Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.44.0-wmf.6 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion 104 116928 583886 420479 2024-12-14T18:25:23Z Grey ghost 547 583886 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|— 56 —}}</noinclude>vi behöva er, skicka vi efter er. Hovmästaren kan stanna kvar utanför. Bed honom förbereda mr Cecil Barker, mrs Douglas och hushållerskan på att vi om en stund kanske vilja tala med dem. Nu, mina herrar, tillåta ni kanske mig att först framställa de tankar jag bildat mig om saken, så kunna ni sedan bilda er ett eget omdöme. Han imponerade på mig, denne {{Rättelse|landtlige|lantlige}} specialist. Han hade ett fast grepp om fakta, en kall, klart resonerande hjärna, som skulle föra honom ett {{Rättelse|godt|gott}} stycke framåt i hans yrke. Holmes lyssnade mycket uppmärksamt på hans ord och visade intet tecken till den otålighet, som den officielle detektiven ofta hos honom framkallade. — Är det självmord eller är det mord — se där vår första fråga, mina herrar, inte sant? Vore det självmord, nödgades vi tro, att denne man börjat med att taga av sig vigselringen och gömma den, att han sedan, iklädd sin nattrock, gått hit ned, trampat till litet jord i fönstervrån bakom gardinen för att inbilla folk att någon stått där och väntat på honom, öppnat fönstret, smort blod på — — Det där kan ingen tro, sade Mac Donald. — Det är också min åsikt. Självmord är här omöjligt. Alltså har ett mord blivit begånget. Vad vi nu måste få klart för oss är, huruvida mordet begåtts av någon som kom<noinclude> <references/></noinclude> 7cwrw5y3pm4mp37jiuizuny4bk0z5et 104 116930 583887 420481 2024-12-14T18:29:05Z Grey ghost 547 583887 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|— 58 —}}</noinclude>rien att brottet blivit begånget av någon utirån hitkommande. Än möta oss några ganska stora svårigheter, men de ha dock upphört att vara omöjligheter. Mannen kom in i huset mellan klockan halv fem och sex — det vill säga mellan skymningens inträde och brons uppvindning. Det hade varit några besökande i huset och hallporten stod olåst, så att ingenting hindrade honom. Kanhända var han en vanlig inbrottstjuv, kanhända hyste han något agg till mr Douglas. Som mr Douglas tillbragt större delen av sitt liv i Amerika och hagelbössan lär vara av amerikansk tillverkning, är det senare mest troligt. Han smög sig in i det här rummet för att det var det första han kom till, och han gömde sig bakom gardinen. Där stannade han kvar till efter elva på kvällen. Vid den tiden kom mr Douglas in i rummet. Sammanträffandet mellan de båda männen var kort, ty mrs Douglas påstår, att hennes man inte varit ifrån henne längre än några minuter, då hon hörde skottet. — Det bevisas av ljuset. — Alldeles. Ljuset, som var nytt, har inte brunnit mer än en halv tum. Mr Douglas måste ha ställt det ifrån sig på bordet, innan han blev anfallen, annars skulle det naturligtvis ha fallit, då han föll. Detta visar, att han inte blev angripen i detsamma han steg in i rummet. Då mr Barker kom, tände han lampan och släckte ljuset. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rcqbq5qu8lhn0lr2etn9hug5chx2bwn 104 116933 583888 420485 2024-12-14T19:29:47Z Grey ghost 547 583888 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|— 61 —}}</noinclude>Naturligtvis kan det vara en ren tillfällighet, men det kan också tyda på en viss nervositet, som angåve, att han hade skäl att frukta någon fara. Märkte ni någonting ovanligt i hans sätt i går, Ames? — Jag märkte, att han var litet orolig och upprörd, sir. — Verkligen? Då var kanske inte anfallet så alldeles oväntat. Vi göra visst litet framsteg, inte sant? Kanske ni, mr Mac, vill åtaga er utfrågandet? — Nej, mr Holmes, ni sköter det bättre. — Nåväl, då övergå vi till det här kortet — ‘V. D. 341’. Det är grov kartong. Har ni någon av den sorten i huset? — Det tror jag inte. Holmes gick bort till skrivbordet och dröp litet bläck från vardera bläckflaskan på läskpapperet. Det är inte präntat här i rummet, sade han. Det här bläcket är svart, det där mörkviolett. Det är gjort med en grov penna och de här pennorna äro fina. Nej, jag tror det blivit gjort annorstädes. Kan ni inte försöka tyda inskriften, Ames? — Nej, sir, jag förstår den inte alls. — Vad är er tanke, mr Mac? — Det gör intryck av något slags hemligt sällskap. Detsamma är förhållandet med märket på armen. — Så tycker jag med, sade White Mason. — Vi kunna ju antaga det tills vidare och<noinclude> <references/></noinclude> 08kdfy6h18x450d11e3gwupakb54xaa 104 116935 583889 420487 2024-12-14T19:33:42Z Grey ghost 547 583889 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|— 63 —}}</noinclude>kan dock icke nekas, att de äro mycket suddiga. Vad är det som ligger under det där bordet? — Mr Douglas’ handtyngder för gymnastiska övningar, sade Ames. — Handtyngder? Jag ser bara en. Var är den andra? — Det vet jag inte, mr Holmes. Kanske det aldrig varit mer än en. Jag har inte sett till dem på flera månader. — {{sp|En}} handtyngd —, sade Holmes mycket allvarsamt, men hans anmärkningar avbrötos av en häftig knackning på dörren. En lång, solbränd, kraftfull, slätrakad man tittade in på oss. Utan svårighet gissade jag mig till att det var denne Cecil Barker, som jag hört talas om. Hans befallande blick gick raskt och frågande från ansikte till ansikte. — Ledsamt att jag avbryter era överläggningar, sade han, men ni måste höra det allra sista. — Är någon häktad? — Nej, tyvärr. Men de ha funnit hans cykel. Karlen har lämnat sin cykel kvar efter sig. Kom och se på den. Den står knappt hundra alnar från halldörren. Vi funno tre eller fyra stallknektar och ett par dagdrivare stående på uppfartsvägen, sysselsatta med att undersöka bicykeln, som blivit framdragen ur en grupp lagerbuskar, bland vilka den varit gömd. Det var en ganska nött<noinclude> <references/></noinclude> lbmiurla5h1wnq0u7yqkotb30ad5p28 104 189770 583897 563808 2024-12-14T22:37:41Z Thuresson 20 583897 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|99}}</noinclude>satte sin fot på utlandets mark, blickade tillbaka på hvad han lemnat bakom sig. Frågor uppstodo, visserligen icke nya, men allvarligare tilltalande nu, då han ej mera på stället, der de hade sin egentliga tillämpning, kunde bemöta dem; de uppstodo, dessa frågor, liksom vålnader ur den aflidne monarkens graf, erinrande honom om det uppdrag han fått och det löfte han gifvit, att personligen vaka öfver den unge konungens lif, uppfostran och rättigheter. Han hade emellertid sjelfmant nu lemnat den egentliga skådebanan för infriandet af dessa förbindelser, och det föreföll honom, som om, belyst af minnets fackla, den höge hädangångne betraktade honom med en mörk och förebrående blick. Huru skulle han dock ha kunnat handla annorlunda, än han gjort? I ett ögonblick, då han minst drömde derom, hade en ring, vid hvilken många heliga löften voro fästa, erinrat om skyldigheten att personligen infria en hedersförbindelse. Allt för plötsligt träffad häraf, hade han, endast lydande första ögonblickets intryck, lofvat att i Aachen ställa sig till Vincents disposition. Lidande af en under finska kriget bekommen blessyr, hade läkarne redan länge tillstyrkt honom att begifva sig till de varma baden der. Tanken att samtidigt ställa sig detta råd till efterrättelse och att infria sin hederspligt intog honom derför alldeles omedelbart. Efter att ha kastat en allvarlig blick tillbaka till fäderneslandet, vände sig hans eldiga själ plötsligt liksom om, och nu kastade han en icke mindre allvarlig blick framåt mot de dagar, som han gick till mötes, öfver utlandet och de stora händelser, som der utvecklade sig. Och allt efter som dessa händelser mer och mer lifvande och tilltalande framträdde i förgrunden af hans tankar, växte begäret att få, äfven han, fullständigare sätta sig in i de stora frågor, som upprörde sinnena i allmänhet, eldade tänkesättet och väpnade folken. Till sin hela natur en handlingens man, uttogo behofvet och önskan att deltaga i samtidens vulkaniska arbete hela sin rätt. Emellan honom och utlandet, emellan hans tankar och de stora verldshändelserna fans också en mägtig föreningslänk. Ehuruväl frågan om ordnandet af förmyndareregeringen, den unge konungens rättighet att öfvervara rådskammarens öfverläggningar samt hans redan ifrågasatta förmälning med den ryska furstinnan Alexandra Paulowna hade upptagit alla hans tankar inom fäderneslandet; så framträdde, sedan han nu befann sig på utländsk botten, konung Gustaf den tredjes sista stora politiska tanke, den att träda i spetsen för koalitionen emot revolutionen, mera lefvande för hans själs öga än någonsin förr. Vid minnet af den ridderliga och oegennyttiga hängifvenhet, som monarken egnade det olyckliga franska konungahuset, klappade Armfelts hjerta varmt och ungdomligt. På ett lysande sätt draperades, för att så uttrycka oss, detta minne af erinringarna från konungens vistande i Aachen under Juni månad 1791. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cjys325k8yf5sg3ruqowf0r9uut3ug0 104 189780 583898 563822 2024-12-14T22:55:53Z Thuresson 20 583898 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|108}}</noinclude>höge anherres, kejsar Carls, dagar, utgör den tempelbygnad, Münster eller dôm, hvaromkring staden i allt öfrigt sluter sig såsom omkring sin medelpunkt. Under mera än ett helt årtusende har denna dôm bevarat den store Carls jordiska qvarlefvor, katolicismens kanske mägtigaste hjelte, det tyska ridderskapets väldigaste arm, absolutismens både allsmägtigaste och mest lysande målsman. Då grafhvalfvet år 1000 eller 176 år efter kejsarens bortgång öppnades, fans hans lik ännu ganska väl bibehållet, sittande på en stol af marmor med spiran i handen, evangelium i sitt knä, ett stycke af det heliga korset öfver sitt hufvud och pilgrimsväskan fäst vid höften. 164 år senare nedlades han i en marmorsarkofag. Ett stort antal kejsare och konungar hafva här blifvit krönta. Staden är i allmänhet ganska väl bygd. Visserligen vittna en och annan af de äldsta delarne om att behofvet mera än skönhetssinnet bestämt deras planläggning och varit den egentlige arkitekten; men icke desto mindre uttager skönhetssinnet i de flesta sin fulla rätt. Få tyska städer torde af skalderna ha blifvit så besjungna som Aachen. <poem>O Aachen, schönes Aachen, Da grüsste mich dein Hain, Und deine Gärten sprachen, Die Quellen sangen drein. O Aachen, schönes Aachen Wie schön erwecktest du Mein Leben und mein Lieben, Mein erstes Lied dazu!</poem> Den omgifvande trakten är för öfrigt särdeles angenämt tilldragande. Större och mindre bäckar brusa och ringla fram emellan större och mindre höjder. Skogspartier och grönskande slätter omvexla oupphörligt. Anblicken af den vidsträckta och vackra taflan är frisk och lifvande. Än dyker blicken ned bland rika, i dagrar och skuggor skiftande skogspartier, än simmar den fram i ett varmt bad af i guld böljande sädesfält. Omnejden erbjuder också många oändligt vackra och inbjudande promenadplatser, såsom Loosberg, Frankenberg, Ketchenberg o. s. v. Hvad som ännu i dag gifver Aachen och dess omnejd kanske dess mest romantiskt tilldragande egenskap, är den rika krans af sagor och gamla minnen, som omgfva det hela och som nära nog hvarje särskild plats bevarar såsom i ett herbarium. Endast att återgifva deras titlar eller benämningar skulle säkert fylla flera blad. Sedan vi nu orienterat läsaren på platsen, återvända vi till Armfelt. {{linje|5em}} Då Armfelt anlände till Aachen, fann han före sig ett stort antal bref, som väntade på hans ankomst. Flertalet af dem var visserligen från hans gamla vänner i Sverige, men många voro äfven från andra<noinclude> <references/></noinclude> k16ofhhkk41isc2b30ikpwnmc67qhwi 104 189782 583899 563824 2024-12-14T23:00:59Z Thuresson 20 583899 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />110</noinclude>länder. Lyssnade man till de olika språk, som talades, var det ett helt Babylon. Ryssar och engelsmän, tyskar och fransmän, svenskar och italienare, österrikare och spaniorer vimlade om hvarandra. Vi ämna dock icke presentera flera af dem, än som värt behof framkallar. Armfelts blick hade genast vid inträdet i parken stannat på en liten grupp af några samtalande, i hvilka han igenkände gamla bekanta. Gruppen bestod af en engelska, mylady Munk, och en ryska, prinsessan Menzikoff, båda två skönheter, hvar och en i sitt slag. I den kavaljer, som för ögonblicket så lifligt och underhållande sysselsatte dem, igenkände han med glädje samme diplomat, med hvilken han sammanträffat i Hamburg. Han styrde också genast sina steg till dem. Med utrop af den lifligaste glädje välkomnades han äfven. — Vi ha råkat i en liten egendomlig tvist med vår älskvärde diplomat, yttrade furstinnan Menzikoff; han påstår att den franska revolutionen är hvarken mer eller mindre än en verldshistorisk nödvändighet, alldeles såsom vore den en länk i den menskliga utvecklingens långa kedja. — Han påstår, tillade mylady Munk, att den hör, ja, hur var det nu, hör till ordningen för dagen, alldeles som spegeln på mitt toilettebord, jag tror nästan att uttrycket föll sig så, samt att vi fruntimmer framför allt kunna spegla oss i den. Hu då, att spegla sig i en revolution! — Han säger, återtog furstinnan, att framför allt vi fruntimmer äro orsaken till den. Det låter ju alldeles fasligt. — Han menar, att det är vi, vi stackars fruntimmer, som ha burit odjuret till verlden. Det är ju förskräckligt! Tänk er att vi skulle ha gifvit lif åt en guillotin. Vi måste antaga, herr baron, att ni uppträder till vårt försvar. Diplomaten smålog, under det att de båda damerna omtalade hans påståenden. — Utan all fråga bara skämt, anmärkte Armfelt. Vår ärade vän vill säkert ej säga något annat, än att ni föda till verlden … Armfelt dröjde på ordet och smålog äfven han. — Hvad vill ni säga? Att vi föda till verlden? — Sans-culotter. — Ni skämtar då alltid, baron. — Säkert har vår vän äfven skämtat med er. — Icke så alldeles, förklarade likväl vår diplomat. — Verkligen? Låt höra! Diplomaten hade från första ögonblicket ingifvit Armfelt mycken aktning och stort förtroende. — Visserligen, sade han, skulle jag kunna närmare förklara mig; men kanske tröttar jag ut er. Med fruntimmer skrattar man hellre, än talar allvarsamma saker. — Nu är ni elak igen, inföll mylady Munk. Liksom icke äfven vi skulle intressera oss för hvad som är allvarligt. I England äta vi icke blott konfektyrer, min herre, utan äfven plumpudding. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0964xtudphxoftwsvqvufhx0um1b0yr 104 189783 583900 563825 2024-12-14T23:04:31Z Thuresson 20 583900 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|111}}</noinclude>— Men hvad jag skulle vilja anföra, tillhör mera parlamentet än boudoiren, mera bokhyllan än en lätt konversation, mera föreläsningarne än skämtet. Hvad säger ni, om jag skulle börja tala om ordet, det vill säga om det uppenbarade ordet, om guds ord och — ja, hvarför icke, — om det fria, medborgerliga ordet. — Min gud, en predikan. Ja, ja! tala hvad ni vill, blott jag icke behöfver gäspa deråt. — Tron I, mina damer, att kristendomen är till sitt verkliga djupa och enkla skaplynne en evig och oändlig sanning? — Ett skriftermål, bra, herr diplomat, förträffligt. Vi höra er, vi höra er! — Skulle ni kunna förneka, att kristendomens höga sanningar komma i sitt mest förklarade ljus till oss i och genom det uppenbarade ordet? — Min gud, ni gör oss rigtiga samvetsfrågor. Glöm för all del icke bort, att då vi fruntimmer äro ute i verlden för att roa oss, så hafva vi icke alltid samvetet med i redikylen. — Samvetet är väl för öfrigt, herr diplomat, anmärkte furstinnan, en alldeles privat liten egendom. — Lika väl som kristendomens hela väsende är en uppenbarelse af höga sanningar, fortfor emellertid vår diplomat utan att lägga märke till de båda fruntimrens reflektioner, lika väl hvilar det borgerliga samhället äfven på grundvalen af några orubbliga sanningar. Och i sin enkla konseqvens uppenbara sig de äfven i det fria medborgerliga ordet, på samma gång som de också förmedelst det göra sig bäst gällande. Tror ni härpå? Tror ni på sanningen? Tror ni på det fria ordet, på dess behof, på dess magt? — Jag tror på allt, hvad ni behagar säga. För öfrigt hörde jag som barn en liten saga om sanningen, som var rigtigt vacker. — Det fria ordet lär väl ej heller någon kunna förmena, tillade mylady Munk, n. b. om det uppför sig litet skickligt, litet artigt och uppmärksamt, åtminstone emot oss fruntimmer. — Efter min verldsuppfattning, fortfor diplomaten, beror hela menniskoslägtets utveckling och förädling på dessa två ord, på det uppenbarade och det borgerliga ordets frihet. Reformationen gaf oss det förra; revolutionen skall gifva oss det senare. Det är två skarpeggade svärd i sanningens tjenst. Reformationen utdrog det förstnämda ur påfvedömets fängslande skida eller balja och lade det i vår hand för att ge oss styrka och kraft i vårt andliga lifs strider; revolutionen skall säkerligen komma att utdraga det senare ur absolutismens, för att likaledes ingifva oss mod och förmåga att kämpa oss segrande fram i vår borgerliga tillvaro. — Nå ja, vi medgifva nu gerna allt det der; men det var ju om oss fruntimmer ni skulle tala, om att vi voro orsaken till revolutionen, om att … {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nji53fezsr8aqxeznrqap0pznphxhnn 104 196649 583881 2024-12-14T12:09:19Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 583881 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||185}}</noinclude>en urholkning eller fördjupning, å en af de norske finnes uti fördjupningen en upphöjd dubbelring och på <i>Yttersela-stenen,</i> sannolikt den yngste af alla, finnes omkring foten ett slingornament. Den norska <i>Jörums-stenen</i> har dessutom en uthuggen ring dels ofvan nyssnämnda fördjupning och dels vid dess bas. Siraterne å de svenska stenarne likna hvarandra och hafva ett obestridligt slägttycke. Den förut omnämnda dubbla eller enkla ringen sitter närmare eller längre ifrån foten, men från densamma utgå å <i>Landshammar-stenen,</i> å <i>Nälbergs-stenen,</i> å <i>Strengnäs-stenen</i> enkla eller dubbla bågar (halfcirklar), mer eller mindre fullkomliga till formen. <i>Åsby-stenen</i> har ofvan den nedersta ringen ett zigzag-formadt ornament, som uppfyller rymden på stenens sidor intill nästa dubbelring öfver hvilken bågarne återfinnas. <i>Inglinge-stenens</i> runda kant prydes af symmetriska spiraler, som uppfylla rymden emellan de båda horisontela fotringarne, derefter förekommer visserligen ofvanpå stenen ett vackert bladornament, som icke återfinnes på några af de andra stenarne, men zigzag-ornamentet och bågarne anträffas äfven här. Icke mindre anmärkningsvärda äro de små, skålformiga fördjupningarne, som finnas i midten af <i>Inglinge-stenen,</i> på <i>Strengnäs-stenen</i> och vid ena sidan på <i>Yttersela-stenen. Strengnäs-stenen</i> har dessutom på nedre sidan, såsom förut är nämndt, med menniskohand gjorda urgröpningar, samt två koncentriska cirklar. <i>Landshammar-stenen</i> saknar fördjupningen, men har deremot liksom <i>Strängnäs-stenen</i> två koncentriska cirklar som omgifva stenens högsta punkt. <i>Nälbergs-stenen</i> har två, vinkelrätt mot hvarandra riktade ränder som skära hvarandra på det uppåt vända klotets högsta punkt; på ett liknande sätt säges <i>Bjuggsta-stenen</i> vara ristad, <i>Åsby-stenen</i> har en rand löpande utefter stenens högsta kullriga del, och slutligen beskrifves <i>Vestbo-stenen</i> såsom hafvande en cirkel inhuggen omkring stenens midt, skuren å ena sidan af en nedåtstupande ränna. Äfven de af Nicolaysen omtalade stenar hafva fördjupningar på den rundade toppen. Väl kan man, sedan en sådan jemförelse blifvit gjord, säga, att desse stenar hafva mycket gemensamt och man frestas att tro, helst om man tager fyndorterna i betraktande, att de hafva varit afsedda för ett gemensamt ändamål. Men hvilket? — Den lärde professor J. Y. Simpson, skottsk antiqvarie och författare till en afhandling, hvilken jag nedanföre tager mig friheten citera, säger:<noinclude> <references/></noinclude> t236o72fk8xx8mo6jq9ves5mx96n5oh 583882 583881 2024-12-14T12:09:56Z Gottfried Multe 11434 583882 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||185}}</noinclude>en urholkning eller fördjupning, å en af de norske finnes uti fördjupningen en upphöjd dubbelring och på <i>Yttersela-stenen,</i> sannolikt den yngste af alla, finnes omkring foten ett slingornament. Den norska <i>Jörums-stenen</i> har dessutom en uthuggen ring dels ofvan nyssnämnda fördjupning och dels vid dess bas. Siraterne å de svenska stenarne likna hvarandra och hafva ett obestridligt slägttycke. Den förut omnämnda dubbla eller enkla ringen sitter närmare eller längre ifrån foten, men från densamma utgå å <i>Landshammar-stenen,</i> å <i>Nälbergs-stenen,</i> å <i>Strengnäs-stenen</i> enkla eller dubbla bågar (halfcirklar), mer eller mindre fullkomliga till formen. <i>Åsby-stenen</i> har ofvan den nedersta ringen ett zigzag-formadt ornament, som uppfyller rymden på stenens sidor intill nästa dubbelring öfver hvilken bågarne återfinnas. <i>Inglinge-stenens</i> runda kant prydes af symmetriska spiraler, som uppfylla rymden emellan de båda horisontela fotringarne, derefter förekommer visserligen ofvanpå stenen ett vackert bladornament, som icke återfinnes på några af de andra stenarne, men zigzag-ornamentet och bågarne anträffas äfven här. Icke mindre anmärkningsvärda äro de små, skålformiga fördjupningarne, som finnas i midten af <i>Inglinge-stenen,</i> på <i>Strengnäs-stenen</i> och vid ena sidan på <i>Yttersela-stenen. Strengnäs-stenen</i> har dessutom på nedre sidan, såsom förut är nämndt, med menniskohand gjorda urgröpningar, samt två koncentriska cirklar. <i>Landshammar-stenen</i> saknar fördjupningen, men har deremot liksom <i>Strängnäs-stenen</i> två koncentriska cirklar som omgifva stenens högsta punkt. <i>Nälbergs-stenen</i> har två, vinkelrätt mot hvarandra riktade ränder som skära hvarandra på det uppåt vända klotets högsta punkt; på ett liknande sätt säges <i>Bjuggsta-stenen</i> vara ristad, <i>Åsby-stenen</i> har en rand löpande utefter stenens högsta kullriga del, och slutligen beskrifves <i>Vestbo-stenen</i> såsom hafvande en cirkel inhuggen omkring stenens midt, skuren å ena sidan af en nedåtstupande ränna. Äfven de af Nicolaysen omtalade stenar hafva fördjupningar på den rundade toppen. Väl kan man, sedan en sådan jemförelse blifvit gjord, säga, att desse stenar hafva mycket gemensamt och man frestas att tro, helst om man tager fyndorterna i betraktande, att de hafva varit afsedda för ett gemensamt ändamål. Men hvilket? — Den lärde professor J. Y. Simpson, skottsk antiqvarie och författare till en afhandling, hvilken jag nedanföre tager mig friheten citera, säger: {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 02s2wt9tbvrzoxcz4ae00bwhlw2zshg 104 196650 583883 2024-12-14T12:21:22Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 583883 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|186||}}</noinclude><i>”Menniskan har alltid stält heliga ting i förbindelse med begrafning och grafvar.”</i> I detta yttrande ligger, enligt mitt förmenande, nyckeln till gåtan. ”Ty”, fortsätter prof. Simpson, ”den inneboende fasan för döden och grafven har alltid förmått henne (menniskan), såväl i äldre som nyare tider, att vid begrafningsceremonier och å grafvar använda sin religiösa tros sinnebilder.” Utan att här vilja påstå det de, i stenarne inhuggne siraterne, skola föreställa religiösa sinnebilder (”emblems”), så finnes dock vissa anledningar att antaga det desse stenar varit använde till religiöst bruk. Uti Södermanland, den enda svenska provins, som jag något grundligare haft tillfälle att genomforska i antiqvariskt hänseende, finnes, åtminstone uti de socknar, som gränsa intill Hjelmaren och Mälaren, en hel mängd s.&nbsp;k. <i>”elfvaqvarnar”.</i> Somliga socknar, t.&nbsp;ex. Yttersela-socknarne, Thoresunds socken m.&nbsp;fl. hafva två à tre elfqvarnar. Dessa anses af folket såsom socknens tillhörighet och — <i>på dem offras än i dag till ”elfvo”.</i> Detta är betydelsefullt. Tron på de höga Asagudarne är alldeles försvunnen och endast några namn antyda att en sådan gudadyrkan funnits, men naturandarnes, ”Vättarnes”, tillvaro betviflas ännu icke, isynnerhet i skogiga trakter, der skolorna icke hunnit utöfva sin civiliserande inverkan. Ja, jag har för få år sedan, till och med i en tätt befolkad bygd sett offren ligga på elfqvarnen, och detta i en socken, der för tillfället en nitisk prestman och en skicklig skollärare tjenstgjorde. Det var min mening att afbilda en och annan elfqvarn för jemförelsens skull, men jag måste inskränka mig till beskrifningar. I Thoresunds socken, på Gesta bys tomter ligger en elfqvarn. Den har 20 små hålor på den temligen släta, ej fullt vågrätt riktade öfre ytan. Den största hålans tvärmått är 4 tum, dess djup 1 tum. De mindre hålorna två tum i tvärmått. Andra elfqvarnar hafva blott en fördjupning eller skålformig urhålkning, som då vanligen är större än dessa nu visade, och belägen i midten af den 2 à 4 fot breda stenen, som icke alltid är rund till formen. Närmast omkring de små hålorna märkes<noinclude> <references/></noinclude> q6x922x712kcnza6gfvpq834iixyg1w 104 196651 583884 2024-12-14T13:04:44Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 583884 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||187}}</noinclude>vanligen en egendomlig släthet och jemnhet på ytan af stenen, såsom om densamme hade blifvit slipad eller glattad. Urhålkningarna kännas äfven polerade och släta om man deri nedsänker fingret. Troligen hafva dessa hålor blifvit gjorda genom någon sorts borrning med en hårdare stenart. Stundom äro dylika hålor anbragta på öfre ytan af stora höga flyttblock, med oregelbunden form, stundom synas de på stenar, danade liksom den vid Falköping belägne ”Baldersstenen”, som har utseende af ett altare, med en rundt omkring löpande afsats. Såväl stenens öfre plana yta, som denna afsats är betäckt af större och mindre hålor. Vid ett torp, som heter Trumpås, beläget i Öfversela socken finnes ett djupt i jorden nedsjunket flyttblock, som till formen mycket liknar Baldersstenen. Äfven denne sten har rundt omkring det öfre planets vågräta yta en afrundad kant, som i likhet med Baldersstenens, kännes slät för handen. Ofvanpå den plana ytan finnes 14 hålor. Jag skulle kunna uppräkna en mängd stenar, försedde med sådana hålor. Hvad betyda de? Hvad var det ursprungliga ändamålet med deras ingräfvande i stenen? Den skottske forskaren m:r Simpson citerar vår egen utmärkte fornforskare, professor Nilsson, för att erhålla uppslag i frågan. ”Sådana hålor anträffas ofta på stora stenar både i Sverige och utomlands och anses hafva tillkommit på hedniska (Baals-) altaren för att uppfånga en del af bloden vid offren.” ”Men”, anmärker derefter M:r Simpson, ”hålorna (the cups) i somliga af deras lägen, såsom på sidorna af Baldersstenen, på den skottska Bewik-stenen, på ytan af upprättstående monoliter, kunde aldrig qvarhålla något flytande ämne.” Innan vi öfvergå till en granskning af nu citerade yttranden, måste jag något redogöra för professor Simpsons arbete. Der visas, i en mängd utmärkta afbildningar en hel serie af skottska, engelska och irländska fornlemningar, betäckta med ”cups and concentric rings” (hålor och koncentriska ringar) och afhandlingen går ut på, dels att beskrifva denna egendomliga och i författarens tanka mycket ålderdomliga skulptur, dels att utgrunda meningen med densamma. Han visar oss att desse ”cups and rings” finnas på sidorna af upprättstående minnesstenar, <i>på öfre ytorna af stenar, som betäcka grafkammare,</i> på de inre sidorna<noinclude> <references/></noinclude> 297zuiaoy27d824sy2xrbyiq4v6nn1z 104 196652 583885 2024-12-14T13:28:39Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 583885 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|188||}}</noinclude>af stenar, som bilda grafkammare, på de horisontela och sluttande delarne af klippor och större stenar, på stenar, som bilda grundvalar till gamla borgar<ref>Dessa borgar anses dock ej tillhöra den tid, då denna skulptur utfördes. Stenarne hafva blifvit använde och ditflyttade af ett sednare slägte. Liknande torde förhållandet varit med en del af de med ”cups and rings” dekorerade stenar, som finnas inuti grafvar.</ref> o.&nbsp;s.&nbsp;v. Af skandinaviska monumenter, försedde med liknande skulptur, känner han några få, neml. ”Baldersstenen”, ”Habors galge” i Halland, försedd med några koncentriska ringar, samt de på hällristningarna i Bohuslän inhuggna hålorna, bekanta för honom dels genom professor Nilsons, dels genom Em. Holmbergs arbeten. Kiviks-monumentet, som han äfven egnar mycken uppmärksamhet, hör strängt taget icke till ämnet. För att gifva läsaren ett begrepp om denna egendomliga skulptur, sådan den visar sig på de britiske öarne, hade jag ämnat att från prof. Simpsons arbete låna några få teckningar, men måste afstå derifrån till följd af brist på utrymme. Se här emellertid några beskrifningar å dem: Hålorna (”the cups”) förekomma stundom å de skottska fornlemningarna i likhet med dem på våra ”elfqvarnar”, utan att vara förenade eller stå i samband med ringarne, de cirkelformiga ristningarna (”the rings”). De äro vanligen utan ordning utströdde öfver en större eller mindre yta, men bilda stundom rader och kretsar. ”The rings” förekomma sällan, utan att antingen hafva ”the cups” inom sina områden eller i sin närhet, utom desamma. De äro antingen enkla eller ligga flera utom varandra, stundom utgår från midten, der hålan är belägen, en rand som skär ringarne, och som så att säga bildar ett aflopp för den vätska, som möjligen skulle öfvergjuta stenen, stundom äro de koncentriska ringarne ej fullt framförda till afloppsrännan, stundom bilda de i närheten af detta utskof en vinkel och löpa sedan parallelt med detsamma. Man har äfven märkt att denna afloppsränna nästan alltid är riktad nedåt, d.&nbsp;v.&nbsp;s. följer stenens lutning. Stundom förenas dylika, från olika håll löpande rännor, i en håla, lägre belägen än de punkter, från hvilka de utgingo. Äfven hålorna förenas stundom af dylika rännor. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7wqp39d92azax68duk5ge2x70nm6pr8 104 196653 583890 2024-12-14T21:09:41Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583890 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|13}}</noinclude>— Nå, min älskade, hur är det med dig? Damen svarade endast med ett sorgligt småleende. — Ännu samma svaghet!! O, hvad det gör mig ledsen! — Ja, hvarför har ni också fört den unga damen med er till Paris? sade den andra karlen ganska sträft; det är sannerligen en förbannelse, att ni ständigt skall ha en kjortel fastsydd vid er jacka. — Ack, min käre Agrippa, sade mannen som först talat, det är så smärtsamt att skiljas från den man älskar! — Vid Gud, ni kan göra mig förryckt med sådant där tal, återtog den vresige kamraten; är ni då kommen till Paris bara för kärleks skull, min vackre Celadon? Jag tycker likväl, att Béarn är tillräckligt stort för era känslosamma promenader, utan att ni behöfver utsträcka dem ända hit till detta Babylon, där ni mer än tjugu gånger i afton hållit på att störta oss i fördärfvet. Vänd tillbaka dit bort, om ni vill kuttra om kärlek; men här, vid Gud, spelas ej andra intriger än politiska, nådig herre! Vid ordet nådig herre hade Chicot gärna velat titta upp, men han kunde det svårligen utan att äfventyra en upptäckt. — Låt honom gräla, min söta, och oroa dig ej öfver hvad han säger. Det är nödvändigt för honom att brumma litet. — Men, utropade den vresige kamraten, stig då åtminstone upp i hästbåren, om ni vill säga ömma saker åt er dam, ty ni skall då mindre äfventyra att bli igenkänd, än om ni står så här midt på gatan. — Du har rätt, Agrippa, sade den förälskade gascognaren, och du ser min sötaste lilla, att han är bättre rådgifvare än man skulle tro. Maka därför åt dig, min älskade, ty jag hoppas du tillåter, att, då jag ej kan ligga för dina fötter, jag åtminstone sitter vid din sida. — Jag ej allenast tillåter det, sire, svarade den unga damen, utan jag önskar det innerligt. — Sire, mumlade Chicot, i det han ofrivilligt lyfte upp hufvudet och häftigt stötte det mot stenbänken, sire! Hvad vill det säga? Jag vill bli hängd, om jag förstår det minsta af allt detta; men, tålamod! — O, hvad jag är lycklig, fortfor den, som kallades sire, utan att det ringaste låta oroa sig af sin väns otålighet, hvarvid han för öfrigt syntes van, — hvad jag är<noinclude> <references/></noinclude> f1xak94q93hxpo2ifm2300it3b76519 104 196654 583891 2024-12-14T21:13:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583891 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />14</noinclude>lycklig! I dag är det en härlig dag. Här har jag mina goda parisare, som afsky mig hjärtligt och utan barmhärtighet skulle döda mig, om de bara visste, hur de skulle få fatt i mig, men ändå på allt sätt och vis arbeta att bana mig väg till tronen, och i mina armar håller jag den kvinna jag älskar! Hvar äro vi, d'Aubigné? Jag vill då jag blir kung, på detta ställe låta uppresa en staty, föreställande béarnarens skyddsängel. — Béar … Chicot tvärtystnade, ty han slog för andra gången hufvudet mot bänken. — Vi äro på gatan la Ferronnerie, sire, och den bådar mig inte något godt, svarade d'Aubigné buttert. — Det förefaller mig, fortfor Henrik, ty våra läsare ha utan tvifvel redan igenkänt konungen af Navarra, det förefaller mig, såsom öfverskådade jag tydligt hela mitt lif, såsom såge jag mig vara Frankrikes konung, stark och mäktig, men kanhända mindre älskad än jag i detta ögonblick är; det förekommer mig, som genomträngde min blick framtiden ända till min dödsstund. O, min älskade, upprepa ännu en gång, att du älskar mig, ty vid din röst veknar mitt hjärta! Och med en melankolisk känsla, hvaraf han stundom öfverväldigades, lät béarnaren med en djup suck sitt hufvud sjunka ned mot sin älskarinnas axel. — Ack, min Gud! sade den unga kvinnan förfärad, mår ni illa, sire? — Bra! {{Spärrad|Det}} skulle bara fattas, sade d'Aubigné; vacker soldat, vacker general, vacker konung, som dånar! — Nej, min älskade, lugna dig, sade Henrik; om jag dånade vid din sida, vore det blott af sällhet. — I sanning, sire, jag vet ej, hvarför ni skrifver er för Henrik af Navarra; ni borde ta er ett ömt herdenamn. Hur är det möjligt, att ni så litet kan komma öfverens med fru Margot, då I likväl båda två ären så ömsinta och poetiska? — Ack, d'Aubigné, för Guds skull tala ej om min gemål! Tänk, om vi skulle möta henne! — Men hon är ju i Navarra, eller hur? sade d'Aubigné. — Besitta! Är inte jag också i Navarra? Man tror ju åtminstone, att jag är där. Agrippa, kom och stig upp. — Nej, min själ, svarade d'Aubigné; jag går hellre bak-<noinclude> <references/></noinclude> 0gbrfzjywno1aztiwlucj3yw51iws2l 104 196655 583892 2024-12-14T21:17:14Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583892 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|15}}</noinclude>efter; jag skulle besvära er, eller, hvad ännu värre är, ni skulle besvära mig. — Stäng då dörren, din béarniska björn, och gör som du vill, sade Henrik. Därefter vände han sig till kusken och tillade: Lavarenne, dit du vet! Hästbåren aflägsnade sig långsamt, åtföljd af d'Aubigné, som, på samma gång han bannade vännen, ville vaka öfver konungen. Deras aflägsnande befriade Chicot från en förfärlig oro, ty den oförsiktige, som åhört detta samtal, kunde anse sig som död, i fall han upptäcktes. — Skall jag låta Valois veta det här? sade Chicot, i det han kröp fram. Men hvarför skulle han behöfva veta det? Nej, jag skall ingenting säga; dessutom, då jag vet det, är det ju tillräckligt, ty noga räknadt är det ändock jag, som regerar. Chicot gjorde härvid ett glädtigt skutt. — Det är ett lustigt folk, de där förälskade, fortfor han; men d'Aubigné har rätt; han har alltför många kärleksäfventyr, den gode Henrik af Navarra. För ett år sedan kom han till Paris för fru de Sauves skull. Idag har han tagit med sig den där förtjusande lilla varelsen. Hvem hin kan hon vara? Troligen la Fosseuse. Dessutom så tänker jag, att, om Henrik af Navarra på fullt allvar är pretendent och om den stackars gossen verkligen funderar på att få tronen, så måste han äfven tänka litet på att förgöra sin fiende, hertigen af Guise, sin fiende kardinalen af Guise och sin fiende hertigen af Mayenne. Välan, jag tycker om béarnaren och är säker på, att han endera dagen skall spela den där afskyvärde lotringske slaktaren något spratt. Afgjordt: jag säger ej ett ord om hvad jag hört. Jag har nu sett kardinalen af Guise, jag har sett hertigen af Mayenne, jag har sett konung Henrik af Valois, jag har sett konung Henrik af Navarra; en enda furste fattas i samlingen, det är hertigen af Anjou. Låt se, hvar har jag min Frans III? Jag längtar just efter att få se denne värdige monark. Chicot tog nu vägen till kyrkan Saint-Germain-l'Auxerrois. Han var ej den ende, som sökte hertigen af Anjou; äfven Guiserna sökte honom fåfängt öfverallt. Hertigen af Anjou var ej den man, som oförsiktigt utsatte sig för faran. Ett ögonblick trodde sig Chicot likväl ha funnit honom;<noinclude> <references/></noinclude> 39d4ri6io9ihg26022wlop8uxxkcdhs 104 196656 583893 2024-12-14T21:25:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583893 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />16</noinclude>det var på gatan Béthisy. En talrik folksamling hade där skockat sig, och i denna grupp urskilde Chicot grefve de Monsoreau och hertigen af Guise. — Godt, sade han, här ha vi den fula fisken, som är hajens förebud; hajen själf måtte då ej vara långt borta. Chicot bedrog sig; Monsoreau och hertigen af Guise voro sysselsatta att utanför en krog ymnigt förpläga en talare, hvars stammande vältalighet de på detta sätt uppeggade, Det var Gorenflot, nu alldeles plakat. Munken berättade om sin resa från Lyon, och hur han i ett värdshus haft en duell med en förskräcklig kalvinist. Hertigen af Guise som i denna berättelse tyckte sig finna vissa omständigheter, hvilka torde förklara Nicolas Davids långvariga tystnad, lyssnade uppmärksamt. Chicot å sin sida ställde sig äfven på litet afstånd för att lyssna. Gorenflot, som oupphörligt vägde fram och tillbaka, föll emellanåt ned från sin lefvande predikstol, men sattes åter i sadeln. Hans tal var nu blott afbrutna meningar, men olyckligtvis kunde han ännu tala, och hertigen och Monsoreau lockade listigt ur honom fragmentariska uppgifter. Denna bikt förfärade den lyssnande gascognaren. Han förutsåg det ögonblick, då Gorenflot skulle förråda hans namn, och detta namn skulle sprida ett fruktansvärdt ljus öfver hela hemligheten. Chicot förlorade således ej ett ögonblick, utan afskar betslen på några hästar, som stodo bundna där, gaf dem några eftertryckliga rapp och jagade dem midt in bland folkmassan, som förskräckt skingrade sig. Som en pil ilade Chicot genom folkhopen till Gorenflot, såg vredgad på honom, fattade Panurge vid betslet, och snart voro Gorenflot och hertigen af Guise skilda åt af den böljande folkmassan. Chicot drog munken ned i en återvändsgränd, ställde honom och Panurge emot muren och sade: — Ack, din fyllhund, din bedragare! Skall du då alltid alltid föredraga en bägare vin för en vän? — Ack, herr Chicot! stammade munken. — Jag föder dig, din usling, fort for Chicot, jag ger dig att dricka, och ändock förråder du din herre så här! — Ack, Chicot! upprepade munken rörd. — Tig, du är inte annat än en lögnare och förtjänat straff. Den undersätsige munken, eljest stark som en tjur, men<noinclude> <references/></noinclude> o0qso5xttbv1s2um73y3rvkuu2jffyu 104 196657 583894 2024-12-14T21:30:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583894 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|17}}</noinclude>nu kufvad af ånger, dock mest af vin, vacklade hit och dit, medan Chicot våldsamt skakade honom. — Att slå mig, mumlade munken; att slå mig, er vän, käre herr Chicot! — Ja, du förtjänar tuktan, svarade Chicot, och den skall du också få. Gascognaren gaf honom några kraftiga käpprapp. — Ack, att jag vore nykter! suckade Gorenflot med en vredgad åtbörd. — Om du vore nykter, skulle du slå mig, din otacksamma gök, är det inte så? Mig, din vän? — Är ni min vän, Chicot, som öfverfaller mig så här? — Den man älskar, den agar man ock. — Tag då lifvet af mig genast! utropade Gorenflot. — Med rätta borde jag det. Chicot fördubblade nu sina vänskapsbevis mot den stackars genovevermunken, som började tjuta af alla krafter. — Se så, håll sig nu vackert fast i Panurge och gå snällt och lägg sig på Ymnighetshornet. — Jag hittar inte vägen, sade munken, med ögonen fulla af tårar. — Ack, återtog Chicot, om du kunde gråta ur dig vinet, du druckit, så kunde du åtminstone bli nykter. Men det lär inte bli af, och jag måste väl vara din vägvisare. Chicot fattade åsnan vid betslet, medan munken med bägge händer höll sig fast vid sadeln och hade all möjlig möda att behålla jämvikten. Då de anländt till värdshuset, kommo några kypare genast ut och hjälpte Gorenflot af åsnan samt förde in honom. — Nu snarkar han redan, sade mäster Bonhomet om några minuter till Chicot. — Bra! Men som han endera dagen vaknar, så kom ihåg, att jag inte vill, att han skall veta, på hvad sätt han hitkommit. Ej ett ord därom till förklaring; det vore till och med ej så illa om han trodde, att han ej varit härifrån allt sedan den där märkvärdiga natten, då han väckte ett sådant uppseende i sitt kloster, och att han toge för en dröm allt hvad som händt honom sedan dess. — Jag förstår, herr Chicot, svarade värden; men hvad har då händt den arma munken? {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|<small><i>{{Spärrad|Alexandre Dumas}} Grefvinnan de Monsoreau.</i> II.</small>||2}}</noinclude> gg0drh9ggby7beymnlylv616sva7rbo 104 196658 583895 2024-12-14T21:35:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583895 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />18</noinclude>— En stor olycka. Han har visst i Lyon kommit i gräl med någon af Mayennes utskickade, den han dödat. — O, min Gud! utropade värden; och … — Och hertigen af Mayenne har svurit på, att han skall låta rådbråka honom. — Var lugn, försäkrade Bonhomet; han skall under ingen förevändning komma härifrån. — Godt! tänkte gascognaren, som nu var tryggad i afseende på Gorenflot. Nu måste jag nödvändigt taga reda på hertigen af Anjou. Därpå styrde han kosan till dennes palats. {{linje|5em}} <section end=kap2 /> <section begin=kap3 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">3. <br /><b>Prinsen och vännen.</b></h2> Hertigen af Guise hade uppmanat hertigen af Anjou att samma afton begifva sig ut bland folket; denna uppmaning hade i hög grad oroat den skuggrädde fursten. Frans öfverträffade själfva ormen i försiktighet. Som dock hans intresse fordrade, att han med egna ögon såg, hvad som föregick denna afton, beslöt han att efterkomma uppmaningen men fattade äfven det beslut att ej sätta foten utom sitt palats utan att vara väl eskorterad. Liksom hvarje rädd människa tager med sig något favoritvapen till sitt värn, gick hertigen att söka sitt svärd, som var Bussy. Hertigen insåg, att han måste vara mycket försiktig, ty allt sedan den där tilldragelsen med Monsoreau, var Bussy trumpen och tvär, och Frans erkände själf, att, om han varit i Bussys ställe och ägt dennes mod, skulle han visat mer än harm mot den furste, som så grymt bedragit honom. Bussy, liksom alla öfverlägsna naturer, kände sorgen lifligare än glädjen; den, som är oförskräckt i faran, dukar merendels lättare än den fege under för hjärtats lidelser. De män, som kvinnor lättast bringa till tårar, äro just de mest fruktansvärda för sitt eget kön. Sorgen hade försänkt Bussy liksom i en dvala: han hade sett Diana presenteras vid hofvet, erkännas som grefvinnan de Monsoreau och af drottningen utnämnas till hofdam; han hade sett tusen nyfikna blickar sluka denna ojämförli-<noinclude> <references/></noinclude> 7lkxjg80ld48c4jcjdkjl4vkyzunf1b 0 196659 583896 2024-12-14T21:37:25Z Thuresson 20 Kap 2 583896 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu" from=346 to=352 fromsection="kap2" tosection="kap2" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Grefvinnan de Monsoreau|042]] ao3tgpnf4aueacsyoc24yizrnw1h880 104 196660 583901 2024-12-15T00:22:53Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 583901 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|56|{{st|<b>OM RUNSTENARS ÅLDER</b>}}|1. Cap.}}</noinclude>{{sp|de, än det, som Ulfs Söner gjorde efter Gir. Arkil och Guе gjorde denne Wård; de Swenner åt sin Fader}}. Huru stor denne Og kan hafwa warit, som på förste Stenen omtalas; så tyckes mig likwäl, at han warit för liten, at äga antingen hela det gamla Jätteland, eller det ännu mindre Jämtland. Men Läsningen må på både desse Stenar blifwa hwilkendera af de upgifna, som man behagar, så gör han wid detta Tilfälle intet så mycket til Saken, när det allenast medgifwes, at så den ene, som andre Stenen, på en Tid blifwit tilredde; hwilket wäl icke kan nekas, emedan de altid för Makar och en gemensam Menings eller Grafskrifts Tolkar blifwit hållne. Man ser ock, at Figurerne på bägge äro af en Smak; hwilket för Ögat wisar at de höra til en Tid, och det, som jag med tämlig Sannolikhet kan säga, at de af en och samme Runristare Gunuar blifwit uthuggne. Korsset som är på den ene, skal då utmärka bägges Ålder, som 4:de Cels. Anmärkningen utsätter. 2. Salmunge-Stenen får på samma Wis sit rätta Ställe. Och behöfwer man intet mycket frukta för Thors Hammar, sedan af samma Saga, med hwilken man welat bewisa, det dess Afbildning igenom Korssande warit i Bruk hos wåre Hedniske Förfäder, det tydligen blifwit ådagalagt, at de för Christendomens Början aldrig wetat, det Thors Märke warit sådant, som de Christnes då brukliga Korssmärke, och än mindre, at de det själfwe, såsom något Religionstekn, warit wane at göra. {{ant|Act. Lit. Svec. 1727. pag. 240, 241.}} Dock blifwer denne Sten, om jag så må säga, ännu bättre kristnad, när en sednare dess Läsning, {{ant|ib. 1730. pag. 88.}} Witsord lemnas, då Skriften är denna: {{ant|Jubern vk Jdi riti idun iftir Jrbrn faduri sin, Dulir Alf Runar disi Isi Gud}}, och Förklaringen sådan: {{sp|Jubern och Heide ritade Stenen efter Irbern sin Fader, Stenrunor dessa tål den gode Jesus}}. Se den 2:a Cels. Anmärkning. 3. At Tirsteds Sten i Danmark är ristad sedan Christendomen ditkommit, wil jag nu, tils widare, allenast däraf bewisa, at {{sp|Jon}} eller Johan, som är et Bibliskt Namn, på honom förekommer. Se б:е Cels. Anmärkn. oaktadt Wormius sjelf läst honom annorlunda. Huru det är, så blifwer han likwäl intet något ojäfwigt Hedendoms-Monument. Åtminstone hafwa de Danske Fornletare icke hållit därföre, at Frigges eller Friggas Åminnelse på honom wore at igenfinna. 4. Ärjastenen tyckes wäl, som Hr. Mag. Göransson säger, blifwa<noinclude> {{huvud|||för}} <references/></noinclude> 8g6rp09v91owtao3t6eoved5p7lzux8 104 196661 583902 2024-12-15T02:09:44Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 583902 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|1. Cap.|{{st|<b>UNDER HEDENDOMEN.</b>}}|57}}</noinclude>för gammal, om med {{sp|Sodoma}} förstås det Sodom, som wid Wärldens År 2100 förstördes. Men äljäst är denna hans mycket lärda Förklaring: “Phönicien uti älste Tiden och Egypten woro et, och deras älsta Historier witna, at de Landens förste Konung war Thor, eller Asa-Thurn, som kom dit ifrån Nordlanden i Europa. Med honom war Arkil eller Härkul, som också kallas Tyr, i fölge. Denne blef af Abraham emottagen och satt öfwer hans Barn af Ketura. Och både Thor och Arkil hade nordast i Europa uprest Stenar med Bokstäfwer ristade. Än mer, uti Palästina före Mosis Tid bodde et Slägte, som kallas Asar, et annat, som het Thussar, och tillika med dessa de Schytar uti sit {{ant|Schythopoli,}} komne ifrån Atlantiska Ön.„ Widare förklaras {{ant|Galmarna}} genom Galilea wid Hafwet, som bewises med Bibliske Grundtexten och {{ant|Poli Synops. Crit.}} Men det är Skada, at dessa Uplysningar intet passa sig med denne Stens Innehåll, om den Utlägning äljäst winner Bifall, som med mera Sannolikhet gifwes öfwer honom {{ant|in Act. Lit. Svec. 1726. pag. 148,}} at {{sp|Amwits Söner wordo ute dräpne i Calmarna Sund, då de foro från Skåne}}. 5. Om Kåleby-Hall säger Mag. Göransson {{ant|l. c.}} at hon blifwit “upsatt, då Ulfer och Thor warit Konungar, det är wid Wärldens År 2000. Ty Alf war Bores Son och Broder med Odin I, och sålunda Thors Farbroder; denne Thor war Öfwer-Konung på Scandö, men på samme Tid war uti den Del af Swea Rike, som het Alfheim, Alf eller Ulf Konung.„ Detta Ättartal är på sit Ställe artigt nog; Men lärer intet behöfwas til at wisa denne Stens Ålder, sedan et inom dess Skrift inneslutet Korss får flytta honom til Christne Tider. Det är ock äljäst nogsamt kunnigt, at flere både större och lägre Personer i långt senare Tider burit Namn af Alf och Thor. 6. “Stenen {{ant|N. 146}}, säges i nu ofta anförda Förespråk til {{ant|Bautil,}} som Modren satt efter sin Son, hwilken fallit med {{sp|Cimeri}}, är upsatt 1011 År för Christi Födelse. Ty då höllo de sit Slag med de Romare.„ At rätta detta felagtiga Årtal, är nu så mycket mindre nödigt, som Stenen ändå icke lärer kunna flyttas öfwer Christi Födelse, emedan på honom et i Christendomstiden här i Riket nog brukligt Bönesätt läses. Huru dessa Ord: {{ant|Mun liki miti Kimiri,}} kunnat öfwersättas: {{sp|Han blef slagen med Cimbrerne}}, blifwer då en annan Fråga? 7. Den wid Bro Kyrkodör utanpå Muren insatte Sten, är den<noinclude> {{huvud||H|sidste}} <references/></noinclude> b3bmrdpkdcg2kcgsezjzqvh2m6z1ser 104 196662 583903 2024-12-15T09:07:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583903 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|19}}</noinclude>ga skönhet, den han så till sägandes, först hade upptäckt. Under en hel afton hade han haft sina eldiga blickar fästa på den unga kvinnan, som ej upplyfte sina nedslagna ögon. Bussy tänkte ej på, hur mycket Diana led, då hon höll sina ögon sålunda nedslagna. — Ack, sade Bussy för sig själf, då han såg, att han förgäfves väntade på ett ögonkast af henne, kvinnorna äro listiga och djärfva, endast då det handlar om att narra en förmyndare, en man eller en mor; men är det fråga om att gälda en simpel skuld af erkänsla, då äro de blyga och fega. De äro så rädda för misstankar och fästa ett så öfverdrifvet pris vid sin minsta ynnest, att de föga fråga efter att krossa ett hjärta, om det så faller dem in. Diana kunde ju öppet sagt mig: tack, grefve de Bussy, för hvad ni gjort för mig, men jag älskar er ej. Häraf skulle jag antingen fått döden eller blifvit botad. Men nej, hon låter mig hopplöst älska; dock har hon därvid ingenting vunnit; ty jag älskar henne ej mer, jag föraktar henne. Med raseri i hjärtat aflägsnade han sig. I detta ögonblick var det ej mer detta ädla ansikte, som väckte kvinnornas kärlek och männens fruktan; det var en mulen panna, en hemsk blick, ett gäckande smålöje. Då Bussy gick ut, såg han sig händelsevis i en stor venetiansk spegel och fann sin bild odräglig. — Ack, sade han, jag är ju galen, då jag, därför att en föraktar mig, gör mig afskyvärd för hundra andra, hvilka söka mig! Men hur kommer det till, att hon föraktar mig, och hvem föredrar hon? — Kanske det där långa skelettet med den gula hyn och som ständigt med sin svartsjuka blick rufvar öfver henne och ej heller låtsar se mig? När jag betänker, att jag, om jag ville, inom en kvart kunde hålla honom stel och kall under mitt knä, med tio tum af min värja i hans hjärta; att jag kunde öfverskölja hennes hvita, blomsterprydda klädning med hans blod; att jag kunde göra mig, om ej älskad, så åtminstone hatad! Ja, hennes hat, hennes hat snarare än hennes likgiltighet! — Ja, men detta vore ju något helt vanligt och lumpet; det kunde anstå en Quélus, en Maugiron, i fall en sådan verkligen kunde älska. Bättre är att likna denne Plutarki hjälte, den jag så mycket beundrat, den unge Antiokus, som dog af kärlek utan att yttra en klagan. Ja, jag vill<noinclude> <references/></noinclude> j9c8f8vltaa2r7mpd5zzdji0iv4qqk0 104 196663 583904 2024-12-15T09:09:51Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583904 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />20</noinclude>tiga; jag skall kväfva min smärta, skall instänga den inom min själ. På vägen mötte han hertigen af Anjou, men vände bort hufvudet, ty ban kände sig ej nog stark att kunna småle mot eller ens hälsa på en furste, som kallade honom sin vän och så afskyvärdt bedragit honom. Prinsen repade honom vid namn, men Bussy vände sig ej ens om. När grefven kom hem, satt han flera timmar utan att märka, att i andra ändan af rummet satt en man, som nyfiket observerade honom utan att göra minsta rörelse, utan att säga ett ord. Slutligen kände Bussy en isande frosskakning, han sträckte sig häftigt, och hans hufvud neddignade på ena axeln. Mannen som gifvit akt på honom steg i detta ögonblick upp och nalkades honom. — Herr grefve, sade han, ni har feber. Grefven lyfte upp hufvudet; hans panna var purpurröd. — Ja så, är det du, Remy, sade han. — Ja, grefve; jag har väntat er här. — Här? Hvarför det? — Emedan man ej stannar länge kvar på det ställe, där man lider. — Tack, min vän! sade Bussy, i det han fattade den unge mannens hand. Remy höll mellan sina händer denna fruktansvärda hand, som nu var svagare än ett barns, och tryckte den med ömhet och vördnad till sitt hjärta. — Grefve, sade han, vill ni, att febern skall öfvermanna er, stanna då uppe; vill ni däremot kväfva den, så lägg er och låt läsa för er någon god bok, hvarur ni kan hämta föredöme och styrka. Grefven efterkom sin väns råd. Under hela påföljande dagen lämnade ej Remy grefvens hufvudgärd; han hade det dubbla åliggandet att vara läkare både för kroppen och själen. Men dagen därpå, samma dag, då hertigen af Guise ankom till Louvren, saknad Bussy Remy. — Han har tröttnat, tänkte Bussy; det är också naturligt! Stackars gosse, han behöfver luft och solljus. Så förflöt dagen; Remy syntes ej till. Bussy blef otålig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1c2o93ai4sv5ovj88irhc5lh8vkosv7 104 196664 583905 2024-12-15T09:16:51Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583905 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|21}}</noinclude>— Ack, mumlade han flera gånger, och jag, som trodde på erkänsla och vänskap! Nej, hädanefter vill jag ej mer tro på någonting. Mot aftonen hörde Bussy högljudda röster i sitt förmak. En tjänare skyndade häpen in och anmälde: — Hans höghet hertigen af Anjou. — Låt honom komma in, sade Bussy, i det han rynkade ögonbrynen. Hertigen inträdde. — Det är för mörkt hos dig, Bussy, sade hertigen; det gör dig tungsint. Bussy teg; föraktet höll hans mun sluten. — Är du då allvarsamt sjuk, fortfor hertigen, efter du ej svarar mig? — Jag är verkligen mycket sjuk, nådig herre, mumlade Bussy. — Då är det därför, jag ej sett dig hos mig på ett par dagar? sade hertigen. — Ja, nådig herre, svarade Bussy. Stött af dessa korta svar gick prinsen ett par hvarf kring rummet, i det han betraktade taflorna på väggarna. — Du har ett bra vackert palats, Bussy, sade hertigen. Bussy svarade ej. — Mina herrar, sade hertigen till sin svit, stannen i rummet utanför, ty min stackars Bussy är mycket sjuk. Men hvarför har man ej skickat efter Miron? Konungens läkare är ej för god för Bussy. — Låt höra, Bussy, har du någon sorg? frågade hertigen med nästan ödmjuk ton. — Jag vet icke, svarade grefven. Hertigen närmade sig, likt en af dessa älskare, hvilka, i den mån de afvisas, bli allt ödmjukare och artigare. — Säg mig det, Bussy. — Ack, hvad skall jag säga er, nådig herre? — Du är ond på mig, är det icke så? tillade prinsen med låg röst. — Jag ond, för hvad då? Dessutom blir man inte ond på furstar. Hvartill skulle det tjäna? Hartigen teg. — Men, sade Bussy i sin ordning, vi förlora tiden med omsvep. Till saken, nådig herre! Hertigen såg på Bussy. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nebko94d3jh8y023pxnsjvbwdv5wmwa 104 196665 583906 2024-12-15T09:21:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583906 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />22</noinclude>— Ni behöfver mig, är det ej så? yttrade Bussy helt sträft. — Ack, grefve de Bussy! Hvad menar ni? — Jo, utan tvifvel behöfver ni mig, jag upprepar det ännu en gång; tror ni jag tänker, att det är af vänskap ni kommit till mig? Nej, vid Gud, ty ni älskar ingen, ni! — Bussy! Är det du, som säger mig sådana ord! — Låt oss lämna det där och säg, nådig herre, hvad vill ni? Då man ägnat sig åt en furstes tjänst, och då denne furste förställer sig ända därhän att kalla en människa sin vän, välan, då måste man hålla honom räkning därför och vara färdig att för honom uppoffra allt, till och med lifvet. Tala. Hertigen rodnade, men som det var mörkt, märktes det ej. — Jag vill dig ingenting, Bussy, sade han; du misstar dig, då du tror mitt besök vara egennyttigt. Jag önskade blott, då jag såg det vackra vädret i afton och hela Paris i rörelse för att underteckna ligan, att ha dig i sällskap för att se mig omkring litet i staden. — Har ni inte Aurilly? sade Bussy. — En lutspelare! — Ack, nådig herre, ni uppskattar ej nog alla hans egenskaper; jag trodde, att han hos er hade andra åligganden, och utom Aurilly har ni ju ytterligare tio eller tolf ädlingar, hvilkas värjor jag hör slamra i mitt förmak. Förhänget för dörren upplyftes sakta. — Hvem är där? frågade hertigen högdraget, hvem inträder oanmäld i det rum, där jag är? — Jag, Remy, svarade denne, i det han nalkades stolt och utan all förlägenhet. — Hvem är Remy? frågade hertigen. — Jag är läkare här, nådig herre, svarade den unge mannen. — Remy, sade Bussy, är mer än läkare, nådig herre; han är min vän. — Ha! svarade hertigen stött. — Har du hört hvad hans höghet önskar? frågade Bussy, i det han ämnade stiga ur sängen. — Ja, att ni skall följa honom, men … — Men hvad? frågade hertigen. — Men ni får ej följa hans höghet, grefve. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 25l85376am7qb5r1h0eg4q0x8lobhna 104 196666 583907 2024-12-15T09:25:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583907 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|23}}</noinclude>— Hvarför det? ropade Frans. — Emedan det är för kallt ute, ers höghet. — För kallt? upprepade hertigen, förvånad öfver att man vågade motsäga honom. — Ja, för kallt; och som jag för grefvens hälsa måste ansvara inför hans vänner och i synnerhet inför mig själf, förbjuder jag honom följaktligen att gå ut. Bussy ämnade icke dess mindre stiga ur sängen, men Remy tryckte på ett betydelsefullt sätt hans hand. — Nåväl, sade hertigen, efter han skulle löpa så mycken fara vid att gå ut, så må han stanna hemma. Och öfvermåttan stött tog hans höghet ett par steg åt dörren. Bussy rörde sig ej. — Ditt beslut står då fast? sade hertigen; du vill ej följa med? — Ni hör, nådig herre, sade Bussy, att läkaren förbjuder det. — Du skulle vända dig till Miron, Bussy; det är en skicklig läkare. — Ers höghet, jag föredrar en läkare, som är min vän, framför den allra lärdaste, svarade Bussy. — Ja så; farväl! — Farväl, nådig herre! Hertigen aflägsnade sig med mycket buller. Knappt var han borta, förrän Remy skyndade till den sjuke. — Se så, nådig herre, sade han, stig nu upp. — Hvarför skall jag stiga upp? — För att göra en liten promenad med mig. Det är för varmt här i rummet. — Men du sade ju nyss åt hertigen, att det var för kallt ute? — Sedan han gick, har temperaturen förändrat sig. — Huru? utropade Bussy och reste sig nyfiket upp. — Ja, svarade Remy, jag är nu öfvertygad om, att luften är er ganska nyttig. — Det förstår jag icke, sade Bussy. — Förstår ni er på de läkemedel, jag ger er? Men ni tar ju in dem ändå? Således, fort upp nu! En promenad med hertigen af Anjou hade varit farlig; en promenad med läkaren däremot är nyttig; kom ihåg, att det är jag, som<noinclude> <references/></noinclude> 5r37yr4jwzy23hlo94u3sdt0ljms1gp 104 196667 583908 2024-12-15T09:30:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 583908 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />24</noinclude>säger er det; har ni ej längre förtroende till mig? Då är det bäst, att ni afskedar mig. — Välan då, sade Bussy, efter du så vill. — Ja, det är nödvändigt. — Hvart skola vi gå? — Till ett kvarter, hvars luft jag just i dag undersökt, och som är ett suveränt botemedel för er sjukdom, nådig herre. Bussy klädde sig, hvarefter de lämnade palatset. {{linje|5em}} <section end=kap3 /> <section begin=kap4 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">4. <br /><b>Mötet.</b></h2> — Det är besynnerligt, sade Bussy om en stund, att du för mig åt träsket vid la Grange-Batelière och påstår, att det är ett sundt kvarter! — Tålamod, nådig herre. Efter ytterligare en stunds vandring frågade Bussy: Hvart skola vi gå? — Ser ni den där lilla kyrkan? sade Remy i stället för att svara på Bussys fråga. Jag vill svära på, att ni intill denna dag aldrig märkt den. — Nej, minsann jag någonsin gifvit akt på den, svarade Bussy. Bussy var ej den ende bland de förnäma, som aldrig varit inne i denna kyrka, hvilken kallades Sainte Marie l'Egyptienne. — Välan, nådig herre, fort for Remy, låt oss gå in och beskåda fönstren, som väl förtjäna att ses. Bussy märkte på den unge mannens ansikte ett så skälmskt smålöje, att han begrep, att den unge doktorn, då han förde honom in i kyrkan, hade någon annan afsikt därmed än att visa honom fönsterrutorna, dem man dessutom ej kunde se, emedan det var mörkt, ehuru kyrkan visserligen var upplyst till aftonhönen. Efter en stunds förlopp, sedan de betraktat kyrkans väggmålningar, sade Bussy: Nu har jag sett nog; låt oss gå. — Tålamod! Nu slutas ju aftonbönen, och om vi gå nu genast, störa vi de rättrogna. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tkn6fa1fdw1p39hy3c88ak7bsjkhhky 0 196668 583909 2024-12-15T09:31:49Z Thuresson 20 Kap 3 583909 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu" from=352 to=358 fromsection="kap3" tosection="kap3" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Grefvinnan de Monsoreau|043]] inno5pc3l3qmm1bw9bzzqy0ufl8v2ie 3 196669 583910 2024-12-15T10:07:30Z Gottfried Multe 11434 /* Rättelse av gammalstavning */ nytt avsnitt 583910 wikitext text/x-wiki == Rättelse av gammalstavning == Hej, Grey ghost. Jag ser att du rättar gammalstavning i Tragedien på Birlstones herrgård 1915. Men enligt anvisningarna för korrekturläsning, så ska endast uppenbara stavfel rättas: "Ändra inte annat än uppenbara stavfel och aldrig faktafel i texten." Och texten i boken är inte felstavad, bara lite ålderdomlig. Så vi behöver bara se till att texten är korrekt återgiven från den inscannade sidan. Med vänlig hälsning [[Användare:Gottfried Multe|Gottfried Multe]] ([[Användardiskussion:Gottfried Multe|diskussion]]) 15 december 2024 kl. 11.07 (CET) 3u3r4a4kslnq2bhpzkoavzsg8u24zi5 583911 583910 2024-12-15T10:15:41Z Grey ghost 547 /* Rättelse av gammalstavning */ 583911 wikitext text/x-wiki == Rättelse av gammalstavning == Hej, Grey ghost. Jag ser att du rättar gammalstavning i Tragedien på Birlstones herrgård 1915. Men enligt anvisningarna för korrekturläsning, så ska endast uppenbara stavfel rättas: "Ändra inte annat än uppenbara stavfel och aldrig faktafel i texten." Och texten i boken är inte felstavad, bara lite ålderdomlig. Så vi behöver bara se till att texten är korrekt återgiven från den inscannade sidan. Med vänlig hälsning [[Användare:Gottfried Multe|Gottfried Multe]] ([[Användardiskussion:Gottfried Multe|diskussion]]) 15 december 2024 kl. 11.07 (CET) :Jag har inte rättat gammalstavning. Det såg ut så när jag kom dit. Det var Thuresson som gjorde det som synes i historiken. [[Användare:Grey ghost|Grey ghost]] ([[Användardiskussion:Grey ghost|diskussion]]) 15 december 2024 kl. 11.15 (CET) p81y73vsjo7oblh5yxjrow3du7q2xko 583914 583911 2024-12-15T11:19:22Z Thuresson 20 583914 wikitext text/x-wiki == Rättelse av gammalstavning == Hej, Grey ghost. Jag ser att du rättar gammalstavning i Tragedien på Birlstones herrgård 1915. Men enligt anvisningarna för korrekturläsning, så ska endast uppenbara stavfel rättas: "Ändra inte annat än uppenbara stavfel och aldrig faktafel i texten." Och texten i boken är inte felstavad, bara lite ålderdomlig. Så vi behöver bara se till att texten är korrekt återgiven från den inscannade sidan. Med vänlig hälsning [[Användare:Gottfried Multe|Gottfried Multe]] ([[Användardiskussion:Gottfried Multe|diskussion]]) 15 december 2024 kl. 11.07 (CET) :Jag har inte rättat gammalstavning. Det såg ut så när jag kom dit. Det var Thuresson som gjorde det som synes i historiken. [[Användare:Grey ghost|Grey ghost]] ([[Användardiskussion:Grey ghost|diskussion]]) 15 december 2024 kl. 11.15 (CET) ::Texten är publicerad 1915 med modern stavning. I enstaka fall har det dock slunkit med gammalstafning, sedt istället för sett, och dessa har rättats för att få en konsekvent stavning. [[Användare:Thuresson|Thuresson]] ([[Användardiskussion:Thuresson|diskussion]]) 15 december 2024 kl. 12.18 (CET) or4kyyh2l1jyyyscuisih3bddpptyh6 104 196670 583912 2024-12-15T10:25:34Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 583912 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||189}}</noinclude>En monolith finnes vid Dunbar, betäckt å ena sidan med 5 ”cups.” En rest svensk sten står vid Tumbo kyrka, Vesterrekarne härad, som liknar den förra och är försedd med 4 hålor på ena sidan och ytterligare en håla å den andra. Stenens höjd är 3 fot. Den öfversta och största hålan är 1{{bråk|1|4}} tum i tvärmått och {{bråk|1|2}} tum djup. Halfva cirklar eller bågar finnas äfven på de brittiska fornlemningarna och desse äro stundom mångdubbla, d.&nbsp;v.&nbsp;s. de höja sig öfver varandra från en gemensam bas och likna portaler i en efter rundbågsstil uppförd kyrka. Spiraler finnas äfven<ref>Hålor (cups) finnas dessutom talrikt på hällristningar i Bohuslän och, efter hvad man på sista tiden upptäckt, äfven i Östergötland. Då dessa senare ristningar, genom de å desamma afbildade bronssvärden, för oss bevisat att de s.&nbsp;k. ”hällristningarna” tillhöra bronsåldern, så bestyrkes deraf den längre fram uttalade förmodan att dessa ”cups” tillhöra en mycket tidig period. Äfven på ”stendyssarne” i Bobuslän finnas ”cups.”</ref>. Då man nu, efter att för jemförelsens skull hafva gjort en utflygt till England, Skottland och Irland, kastar en blick på våra svenska, här ofvan beskrifne och afbildade med hålor, koncentriska ringar, halfbågar, spiraler och ränder försedde stenar, så måste man erkänna att slägtskap finnes emellan våra och de engelska fornlemningarna och man tvingas att tänka på det möjligen denna sorts skulptur i de olika länderne haft något så när samma betydelse. Professor Nilson säger att sådana hålor förekomma på <i>stora</i> stenar. Ja, såsom vi visat, äfven på <i>små,</i> och ehuru desse icke hafva form af altare, och icke heller de stora klippblock, å hvilka de också skönjes, alltid hafva en sådan form, så kunna vi dock — på skäl, som nedanföre skola framhållas, icke betvifla att dessa hålor blifvit för religiöst bruk anbragta. Professor Simpson anmärker, att de på stenarnes sidor ofta insvarfvade hålorna icke kunna qvarhålla flytande vätskor. Härvid äro två ting att märka. 1:mo att icke allt offrande var blodigt, 2:o att stenar, offerhällar och gudabilder vanligen <i>beströkos</i> eller ingnedos med ett mer eller mindre fett eller<noinclude> <references/></noinclude> terkd0woxqa8hr0nr0kctupgprcaldj 104 196671 583913 2024-12-15T10:39:12Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ Med stöd av https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240993/FULLTEXT01.pdf 583913 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|190||}}</noinclude>segt ämne, och så <i>sker här i Sverige än i den dag, som dag är.</i> För belysning af ett påstående sådant som detta, måste jag inflicka en liten berättelse från en af mina vandringar. Jag hade erhållit kunskap om att på Wallby egor, Torpa socken, i Westmanland skulle finnas en ”elfqvarn”. Jag fann den i en beteshage norr om gården, liggande bredvid en gångstig. ”Qvarnen” visade sig såsom en mindre sten, något aflång, rund i ena ändan, men mera spetsig, åt den andra, {{bråk|1|2}} fot tjock, 1{{bråk|1|2}} fot lång 1 fot bred, midt för det, på den plana öfra ytan inhuggna eller rättare insvarfvade, 2 tum breda och en 1 tum djupa hålet. Rundtom detta sednare, var stenens yta alldeles jemn på en cirkelrund yta af 9 tums diameter, samt insmord med ett fett, illaluktande ämne. Hålet var fyldt, 1:mo med en mängd knoppar af de rundt omkring växande enbuskarne, (de som lågo på hålets botten vore vissnade, men några på ytan liggande voro gröna), 2:o med flere knappnålar och 3:o med en kopparslant. Sedan allt detta var utrönt, satte jag mig ned med portföljen och ritstiftet för att afteckna denna ”offersten”, som synbarligen ännu var i bruk. Då hördes toner långt borta i hagen från, som jag kunde tycka, ett barn eller en ung flicka. Sångerskan kom närmare, hon sjöng en folkvisa. Kommen i närheten af mig och elfqvarnen, tystnade hon tvärt. Hade hon sett mig eller var det en viss vördnad för detta åt skogens elfvor helgade ställe, som föranledda denna plötsliga tystnad? Jag skulle snart få visshet. Flickan afbröt ett af de, på enbuskarnes yttersta grenar nyss utskjutna skotten, och nalkades derefter elfqvarnen. <i>Nu</i> fick hon se mig. Hon blef förlägen och stannade. ”Hvad har du der i handen?” sporde jag, ”Å, inte anna’ eneknopp!” ”Hvad tänker du göra med den?” ”Offra på qvarna!” ”Hvarför det?” ”D’ ä’ e’ elfvaqvarn!” Denna upplysning ansåg hon tillfyllestgörande. ”Hafven I smort nyligen på qvarnen?” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> auhklj2g82pu0oqzefdx4yymd7khz4s 104 196672 583915 2024-12-15T11:20:06Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 583915 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||191}}</noinclude>”Nej <i>våra</i> (mitt husbondefolk, hemfolket i den gård der jag bor) ha inte smort på qvarna, men di smorde barnä’ mä’ tjära å dyvelsträck å bäfvergäll på fingra å tår för elfvo suger’ä”. Således fanns då här midt upp i det 19:de århundradet, med all dess skyhöga ”bildning och civilisation ännu den allra krassaste vidskepelse. Flickan förklarade mig orsaken till denna smörjelse på barnets tår och fingrar. Elfvorna äro snygga, renliga varelser, men taga sig ofta det orådet före att ”komma te bys” och suga barnen (de äro då naturligtvis osynliga eller ock sker detta sugande om nätterna). Det vidriga ämne, hvarmed det stackars barnet smörjes, uträttar då så mycket att elfvorna lemna det i fred. Många andra sätt användes ock att afhålla elfvorna från barnen. Så upphänges barnets skjorta i förstugan, på det elfvorna, då de äro på väg till barnet, måtte få se den och börja leka dermed och på så sätt glömma af barnet. Vidare ”piskas elfvo ur husä.” Beskrifning af detta experiment skulle upptaga för stort utrymme. Det mest brukliga sätt är dock att offra på qvarnen. Detta offrande kan ske på mångahanda sätt. Att kasta en knopp af den växande skogen på qvarnen är endast att anse såsom en helt vanlig höflighetsbetygelse af de förbigående mot skogens gudomligheter. Det samma torde vara fallet med slantarne och knappnålarne. Men mer måste man ”kosta på” när det blifver fråga om att bota en sjukdom, förorsakad af ”elfvo” eller ”rådande.” Om man har ”råkat imot”, d.&nbsp;v.&nbsp;s. oförvarandes, genom utslående af orenlighet eller hett vatten på marken, förolämpat elfvorna, så får man en utslagssjukdom, som kallas ”elfvablåst,” och denna sjukdom kan endast genom offring häfvas. Denna föreställning är gångbar öfver hela landet och äfven, enligt professor Christies uppgift, i Norge. När sjukdomen är invärtes, kallas den i Norge ”alfgust”. Äfven ofall, som träffar kreatur, komma från elfvor, och de ”rådande.” Dessa sednare tyckas svara mot forntidens svartalfer och bo under jorden. När ett kreatur sväller upp hastigt och derefter, såsom ofta händer, dör, så har det fått ”skott”. I Norge säger man att det är ”dvergslaaet” eller ”dvergskudt”. För att nu försona hvad man brutit, eller för att blidka de uppretade naturvättarne, brukas ofta att offra dockor på elfvornas hällar. Dessa dockor förfärdigas under stor hemlighet<noinclude> <references/></noinclude> 60vldpnbr0yicmx0y084q3s7z8re9je 104 196673 583916 2024-12-15T11:30:48Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 583916 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|192||}}</noinclude>och stor tysthet af alla de saker och ting, som finnes i det hus, der den sjuke bor. Linne, ylle, jern, trä, messing, bly, koppar, silfver, något guld af vigselringen, något af den sjukes kläder, samt vidare heliga ting, såsom en bit af altarduken i kyrkan, något af korset, jernfilspån af kyrknycklar, malm, skafven af kyrkklockan, ja till och med något af prestens byxor, allt detta anses mycket verksamt. Dessa utom hus förvärfvade föremål böra dock alla vara <i>stulna,</i> eller tagne utan att någon vet derom. När dockorna, som böra vara tre till antalet, äro färdiga, så skola de offras tre thorsdagar å rad i ”solaglaning” (i solglänten, när solen går upp) på så sätt att dockan kastas på hällen öfver den från stället vände — jag hade så när sagt — offerprestens venstra axel, i det denne uttalar dessa ord: ”Tag detta! lek dermed, men låt den sjuke få helsan åter”, eller ock — — ifall han offrar för sitt barn — ”låt den lille vara i fred!”<ref>En anmärkning som mer än en gjort är att vid läsningar, besvärjelser och vid uttalande af formler under offerhandlingar, talar allmogen den renaste svenska.</ref> Med ingen må den offrande tala, då han går från och till offerstället, och af intet må han låta sig förleda att se tillbaka då han går derifrån, huru än skogstrollen väsnas bakom honom. Det mest använda medlet, att blidka skogens gudomligheter, består dock uti att smörja qvarnarne antingen med osaltadt smör eller ock med ister, hvilket äfven bör vara osaltadt. Stundom åtgår till en sådan smörjning en hel mark af dessa i bondens hushåll så vigtiga varor och kan man väl förstå att nöden skall vara trängande då en sådan ”ödsla” (förslösande) af ”Gusslånä’” (Guds lån, Guds gåfva) kan ifrågakomma. Enligt nu lefvande folkföreställning ”är nyttigt och nödigt så smörja elfqvarnen, ty elfvorna trifvas derefter bättre i skogen, dansen på elfqvarnen går lättare och de komma ej åt husa.” Man anar att detta bruk har sin rot och sitt upphof från en mycket aflägsen forntid. Österns folk gjöto olja på helgade stenar, Hinduer, soldyrkande Parser, Phenicier likaså, ja sjelfva Guds egendomsfolk och patriarchen Jakob följde den vedertagna seden. Måhända spåra vi i detta bruk att smörja stenar, en<noinclude> <references/></noinclude> 3qwbd7ir5vu2ai6s0oe6792nj4xojm7 104 196674 583917 2024-12-15T11:43:57Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 583917 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||193}}</noinclude>religion, som herrskade här i norden långt innan asakulten med sina blodiga offer, infördes. Pontoppidan, Lund, Wille, omtala ”att på flera ställen i Telemarken, ända intill sista halfdelen af 18:de århundradet, stenar smordes och bestänktes med öl, smör, mjölk och dylikt”<ref>Se prof. Christies ofta nämnda afhandl.</ref>. Liljegren tror sig veta att man på skottska öarne med öl, mjölk och vatten öfvergjutit stenar, hvaraf man väntade sig stora verkningar”. Han tillägger: ”Det hafva vi oss åtminstone bekant att nordboerne långt fram i medeltiden hade mycken aktning för vissa stenar (fetischer), I Sverige behöfdes det ännu 1442 genom allmänna lagens stadgande förbjudas.” Vi hafva förut omtalat att i Gulatingslagen <i>offer på högarne förbjödos.</i> Ur allt det redan sagda tror jag att snart en aning skall börja framgå, nemligen att elfqvarnarne, såväl som de på högarne lagde, med konst arbetade, samt med hålor, ringar, ränder och bågar prydda stenarne, varit offerstenar, <i>blothällar,</i> på hvilka offrats och hvilka från urminnes tider blifvit besmorde med sådana, ur växt- och djurverlden framalstrade, feta varor, som troddes vara för naturvättarne behagliga<ref>Se Hyltén-Cavallii Wärend och Wirdarne pag. 144—152. Han synes komma till liknande slutsatser som undertecknad. Jag fann detta till mitt nöje sedan min afhandling blifvit afslutad. Hans ”Wärend och Wirdarne” hade jag läst för flera år sedan, men kunde icke påminna mig hans åsigt i detta ämne, förr än jag nu åter fick boken för mina ögon.</ref>. Innan jag gör en fullständigare slutledning af min anspråkslösa lilla afhandling, så vill jag dock än ytterligare, fästa uppmärksamheten vid några med ämnet sammanhängande omständigheter. Huru skall man förklara namnet på de med hålor försedde större och mindre stenar, som uti det mellersta Sverige så talrikt förekomma, ömsom i närheten af gårdarne och ömsom på deras utmarker: ”Elfqvarn”. — Tanken återföres till de af professsor Christie omtala ”kornkrossarne.” Men dels stenarnes form och dels allmogens föreställning om det bruk, som naturvättarne göra af dessa stenar, förbjuder en dylik tydning. Jag har förut omtalat den släta, glatta krets, som omgifver hålorna, isynnerhet<noinclude> <references/> {{sidfot|||13}}</noinclude> ay49jpusjhkbid92qqklteccs3l041g