och hoppa upp på mig, och han skulle aldrig heller säga, att jag inte är Leonard. Ack, min Gud, min Gud! — Helt förvirrad vände sig Paraska ifrån honom; att hennes kärlek skulle anses för mindre än en hunds, det hade hon svårt att smälta; också var hon på väg att bryta lös och gifva hela den odrägliga komedien på båten. Men enligt sin vana behöll hon dock allt inom sig, och den ytterliga häftighet, hvarmed hon flyttade och omflyttade alliing på bordet, var det enda, som vittnade om den häftiga strid hon hade att utkämpa. Då hon ändtligen fått gossen att äta som en varg, i trots af tårarne, som tillrade ned på hans tallrik, och sedan han riktigt tillfredsstält siz brännande törst, började hon yrka på att han skulle gå till sängs, emedan det led på tiden och hon gissade, att hennes husbondfolk, som på tvenne dagar ej ätit någon middag, torde med rättmätig. otålighet längta efter qvällsvarden. Men Leonard förklarade då, att han aldrig mera ville gå upp på sitt rum eller någonsin mera ligga i sin säng, eftersom man ej ville erkänna honom för den rätte Leonard, Paraskas ammbarn. Striden hotade att blifva långvarig mellan den allt fir eftergifna amman och det (nvisa barnet. Men naturen kom dem båd till hjelp. Leonards kraftiga motstand slappade af, och till slut kunde han blott svagt framstamma dessa enda ord:<noinclude> <references/></noinclude> osp6t7k2zmldq8re36nt8u8pwre8v9w 104 196440 583533 2024-12-08T21:25:22Z FreeCorp 18063 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'taga, att Han med välbehag lyssnade till deras åkallan. I barnaåren följer reaktion snabbt på häftiga sinnesskakningar. Så äfven med våra små vandrare. De öfverväldigades af en oemotståndlig trötthet, hvilken hos dem uppväckte en dittills ej erfaren, obestämd fruktan för den rundt omkring rådande, högtidliga tystnaden, och denna fruktan, i förening med den allt mera tilltagande kylan i den stora skogen, der natten utbredde sina skuggor, kom dem a... 583533 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 30 —}}</noinclude>taga, att Han med välbehag lyssnade till deras åkallan. I barnaåren följer reaktion snabbt på häftiga sinnesskakningar. Så äfven med våra små vandrare. De öfverväldigades af en oemotståndlig trötthet, hvilken hos dem uppväckte en dittills ej erfaren, obestämd fruktan för den rundt omkring rådande, högtidliga tystnaden, och denna fruktan, i förening med den allt mera tilltagande kylan i den stora skogen, der natten utbredde sina skuggor, kom dem att sluta sig allt tätare intill hvarandra, och det dröjde ej länge, innan alla fyra voro försänkta i djupaste sömn. En vedhuggare, som begifvit sig till skogen för att hugga ved i det klara månskenet, stannade helt förbluffad framför de sofvandé barnen. Deras vackra anletsdrag, belysta af månens silfverhvita strålar, deras fina, väl skurna kläder, den behagfulla, lediga ställning, i hvilken de hvilade, allt uppfylde honom med beundran och försatte honom liksom i ett förtrolladt tillstånd. Alla legender, alla fésagor, förvarade i hans minne, stälde sig lifs lefvande framför hans själ. Han trodde sig i de fyra skolgossarne se englar, hvilka kommit på besök till jorden eller ock små tomtar, som hvilade ut efter sin nattliga dans. Dels af fruktan, dels af beundran förblef han stående framför dem, orörlig af häpnad, och framsade för större säkerhets skull, om hvartannat de böner, som besvärja trollen och Angelus, hvilken nedkallar englarnes beskydd. Han fann till och med rådligast att söka afväpna deras ondska, i händelse att de voro onda andar, eller ock göra sig förtjent af deras tacksamhet, i fall de voro hulda varelser. För det ändamålet smög han sig med kattlika steg in i de sofvande barnens trollkrets, och lade en plockad vildand vid Rudolfs sida, på det att denne vid sitt uppvaknande skulle0<noinclude> <references/></noinclude> cizmvznac87g0cuhrm4utagkhakogvu 583534 583533 2024-12-08T21:25:42Z FreeCorp 18063 583534 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 30 —}}</noinclude>taga, att Han med välbehag lyssnade till deras åkallan. I barnaåren följer reaktion snabbt på häftiga sinnesskakningar. Så äfven med våra små vandrare. De öfverväldigades af en oemotståndlig trötthet, hvilken hos dem uppväckte en dittills ej erfaren, obestämd fruktan för den rundt omkring rådande, högtidliga tystnaden, och denna fruktan, i förening med den allt mera tilltagande kylan i den stora skogen, der natten utbredde sina skuggor, kom dem att sluta sig allt tätare intill hvarandra, och det dröjde ej länge, innan alla fyra voro försänkta i djupaste sömn. En vedhuggare, som begifvit sig till skogen för att hugga ved i det klara månskenet, stannade helt förbluffad framför de sofvandé barnen. Deras vackra anletsdrag, belysta af månens silfverhvita strålar, deras fina, väl skurna kläder, den behagfulla, lediga ställning, i hvilken de hvilade, allt uppfylde honom med beundran och försatte honom liksom i ett förtrolladt tillstånd. Alla legender, alla fésagor, förvarade i hans minne, stälde sig lifs lefvande framför hans själ. Han trodde sig i de fyra skolgossarne se englar, hvilka kommit på besök till jorden eller ock små tomtar, som hvilade ut efter sin nattliga dans. Dels af fruktan, dels af beundran förblef han stående framför dem, orörlig af häpnad, och framsade för större säkerhets skull, om hvartannat de böner, som besvärja trollen och ''Angelus'', hvilken nedkallar englarnes beskydd. Han fann till och med rådligast att söka afväpna deras ondska, i händelse att de voro onda andar, eller ock göra sig förtjent af deras tacksamhet, i fall de voro hulda varelser. För det ändamålet smög han sig med kattlika steg in i de sofvande barnens trollkrets, och lade en plockad vildand vid Rudolfs sida, på det att denne vid sitt uppvaknande skulle0<noinclude> <references/></noinclude> hdew8ytwvuiknj4cvidwklfhimz1l46 583563 583534 2024-12-09T01:59:59Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 583563 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{c|— 30 —}}</noinclude>taga, att Han med välbehag lyssnade till deras åkallan. I barnaåren följer reaktion snabbt på häftiga sinnesskakningar. Så äfven med våra små vandrare. De öfverväldigades af en oemotståndlig trötthet, hvilken hos dem uppväckte en dittills ej erfaren, obestämd fruktan för den rundt omkring rådande, högtidliga tystnaden, och denna fruktan, i förening med den allt mera tilltagande kylan i den stora skogen, der natten utbredde sina skuggor, kom dem att sluta sig allt tätare intill hvarandra, och det dröjde ej länge, innan alla fyra voro försänkta i djupaste sömn. En vedhuggare, som begifvit sig till skogen för att hugga ved i det klara månskenet, stannade helt förbluffad framför de sofvande barnen. Deras vackra anletsdrag, belysta af månens silfverhvita strålar, deras fina, väl skurna kläder, den behagfulla, lediga ställning, i hvilken de hvilade, allt uppfylde honom med beundran och försatte honom liksom i ett förtrolladt tillstånd. Alla legender, alla fésagor, förvarade i hans minne, stälde sig lifs lefvande framför hans själ. Han trodde sig i de fyra skolgossarne se englar, hvilka kommit på besök till jorden eller ock små tomtar, som hvilade ut efter sin nattliga dans. Dels af fruktan, dels af beundran förblef han stående framför dem, orörlig af häpnad, och framsade för större säkerhets skull, om hvartannat de böner, som besvärja trollen och ''Angelus'', hvilken nedkallar englarnes beskydd. Han fann till och med rådligast att söka afväpna deras ondska, i händelse att de voro onda andar, eller ock göra sig förtjent af deras tacksamhet, i fall de voro hulda varelser. För det ändamålet smög han sig med kattlika steg in i de sofvande barnens trollkrets, och lade en plockad vildand vid Rudolfs sida, på det att denne vid sitt uppvaknande skulle<noinclude> <references/></noinclude> 6fm7qrkmt13k6ky5l83pnllzsibsbk1 104 196441 583537 2024-12-08T22:06:58Z FreeCorp 18063 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'veta, att en hederlig menniska gått der förbi. Denna vildand hade redan flere dagar legat förvarad på botten af vedhuggarens väska, och med den hade han ämnat tillställa ett litet kalas, som han någon gång plägade göra, när han ville skaffa sig en glad stund och skingra enformigheten i sin torftiga hydda. — I små englar, sända från himlen — framhviskade han, — välsignen en fattig, välment man! I, små näpna tomter, lemnen i fred en fattig ved...' 583537 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 31 —}}</noinclude>veta, att en hederlig menniska gått der förbi. Denna vildand hade redan flere dagar legat förvarad på botten af vedhuggarens väska, och med den hade han ämnat tillställa ett litet kalas, som han någon gång plägade göra, när han ville skaffa sig en glad stund och skingra enformigheten i sin torftiga hydda. — I små englar, sända från himlen — framhviskade han, — välsignen en fattig, välment man! I, små näpna tomter, lemnen i fred en fattig vedhuggare, som arbetar för hustra och barn! Sedan han uttalat denna bön, försökte han att slita sig från detta ställe, der han altjemt stod som fastnaglad, och slutligen aflägsnade han sig, uppfylld af en viss oro och utan att hafva vågat väcka de sofvande. Han kunde likväl ej taga sina tankar från dem, under det han fortfor att fälla gren efter gren och han bjöd på allt sätt till att dämpa det ljud, som yxan vid huggningen åstadkom, ty han fruktade att helt plötsligt få se de små bytingarne komma framrusande och omringa honom. Så täcka de än voro, var han liksom litet rädd för dem, och hvarje yxhugg åtföljdes af en oroligt spejande blick. Men den skräck, som skakade hans lemmar, var tillika uppblandad med en så liflig nyfikenhet, att han i hvart ögonblick kände sig dragen till det ställe, der han blifvit på en gång så skrämd och så angenämt öfverraskad. Imelkrtid fortfor han att hugga allt hvad han kunde, ty hans vedupplag var slut och han hade en familj att försörja. Men de små edsvurne, som insomnat fastande, hade nu imellertid vaknat upp med en aptit, värdig skolpojkar, som på många timmar ej fått sig någonting till lifs; de voro nu barn igen med barndomens alla instinkter, och då de sågo sig omkring på denna ödsliga plats, der de ej mera kände igen sig, grepos de i förstone af en obehaglig räddsla, och för att upp-<noinclude> <references/></noinclude> flt52pfa6qhrke2hzm154mcn6wtltye 583564 583537 2024-12-09T02:10:40Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 583564 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{c|— 31 —}}</noinclude>veta, att en hederlig menniska gått der förbi. Denna vildand hade redan flere dagar legat förvarad på botten af vedhuggarens väska, och med den hade han ämnat tillställa ett litet kalas, som han någon gång plägade göra, när han ville skaffa sig en glad stund och skingra enformigheten i sin torftiga hydda. — I små englar, sända från himlen — framhviskade han, — välsignen en fattig, välment man! I, små näpna tomter, lemnen i fred en fattig vedhuggare, som arbetar för hustru och barn! Sedan han uttalat denna bön, försökte han att slita sig från detta ställe, der han altjemt stod som fastnaglad, och slutligen aflägsnade han sig, uppfylld af en viss oro och utan att hafva vågat väcka de sofvande. Han kunde likväl ej taga sina tankar från dem, under det han fortfor att fälla gren efter gren och han bjöd på allt sätt till att dämpa det ljud, som yxan vid huggningen åstadkom, ty han fruktade att helt plötsligt få se de små bytingarne komma framrusande och omringa honom. Så täcka de än voro, var han liksom litet rädd för dem, och hvarje yxhugg åtföljdes af en oroligt spejande blick. Men den skräck, som skakade hans lemmar, var tillika uppblandad med en så liflig nyfikenhet, att han i hvart ögonblick kände sig dragen till det ställe, der han blifvit på en gång så skrämd och så angenämt öfverraskad. Imellertid fortfor han att hugga allt hvad han kunde, ty hans vedupplag var slut och han hade en familj att försörja. Men de små edsvurne, som insomnat fastande, hade nu imellertid vaknat upp med en aptit, värdig skolpojkar, som på många timmar ej fått sig någonting till lifs; de voro nu barn igen med barndomens alla instinkter, och då de sågo sig omkring på denna ödsliga plats, der de ej mera kände igen sig, grepos de i förstone af en obehaglig räddsla, och för att upp-<noinclude> <references/></noinclude> 8aw89gujiyya7ufcxn2wnu33awy07u6 104 196442 583538 2024-12-08T22:13:03Z FreeCorp 18063 /* Problematiskt */ ends of lines hidden behind a strip of glued paper. 583538 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="FreeCorp" />{{c|— 32 —}}</noinclude>lifva sitt sjunkande mod, började de att öms sidigt knuffa och skuffa hvarandra. Rudolf var den, som först afskakade natter obestämda farhågor, och för att med ens bry med sömnen, sprang han modigt upp och bö jade snoka omkring vid bäcken, i hvilken skarne ännu sofvo bland näckrosorna, hvarme den var kantad. Der fanns fullt upp med pil träd och videbuskar, hvaraf de kunde göra landtliga vapen, och Rudolf skar genast gren från en pil och gjorde sig deraf ett sp det var det samma spö, som han sedan fic smaka vid den lätta aga, hans mor tilldela honom. Derpå ropade han med en stämma så du drande, att bokremmen, hvilken han spänt o sin i form af väska uppfästa rock, dervid bra i tu: — Hurra för Polen! Hurra för den lil bäcken, som ger oss vatten att dricka! Dessa hurrarop, som utgingo från fyra ti stiga strupar, förmådde icke, så gälla de voro, att skrämma bort en svart stork, som s git ned på marken ej långt från dem. Lik som vedhuggaren förut hade gjort, betrakta han barnen med förvånade och deltagande bl kar, men likväl utan att såsom denne hy några baktankar. Nedflugen från ett af höga granträden, hvilka uppfylde skogen m sin friska, balsamiska doft, trippade han utm bäckens rand för att söka föda åt sina ung som ännu sofvo sött i boet med hufvudet i der vingen. Sin röda näbb och långa, krök hals sträckte han förtroligt mot de fyra g sarne, hvilka i sin ordning läto sina ögon hv på den närgångne besökanden, som helt d stigt trädde in i deras stora sofgemak. H struttade af och an förbi dem och kom stund så nära, att han nästan klef dem på tårna, o såg med det samma på dem med kärvänli blickar, hvilka ej röjde minsta tecken af mens lig vidskepelse. Den kloka fogeln var helt o<noinclude> <references/></noinclude> 4u7huj6k9kdblot75zez30ptx7vom9q 583545 583538 2024-12-08T22:48:20Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ Korrekturläst från Nya Dagligt Allehanda 1882-12-29 583545 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|— 32 —}}</noinclude>lifva sitt sjunkande mod, började de att ömsesidigt knuffa och skuffa hvarandra. Rudolf var den, som först afskakade nattens obestämda farhågor, och för att med ens bryta med sömnen, sprang han modigt upp och började snoka omkring vid bäcken, i hvilken fiskarne ännu sofvo bland näckrosorna, hvarmed den var kantad. Der fanns fullt upp med pilträd och videbuskar, hvaraf de kunde göra sig landtliga vapen, och Rudolf skar genast en gren från en pil och gjorde sig deraf ett spö; det var det samma spö, som han sedan fick smaka vid den lätta aga, hans mor tilldelade honom. Derpå ropade han med en stämma så dundrande, att bokremmen, hvilken han spänt om sin i form af väska uppfästa rock, dervid brast i tu: — Hurra för Polen! Hurra för den lilla bäcken, som ger oss vatten att dricka! Dessa hurrarop, som utgingo från fyra törstiga strupar, förmådde icke, så gälla de än voro, att skrämma bort en svart stork, som slagit ned på marken ej långt från dem. Likasom vedhuggaren förut hade gjort, betraktade han barnen med förvånade och deltagande blickar, men likväl utan att såsom denne hysa några baktankar. Nedflugen från ett af de höga granträden, hvilka uppfylde skogen med sin friska, balsamiska doft, trippade han utmed bäckens rand för att söka föda åt sina ungar, som ännu sofvo sött i boet med hufvudet under vingen. Sin röda näbb och långa, krökta hals sträckte han förtroligt mot de fyra gossarne, hvilka i sin ordning läto sina ögon hvila på den närgångne besökanden, som helt dristigt trädde in i deras stora sofgemak. Han struttade af och an förbi dem och kom stundom så nära, att han nästan klef dem på tårna, och såg med det samma på dem med kärvänliga blickar, hvilka ej röjde minsta tecken af mensklig vidskepelse. Den kloka fogeln var helt och<noinclude> <references/></noinclude> f6gw4ca9o71e4jv94wfoi8vqwg3ikjl 104 196443 583539 2024-12-08T22:14:52Z FreeCorp 18063 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hållet beherskad af den trollmakt, som barn utöfva så väl på oskyldiga djur som på misstänksamma menniskor. Sedan han framför dem gjort några rörelser, som kunde anses liktydiga med de helsningar, fredliga resande ömsesidigt utbyta, flög han högt upp öfver deras hufvuden och försvann i träden, hvarvid han till afsked utstötte ett sådant der klart, uthållande läte, som är egendomligt för hans slägte, och Rudolf, som hört storkens profetiska f...' 583539 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 32 —}}</noinclude>hållet beherskad af den trollmakt, som barn utöfva så väl på oskyldiga djur som på misstänksamma menniskor. Sedan han framför dem gjort några rörelser, som kunde anses liktydiga med de helsningar, fredliga resande ömsesidigt utbyta, flög han högt upp öfver deras hufvuden och försvann i träden, hvarvid han till afsked utstötte ett sådant der klart, uthållande läte, som är egendomligt för hans slägte, och Rudolf, som hört storkens profetiska förmåga mycket omtalas, tog detta för ett godt omen för sitt fosterland, hvilket han i den stunden ansåg representeradt af honom sjelf och hans kamrater. Nu först upptäckte han vildanden, som vedbuggaren nedlagt vid hans sida. Efter att hafva länge uttryckt sin undran deröfver, beslöto barnen att draga fördel af denna gynsamma tillfällighet, och de prisade sin lyckliga stjerna, som fört dem till en skog, der man blott behöfde se sig omkring för att få sig en vildand, och till på köpet en plockad. De gräfde i jorden ett hål och igenfylde det med qvistar, blad och torra ekollon, hvilka de antände, sedan de skaffat sig eld genom att slå ett par kiselstenar mot hvarandra. Då lågan saktat sig, lades vildanden öfver elden, och det dröjde ej länge innan han blef stekt, och god blef han, ja nästan lika god, tyckte de, som om han varit tillagad hemma. Gasper, som var en af dem, hvilka trakterat Paraska med sina berättelser, påstod till och med, att det smakade vida bättre att äta honom utan bröd, något som helt och hållet fattades dem der i skogen Vedhuggaren hade för sitt lif ej vågat bjuda dem af sitt hårda svarta bröd, hvilket i hans tycke var alltför tarflig kost för sådana små fina varelser. Måltiden serverades på ett lager af krasse, som fick ersätta duk och gjorde anrättningen ännu mera smaklig, och hela vildanden strök med, ty man fick väl lof att sysselsätta sig med<noinclude> <references/> ''Också ett edsförbund.''</noinclude> ns9zwhenf9dt4cmiqwmw5rggytdn8f7 583540 583539 2024-12-08T22:15:12Z FreeCorp 18063 583540 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 33 —}}</noinclude>hållet beherskad af den trollmakt, som barn utöfva så väl på oskyldiga djur som på misstänksamma menniskor. Sedan han framför dem gjort några rörelser, som kunde anses liktydiga med de helsningar, fredliga resande ömsesidigt utbyta, flög han högt upp öfver deras hufvuden och försvann i träden, hvarvid han till afsked utstötte ett sådant der klart, uthållande läte, som är egendomligt för hans slägte, och Rudolf, som hört storkens profetiska förmåga mycket omtalas, tog detta för ett godt omen för sitt fosterland, hvilket han i den stunden ansåg representeradt af honom sjelf och hans kamrater. Nu först upptäckte han vildanden, som vedbuggaren nedlagt vid hans sida. Efter att hafva länge uttryckt sin undran deröfver, beslöto barnen att draga fördel af denna gynsamma tillfällighet, och de prisade sin lyckliga stjerna, som fört dem till en skog, der man blott behöfde se sig omkring för att få sig en vildand, och till på köpet en plockad. De gräfde i jorden ett hål och igenfylde det med qvistar, blad och torra ekollon, hvilka de antände, sedan de skaffat sig eld genom att slå ett par kiselstenar mot hvarandra. Då lågan saktat sig, lades vildanden öfver elden, och det dröjde ej länge innan han blef stekt, och god blef han, ja nästan lika god, tyckte de, som om han varit tillagad hemma. Gasper, som var en af dem, hvilka trakterat Paraska med sina berättelser, påstod till och med, att det smakade vida bättre att äta honom utan bröd, något som helt och hållet fattades dem der i skogen Vedhuggaren hade för sitt lif ej vågat bjuda dem af sitt hårda svarta bröd, hvilket i hans tycke var alltför tarflig kost för sådana små fina varelser. Måltiden serverades på ett lager af krasse, som fick ersätta duk och gjorde anrättningen ännu mera smaklig, och hela vildanden strök med, ty man fick väl lof att sysselsätta sig med<noinclude> <references/> ''Också ett edsförbund.''</noinclude> s33fz57xl9ow2d44krpsmll8k2s6fi4 583565 583540 2024-12-09T02:52:19Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 583565 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{c|— 33 —}}</noinclude>hållet beherskad af den trollmakt, som barn utöfva så väl på oskyldiga djur som på misstänksamma menniskor. Sedan han framför dem gjort några rörelser, som kunde anses liktydiga med de helsningar, fredliga resande ömsesidigt utbyta, flög han högt upp öfver deras hufvuden och försvann i träden, hvarvid han till afsked utstötte ett sådant der klart, uthållande läte, som är egendomligt för hans slägte, och Rudolf, som hört storkens profetiska förmåga mycket omtalas, tog detta för ett godt omen för sitt fosterland, hvilket han i den stunden ansåg representeradt af honom sjelf och hans kamrater. Nu först upptäckte han vildanden, som vedhuggaren nedlagt vid hans sida. Efter att hafva länge uttryckt sin undran deröfver, beslöto barnen att draga fördel af denna gynsamma tillfällighet, och de prisade sin lyckliga stjerna, som fört dem till en skog, der man blott behöfde se sig omkring för att få sig en vildand, och till på köpet en plockad. De gräfde i jorden ett hål och igenfylde det med qvistar, blad och torra ekollon, hvilka de antände, sedan de skaffat sig eld genom att slå ett par kiselstenar mot hvarandra. Då lågan saktat sig, lades vildanden öfver elden, och det dröjde ej länge innan han blef stekt, och god blef han, ja nästan lika god, tyckte de, som om han varit tillagad hemma. Gasper, som var en af dem, hvilka trakterat Paraska med sina berättelser, påstod till och med, att det smakade vida bättre att äta honom utan bröd, något som helt och hållet fattades dem der i skogen. Vedhuggaren hade för sitt lif ej vågat bjuda dem af sitt hårda svarta bröd, hvilket i hans tycke var alltför tarflig kost för sådana små fina varelser. Måltiden serverades på ett lager af krasse, som fick ersätta duk och gjorde anrättningen ännu mera smaklig, och hela vildanden strök med, ty man fick väl lof att sysselsätta sig med<noinclude> <references/> {{huvud|''Också ett edsförbund.''||5}}</noinclude> 5g1y2dtzsmt6gc00rx5oy9dgg9iczqg 104 196444 583541 2024-12-08T22:19:49Z FreeCorp 18063 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'något, under det man afvaktade solens uppgång, hvilken nu bebådades af morgonrodnaden, som här och der syntes mellan träden. Sålunda återfann vedhuggaren barnen rigtigt morgonfriska, dels sittande omkring den slocknade elden, dels liggande framstupa drickande af den lilla bäckens vatten, hvarmed äfven han allt som oftast brukade släcka sin törst. Det kan ej nekas, att han kände sig en smula snopen, då han kom underfund med, att det hvarken var eng... 583541 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 34 —}}</noinclude>något, under det man afvaktade solens uppgång, hvilken nu bebådades af morgonrodnaden, som här och der syntes mellan träden. Sålunda återfann vedhuggaren barnen rigtigt morgonfriska, dels sittande omkring den slocknade elden, dels liggande framstupa drickande af den lilla bäckens vatten, hvarmed äfven han allt som oftast brukade släcka sin törst. Det kan ej nekas, att han kände sig en smula snopen, då han kom underfund med, att det hvarken var englar eller troll, utan helt simpelt kringströfvande skolpojkar, som så hade uppväckt hans farhågor. Men ehuru han blifvit tagen ur sina illusioner, bjöd han dem likväl dodt hjerta några äppelkartar, hvilka vid ett dylikt tillfälle ingalunda voro att förakta. Leonard, som var mera bortskämd än de andre, var den ende, som ej kunde förmå sig att äta deraf; han bet i ett, men fann det för surt och kastade bort det. Rudolf bannade honom derför, upptog äpplet och lät det sig väl smaka. — Jag föraktar dig icke, du sura äpple — sade han — ty jag är törstig och du läskar mig. Nu började de alla fyra känna en obeskriflig längtan att återvända hem, men de fingo då till sin stora bestörtning veta, att voro omkring två och en half mil från Podhïtzy. — Lef väl, — sade de till vedhuggaren, i det de tryckte hans hand och tackade honom för den angenäma öfverraskning han genom vildanden beredt dem, — vi hafva för närvarande ingenting annat att gifva dig än vår välsignelse, men håll till godo med den så länge. Om du har några barn, så skola de blifva våra vänner! Säg, har du barn? — Ja, det har jag, — svarade bonden, som kände sig fullkomligt beherskad af de små vandrarnes på en gång angenäma och befallande väsen. — Jag har en pojke, som är ved-<noinclude> <references/></noinclude> lr98jssfqlfx6mss0m6ydswshyf19gt 583566 583541 2024-12-09T03:18:36Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 583566 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{c|— 34 —}}</noinclude>något, under det man afvaktade solens uppgång, hvilken nu bebådades af morgonrodnaden, som här och der syntes mellan träden. Sålunda återfann vedhuggaren barnen rigtigt morgonfriska, dels sittande omkring den slocknade elden, dels liggande framstupa drickande af den lilla bäckens vatten, hvarmed äfven han allt som oftast brukade släcka sin törst. Det kan ej nekas, att han kände sig en smula snopen, då han kom underfund med, att det hvarken var englar eller troll, utan helt simpelt kringströfvande skolpojkar, som så hade uppväckt hans farhågor. Men ehuru han blifvit tagen ur sina illusioner, bjöd han dem likväl af godt hjerta några äppelkartar, hvilka vid ett dylikt tillfälle ingalunda voro att förakta. Leonard, som var mera bortskämd än de andre, var den ende, som ej kunde förmå sig att äta deraf; han bet i ett, men fann det för surt och kastade bort det. Rudolf bannade honom derför, upptog äpplet och lät det sig väl smaka. — Jag föraktar dig icke, du sura äpple — sade han — ty jag är törstig och du läskar mig. Nu började de alla fyra känna en obeskriflig längtan att återvända hem, men de fingo då till sin stora bestörtning veta, att voro omkring två och en half mil från Podhïtzy. — Lef väl, — sade de till vedhuggaren, i det de tryckte hans hand och tackade honom för den angenäma öfverraskning han genom vildanden beredt dem, — vi hafva för närvarande ingenting annat att gifva dig än vår välsignelse, men håll till godo med den så länge. Om du har några barn, så skola de blifva våra vänner! Säg, har du barn? — Ja, det har jag, — svarade bonden, som kände sig fullkomligt beherskad af de små vandrarnes på en gång angenäma och befallande väsen. — Jag har en pojke, som är ved-<noinclude> <references/></noinclude> jbovmdodm9uygwzjxxpvacfk6uq1ihx 104 196445 583542 2024-12-08T22:23:17Z FreeCorp 18063 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'huggare liksom jag, och han, stackare, är lika fattig som sin far. — Kom ihåg, att Gud föder foglarne under himlen, — återtog Rudolf, tillämpande sin bibelkunskap, och kamraterne lyssnade andäktigt på hans tal. Den exalterade gossen sänkte sedan hufvu- det och tryckte handen mot pannan, hvarpå han högt uttalade de ord, som han tyckte sig höra hviskas i sitt öra: — gif akt på hvad jag säger! Denna skog skall hafva lycka med sig åt alla, som komma a...' 583542 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 35 —}}</noinclude>huggare liksom jag, och han, stackare, är lika fattig som sin far. — Kom ihåg, att Gud föder foglarne under himlen, — återtog Rudolf, tillämpande sin bibelkunskap, och kamraterne lyssnade andäktigt på hans tal. Den exalterade gossen sänkte sedan hufvu- det och tryckte handen mot pannan, hvarpå han högt uttalade de ord, som han tyckte sig höra hviskas i sitt öra: — gif akt på hvad jag säger! Denna skog skall hafva lycka med sig åt alla, som komma att arbeta bland de här träden, som du ser framför dig, och när krigsropet en dag tränger ända till din hydda, kom då hit under de här tallarne och ekarne, som äro märkta med en bokstaf, hvilken skall växa ut, i samma mån som de åldras. Då gäller det att bedja, ty det är de dödas fest, som då är inne. Ofrivilligt blottade vedhuggaren sitt hufvud. — Se här, — tillade Rudolf, i det han likaledes blottade sitt — tag min tschapka och gif den åt din son; den skall vara en underpant på att han, liksom vi, en gång skall blifva fri. Derefter anträddes återtåget, och med sitt långa spö dref Rudolf kamraterne framför sig, såsom herden drifver sin älskade och lydiga fårahjord. Vedhuggaren, som ledsagat dem ända till skogens slut, följde dem med ögonen, så länge de kunde skönjas, och stod sedan en lång stund qvar på samma ställe, försänkt i djupa tankar; han kände sig på en gång orolig och glad öfver detta möte, hvilket kom honom att kasta en ljusare blick in i den dunkla framtiden. Då nu de små rymmarne väl voro på hemvägen och, tack vare vedhuggarens_instruktioner, på rätt stråt, vandrade de hela dagen utan att njuta någon föda; ena stunden stärktes deras krafter af den tanken, att de med hvarje steg närmade sig hemmet och den andra slappades deras ifver genom den fruktan de erforo5<noinclude> <references/></noinclude> jbkwr4bvhiy13sg7ie57zgizf2n5qpz 583567 583542 2024-12-09T03:37:41Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 583567 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{c|— 35 —}}</noinclude>huggare liksom jag, och han, stackare, är lika fattig som sin far. — Kom ihåg, att Gud föder foglarne under himlen, — återtog Rudolf, tillämpande sin bibelkunskap, och kamraterne lyssnade andäktigt på hans tal. Den exalterade gossen sänkte sedan hufvudet och tryckte handen mot pannan, hvarpå han högt uttalade de ord, som han tyckte sig höra hviskas i sitt öra: — gif akt på hvad jag säger! Denna skog skall hafva lycka med sig åt alla, som komma att arbeta bland de här träden, som du ser framför dig, och när krigsropet en dag tränger ända till din hydda, kom då hit under de här tallarne och ekarne, som äro märkta med en bokstaf, hvilken skall växa ut, i samma mån som de åldras. Då gäller det att bedja, ty det är de dödas fest, som då är inne. Ofrivilligt blottade vedhuggaren sitt hufvud. — Se här, — tillade Rudolf, i det han likaledes blottade sitt — tag min tschapka och gif den åt din son; den skall vara en underpant på att han, liksom vi, en gång skall blifva fri. Derefter anträddes återtåget, och med sitt långa spö dref Rudolf kamraterne framför sig, såsom herden drifver sin älskade och lydiga fårahjord. Vedhuggaren, som ledsagat dem ända till skogens slut, följde dem med ögonen, så länge de kunde skönjas, och stod sedan en lång stund qvar på samma ställe, försänkt i djupa tankar; han kände sig på en gång orolig och glad öfver detta möte, hvilket kom honom att kasta en ljusare blick in i den dunkla framtiden. Då nu de små rymmarne väl voro på hemvägen och, tack vare vedhuggarens instruktioner, på rätt stråt, vandrade de hela dagen utan att njuta någon föda; ena stunden stärktes deras krafter af den tanken, att de med hvarje steg närmade sig hemmet och den andra slappades deras ifver genom den fruktan de erforo<noinclude> <references/></noinclude> pxcohkjf8idzi1deur371ce24tc5b6i 104 196446 583543 2024-12-08T22:26:23Z FreeCorp 18063 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'att vid hemkomsten kanske mötas af föräldrarnes vrede, men om de tårar, som utgötos för deras skull, hade de intet begrepp. Sällsamma gåta! Barn kunna aldrig fatta, att föräldrarncs förebråelser blott äro tårar, som säga: »jag älskar dig». De båda yngste, Gasper och Leonard, som ej hade så starka krafter som sina kamrater, voro ett par gånger nära att uppgifvas af trött het på de ojemna och knaggliga vägarne, ty deras fötter hade svullnat i d...' 583543 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 36 —}}</noinclude>att vid hemkomsten kanske mötas af föräldrarnes vrede, men om de tårar, som utgötos för deras skull, hade de intet begrepp. Sällsamma gåta! Barn kunna aldrig fatta, att föräldrarncs förebråelser blott äro tårar, som säga: »jag älskar dig». De båda yngste, Gasper och Leonard, som ej hade så starka krafter som sina kamrater, voro ett par gånger nära att uppgifvas af trött het på de ojemna och knaggliga vägarne, ty deras fötter hade svullnat i de af vätan hårdnade skodonen, hvilka de hade måst behålla på sig hela natten. — Nog är han styfsint, den der Rudolf, det är visst och sant, men hjelpsam är han och stark som den helige Kristoffer, — sade Paraska, i det hon ett ögonblick afbröt sig för att hemta andan, ty hon var så öfverväldigad af rörelse, att hon blott med yttersta möda kunde afsluta sin berättelse. — Den der rödhårige pojken, — återtog hon, sedan hon något hemtat sig, — den der oförvägne Rudolf, som står der som en tjurskalle och knappast svarar, då han blir tilltalad, men som ständigt har hufvudet fullt af idéer, den ena ljusare än den andra, han visste i denna svårighet att finna på medel och utvägar. Då han såg, att de små rustibussarne ej längre kunde härda ut, men likväl vägrade att låta honom fortfarande bära dem, emedan de fruktade, att han skulle digna under sin börda, då stälde han till på ett så klokt och så sinnrikt sätt, att jag vore frestad taga honom i famn och kyssa honom, om han ej snarare förtjenat stryk för all den ängslan han förorsa- kat oss. — Nå, hur var det då han stälde till? — frågade ifrigt fru Sipaïlo, som kände sig uppfyld af en liflig tacksamhet mot Rudolf. — Jo, så här var det, — svarade Paraska och beskref på ett åskådligt sätt det slags bär-<noinclude> <references/></noinclude> air7pniwwr57a9sr1ubzl16gv2mt3dn 583570 583543 2024-12-09T05:55:58Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 583570 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{c|— 36 —}}</noinclude>att vid hemkomsten kanske mötas af föräldrarnes vrede, men om de tårar, som utgötos för deras skull, hade de intet begrepp. Sällsamma gåta! Barn kunna aldrig fatta, att föräldrarnes förebråelser blott äro tårar, som säga: »jag älskar dig». De båda yngste, Gasper och Leonard, som ej hade så starka krafter som sina kamrater, voro ett par gånger nära att uppgifvas af trötthet på de ojemna och knaggliga vägarne, ty deras fötter hade svullnat i de af vätan hårdnade skodonen, hvilka de hade måst behålla på sig hela natten. — Nog är han styfsint, den der Rudolf, det är visst och sant, men hjelpsam är han och stark som den helige Kristoffer, — sade Paraska, i det hon ett ögonblick afbröt sig för att hemta andan, ty hon var så öfverväldigad af rörelse, att hon blott med yttersta möda kunde afsluta sin berättelse. — Den der rödhårige pojken, — återtog hon, sedan hon något hemtat sig, — den der oförvägne Rudolf, som står der som en tjurskalle och knappast svarar, då han blir tilltalad, men som ständigt har hufvudet fullt af idéer, den ena ljusare än den andra, han visste i denna svårighet att finna på medel och utvägar. Då han såg, att de små rustibussarne ej längre kunde härda ut, men likväl vägrade att låta honom fortfarande bära dem, emedan de fruktade, att han skulle digna under sin börda, då stälde han till på ett så klokt och så sinnrikt sätt, att jag vore frestad taga honom i famn och kyssa honom, om han ej snarare förtjenat stryk för all den ängslan han förorsakat oss. — Nå, hur var det då han stälde till? — frågade ifrigt fru Sipaïlo, som kände sig uppfyld af en liflig tacksamhet mot Rudolf. — Jo, så här var det, — svarade Paraska och beskref på ett åskådligt sätt det slags bär-<noinclude> <references/></noinclude> 7xns5ejk41ep2z5ld45qd9tu2dmq2r5 104 196447 583544 2024-12-08T22:28:28Z FreeCorp 18063 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'stol, som Rudolf och Baltsar med sina kraft- fulla armar hade bildat och hvarpå de buro de båda yngsta gossarne. — Ni skall veta, min fru, — tillade hon, — att de ej voro litet stolta och glada öfver denna tillställning och att de helt triumferande gjorde sitt intåg i staden. Herr Sipaïlo, som förstod, att Paraskas dag nu var inne, afbröt icke en enda gång dennas omständliga berättelse, till hvilken han lyssnade med spänd uppmärksamhet, och sjelf br... 583544 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 37 —}}</noinclude>stol, som Rudolf och Baltsar med sina kraft- fulla armar hade bildat och hvarpå de buro de båda yngsta gossarne. — Ni skall veta, min fru, — tillade hon, — att de ej voro litet stolta och glada öfver denna tillställning och att de helt triumferande gjorde sitt intåg i staden. Herr Sipaïlo, som förstod, att Paraskas dag nu var inne, afbröt icke en enda gång dennas omständliga berättelse, till hvilken han lyssnade med spänd uppmärksamhet, och sjelf brann han också af begär att få veta hvarje minsta omständighet vid denna olofliga utflykt, i hvilken han nu trodde sig se en djupare och vigtigare betydelse. Möjligheten af Polens framtida befrielse vidgade hans hjerna och återspeglade sig deri som i en camera obscura. Han såg sitt kära Polen, sitt älskade fosterland, uppstå ur sin graf, och dessa strålande framtidsbilder, som hägrade för hans själs öga och som framkallats af ett barn, hans eget barn, sände en rysning genom heia hans varelse. Mycket stort kan röra sig äfven inom deras bröst, hvilka tryckas af träldomens ok och sucka under despotismens spira. Liksom berusad af sitt eget tal, afbröt Paraska slutligen sig sjelf, ur stånd att längre beherska sin glädje. Hon reste sig utan anledning; hon vankade ideligen af och an mellan bordet, der ingenting fattades, och skåpet, der hon ej hade någonting att göra och hvarur hon framtog än en tom kopp, än ett glas, som ingen behöfde. Men hennes husbondfolk var för mycket upptaget af sina egna tankar för att fästa någon uppmärksamhet dervid. Herr Sipaïlo satt tyst och orörlig med blicken riktad mot framtiden; han tänkte på den schweiziske frihetshjelten, och, uppfyld af hänförelse, afsköt han i tankarne den ena pilen efter den andra, och de susade alla triumferande öfver Leonards hufvud, hans Leonard, hvilken han<noinclude> <references/></noinclude> el8266bmwmmpwmw9b6rmq3j2fqkfic8 104 196448 583546 2024-12-08T22:52:22Z FreeCorp 18063 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'såg stor och segerrik... och fri i en aflägsen framtid. {{linje|5em}} <h2 align="center" style="border-bottom:none;">4.<br>Den gamle Pater-Noster..</h2> Tidigt följande morgon gick herr Sipaïlo ut i och för vigtiga affärer. I förbifarten skyn- dade han in till de tre grannfamiljerna, hvilka den föregående aftonen varit försatta i lika stor oro som han sjelf; han ville lyckönska dem. Mödrarnas ögon voro ej längre röda af gråt, utan strålade nu af ti... 583546 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" /></noinclude>såg stor och segerrik... och fri i en aflägsen framtid. {{linje|5em}} <h2 align="center" style="border-bottom:none;">4.<br>Den gamle Pater-Noster..</h2> Tidigt följande morgon gick herr Sipaïlo ut i och för vigtiga affärer. I förbifarten skyn- dade han in till de tre grannfamiljerna, hvilka den föregående aftonen varit försatta i lika stor oro som han sjelf; han ville lyckönska dem. Mödrarnas ögon voro ej längre röda af gråt, utan strålade nu af tillfredsställelse och glada förhoppningar. De lyckliggjorde fäderne uppmuntrade och styrkte hvarandra sålunda: »låt oss vara lugna, låt oss vara vid godt mod; Polen skall ej gå förloradt, vi hafva ju barn, som vi kunna hoppas på». Under allt detta sof Leonard. Han hade aldrig haft någon annan väckare än dagsljuset sjelft, som tittade in i hans lilla kammare och manade honom att lemna sin bädd. Då han nu uppvaknade och knäpte ihop händerna för att göra sin bön, kände han sig tung i kroppen och underlig till nods. Den stora skogen, der han och hans kamrater uppgåfvo sina gälla krigsrop, den lilla bäcken med de sprattlande fiskarne, vedhuggaren, vildanden, alltsammans föresväfvade honom såsom i en oredig dröm, och han kunde i förstone knappast fatta, att han verkligen låg i sin säng. Småningom börjalikväl tankarne reda sig. Han tog på sig sina väl borstade kläder, rena, mjuka strumpor, kängor, som ej voro upprifna såsom de, i hvilka hans sargade fötter hade pinats under vandringen ute på landsvägarne och hvilka han varscblef i en mörk vrå af rummet, dit Paraska för tillfället hade förpassat dem. Der stodo de som ett anklagande vittne om hans olofliga utflyl t,<noinclude> <references/></noinclude> 04qc9u6b948jp3rebujr8tnefbi1iz8 583547 583546 2024-12-08T22:53:15Z FreeCorp 18063 583547 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 38 —}}</noinclude>såg stor och segerrik... och fri i en aflägsen framtid. {{linje|5em}} <h2 align="center" style="border-bottom:none;">4.<br>Den gamle Pater-Noster..</h2> Tidigt följande morgon gick herr Sipaïlo ut i och för vigtiga affärer. I förbifarten skyn- dade han in till de tre grannfamiljerna, hvilka den föregående aftonen varit försatta i lika stor oro som han sjelf; han ville lyckönska dem. Mödrarnas ögon voro ej längre röda af gråt, utan strålade nu af tillfredsställelse och glada förhoppningar. De lyckliggjorde fäderne uppmuntrade och styrkte hvarandra sålunda: »låt oss vara lugna, låt oss vara vid godt mod; Polen skall ej gå förloradt, vi hafva ju barn, som vi kunna hoppas på». Under allt detta sof Leonard. Han hade aldrig haft någon annan väckare än dagsljuset sjelft, som tittade in i hans lilla kammare och manade honom att lemna sin bädd. Då han nu uppvaknade och knäpte ihop händerna för att göra sin bön, kände han sig tung i kroppen och underlig till nods. Den stora skogen, der han och hans kamrater uppgåfvo sina gälla krigsrop, den lilla bäcken med de sprattlande fiskarne, vedhuggaren, vildanden, alltsammans föresväfvade honom såsom i en oredig dröm, och han kunde i förstone knappast fatta, att han verkligen låg i sin säng. Småningom börjalikväl tankarne reda sig. Han tog på sig sina väl borstade kläder, rena, mjuka strumpor, kängor, som ej voro upprifna såsom de, i hvilka hans sargade fötter hade pinats under vandringen ute på landsvägarne och hvilka han varscblef i en mörk vrå af rummet, dit Paraska för tillfället hade förpassat dem. Der stodo de som ett anklagande vittne om hans olofliga utflyl t,<noinclude> <references/></noinclude> 9mq8h5uqg1uskrigjv4k8864jca2uin 104 196449 583548 2024-12-08T22:57:51Z FreeCorp 18063 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och då han fick se dem, klarnade hans minne helt och hållet; han ihågkom allt, som hade förefallit, och härvid suckade han lika tungt, som vinden suckade i den djupa, mörka skogen, hvilken han tyckte sig aldrig kunna glömma. En stor balja, fyld med vatten, stod i midten af rummet; den påminde honom om en af hans käraste vanor, hans morgonöfversköljning. Med förtjusning doppade han hufvudet och bröstet i det klara, friska vattnet, likasom en fogel... 583548 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 39 —}}</noinclude>och då han fick se dem, klarnade hans minne helt och hållet; han ihågkom allt, som hade förefallit, och härvid suckade han lika tungt, som vinden suckade i den djupa, mörka skogen, hvilken han tyckte sig aldrig kunna glömma. En stor balja, fyld med vatten, stod i midten af rummet; den påminde honom om en af hans käraste vanor, hans morgonöfversköljning. Med förtjusning doppade han hufvudet och bröstet i det klara, friska vattnet, likasom en fogel med synbart välbehag svalkar sin varma kropp i den lilla badkoppen, som man ställer in åt honom i hans bur. Under det han torkade sig med det rena af välluktande örter doftande linnet och med vidt uppspärrade näsborrar insöp den välbekanta lukten, sade han till sig sjelf, att ett sådant linne kunde ingen annan än Paraska åstadkomma, och att endast derpå hade han kunnat igenkänna henne. — Jag vet intet ställe — tänkte han, i det han öfversköljde sitt hufvud med vatten — nej, intet ställe, der det luktar så godt som hemma hos oss; de må säga hvad de vilja, så är det här i alla fall min fars hus och således äfven mitt, ty jag är Leonard Sipaïlo och ej en liten främmande, obekant gosse... nej, nej, nej, det är jag icke — mumlade han, under det han tog på sig sina vackra, blanka kängor, och det skall jag också säga Paraska. Imellertid måste han nu gå ned. Förgäfves bjöd han till att antaga en stolt hållning och på militärvis käckt slå klacken i golfvet, ty, ehuru styrkt och vederqvickt till både kropp och själ, kunde han likaväl ej värja sig för en viss fruktan, och nya obestämda aningar kommo honom att sakta sin gång, tills han slutligen tycktes snarare krypa än gå utför trappan. Paraska, som stod och sysslade vid spisen, neg för honom med ett vänligt leende, då han<noinclude> <references/></noinclude> gadzg3jduraey9chbt2ggih2o5uwyfr 104 196450 583549 2024-12-08T23:00:26Z FreeCorp 18063 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'något tveksamt kom fram till henne och visade sitt friska, rentvättade ansigte. — Ser du, Paraska — sade han — jag ha tvättat mig med det sköna, friska vattnet ilal jan, hvilken du som vanligt stält in i mitt rum Tack för det, Paraska. Nå, känner du igen mig nu, då det är full dager och jag är rentvättad? Paraska blef helt förlägen och svarade så godt hon kunde. — Se så, tröttheten förvrider hjernan på er, min unge herre. Ni får lof att upp...' 583549 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="FreeCorp" />{{c|— 40 —}}</noinclude>något tveksamt kom fram till henne och visade sitt friska, rentvättade ansigte. — Ser du, Paraska — sade han — jag ha tvättat mig med det sköna, friska vattnet ilal jan, hvilken du som vanligt stält in i mitt rum Tack för det, Paraska. Nå, känner du igen mig nu, då det är full dager och jag är rentvättad? Paraska blef helt förlägen och svarade så godt hon kunde. — Se så, tröttheten förvrider hjernan på er, min unge herre. Ni får lof att uppsöka edra rätta föräldrar, så att ert förvirrede minne må blifva redigt igen. Men vi vilja visst icke köra bort ett barn, som är i behof af vård, utan vi skola undfigna och sköta om er, alldeles som om ni vore Leonard sjelf. — Men jag är ju Leonard sjelf — började åter hennes unge husbonde med sin mest öfvertygande ton och med en blick, som kom kitteln att svigta i Paraskas hand. För att säga sanningen, så började denna komedi att blifva lika plågsam för henne sjelf som för hennes älskade Leonard. Fru Sipaïlo, som i det samma tittade in genom en i köksdörren anbragt lucka, såg sin sons bönfallande blickar, och af fruktan att förråda sin rörelse vände hon sig hastigt bort, låtsande, som om hon ej hade sett någon annan än Paraska. De frågor, som hon nu med sin milda, moderligt ömma röst stälde till amman, och det intresse hon uttryckte för den lille främmande gossen gjorde Leonard ännu mera förbryllad, ty de bevisade ju, att det i hela huset ej fans någon, som kinde igen honom. Hans hjerta klappade våldsamt, då han hörde modern säga: »Om jag åtminstone vore säker på, att vår Leonard ute på vägar och stigar blefve lika vänligt bemött som den främmande gossen, som är här i hans ställe, men hvem vet, hur det kan vara?!... De stygga menniskorna, som loc-<noinclude> <references/></noinclude> 49ixvw1e2abvb5iwtzaiqsko3mv1ggw 0 196451 583550 2024-12-08T23:19:26Z FreeCorp 18063 Skapade sidan med '{{Titel|Också ett edsförbund|Marceline Desbordes-Valmore}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/1|num=1}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/2|num=2}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/3|num=3}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/4|num=4}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/5|num=5}} {{Sida|Desbord...' 583550 wikitext text/x-wiki {{Titel|Också ett edsförbund|Marceline Desbordes-Valmore}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/1|num=1}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/2|num=2}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/3|num=3}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/4|num=4}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/5|num=5}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/6|num=6}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/7|num=7}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/8|num=8}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/9|num=9}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/10|num=10}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/11|num=11}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/12|num=12}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/13|num=13}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/14|num=14}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/15|num=15}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/16|num=16}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/17|num=17}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/18|num=18}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/19|num=19}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/20|num=20}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/21|num=21}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/22|num=22}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/23|num=23}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/24|num=24}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/25|num=25}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/26|num=26}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/27|num=27}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/28|num=28}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/29|num=29}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/30|num=30}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/31|num=31}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/32|num=32}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/33|num=33}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/34|num=34}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/35|num=35}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/36|num=36}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/37|num=37}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/38|num=38}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/39|num=39}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/40|num=40}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/41|num=41}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/42|num=42}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/43|num=43}} {{Sida|Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/44|num=44}} </div> {{STANDARDSORTERING:Också ett edsförbund}} [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:1880-talets verk]] [[Kategori:Noveller]] 2izq9sc2hlqrubrdtsaawvzztf71qdy 106 196452 583552 2024-12-08T23:23:42Z FreeCorp 18063 Skapade sidan med '[[Fil:Francisco de Goya - Marceline Desbordes-Valmore.jpg|mini|Marceline Desbordes-Valmore]] '''''Marceline'' Desbordes-Valmore''' (1786–1859), fransk författare. {{Wikipedialänk}} == Verk i svensk översättning == * ''[[Också ett edsförbund]]'' 1882 {{STANDARDSORTERING:Desbordes-Valmore, Marceline}} [[Kategori:Författare]]' 583552 wikitext text/x-wiki [[Fil:Francisco de Goya - Marceline Desbordes-Valmore.jpg|mini|Marceline Desbordes-Valmore]] '''''Marceline'' Desbordes-Valmore''' (1786–1859), fransk författare. {{Wikipedialänk}} == Verk i svensk översättning == * ''[[Också ett edsförbund]]'' 1882 {{STANDARDSORTERING:Desbordes-Valmore, Marceline}} [[Kategori:Författare]] j8v56pkmqj8291px88xy8s03v72p6bm 104 196453 583553 2024-12-09T00:46:16Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 583553 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" /></noinclude> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">Hjertat ― djupet.</h2> {{linje|7em}} {{Dikt|start=open|end=follow| {{Stor initial|H}}ur långt också din åtrå I hjertats hem dig bär, Ett finns, som dock förblifver För alltid borgadt der. Se hafvets ban i qvällen, Då tystnat hvarje flägt, ― Det vilsna menskohjertat Ar med dess storhet slägt. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> nlhiknilsvlqgi1beapeuki2q9gwlw7 583554 583553 2024-12-09T00:46:28Z Sabelöga 8275 583554 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" /></noinclude> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">Hjertat ― djupet.</h2> {{linje|5em}} {{Dikt|start=open|end=follow| {{Stor initial|H}}ur långt också din åtrå I hjertats hem dig bär, Ett finns, som dock förblifver För alltid borgadt der. Se hafvets ban i qvällen, Då tystnat hvarje flägt, ― Det vilsna menskohjertat Ar med dess storhet slägt. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> 6kceibvnou2h99gwybqu4jloslh8vfm 104 196454 583555 2024-12-09T00:50:02Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 583555 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 86 ―}}</noinclude> {{Dikt|start=follow|end=close| På djupet af dem båda Ett något städs sig rör. Som intet öga skådar, Och intet öra hör. På djupet af dem båda Fördöljs en hemlighet, Hvars lösning tid ej länar, Nej, först en evighet. {{em|10}}V. L.}} {{linje|5em}}<noinclude> <references/></noinclude> tsvmznbe56q5pu7mq6uh2417lvs9lbs 0 196455 583556 2024-12-09T00:52:33Z Sabelöga 8275 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Julkalender 01 12 1887.pdf" Upphovsman="[[Författare:Volmar Lindman|V. L.]]" prev="[[Jul-Kalender 1887/Sorgens välde|Sorgens välde.]]" current="Sorgens välde" next="[[Jul-Kalender 1887/Två vänner|Två vänner.]]" from=95 to=96 header=1/> </div> [[Kategori:Volmar Lindman]]' 583556 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Julkalender 01 12 1887.pdf" Upphovsman="[[Författare:Volmar Lindman|V. L.]]" prev="[[Jul-Kalender 1887/Sorgens välde|Sorgens välde.]]" current="Sorgens välde" next="[[Jul-Kalender 1887/Två vänner|Två vänner.]]" from=95 to=96 header=1/> </div> [[Kategori:Volmar Lindman]] ht94r0e0i2pqhlnjzb77i8lapkb13ou 583561 583556 2024-12-09T00:57:15Z Sabelöga 8275 583561 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Julkalender 01 12 1887.pdf" Upphovsman="[[Författare:Volmar Lindman|V. L.]]" prev="[[Jul-Kalender 1887/Sorgens välde|Sorgens välde.]]" current="Hjertat ― djupet " next="[[Jul-Kalender 1887/Två vänner|Två vänner.]]" from=95 to=96 header=1/> </div> [[Kategori:Volmar Lindman]] 7fowrj7q8ud93pxwq0xfbpye6asevhs 104 196456 583557 2024-12-09T00:54:04Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 583557 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" /></noinclude> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">Två vänner.</h2> {{linje|5em}} {{Dikt|start=open|end=close| {{Stor initial|J}}ust der tätast menskohvimlet Böljar fram den långa dag, Åkardroskor radvis ordnas Efter skick och faststäld lag; Satt ock han, den välbekanta, Gubben med sitt gråa här; Black var rocken, rynkad kinden, Nacken böjd af nöd och år. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> tf17x2kzs2plrvps3susib3t7r7sro6 583558 583557 2024-12-09T00:54:39Z Sabelöga 8275 583558 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" /></noinclude> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">Två vänner.</h2> {{linje|5em}} {{Dikt|start=open|end=follow| {{Stor initial|J}}ust der tätast menskohvimlet Böljar fram den långa dag, Åkardroskor radvis ordnas Efter skick och faststäld lag; Satt ock han, den välbekanta, Gubben med sitt gråa här; Black var rocken, rynkad kinden, Nacken böjd af nöd och år. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> bjdtzicdjb3zbzdgvao7yggsi11br90 104 196457 583559 2024-12-09T00:56:04Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 583559 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 88 ―}}</noinclude> {{Dikt|start=follow|end=close| Vänta fick han, ja rätt ofta Vända hem med ringa vinst; Men han var dock alltid munter, Knotfull var han allraminst. Blott hans „Brunte“ fick sitt tilltugg, Halfva nöden botad var, För hans egen tomma mage Fanns väl ock en smula qvar. Så de trifdes väl tillsamman, Likt ett älskadt syskonpar; Delte sorg och motgång lika, Njöto fullt i medgångsdar. Samfäld verksamhet dem enat, Nöd och brist gjort hjertat godt; Och hvem vet ― som rika båda Kanske sämre dar de fått. {{em12}}V. L. {{linje|5em}}<noinclude> <references/></noinclude> ssm2exszqlsc4kgkum3if95l025wvfu 583560 583559 2024-12-09T00:56:17Z Sabelöga 8275 583560 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 88 ―}}</noinclude> {{Dikt|start=follow|end=close| Vänta fick han, ja rätt ofta Vända hem med ringa vinst; Men han var dock alltid munter, Knotfull var han allraminst. Blott hans „Brunte“ fick sitt tilltugg, Halfva nöden botad var, För hans egen tomma mage Fanns väl ock en smula qvar. Så de trifdes väl tillsamman, Likt ett älskadt syskonpar; Delte sorg och motgång lika, Njöto fullt i medgångsdar. Samfäld verksamhet dem enat, Nöd och brist gjort hjertat godt; Och hvem vet ― som rika båda Kanske sämre dar de fått. {{em|12}}V. L.}} {{linje|5em}}<noinclude> <references/></noinclude> harr193x4rrjq0rvdw19sh2o9pd35tr 0 196458 583562 2024-12-09T00:58:09Z Sabelöga 8275 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Julkalender 01 12 1887.pdf" Upphovsman="[[Författare:Volmar Lindman|V. L.]]" prev="[[Jul-Kalender 1887/Hjertat ― djupet|Hjertat ― djupet.]]" current="Två vänner" next="[[Jul-Kalender 1887/Våren|Våren.]]" from=97 to=98 header=1/> </div> [[Kategori:Volmar Lindman]]' 583562 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Julkalender 01 12 1887.pdf" Upphovsman="[[Författare:Volmar Lindman|V. L.]]" prev="[[Jul-Kalender 1887/Hjertat ― djupet|Hjertat ― djupet.]]" current="Två vänner" next="[[Jul-Kalender 1887/Våren|Våren.]]" from=97 to=98 header=1/> </div> [[Kategori:Volmar Lindman]] cs3vuj3lfakiar85ufzydbe5o2e8q8e 109 196459 583568 2024-12-09T05:35:46Z FreeCorp 18063 /* Publicering i tidningen Nya Dagligt Allehanda */ nytt avsnitt 583568 wikitext text/x-wiki == Publicering i tidningen Nya Dagligt Allehanda == * [https://tidningar.kb.se/5phww7gh1q54j8h/part/1/page/3 1882-12-23, p. 3] * [https://tidningar.kb.se/1kcrr39c5q44vr1/part/1/page/3 1882-12-27, p. 3] * [https://tidningar.kb.se/4ngvv6dg34q9b1q/part/1/page/2 1882-12-28, p. 2-3] * [https://tidningar.kb.se/r93hht230tt0wgp/part/1/page/2 1882-12-29, p. 2-3] * [https://tidningar.kb.se/4ngvv6fg1ct0p1r/part/1/page/3 1882-12-30, p. 3] -- [[Användare:FreeCorp|FreeCorp]] ([[Användardiskussion:FreeCorp|diskussion]]) 9 december 2024 kl. 06.35 (CET) 50t2ksw6dusfs8527vs2w5ph3s86xyk 1 196460 583571 2024-12-09T06:12:49Z FreeCorp 18063 /* Transclusion of the short story */ nytt avsnitt 583571 wikitext text/x-wiki == Transclusion of the short story == Thank you very much, @[[Användare:Bio2935c|Bio2935c]] and @[[Användare:Thuresson|Thuresson]], for your help with the transcription of this short story by Marceline Desbordes-Valmore, and sorry for not being able to write this message in swedish. I've tried to create the [[Också ett edsförbund|page of the whole text]] but there is a problem when a word is cut in the end of a page and ends on the following one, such as with the word "lär-dom" on pages [[Sida:Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/9|9]] and [[Sida:Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/10|10]] ("gifva vår son den lär-dom"). Do you know how to improve this? In case you want to add other texts in swedish by Marceline Desbordes-Valmore, I've spotted [https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/900937?page=5 three poems (''Tre Dikter'') translated by Rosina Wetterhoff in ''Hemmet Och Samhallet'' (No 4, 1891-04-15, s. 29)] (in French: "[[wikidata:Q117308644|La pauvre fille]]", "[[wikidata:Q117308565|Renoncement]]" and "[[wikidata:Q117308564|La couronne effeuillée]]") and [https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/KullgrenKE/titlar/N%C3%A5graS%C3%A5nger/sida/63/faksimil?s_query=valmore&s_from=0&s_to=29&s_text_filter=%7B%22sort_date_imprint.date:range%22:%221248,2024%22%7D&s_word_form_only=true&s_sort_field=sortfield&s_lbworkid=lb679700&hit_index=0 one poem translated by Karl E. Kullgren, ''En ung drottnings bröllop''] (in French: "[[wikidata:Q117308405|Le mariage d’une jeune reine]]"). -- [[Användare:FreeCorp|FreeCorp]] ([[Användardiskussion:FreeCorp|diskussion]]) 9 december 2024 kl. 07.12 (CET) cjl3zba26exb3r50ops4zil4jjcr4hx 583572 583571 2024-12-09T06:22:24Z FreeCorp 18063 583572 wikitext text/x-wiki == Transclusion of the short story == Thank you very much, @[[Användare:Bio2935c|Bio2935c]] and @[[Användare:Thuresson|Thuresson]], for your help with the transcription of this short story by Marceline Desbordes-Valmore, and sorry for not being able to write this message in swedish. I've tried to create the [[Också ett edsförbund|page of the whole text]] but there is a problem when a word is cut in the end of a page and ends on the following one, such as with the word "lär-dom" on pages [[Sida:Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/9|9]] and [[Sida:Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/10|10]] ("gifva vår son den lär-dom"). Do you know how to improve this? Also, I don't know why the 6th chapter is numbered 4 on [[Sida:Desbordes-Valmore_-_Också_ett_edsförbund,_1882.pdf/38|this page]] (we can see number 6, or more precisely VI, written in [[s:fr:Page:Desbordes-Valmore_-_Contes_et_scènes_de_la_vie_de_famille,_tome_2,_1865.pdf/133|the original text in French]]). In the Wikisource in French we have a model called "corr" to correct obvious mistakes made by the editor, I don't know if you have similar practices here. In case you want to add other texts in swedish by Marceline Desbordes-Valmore, I've spotted [https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/900937?page=5 three poems (''Tre Dikter'') translated by Rosina Wetterhoff in ''Hemmet Och Samhallet'' (No 4, 1891-04-15, s. 29)] (in French: "[[wikidata:Q117308644|La pauvre fille]]", "[[wikidata:Q117308565|Renoncement]]" and "[[wikidata:Q117308564|La couronne effeuillée]]") and [https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/KullgrenKE/titlar/N%C3%A5graS%C3%A5nger/sida/63/faksimil?s_query=valmore&s_from=0&s_to=29&s_text_filter=%7B%22sort_date_imprint.date:range%22:%221248,2024%22%7D&s_word_form_only=true&s_sort_field=sortfield&s_lbworkid=lb679700&hit_index=0 one poem translated by Karl E. Kullgren, ''En ung drottnings bröllop''] (in French: "[[wikidata:Q117308405|Le mariage d’une jeune reine]]"). -- [[Användare:FreeCorp|FreeCorp]] ([[Användardiskussion:FreeCorp|diskussion]]) 9 december 2024 kl. 07.12 (CET) qwerq45i6bzvn7s0eju20pcycrzqf7q 104 196461 583573 2024-12-09T06:41:16Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583573 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" /></noinclude>{{c|{{st|{{sp|Stockholms}}|150}}<br /> {{st|Oordenteligheter.|200}}}} {{linje|16em}} {{c|{{st|N:o 9.}}}} {{linje|8em}} {{initial|D|4.5em}}e Skor, som säljas i Skoporten, böra efter Förordningarne wara stämplade; men jag fruktar at denna författning icke altid så noga som wederbör, warder i akt tagen. Så länge de härliga Skrå-Ordningarne subsistera, är dock en sådan noggranhet wisserligen icke öfwerflödig; ty om det händer, hwilket ej sällan inträffar, at en köpare blir bedragen och får et odugligt arbete för sina pengar, så wet han icke til hwem han skal hålla sig; han får taga sin skada til godo. Stämpelen sättes ock under sålan, det wil säja, på et ställe, hwarest den måste snart bli utnött, och lika onyttig som den aldrig wore ditsatt. Jag projecterar derföre, om den icke snarare måtte sättas innanföre plösen, där den lättare kunde bewaras. Ännu et ord om Läder; hwadan måntro kommer, at det blifwit så mycket dyrare? Åtminstone påstår min Skomakare, det han klagar jämmerligen öfwer dess stegrade pris: hans wara måste bli dyrare, och jag dyrare betala mina skor. Om jag utan prut skal<noinclude> {{sidfot||I|öka}} <references/></noinclude> bk6qgrklrs80wokjvekm7jegiou7d9f 104 196462 583574 2024-12-09T06:47:05Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583574 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />66</noinclude>öka min utgift; så må jag då, efter min tanka, åtminstone äga rättighet at få weta orsaken därtil. {{linje|16em}} Öfwerflöds-Förordningen har änteligen skildt oss, Mans-Personer, wid wåra Siden- och Sammets-Kläder, undantagandes några få Persedlar: och sådana Plagg ligga nu förwarade uti Lådor och Skåp - - Jag önskar, at de aldrig mer må blifwa tillåtne, förrån wi af egit Silke kunna tilwerka detta Behofwet! Men i det samma jag så Patriotiskt tänker, faller mig en den största Contradiction i ögonen: - - - då wi äro förbudne at slita på wåra härgjorde Siden-Kläder, och då Fiscaler och Upsynings-Män med outtröttelig flit efterspana dem, som förbryta sig emot den helsosamma och riks-hjelpande Förordningen; då NB. öfwerswimmas Landet med lurendrägade Råckar, Wästar, Byxor, Strumpor, Näsdukar, Knappar til Kläder, Snus-Dosor, Engelske Bord-Servicer, med 1000 andra och mindre saker. Man möter snart ingen hederligen klädd Karl, utan at se något af hans <tt>ajoustice,</tt> som är lurendrägadt - - - sådant går alt fritt; allenast det lyckeligen kommer in i Staden: och det hålles ej för någon synd, mindre för skam, at så uppenbarligen göra gäck af goda Författningar: - - Alt prof uppå, at wi äro et fritt Folk, lika sjelfswåldige, som flygtige. {{tomrad}}<noinclude>{{höger|Frå-}} <references/></noinclude> e3bflbjvnnnnl78scw292568xdvp8hv 104 196463 583575 2024-12-09T08:12:00Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583575 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{höger|67}}</noinclude>Frågan blifwer: <i>Huru skal bruk och nyttjande af Lurendrägeri-Waror kunna förekommas?</i> - - Därtil behöfwes ej mycken konst, om allenast man wille det förekomma. - - Swaret blifwer: ''genom <tt>infamie</tt>'': och at lurendrägade Kläder, som lätteligen ifrån wåra Tilwerkningar åtskiljas, endast för wanfrägdade personer af wåre Landsmön må wara tillåtne at bruka; ty med samma skäl, som wåra Siden-Kläder nu ligga i förwar, eller ock på Auctionerne för det uslaste pris til Utlänningar försäljas, som dem med god winning utföra; kunde ock alle slags Franske, Engelske och Tyske Guarderober, genom et Förordnande förswinna, och utur dageligit bruk afwisas. Häremot lärer wår Caprice upresa et med omöjeligheter bewäpnadt stort Castell, til förswar af sina fördelar, och til bibehållande af de älskade Utländska Warorne; men som likwäl af en liten Förordning torde kunna så lätt förstöras, som Citadellet på Ladugårds-Gärdet d. 21 Julii. - - - - Sjelfswåld måste styras med wåld; ty annars brytas Lagar och Ordning med fräckhet, och hos Folket förswinner omsider all lydnad för Lag och god Ordning; och då lär det wara för sent, at, efter Ordspråket, ''taga uti med hård-hanskar'' - - - {{linje|16em}} Så mycket jag älskar snygghet, så mycket hatar jag ock alt otidigt putsande. Men<noinclude> {{höger||af}} <references/></noinclude> 3jbyhllt3cl330ed04fuvkwf2q6wpka 104 196464 583576 2024-12-09T08:36:25Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583576 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />68</noinclude>af alt sådant, kan jag minst fördraga wåra af wanan auctoriserade tilredelser mot Högtids-Dagar. Hwad kan wäl wara obehageligare, än om alla Lördags-Aftonstunder, just då dagen blir swal och behagelig, at se, utan för alla Portar, Drängar och Pigor, med Qwast i händerna, som damma och sopa wåra Gator. De uprifwa den torra mullen imellan stenarna, och upfylla luften, i synnerhet om det något blåser, med flygande sopor, som ganska mycket beswära dem, som nödgas passera dessa Gator. Sådan putsning är en Stadens oordentlighet, och bör upsättas til sent på natten, eller ock Gatan med Wattn-Kanna watnas, om änteligen sopning skal wara til Söndagen nödwändig, just om Lördags-Aftonen. Ögonen stå i fara för det grofwa dammet, och Kläderne fara mer än illa af denna otidig sopningen. - - - Man skulle wara belåten med sådant tilsnyggande, om Gatorne skedde samma rätt Höst och Wår-Tiden, då ofta icke ens Stöflor göra tilfyllest emot orenligheten, samt om man Winter-Tiden, lika willigt, afskaffade en i myckenhet mot Lördagen fallen Snö; men som icke så sker, kunde man äfwen wara denna höfligheten förutan, i synnerhet på det sätt den nu bewises Allmänheten. Jag tror aldrig, at wederbörande påmint om Gators sopande Sommar-Tiden. - - - Därföre wore ej orådeligit, at bud utsändes til Stadens Inwånare, med begäran: ''Det de hä''-<noinclude> {{höger|''dan''-}} <references/></noinclude> 5abzgtwak4i4rj0tou7je1tb5h9ixhc 104 196465 583577 2024-12-09T08:41:11Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583577 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{höger|69}}</noinclude><i>danefter må tilhålla sitt Folk, at på anständigare sätt, då nöden, och icke wanan, fordrar, afsopa Gatorne; och det på lägligare tid, än hittils warit brukeligt</i>. Min ärhindran torde wara af ringa wärde uti mångens ögon; men som den påsyftar god ordning och Inwånares beqwämlighet, anser jag densamma helt annorlunda, och håller före, at hon altid är wärd et rum uti Stockholms ordentligheter. {{linje|16em}} Tjufwar äro gemenligen late, och lättjan retar dem, änskönt på ryggens bekostnad, at stjäla sin föda. - - Ingen ting kan wäl wara förargeligare, än at höra Dag-Drifware klaga öfwer god utkomst, som sitta syslolösa wid gatu-hörn, eller sofwa i sol-skenet, ibland hela dagen. Det är et bewis uppå, at sådane wiserligen icke äro idoge människor: - - - de inledas af sitt lefnads-sätt uti böjelse at göra ondt, och de blifwa omsider så wane därwid, at de hålla hwarken stöld eller straff-pålen för någon skam. Om desse late människor lärde sig at sticka strumpor, eller at knyta på kafle, hwilket senare nu på en tid så mycket kommit i bruk, så skulle ju deras lediga timmar med werkelig nytta för dem aflöpa; och de lik-<noinclude> {{höger|wäl,}} <references/></noinclude> m415pi7boxoopq16bltyq9c00gbw500 104 196466 583578 2024-12-09T10:01:47Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583578 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />70</noinclude>wäl, om annat arbete dem skulle tilbjudas, icke wara beswärade utaf dessa sina Instrumenter, som äro de ringaste man kan föra med sig, och tillika både anständige och förtjenande: denna oordentelighet tilhörer de lata i Staden. Men jag tror at de aldrig stå at forbättra. {{linje|16em}} Prästerne hafwa ganska rätt, som beskrifwa Söndagen såsom en synde-dag: och erfarenheten öfwertygar oss om, at sådana dagar af alt för många syndigt anwändas. Jag wil icke tala om Gemene Man, som allenast mot aftonen taga sig en half-rusig styrke-drick; utan i synnerhet nämna något om Ungdomen, som ifrån morgonen til aftonen förnöta dagen, utan at biwista någon Gudstjenst, på de å Malmarne och näst utom Staden belägne Krogar. - - Wärfware borde där wiserligen wara lika priviligerade, som de spatserande. - - Ungdomen; Läro-Gossar, Bod-Gossar och Drängar öfwa sig denna tiden uti alt sjelfswåld; en drickes-penning, eller ock kanske en penning utur disk-lådan skal då förtäras och förspelas, under det, at de lära af hwarandra både skadeliga knep til sina nöjens fortsättande för nästa Helgedag, och därjämte fördärfwas uti alt hwad til ordning och goda seder hörer. - - Tänk! hwad nytta för både Husbonde och Underhafwande, om sådane unge Drän-<noinclude> {{höger|gar}} <references/></noinclude> d46dzzz1uzcwu8aawu85tj0jwjn2zls 104 196467 583579 2024-12-09T10:07:26Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583579 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{höger|71}}</noinclude>gar och Gossar finge lof at följa sina Herrar och Husbönder så troget i Nöjet och Kyrkan, som de af dem tilhållas at göra sina skyldigheter, hela weckan igenom, i arbetet; men som de torde wara antingen för förnäme, at hafwa så lågt sällskap, eller ock för mycket begifne på kostsamma nöjen, dem de hålla för onyttige at dela med små-folket; så lämnas Ungdomen åt sig sjelf, och de fölgder en sådan frihet kan medföra. Wisserligen är sådant en stor wår Stads oordning: - - men en annan, icke mindre, hos de förnäma och hederliga Herrskaperne inrotad oordning, bör jag härwid icke förtiga. - - Man ser, huru Lust-Resor företagas om Lördagen, til de omkring Staden på en <tt>à</tt> twå mils wäg belägna så kallade ''Flaskfoders-Gårdar''. - - Huru Högtids-Dagen där anwändes, det wet man af förfarenhet, med fiskande, jagt, spel och wällust: Barn och Tjenste Folk wänjas af exempel, at ändteligen anse Söndagen för aldeles ''icke helig'', och det Budet: <i>Tänk på at du helgar Hwilo-Dagen</i>, håller man omsider icke för farligit at öfwertråda. - - Det ser ut, som Folket hölle Bok med Wår Herre, och syndade för at få förlåtelse uti Skriftermålet; men jag fruktar före, at deras mening slår felt, när de skola dömas, såsom de här lefwat hafwa. {{linje|16em}} {{tomrad}}<noinclude>{{höger|Hårdt}} <references/></noinclude> 9ght5zf5wmg6k8ky0psw8w60d83nd5b 104 196468 583580 2024-12-09T10:12:14Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 583580 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />72</noinclude>Hårdt ridande och förande på Gatorne är wäl förbudit; men detta Förbudet åtlydes icke altid, ehuru nodwändigt det är, ehuru farliga fölgder dess öfwerträdande för med sig. Wåra Kuskar göra sig et nöje af at köra friskt, midt i tjockaste folk-{{rättelse|hopeu|hopen}}; Åkarne köra med sina bullrande Kärror, så elden lyser mellan hjulen. Jag finner wäl, at wederbörande Upsynigs-Män knapt kunna göra mera, än som sker: man kan sällan på färska gärningen gripa den brotslige; men om hwar och en gjorde sig en heder utaf, at mota sådane öfwerdådige Körare: om man mera wande sig at anse dem, som den allmänna rons Förstörare, och deras straff blefwe något strängare, så torde så många icke sätta sina Medborgare i stundelig osäkerhet om lif och lemmar. Jag bör härwid icke heller förbigå det ständiga åkandet och ridandet öfwer Riddarhus-Torget de timmar på dagen, då Folket där är församladt. Hyr-Kuskarne och Åkarne tyckas just med flit wälja trängslen; men det är både farligt och oanständigt. {{linje}} {{c|Tryckt i Kongl. Tryckeriet, År 1770.}}<noinclude> <references/></noinclude> 1l15r02qqdzqeugqrv1f9gnkxo11u9i 0 196469 583581 2024-12-09T10:14:29Z Belteshassar 7194 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Stockholms oordenteligheter 1770-1771.pdf" from=67 to=74 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Stockholms Oordenteligheter|Nummer 09]]' 583581 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Stockholms oordenteligheter 1770-1771.pdf" from=67 to=74 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Stockholms Oordenteligheter|Nummer 09]] op5fepkbrjsgo350qn9e1dysq972v6q 104 196470 583583 2024-12-09T11:14:04Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 583583 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||159}}</noinclude><i>mynten</i> tillhöra sista hälften af första samt något öfver andra århundradet af vår tideräkning och äro alla af silfver, med allenast ett kändt undantag af guld, slaget af Titus år 71 och funnet 1844 jemte en större öppen ring af guld och en dylik af s.&nbsp;k. elektrum, samt en hamrad guldtacka, vid Valla i Klinte socken. Dessa romerska mynt äro vanligtvis mycket nötta, hvaraf kan slutas att de hit inkommit på långa omvägar. Tiden för dessa mynts nedläggande i jorden kan sannolikt icke antagas sednare än i tredje århundradet. De <i>romerskt-byzantinska mynten</i> äro alla af guld och väl bibehållna, samt hafva ofta en ögla i kanten, hvaraf torde kunna slutas att de snarare varit här begagnade såsom prydnader än såsom gångbart mynt. De äro slagna nästan alla under 5:te århundradet och finnas ofta tillsammans med guldbrakteater, ringar och andra smycken, hamrade stänger, sönderhuggna tenar m.&nbsp;m. allt af guld och s.&nbsp;k. elektrum. Måhända hafva dessa mynt och dyrbarheter kommit hit till Norden med invandrande kolonister, eller ock blifvit hitförda af nordboer, som återvändt från den riktande väringatjensten hos de byzantinske kejsarne. De <i>kufiska mynten</i><ref>Jemför <i>Tornberg,</i> Kufiska mynt i svenska Kongl. Myntkabinettet.</ref>, alla af silfver, äro slagna i 8:e, 9:e och 10:e århundradena och anträffas jemte ringar och andra prydnader, gjutna tackor och uthamrade stänger m.&nbsp;m. allt af silfver. Att döma af deras preglingsorter, synas dessa mynt hafva blifvit förda genom Ryssland till Östersjöns stränder och stannat företrädesvis i Sverige samt der till största delen på Gotland och på Öland. Dessa mynts talrikhet, ända till tusende i somliga fynd, häntyda på, att de varit begagnade i handeln. En af de vigtigaste omsättningsorterna i Norden vid denna tid var otvifvelaktigt Visby<ref>Jemför <i>Adlerbeth,</i> Om Sveriges fordna österländska handel.</ref>, hvilket ock förklarar den stora mängd af dessa slags mynt, som på Gotland blifvit funna. Då efter medlet af tionde århundradet de kufiska mynten blifva i våra jordfynd mera sällsynta, och samtidigt härmed de <i>tyska mynten,</i> alla af silfver, börja att i allt större mängd deri förekomma, synes denna omständighet häntyda derpå, att Nordens handelsförbindelser fått en ny riktning, nemligen åt södern. De tyska mynten i våra jordfynd omfatta tiden från medlet af tionde till slutet af elfte århundradet, eller omkring 150 år. Förutom<noinclude> <references/></noinclude> e6fcsrt1zg4em5ip2pqwdq4w0jgjvay 104 196471 583584 2024-12-09T11:49:25Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583584 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> <h3 style="text-align:center">Till ärkebiskop Sundberg.</h3> {{c|'''den 27 Maj 1888.'''}} {{Dikt|start=open|end=follow|{{Initial|E}}n eftervärld skall tälja lefnadssagan Och häfden resa mannens minnesstod, Hvars själ, ej böjd för vek och dådlös klagan, I lifvet kärlek enat har med mod. Hon skildra skall den ädla viljas renhet, Som i en söndringstid har värnat enhet, Den lärde, öfverherden, prokanslern Med karakter af både guld och järn. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> nh7hqg6oywbnsia4dzc9nlgtn9jiqqv 104 196472 583585 2024-12-09T11:51:54Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583585 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;123&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|Förgänglig sippa, född i svenska våren, Min dikt blott ger ett hjärtas enkla gärd Och säger: lycka till de sjutti åren Och gynnsam vind för ålderns aftonfärd I svalnad rymd, på sakta krusad spegel, Med blågul flagg, med aldrig fläckadt segel, Guds ords kompass, det godas tackjärnslast, Förnuftets roder, korsprydd åsikts mast! I luft så sund ditt lefnadskepp än glider Som bland din barndoms Bohuslänska skär, Till andens lungor än den styrka sprider, Ty samvetsfriden är det namn, den bär; Den rensar rymden, kraft och klarhet skickar, Vill se blott öppna, manligt fria blickar, Men fals och flärd ej tål i minsta mån Dess helsofyllda, härdande ozon. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> 2cuwak2763e5cbkxfmks4omqqfkeguy 104 196473 583586 2024-12-09T11:54:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583586 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;124&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|Du visste kärnan skilja åt från skalet Och genomskåda mensklig handlings halt, Förstummadt blef det andelösa talet Inför ditt löje, rikt på attiskt salt; Förlägen blef den list, som orden syltat, Den tomma ståt, som fåfängt upp sig styltat, Och farisén vek undan för din blick, Som utan krus till hjärtegrunden gick. Till lynnet gammalsvensk, du oförfärad Åt kung och folk din fria mening sagt, Och öfverallt blef denna hållning ärad: Så stor är än ett mannasinnes makt. När ditt »quos ego» … någon gång du sade, De vreda vågor sig till hvila lade; Blott den, som menskogunst ej håller kär, Blir, hur han undanber sig, »populär». {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> 662xtbjfcdt1bl0vk13l3as6bhu4hhi 104 196474 583587 2024-12-09T11:56:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 583587 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;125&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;|stil=font-size:120%; text-decoration:underline;}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=follow|Det är den sanningsälskande naturen, Som hyllning söker ej, men hyllning får, Och därför, ädle väktare på muren, Allt Sverige vördar dina sjutti år, Den kraft man vördar, som ej vindkast rubba, Som har med ära kräckla fört och klubba, Gudaktigheten ej till skylt har haft, Men till sin gärnings inre märg och saft. Dock om min sång sin anemon nu virar I palm- och lagersmyckad eklöfskrans, Hvarmed i dag dig allas vördnad firar — Jag prisar främst dock ej din lefnads glans, Ej kraft och klokhet, som du lagt i dagen, Ej kyrkofursten med de ädla dragen, Ej värdigheten, som du röjt i allt, I lif och skick, i handling och gestalt. {{Tomrad}}}}<noinclude> <references/></noinclude> rqnb2m1jmxdngx2u2vqrb1yvqjvgh59