Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.44.0-wmf.8 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion 104 189451 584053 562928 2024-12-19T11:38:26Z Gottfried Multe 11434 584053 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />54</noinclude>— Alla goda och vackra ingifvelser, ers höghet, komma från ljuset. Hvad vore vi utan ljuset? — Hela naturen lifvas deraf. Kom nu, ers höghet! Ingen blomma skulle finnas, om ej ljuset funnes. — Ljuset är verldens största välsignelse. Om natten taga vi så lätt vilse om vägen, om dagen göra vi det icke. Så der, ers höghet, tag mig nu under armen! Hur hon pratade, gaf hertigen slutligen efter, och Charlotte förde honom nu till en af parkens mest solbelysta och vackra platser. Vandrande der fram och åter, uppbjöd hon hela sin förmåga att förskingra de skuggor, som hade lägrat sig kring hans sinne. Efter en stund klarnade också hertigens ansigte upp och han smålog emot henne. Vi lemna dem här. {{linje|5em}} <section end=kap03 /> <section begin=kap04 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">FJERDE KAPITLET.<br /><b>Fröken Rudensköld contra Reuterholm.</b></h2> Då vi inträda i det kungliga slottet på Drottningholm, befinna vi oss i den rymliga och höga rikssalen med utsigt både åt borggården och parken. Mörkblåa gardiner af tjockt och fast siden, kantade med gula silkesfransar, nedfalla i jemna och täta veck kring de djupa fönsternischerna. Längst inne i rummet står ett bord, omgifvet af förgylda karmstolar. Åtskilliga sidodörrar leda ut till andra rum. Fröken Rudensköld, åtföljd af Ehrenström, inträder i detta ögonblick, båda två kommande från de inre rummen. De voro visserligen icke nu mera anstälda eller hvardagliga gäster vid hofvet, men hade nu sammanträffat der till följd af de oroande rykten, som spridt sig om konungens helsotillstånd, i afsigt att höra efter, huru dermed sig verkligen förhöll. — Planen är förskräcklig, afskyvärd, förnedrande, yttrade fröken Rudensköld. Den måste förekommas, måste tillintetgöras. — Ni har rätt, ''måste'' förekommas, men huru — jag känner ej mer än ''ett enda'' medel. — Låt mig då höra det, och jag bedyrar … Hon hejdade sig här och blickade frågande på Ehrenström. — Hvad menar ni? sporde hon vidare. Och ett uttryck af den största förskräckelse visade sig dervid i hennes ansigte. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tbly1ly1vj7xtdlp102qiirvbv3ifp2 104 190169 584038 564649 2024-12-18T22:06:59Z Thuresson 20 584038 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|169}}</noinclude><section begin=kap09 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">NIONDE KAPITLET.<br /><b>Drottning Maria Carolinas Cameriera Maggiore</b><ref>Öfverhofmästarinna.</ref></h2> — Bär upp mina saker dit, befalde vår engelsman ett par karlar af roddarne och pekade på ett af de hamnen närmast belägna palatsen. Fråga efter Leonardo Moriconi, värden på stället. Vill han veta, från hvilken I ären, så svaren blott: open the door, och dermed nog. Slupen lägger ut till norra stranden af Molo, blott en man stannar qvar här på utpost, i fall jag vill något. Ni ha förstått mig. — Ja, herr löjtnant. — Du följer mig, tillade han derefter till en af manskapet, som i sin klädsel skilde sig ifrån de öfriga. Det var en starkt bygd karl med ett friskt och öppet ansigte. Utan att gifva akt på de vimlande och brokiga grupper, som rörde sig korsande omkring honom, krökte han af längs hamnen till venster och hastade fram i rigtning mot kastellets yttersta bastion. Castello Nuovo är omgifvet af Largo del Castello, ett af Neapels största torg. På den sidan, hvarifrån vår resande kom, prydes platsen af prägtiga alléer. Innan han begaf sig in i alléen, befalde han sin följeslagare dröja på afstånd. — Du skall följa mig, icke för nära, men på tillräckligt afstånd för att ej lemna mig ur ögonsigte. Du hör? — Jag hör. Derefter inträdde han bland de promenerande i alléen, räknande träden på den ena sidan. Då han anlände till det tjugonde, stannade han. Länge förblef han likväl icke ensam. En äldre person med svart skägg och hvit spetshatt, samt insvept i en kort, mörkbrun kappa, nalkades honom. — Excellenza, yttrade han, klockan är sju. — Hon felar fem minuter. — Fem minuter. — Lösen är rigtig. Hvart för ni mig? — Kom! — Gå före mig, jag följer efter. Largo del Castello är prydt med flere fontäner. Den ryktbaraste ibland dem är Fontana Medina. I midten af en stor marmorbassin höja sig tre statyer, och öfver dessa reser sig en Neptun med treudden. Höga vattenbågar utgå från statyerna, framför allt glänsande äro de tre, som spruta sin evigt rinnande kristall ur treudden. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> r3zj729sgsh77t9ucduvpynq1cpfa0y 104 190317 584041 564913 2024-12-18T22:18:39Z Thuresson 20 584041 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />174</noinclude>»skall jag mottaga en officer, skickad från amiral Hood. Officerns namn är Williams.» — Nå väl, har jag ej skäl att anmärka ert dröjsmål? Att låta ett fruntimmer vänta en halftimme, en hel halftimme, min gud, det är rigtigt engelskt, herr löjtnant. Jag hoppas att Neapels natur skall förändra er mycket till er fördel. Jag har sett flere komma hit, rigtiga engelsmän, men resa härifrån äkta neapolitanare. Och regeln gäller nästan ännu mera engelskorna. Ett porträtt, taget af dem innan vår sol uppvärmt dem, skulle de ej känna igen efter att ha varit här en månad. Neapel eldar själen och hjertat, eldar ögat och kinden. Åh, vi skola göra underverk med er, min herre! Under det hon talade, betraktade Williams henne. Hennes gestalt var ej mera vårblommans, och dock var den någonting ännu mer än blott en blomma; den tjusade såsom en mogen och ädel frukt. Man tyckte sig nästan se blomman innanför fruktens glänsande skal. Hon egde ett visst öfvermått af fetma, icke ovanligt hos den italienska qvinnan. Proportionerna voro icke desto mindre symmetriskt fullkomliga. Ju mer Williams granskade henne, desto mer fann han att hon var en qvinna med verkliga egenskaper att eröfra, hvartill hon egde många vapen i formernas behag, i blickarnes glans och läpparnes vällustigt intagande småleende. Det lilla öfvermått af fetma, som Williams tyckte sig finna hos henne, ökade i stället för att minska hennes qvinliga gratie. Gratierna uppenbarade sig hos henne, liksom vore de, för att så uttrycka oss, smått lukulliska gourmander. Det var något af en glänsande och inbjudande drufva hos henne. Hvad mer likväl, han var icke ditkommen för att intagas af henne, icke ens för att beundra henne. — Jag hoppas på er tillgift för den försummade halftimmen, upptog Williams hennes yttrande, och skyndar att godtgöra försummelsen genom att lemna er denna skrifvelse från amiralen. General Acton skickar särskildt denna lilla biljett. — Jag har redan förlåtit er, min herre, men hoppas att ni ej förnyar ert fel. I norden lär man använda femtionio minuter att sucka och en minut att skämta. Vi deremot sucka en minut och skämta resten. — Hood är sig alltid lik, fortsatte hon, sedan hon kastat en hastig blick i brefvet, alltid samma tvärhuggna allvar, alltid samma lefvande general-ordres, alltid bref, skrifna på en kruttunna eller på en laddad tjugofyrapunding. Min gud, han är icke blott en engelsman, han är hela England: en enda plumpudding från hufvudhåret till fotabjellet; och hvem kan likväl låta bli att älska honom? Känner ni hans hustru? Hon måste rigtigt vara en atlantens gudinna för att kunna trycka till sitt hjerta en sådan tredäckare. Här skall ni få se, hvad han skrifver. Han tyckes i hvarje rad salutera mig med ett kanonskott. Nå-å, verkligen — han skrifver äfven om er. Hans penna är ändå icke alltid en muskedunder. Vill ni höra? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> e2tdvf4l7c9endj321expjt33uwm9pb 104 190324 584043 564921 2024-12-18T22:30:03Z Thuresson 20 584043 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|179}}</noinclude>— Jag önskar, min fru, att, innan jag lemnar er, också få veta hvem ni är; derom har ni ej upplyst mig med ett enda ord. — Icke? Min gud, ni vet ej hvem jag är? — Ingen har derom underrättat mig. Man har fört mig steg för steg, och jag har följt utan all nyfikenhet. Med ett ord, ännu vet jag ej ert namn. — Ni är ganska besynnerlig. Ni vet ej ens hvad jag heter, och vi äro likväl redan vänner? — Det skulle glädja mig ganska mycket. — Och vi ha öppnat våra hjertan för hvarandra, ingått ett vigtigt förbund. Ah, det är charmant, jag måste verkligen skratta. Jubelropen utifrån kommo allt närmare och närmare. — Hvilken rolig menniska ni är! De engelsmännen! ah, det måste vara ett kuriöst land, det der England. Får jag någon gång tid, skall jag resa dit, bara för att få skratta åt originalerna. Men jag måste härfrån. Se der, tåget rycker in på borggården. {{Rättelse|—&nbsp;|}}Williams hade fattat hennes hand och höll henne qvar. — Hvem jag är? Ah, det är ett rigtigt karnavalsupptåg. Jag är öfverhofmästarinna vid drottningens hof. Och hon hoppade bort, glad och skrattande. — För tusan, det måste vara ett gladt hof, der hon är öfverhofmästarinna, mumlade Williams, under det han lemnade slottet och tog vägen till Moriconis värdshus. {{linje|5em}} <section end=kap09 /> <section begin=kap10 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">TIONDE KAPITLET.<br /><b>Ett kloster och ett värdshus.</b></h2> Neapel har icke brist på kloster, kyrkor och kapell. Vid Largo di St. Dominico ligger dominikanerordens förnämsta kloster eller hus: St. Dominico Maggiore. Detta kloster var fordom ett hospital, kalladt St. Michel de Marfisa, med en benediktinerkyrka, men invigdes år 1254 till dominikanerkloster af påfven Alexander IV. Det är framför allt märkvärdigt för sina gamla grafvårdar. På Largo di St. Dominico finnes en obelisk, eller, som den benämnes i Neapel, en aguglia. Vid foten af denna obelisk stod en äldre man, klädd nästan som en munk, lutad mot en käpp, nog stadig att uppbära den kropp, som tungt böjde sig ned öfver den. Hans uppmärksamhet var oafvändt fäst på den framför honom liggande klosterporten. Hela hans väsen tycktes sammansmälta i hans blick såsom i en brännpunkt. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> h5bo4vtp9jtte0e987f2mjqzlvpoyym 104 190778 584054 566270 2024-12-19T11:43:47Z Gottfried Multe 11434 584054 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|293}}</noinclude>— Jag tror icke det; jag har föreslagit er såsom skiljedomare oss emellan, men han vill ej gå in derpå. — Vet ni kanske icke ännu, hvar han gömmer fröken Posse? — Nej. — Bjud honom penningar. — Jag har gjort det. — Bjud mera. Bjud hvilket belopp som helst. Ni är skyldig fröken Posse äfven det största offer. Mannen, jag vet det, är fal för penningar. — Jag skall följa ert råd. — Misstankarne antager jag hafva fallit på Döring. — Desto naturligare, som han i mörkret oinbjuden åtföljde den kungliga båtfärden och försvann derifrån i samma stund, som dådet var verkstäldt. Vincent log. — Ni har således lyckats fullkomligt. Tacka mig för det. Jag gaf Döring en vink om attentatet, och han … Vincent tystnade ett ögonblick. — I de förhållanden, herr grefve, som vi kommit till hvarandra, återtog likväl Vincent derefter, har jag stått er bi; emellertid vill jag hvarken Döring eller fröken Posse något ondt, utan fordrar af er att ni ställer allt åter till rätta. Köp derför Zamparelli, och pruta ej på köpeskillingen. På hvad sätt Adlerstjerna följde detta råd samt för öfrigt tillvägagick, skall läsaren längre fram erfara. Alla vederbörandes bemödanden att upptäcka gerningsmannen samt att återfinna Louise voro dock fåfänga. Utan att man kunde finna något enda vägledande spår efter henne, var hon försvunnen. Emellan Armfelt och Döring egde, så snart den senare åter tillfrisknat, ytterligare förklaringar rum. Den djupa smärta, som Döring dervid ådagalade, var allt för öfvertygande och tilltalande, att icke Armfelt, som i själ och hjerta innerligt och högt värderade Döring, åter skulle känna sig förtroendefullt dragen till honom. Vid samma tid inlöpte likväl en politisk underrättelse af så omätlig vigt och betydelse, att den på en gång drog allas tankar och uppmärksamhet ifrån Louise till sig. Den upprörande underrättelsen var, att drottningen af Frankrike, Marie Antoinette, drottningens af Neapel syster, blifvit af revolutionsdomstolen dömd till döden samt afrättad den 16 Oktober. Det neapolitanska hofvet och alla dess vänner slogos af fasa och bestörtning. Hela Neapel klädde sig i sorg. Presterskapet, som under årens lopp, allt efter olika kyrkliga högtidligheter, skifta än i hvita eller röda, gröna eller violetta messkläder, uppträdde nu i svarta. Dödsmessan — missa pro defunctis — begicks dag efter annan i alla tempel. Sorgesjungande likprocessioner af munkar och nunnor, till hvilka folket i massor anslöt sig, vandrade genom<noinclude> <references/></noinclude> qoen5xvixad46ih3zr7w6hpx1ch5gcf 104 196310 584036 583345 2024-12-18T21:41:43Z Bio2935c 11474 /* Validerad */ 584036 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Bio2935c" /></noinclude>{{c|{{st|{{sp|Stockholms}}|150}}<br /> {{st|Oordenteligheter.|200}}}} {{linje|16em}} {{c|{{st|N:o 4.}}}} {{linje|8em}} {{initial|J|4.5em}}u mera ordentelig en Stads styrelse är; ju mera beqwäm och säker kan man ock kalla Staden: Utan dessa twå förmoner uti et samhälle, kan icke förnöjelsen inom och utom huset wara beständig, utan måste under åtskilligt missnöje blandas med ledsnad. - - - Framför alt som i en stad kallas nödigt och nyttigt, är en wig tilgång på wattn wisserligen högst af nöden; och därom wil jag nämna något widlyftigare för denna gången, och spara de flera ämnen som höra härtil, hwilka en annan gång skola läggas för Allmänhetens ögon. Förfäders slänterian, eller räddhoga för nyheter, har inrättat och bibehållit wåra i Köken befinteliga Wattu-tunnor: och det uti en Stad som äger många goda Brunnar, och en af godt wattn fallande Ström ifrån Mälaren, som delar sig på flera utlopp til beqwämlighet. Dessa Wattu-tunnor - - jag begär lof af Fruar och Damer at få tala obehindrad - - - hysa icke sällan, i synnerhet sommartiden et wattn, som ingen utan wämjelse<noinclude> {{huvud||D|kan}} <references/></noinclude> sqjqar3km8enmajvyps4dh5d3vb5nv1 104 196311 584037 583346 2024-12-18T21:48:23Z Bio2935c 11474 /* Validerad */ 584037 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Bio2935c" />26</noinclude>kan dricka. - - Däraf kokas wår mat; då 1000:tals tunnor godt wattn strömmar bort under Stadens Broar åt Saltsjösidan. - - Jag tror, det man skulle få en beqwäm wattudrägt snart nog i Stockholm, om det wore Herrar Husbönder anständigt, at taga et glas wattn ur Köks-reservoiren om morgonen, esom oftast til prof, och til bewis uppå min upgift och anmärkning. Sådan beqwäm wattudrägt, består uti Wattukörares inrättande, som emot en skälig Taxa utsålde wattn efter Kannemått. - - Et halft öre Kannan tyckes wara nog - - och de fattiga Pigorna och Lärgåssar, skulle wälsigna inrättningen: Herrar Laquayer äro altid befriade ifrån sådana sysslor, dem gör det lika mycket: Men haf tålamod gode Herrar, jag skal snart komma til det Capitlet som handlar om Edra stora oförtjenta förmoner framför pigorna. - - - I Paris utskrikes all ting, til inwånarnes beqwämlighet, och en stor del waror i London; at förtiga de Städer där beqwämligheter äro indelte såsom uti et hushåld. - - Men på alla sådana orter är god ordning som werkar beqwämlighet; och Policens activitet, wid första tekn til sjelfswåld, är den som bibehåller Constitutionen wid sitt rätta skick. - - - Alt nog sagdt: man kunde, om man wille, förskaffa lättare tilgång på wattn; nyttigare för hälsan och god ordnings skul, samt beqwämare för tjenstehjon. - - - Wattukörare skola<noinclude> {{höger|nog}} <references/></noinclude> 9d18dkbxjztjgssz0ff81jeok1ljbjn 104 196312 584039 583347 2024-12-18T22:11:35Z Bio2935c 11474 /* Validerad */ 584039 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Bio2935c" />{{höger|27}}</noinclude>nog få dageligt bröd. - - - Tänk uppå denna nyttiga sakens werkställande. {{linje|16em}} När man jämför de många Fattighus som finnas i Stockholm, med det antal Tiggare som där ej få rum utan dagel. synas öfwer alt på gatorne; så kan man icke hindra sig ifrån de besynnerligaste betragtelser. Skal det dock icke kunna utfinnas några medel at minska mängden af de olyckeliga som sucka efter en beta bröd, eller ock de straffbara lättingar som kasta omsorgen om sin föda helt och hållit på andra? At nu ensamt hålla sig wid Artiklen om Fattighus, så bör man med högaktning erkänna de redeliga Medborgares möda och beswär, som öfwer dem hafwa inseende. Men som nyttiga Projecter äfwen af andra torde kunna upgifwas til flere fattigas underhåll och bärgande, om man kände de Fonder som nu til hwarje sådant werk äro anslagne och samlade; så wore efter min tanka önskeligt, om allmänheten finge weta hwad Penninge-stock hwart och et Fattighus nu äger. Oaktadt den kärlekslösa hårdhet som de flesta rika wisa emot sin torftiga och nödlidande nästa, torde dock flera kunna bewekas til medlidande och hjelpsamhet, om de på detta sätt därtil upmuntrades. Jag wet, at wackra och ansenliga Stenhus pryda Staden och wittna om wederbörandes nit at härbergera de fattiga: jag skulle dock hällre önska, at den rika<noinclude> {{huvud||D 2|byg-}} <references/></noinclude> 0dp3a0tlytn9b05gnpaaue9p3qoqx7g 104 196313 584040 583348 2024-12-18T22:17:42Z Bio2935c 11474 /* Validerad */ 584040 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Bio2935c" />28</noinclude>bygde, och Fattigmedlen ansloges til werkeliga uslingars räddande och underhåll. En tanka har ofta fallit mig in då jag gådt förbi wåra Fattighus, näml. at man med mindre kostnad kunde föda de fattiga ute på landet än i Stockholm. Jag har hört sägas, at några af dessa inrättningar hafwa hunnit samla sig tämligen goda Fonder, som kunna förwara dem ifrån undergång. Men jag wille at man icke lade sig på altför stora Capitalers hopstaplande på dessa ställen: Utom flere politiska skäl, upmuntras derigenom lättjan hos pöbelen, som gör sig säker uträkning på det rika Fattighuset, och de förmögnare mista all hug til hjelpsamhet, då de weta at Fonden förut är så ansenlig. Det sista borde icke wara något skäl hos en tänkande; men sådan är mänskligheten, sådan har hon warit, och sådan förblifwer hon. {{linje|16em}} Tag emot en fattig Landtmans klagan, Min Herre, och gif den et litet rum ibland Stockholms Oordentligheter; Jag har om wintrarne haft litet fisk och andra Landtmanna waror at sälja; om sommaren för jag förnämligast in wed. Så snart jag kommer med min wara antingen på Torget eller til Hamnen, omgifwes jag straxt af en myckenhet folk, som alla öfwerhopa mig med owett och skällsord för det jag är som de säga för dyr; de tränga sig fram, rifwa ut warorne, och öfwerfalla mig<noinclude> {{höger|kan}} <references/></noinclude> emd076e5w6atcpsncfu6itxt952smvk 104 196317 584042 583352 2024-12-18T22:25:31Z Bio2935c 11474 /* Validerad */ 584042 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Bio2935c" />{{höger|29}}</noinclude>kan ske med slängar, om jag wil förswara dem. Altid är jag, oaktat den strängaste tilsyn, wiss om, at något blir bortstulit, och det är gemenligen af sådane personer, hwilka komma dit blott i detta afseende, och som altid äro owettigast. Igenom det owäsende och de slagsmål som på detta sätt måste upkomma, skrämas ofta köparne bort; och jag har ej sällan fådt blånader och blodwiten i stället för pengar. Wederbörande Upsyningsmän lära för andra Ämbetsgöromål hindras at göra sin Ämbetes handräckning på dessa ställen: ty jag har icke sedt dem ofta stilla sådant buller; en gång minnes jag dock at de gjort sin syssla, det war at borttaga et lass för min granne och föra honom i arrest, för det han sålde något smått af sin wara innan han kom til Torget. Af den wed jag för til Staden, gör jag mig altid wiss räkning at en god del skal bli stulen; man ser dageligen stora tjufbördor uppenbarligen bäras ifrån stranden; dessa tjufwar äro både dristige och månge; man gör nästan bäst at icke en gång förswara sig: jag mins at jag för par år sedan wille köra bort dem, som under namn af at lägga, famna och lassa på weden, skockade sig wid stranden och oblygt togo det ena trädet efter det andra: jag slog til den mäst oförskämda ibland dem, efter jag intet annat medel ägde at förswara min egendom; men jag blef stämd - - - och fick plikta på köpet. Herrskaper, som skicka wårdslösa betjenter ned at upköpa och hemköra wed,<noinclude> {{höger|mi-}} <references/></noinclude> jcseuhzzw4yqncqyhd7kxz407uaajqh 104 196319 584044 583354 2024-12-18T22:36:40Z Bio2935c 11474 /* Validerad */ 584044 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Bio2935c" />30</noinclude>mista igenom dessa oblyga tjufwar ännu mera än jag; det är at se, huru de plundra den famnade weden. Hwad bot skal man få häremot? {{linje|16em}} Det wore artigt at få weta, huru mycket årligen åtgår til wåra Broars Reparation i Stockholm. At döma af apparencerna måste dessa summor wara ansenliga; och likwäl äro mäst alla Broar odugliga: Norrbro ser så skröplig ut, at en främmande nästan betänker sig at gå däröfwer. Slaktarbron är ännu sämre. Huru skal man bära sig åt at en gång få Stenbroar? Utlänningarne undra högeligen öfwer wår uslighet i denna omständigheten. De förekasta oss at wi på wåra Träbroars Reparationer årligen anwända mycket penningar, hwilka äro at anse säga de lika som aldeles bortkastade. Om wi i det stället avancerade några års Reparationer, så finge en god och pålitelig Stenbro. Skulle man icke kunna tänka på något Lotteri, hwaraf en wiss procent samlades til Fond för Brobygnader? Wi hafwa haft så många andra Lotterier; nog förtjente wåra stackars Träbroar också et. Några öres årlig afgift af Stockholms inwånare til detta behof, wore ingen känning för hwar och en, men utgjorde dock med tiden en god hjelp. Jag misströstar wäl om at i wår eller wåra barns tid någon så faselig bygnad företages<noinclude> {{höger|som}} <references/></noinclude> 4le5u4dm31xj973equf17chq1tp0n1y 104 196320 584045 583355 2024-12-19T01:17:52Z Bio2935c 11474 /* Validerad */ 584045 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Bio2935c" />{{höger|31}}</noinclude>som en Stenbro, om icke kan hända öfwer Canalen til Riddarholmen; men wåra Efterkommande i femte och sjette led, torde dock få anledning at icke aldeles förakta sina Förfäders stoft, om wi genom några nyttiga anstalter söka förtjena deras tacksamhet. {{linje|16em}} Lät et Fruntimmer få beklaga sig öfwer en oordentlighet som i högsta måtto är stridande emot anständighets- och höflighets-lagarne. Det har händt mig icke en utan många gånger då jag gått på gatorne, at blifwa öfwerfallen, icke af gemena karlar, utan af wälklädda Herrar, som ofta midt på ljusa dagen ofredat mig med sådane ord, som jag icke en gång wäntat mig at få höra af den sämsta pöbel. Jag har ej råd, at åka i wagn, ej eller at gå i präktiga kläder och med min Betjent efter mig. Men jag har trodt mig likafullt äga rättighet at icke bli oroad. Jag har hört flera hederliga Fruntimmer, i min belägenhet, beklaga sig öfwer samma öde. Wi töras rättnu knapt middagsstunden wisa oss ute. Man tar sig friheter likasom woro wi kända för det odygdigaste lefnadssätt - - - och de som bära sig så owärdigt åt, pretendera likwäl at hållas för artiga och belefwade. Man kan lätt sluta til deras wanligaste Fruntimmers-sällskap af en så wanhederlig conduite. Förr ansåg en Cavailler för sin skyldighet at wisa en allmän höflighet, särdeles emot Fruntim-<noinclude> {{höger|mer:}} <references/></noinclude> mtu2jvyrwtfo1y3jtvb61vzlhmtis7x 104 196322 584046 583357 2024-12-19T01:39:02Z Bio2935c 11474 /* Validerad */ 584046 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Bio2935c" />32</noinclude>mer: nu sätta unga Herrar sin belefwenhet uti at wara näswisa, grofwa och gemena. Särdeles tro de sig under en galonerad hatt böra wisa en sådan slags hurtighet. Jag har frågat efter namnen på åtskillige af dessa wackra Herrar; och om det ännu händer mig at blifwa attaquerad, så swär jag at göra deras namn bekanta för hela Allmänheten. Det gifwes ännu så mycket wettigt och hederligt folk til, at de böra lära känna och förakta så nedriga personer som dem jag nu omtalt. {{linje|16em}} Huru kommer det mån tro til, at mäst alla waror i Bodarne, på en ganska kort tid, stigit så ansenligt i priset, och hwad kan wara orsaken til denna stegring? Är det afsättningens tiltagande som bör göra en wara dyrare? Man hotar mig, at priserna skola blifwa ännu högre. - - Är det en oordning eller en rättighet? och i det senare fallet, äro det blott wissa classer i Swerige, som skola få ensamme njuta en sådan rättighet? {{linje}} {{c|Tryckt i Kongl. Tryckeriet, År 1770.}}<noinclude> <references/></noinclude> ia3m8f49nambhw2pm5s4060xujqemc3 104 196718 584024 584022 2024-12-18T14:27:21Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ Med stöd av https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240993/FULLTEXT01.pdf 584024 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|202||}}</noinclude>hade han förut legat på högens topp men vid föregående gräfning nedfallit på det djup han nu innehade och blifvit öfvermyllad af nedrasande jord. Ritning af ättehögen är inlemnad till Antiqvitetskademien. Denna formhuggna sten påminner mycket om de norska <i>Dunö-</i> och <i>Bolstad-</i>stenarne. Den har nemligen formen af ett manshufvud med sin hals; är sedd uppifrån något oval, hela hōjden 1 fot; halsens tvärmått på ett håll 6 tum, på ett annat 7 tum, skultens bredd öfverst 5 tum, längre ned 8 tum; längd, öfverst 6 tum, längre ned 1 fot. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf|sid=516|bildtext=<i>N:o 14. Mörby-Stenen.</i> Litt. B.}} Söder om, och icke långt ifrån samme väg, finnes i gärdet en stor, af grustägt mycket skadad ättehög, som dock ännu håller 81 fot i tvärmått, och på ena sidan har en höjd af ungefär två manslängder. Vid kanten eller på nedersta sluttningen af samma hög hittade Olof Björklund stenen N:o 14. Som högens topp är bortgräfd, är troligt att denne sten krönt toppen af högen och att den blifvit af arbetskarlarne nedrullad till den plats å hvilken Björklund fann den. Båda stenarne fördes af Björklund till Mörby, der de som sagt är, uppmärksammades af kyrkoherden Lagerholm. Stenen är afritad så att man ser ena sidan och den jemnhuggna foten. Såsom man kan se af träsnittet har den en afsats eller inskärning närmast foten, i likhet med en del af ofvan beskrifne stenar; derofvan löper en enkel ring i horisontel riktning omslutande hela stenen, och ifrån denna ring höja sig symmetriskt fyra bågar, hvilka dock här nedtill utlöpa nedom fotringen; dessa halfbågar skiljes åt genom två hvarandra på skultens topp korsande, 1{{bråk|1|2}} tum breda ränder, och slutligen finnas, å ena sidan, två, snedt öfver halfbågarne och korsen löpande, hvarandra skärande ränder. Den andra sidan af klotet är skadad, så att man icke kan se om samma anordning der varit<noinclude> <references/></noinclude> 6p8b396jmop4wrlbpo9er8e18smrzgh 104 196719 584023 2024-12-18T12:41:50Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 584023 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{huvud|266|1764. Oct. Nov. Dec.}}</noinclude>ende uti glasen, har aldrig någon dylik växt däraf velat upkomma, och då den utur andra glas blifvit ditlagd, har den förr ruttnat än fäst sig. Men fyllas däremot glasen, och åter tömas några gånger om dagen, och den lilla qvarhängande vätskan får rinna ned, samt uti lagom varmt rum småningom utdunsta, har det äfven med helt nya glas vällyckats, at däruti frambringa den samma. Jag har ej bordt förtiga dessa, ehuru ringa, omständigheter, och vil, efter det jag således anmärkt, närmare beskrifva sjelfva växten. Sedan uti de djupaste fårorne börjat visa sig et hvitaktigt slem eller sediment, och däraf med en fin spets uphämtas en liten prick, föreställer densamma, under större Microscop, en brunaktig något fibrös och grynig mossa, hvarifrån en hop jämna och hvita spiror sticka sig up. Äro dessa litet mera för sig komna, föreställa de en tät och ymnig grästorfva, hvarpå föga annat än spetsarne tydeligen urskiljes (Tab. VIII. Fig 2.). Likväl finnas de enkla stånden, då torfvan sönderdelas, redan på åtskilligt sätt ramificerade (Fig. 3.). Imedlertid tiltager växten i längd, och finnes inom sex til tio Veckor uplupen til vid pass två linier, som är det längsta jag honom funnit. Den blir då tydelig för blotta ögonen, och föreställer en liten tätt beväxt skog vid glasets botten (Fig. 5.) Denna består af en myckenhet enkla stånd, hvilka utmed hvarandra upvuxit, och under Microscoper, som aggrandera 150 til 200 gånger Diametern, finnas af följande befkaffenhet. Sjelfva ''Stammen'' (Caulis) upskjuter hel rak och enkel, är rund, och gifver ifrån sig många gre-<noinclude> {{höger|nar}} <references/></noinclude> sbpout2gwk6e8ydzkv006i2wpjtjsfu 104 196720 584025 2024-12-18T14:28:19Z Gottfried Multe 11434 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'vidtagen. Stenens höjd är 1 fot. dess horisontela tvärmått, der den tum; fotens tvärmått på ett håll. S tum och är bredast. 1 fot. 2 på ett annat 9 tum. Man kan icke nudgå att anmärka det en vätska, som påhälles stenens högst belägna punkt genom de an- bragta urgröpningarna, nödvändigt måste spridas till stenens alla delar. Vidare må här nämnas stenen N:o 15, som vi vilja kalla Karrby-stenen, 0,8 No 15. Kärrby-Stenen. Den anträffades i en grafh...' 584025 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||203}}</noinclude>vidtagen. Stenens höjd är 1 fot. dess horisontela tvärmått, der den tum; fotens tvärmått på ett håll. S tum och är bredast. 1 fot. 2 på ett annat 9 tum. Man kan icke nudgå att anmärka det en vätska, som påhälles stenens högst belägna punkt genom de an- bragta urgröpningarna, nödvändigt måste spridas till stenens alla delar. Vidare må här nämnas stenen N:o 15, som vi vilja kalla Karrby-stenen, 0,8 No 15. Kärrby-Stenen. Den anträffades i en grafhög på Kärrby mark i Boglösa socken Trögds härad af Uppland, och har, af grefve Axel Lewenhaupt på Eka, blifvit skänkt till statens historiska museum. hög lärer man ha funnit en lerurna, hrända ben och perlor. Fo- ten är, såsom af ritningen syues, jemnhuggen. Deri har för icke. länge sedan blifvit borradt ett hål, som icke å träsnittet är vi- sadt. Afven denna sten är afsvarfvad eller urgröpt vid foten till en höjd af 1 tum, derpå följer en jemn yta, 2 tum. 1 linie bred, sedan en dubbel ring, omslutande hela stenen. Från denno utgå fyra dubbla bågar. den inre 1 tum och den yttre 2 tum hög; ifrån desses öfre rundning utgå två ränder som skära hvarandra å stenens högsta punkt. Stenens hela höjd är 812 tum, dess bredd 9 tum och dess längd 1012, ty den är. sedd uppifrån, något oral. Fotens tvärmått är 6 tum, 5 linier. Ytterligare vill jag inregistrera: stenarne N:ris 16 och 17 och benämna dem Jäderstenarne, Då jag för flera år sedan besökte Jaders kyrka. belägen i Öster- rekarne härad, Nyköpings län, bemärkte jag visserligen två der befintliga egendomliga stenar. den ene N:o 16, liggande utanför vapenhuset, den andra N:o 17, den s. k. "limpan", inmurad i<noinclude> <references/></noinclude> 4r9fnrt1hok1fmloke2xepoyuzpccj0 584048 584025 2024-12-19T09:56:31Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ Med stöd av https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240993/FULLTEXT01.pdf 584048 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||203}}</noinclude>vidtagen. Stenens höjd är 1 fot, dess horisontela tvärmått, der den är bredast, 1 fot, 2 tum; fotens tvärmått på ett håll, 8 tum och på ett annat 9 tum. Man kan icke undgå att anmärka det en vätska, som påhälles stenens högst belägna punkt genom de anbragta urgröpningarna, nödvändigt måste spridas till stenens alla delar. Vidare må här nämnas<br> stenen N:o 15, som vi vilja kalla <i>Kärrby-stenen,</i> {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf|sid=517|bildtext=<i>N:o 15. Kärrby-Stenen.</i>}} Den anträffades i en grafhög på Kärrby mark i Boglösa socken Trögds härad af Uppland, och har, af grefve Axel Lewenhaupt på Eka, blifvit skänkt till statens historiska museum. I samma hög lärer man ha funnit en lerurna, brända ben och perlor. Foten är, såsom af ritningen synes, jemnhuggen. Deri har för icke länge sedan blifvit borradt ett hål, som icke å träsnittet är visadt. Äfven denna sten är afsvarfvad eller urgröpt vid foten till en höjd af 1 tum, derpå följer en jemn yta, 2 tum, 1 linie bred, sedan en dubbel ring, omslutande hela stenen. Från denne utgå fyra dubbla bågar. den inre 1 tum och den yttre 2 tum hög; ifrån desses öfre rundning utgå två ränder som skära hvarandra å stenens högsta punkt. Stenens hela höjd är 8{{bråk|1|2}} tum, dess bredd 9 tum och dess längd 10{{bråk|1|2}}, ty den är, sedd uppifrån, något oval. Fotens tvärmått är 6 tum, 5 linier. Ytterligare vill jag inregistrera:<br> stenarne N:ris 16 och 17 och benämna dem <i>Jäderstenarne.</i> Då jag för flera år sedan besökte Jäders kyrka, belägen i Österrekarne härad, Nyköpings län, bemärkte jag visserligen två der befintliga egendomliga stenar, den ene N:o 16, liggande utanför vapenhuset, den andra N:o 17, den s.&nbsp;k. ”limpan”, inmurad i<noinclude> <references/></noinclude> bgiua96ino9s5m15fnfnzt69lk9bsg0 104 196721 584026 2024-12-18T16:45:00Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 584026 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{huvud|268|1764. Oct. Nov. Dec.}}</noinclude>Ehuru böjelig sjelfva växten är, och utom vatten sammanfaller, äro dock alle delar nog styfve, rake och spänstige, så länge de flyta i vatten, ja äfven sköre, at de ofta och lätteligen brytas af. Detta torde til en del härröra af växtens structur. Den består af en seg finare grönaktig kärna, som gifver växten dess elasticitet och seghet, och en mera mörk och brunaktig bark eller skal, som är bräckelig, ofta afspringer ifrån kärnan, och förmedelst en tjänlig tryckning öfver spetsarne kan likasom afdragas. Ibland har denna barken på hela ståndet varit söndrad och til mindre stycken sönderdelad, hvilka såsom pärlor suttit på den inra kärnan, som likafult hölt växten vid dess vanliga skick (Fig. 7). Mån detta är en bark, eller et, på Sertularier icke ovanligit, jordaktigt öfverdrag? Tecken til Fructification har jag väl icke kunnat uptäcka vid en så liten växt; det är likväl troligt, at den på något sätt genom roten eller frön fortplantas. Då den börjar visa sig uti glasen, händer merendels, at en större buske först på något ställe upväxer, hvarifrån sedan alt mindre och mindre utbredas; men den uplöper icke ikring hela randen på en gång lika högt. Då glasen sköljas väl med destilleradt vatten, som bårtslås, och växten i annat destill. vatten med sin mossa sönderdelas, finnas väl många små runda gryn flyta däruti, utan lif och rörelse; men dessa kunna af sedimentet härröra. Det förtjänar likväl anmärkas, at då samma växt, sedan den med destilleradt vatten blifvit tvättad, uti detta rena vattnet ställes i en liten flaska at rutna, visar sig inom åtta<noinclude> {{höger|da-}} <references/></noinclude> fhg1yttqkvzyxjtmwoxzhicdt8u612d 104 196722 584027 2024-12-18T18:17:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 584027 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />36</noinclude>Quélus bugade sig och uträttade sitt uppdrag med all den skyndsamhet hat och hämndlystnad i förening kunna åstadkomma. Fem minuter därefter inträdde d'Epernon och Schomberg, den ene omklädd, den andre omtvättad. Strax därpå infann sig Monsoreau. — Vakthafvande kaptenen har sagt mig, att ers majestät gjort mig den äran att kalla mig till sig, sade öfverhofjägmästaren bugande. — Ja, svarade Henrik; då jag spatserade i afton, tyckte jag luften var så klar, att det föll mig in, att vi i det härliga vädret kunna företaga en präktig jakt i morgon. Det är nu bara midnatt; res således genast till Vincennes, herr grefve, och spåra upp en dofhjort åt mig; i morgon skola vi jaga den. — Men, sire, invände Monsoreau, jag trodde, att ers majestät i morgon skulle gifva audiens åt hertigen af Anjou och hertigen af Guise för att utnämna en chef för ligan. — Nå, min herre, än sedan? sade konungen med den högdragna ton, på hvilken det föll sig så svårt att svara. — Sedan, sire … skall det kanske inte bli tid. — Tid fattas aldrig för den, som vet att använda den, herr öfverhofjägmästare, och det är därför jag befaller er att resa på ögonblicket. Ni har tid att i natt spåra upp en dofhjort och att i morgon ha allting färdigt till klockan tio. Begif er således genast å väg. Quélus och Schomberg, gån och låten på konungens vägnar öppna porten för herr de Monsoreau och låten sedan på konungens vägnar stänga den. Öfverhofjägmästaren aflägsnade sig helt förvånad. — Det är således ett infall af konungen? yttrade han till de bägge ädlingarna under det de gingo ned tillsammans. — Ja, svarade de helt lakoniskt, och Monsoreau fann snart, att han på det hållet ingenting kunde få veta. — Aha! mumlade han för sig själf, då han gick förbi hertigens af Anjou rum, det förefaller mig, som bådade detta ej något godt för hans kunglig höghet. Men det var för tillfället omöjligt att varna hertigen. Quélus och Schomberg gingo på hvar sin sida om honom, och ett ögonblick fruktade han till och med för sin egen frihet. Icke förrän han kommit utom Louvren och hört<noinclude> <references/></noinclude> 233y1e81tbyfcvhz9rd3yvmx1tdca0q 104 196723 584028 2024-12-18T18:23:06Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 584028 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|37}}</noinclude>dess port stängas bakom sig, fann han, att dessa misstankar varit ogrundade. När Quélus och Schomberg kommo tillbaka sade kungen: — Varen nu tysta och följen mig alla fyra. — Hvart gå vi? frågade den ständigt försiktige d'Epernon. — De, som följa med, få väl se, svarade konungen. Ädlingarna undersökte sina värjor och följde konungen, som med en lykta i handen förde dem genom åtskilliga löngångar till hertigens rum. En kammartjänare vakade i korridoren, men innan han fick tid att skynda in till sin herre, hade Henrik med egen hand fattat tag i honom och befallt honom tiga samt öfverlämnat honom åt sina följeslagare, som stängde in honom i ett kabinett. Det var således konungen själf, som öppnade dörren till det rum, där hertigen af Anjou befann sig. Hertigen hade nyss lagt sig och var försänkt i de behagliga, ärelystna drömmar, aftonens tilldragelser hos honom väckt; han hade hört sitt namn äradt och prisadt, konungens däremot nedsatt och försmädadt. Ledsagad af hertigen af Guise, hade han sett parisiska folket lämna plats för honom och hans ädlingar, medan konungens gunstlingar däremot blifvit utskrattade, skymfade och förolämpade. På bordet bredvid sig hade han lagt ett bref, som Monsoreau på hertigens af Guise vägnar tillställt honom, och hvari den senare uppmanade honom att ej underlåta att infinna sig på uppvaktningen hos kungen. Hans förvåning blef stor, då han såg dörren till löngången öppnas, och hans fruktan nådde sin höjd, då han fann, att det var konungen själf, som steg in. Henrik gaf sina följeslagare tecken att stanna vid tröskeln och närmade sig allvarsam, med rynkade ögonbryn och utan att säga ett ord. — Sire, stammade hertigen, den ära, ers majestät gör mig, är så oväntad … — Att den förskräcker er, är det icke så? sade konungen; jag kan väl förstå det; men nej, nej, min bror, ligg stilla stig icke upp. — Men, sire … tillåt … stammade hertigen och fattade darrande hertigen af Guise bref. — Ni höll på att läsa? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> sxybjqmoxi3xrpguk022zmen4f0wnr7 104 196724 584029 2024-12-18T18:26:55Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 584029 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />38</noinclude>— Ja, sire. — Förmodligen en intressant lektyr, efter den höll er vaken så sent. — Åh, sire, ingenting af vikt, svarade hertigen med ett konstladt smålöje, — endast en liten aftonpost. — Ja, återtog Henrik, jag förstår: en Venuspost; men nej, jag misstar mig; man förseglar ej dylika biljetter med sådana sigill. Hertigen gömde brefvet. — Hvad han är förbehållsam, den käre Frans! sade konungen med ett skratt, allt för mycket liknande en tandagnisslan, att ej hans bror skulle bli högst förskräckt. Emellertid försökte hertigen att taga mod till sig, och då han märkte, att de vid dörren stående gunstlingarne lyssnade och tycktes glädja sig åt detta uppträde, sade han: — Vill ers majestät tala med mig enskildt? — Hvad jag har att säga er enskildt, monsieur, sade konungen, i det han med flit lade vikt på ordet monsieur, som det franska hofceremonielet tillägger konungens bröder — täckes ni tillåta, att jag i dag säger i vittnens närvaro; således, mina herrar — tillade han, — hören väl på hvad som säges: konungen tillåter det. Hertigen lyfte häftigt upp hufvudet. — Sire, sade han med den hotfulla, giftiga blick, som människan lånat af ormen, innan ni förolämpar en person af min rang, borde ni ha nekat mig gästfrihet i Louvren; i mitt palats hade jag åtminstone varit herre. — Sannerligen, sade Henrik med grymt gäckeri, ni glömmer, att, hvar helst ni befinner er, ni dock är min undersåte, och att mina undersåtar äro hos mig, hvar de äro, ty, Gud ske lof, ännu är jag konung … konung i landet! — Sire! svarade Frans, jag är här i Louvren hos min mor. — Ja, och er mor är hos mig, sade Henrik; se så, gif mig nu brefvet. — Hvilket bref? — Det ni nyss gömde. — Sire betänk er, sade hertigen. — Hvad skall jag betänka? — Jo, er begäran är ovärdig en ädling och på sin höjd passande för en af era polisbetjänter. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> r0rxn9amg29a3ebmfl611frdbcdik4c 104 196725 584030 2024-12-18T18:30:30Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 584030 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|39}}</noinclude>Konungen vardt gulblek af harm. — Gif mig brefvet! ropade han. — Ett bref från ett fruntimmer! Betänk er, sire. — Det ges fruntimmersbref, som det är godt att få läsa och farligt att vara i okunnighet om, t. ex. dem vår mor skrifver. — Min bror! — Brefvet! skrek konungen och stampade i golfvet; gif hit brefvet, elier låter jag någon af min betjäning rycka det ifrån er. Med ett hopp var hertigen ur sängen och kramade ihop brefvet i sin hand, tydligen i afsikt att komma till kaminen för att kasta det på elden. — Vill ni handla så mot er bror? frågade han. Henrik gissade hans afsikt och ställde sig framför honom. — Nej, icke mot min bror, men väl mot min värste fiende, sade han; icke mot min bror, men väl mot hertigen af Anjou, som i afton lupit omkring på Paris’ gator med hertigen af Guise och som försöker att för mig undangömma ett bref från någon af sina medbrottslingar, de lotringska prinsarna till exempel. — Denna gång, sade Frans, är er polis illa underrättad. — Men jag säger er, återtog konungen, att jag i sigillet såg de tre beryktade fåglarna, som vilja sluka de tre franska liljorna. Gif mig brefvet, eller, vid Gud! … Henrik gick ett steg mot hertigen och lade handen på hans axel. Frans hade ej förr på sin skuldra känt den kungliga handen och med en sidoblick iakttagit de fyra gunstlingarnes hotande ställning, än han föll på knä och ropade: Hjälp, hjälp! Min bror vill mörda mig! Dessa hertigens ord, uttalade med en ton af den djupaste ångest samt i full öfvertygelse, att hans lif verkligen hotades, gjorde ett sådant intryck på konungen, att dennes vrede slocknade, då han betänkte, att Frans verkligen fruktade ett mord, och att detta mord vore ett brodermord. En bäfvan genomfor honom vid den tanken, att hans ätt, olycklig såsom alla, hvilka äro nära att utslockna, sedan urminnes tider sett bröder mörda hvarandra. — Nej, sade han, ni bedrar er, min bror; konungen vill er icke något ondt; ni har gjort motstånd, men erkänn er<noinclude> <references/></noinclude> asidl48rinvj4l27775b0tiy2uhxdmo 104 196726 584031 2024-12-18T18:34:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 584031 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />40</noinclude>nu besegrad och medgif, att det är konungen, som är herre; ni vet det nu, om ni ej vetat det förr: erkänn det högt! — Ack ja, jag erkänner det! utropade hertigen. — Välan, gif då hit brefvet … ty konungen befaller det. Hertigen af Anjou lät brefvet falla på golfvet, konungen upptog det, vek ihop det och stoppade det i sin ficka. — Är detta allt frågade hertigen med sin lömska blick. — Nej, monsieur, svarade Henrik; med anledning af er uppstudsighet måste ni finna er i att ej gå ut, innan mina misstankar i afseende på er hunnit skingras. Ni stannar således här; rummen äro bekväma, de ha just ej utseende af ett fängelse; dessutom skall ni få godt sällskap, åtminstone för i natt, ty dessa fyra herrar skola hålla vakt här och i morgon aflösas af schweizergardet. — Men kunna ej mina vänner få träffa mig? — Hvilka kallar ni era vänner? — Åh, Monsoreau, Ribeirac, Antraguet, Bussy … — Vågar ni äfven nämna Bussy? — Skulle han då haft den olyckan att misshaga ers majestät? — Ja. — När då, sire? — Beständigt, synnerligast i natt. — I natt; hvad har han då gjort er, sire? — Han har låtit mig förolämpas på Paris’ gator. — Er sire? — Ja, mig eller mina vänner, hvilket är det samma. — Bussy förolämpat någon på Paris’ gator … den, som det påstår, bedrar er, sire. — Jag vet, hvad jag säger, monsieur. — Sire, utropade hertigen med triumferande min. Bussy har ej på två dagar lämnat sitt hus: han ligger i brinnande feber. Konungen vände sig med frågande min till Schomberg. — Om han har feber, vet jag ej, svarade den unge mannen; men att han i natt var på gatan Coquillière, det vet jag. — Hvem har sagt er det? frågade hertigen. — Ingen; jag har själf sett honom. — Ni har sett Bussy, säger ni? — Ja, frisk och sund och, såsom det tycktes, strålande af glädje. Han hade med sig sin vanliga följeslagare, den<noinclude> <references/></noinclude> ptoxt48phtc8ee9v9p2odehx9ne1xlb 104 196727 584032 2024-12-18T18:39:33Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 584032 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|41}}</noinclude>där Remy, som är stallmästare eller läkare, jag vet icke så noga hvilketdera. — Det kan jag ej begripa, sade hertigen häpen; jag såg Bussy i afton sängliggande hemma hos sig; då måste han bedragit mig. — Godt! sade konungen; Bussy skall straffas liksom de andra, då det hunnit bli ljus i saken. I tanke att afvända konungens vrede från sig, försökte hertigen ej mer taga Bussys försvar, utan sade: — Om Bussy gjort något dylikt, sedan han vägrat följa mig, så har han verkligen haft några afsikter, dem han ej velat yppa för mig, hvars tillgifvenhet för ers majestät han känner. — I hören, mina herrar, sade konungen, att min bror påstår sig ej ha gifvit honom något uppdrag. — Så mycket bättre, svarade Schomberg. — Hvarför det? — Emedan ers majestät då kanhända tillåter oss att behandla honom som vi vilja. — Vi få se, sade Henrik. Emellertid, mina herrar, anbefaller jag er min bror; visen honom i natt, då I han den äran att utgöra hans vakt, all den aktning, man är skyldig en prins af blodet. — Ja, sire, svarade Quélus med en blick, som kom hertigen att rysa, var lugn; vi veta, hvad vi äro hans höghet skyldiga. — Godt! Farväl, mina herrar! sade Henrik. — Sire, ropade hertigen, mer förskräckt öfver konungens bortgång än öfver hans närvaro; är jag då verkligen fånge? Få mina vänner ej besöka mig? Får jag icke gå ut? Han tänkte härvid på morgondagen, då hans möte med hertigen af Guise var så nödvändigt. — Sire, fortfor hertigen, då han såg konungen nära att bevekas, låt mig åtminstone få vara ers majestät nära; där är min plats; jag kan ju vara fången där lika väl som annorstädes och bättre bevakas där än på alla andra ställen. Sire, bevilja mig den ynnesten att få vara hos ers majestät. Konungen var nära att bifalla hertigens af Anjou begäran, ty han insåg ej, att däri kunde ligga någon fara, då hans uppmärksamhet i hast vändes mot dörren: där stod<noinclude> <references/></noinclude> im6c1hmyziovm77x022sivn25pu9ps4 104 196728 584033 2024-12-18T18:43:18Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 584033 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />42</noinclude>en lång figur, hvilken med hufvud, armar, händer och fötter gjorde alla upptänkliga nekande åtbörder. Det var ingen annan än Chicot. — Nej, sade Henrik, ni far ej illa här, monsieur, jag finner för godt, att ni förblir här. — Sire! … stammade hertigen. — Då konungen af Frankrike yttrat sin vilja, bör det vara er nog, sade konungen med högdragen blick, som fullbordade hertigens nederlag. — Sade jag ej, mumlade Chicot, att jag i själfva verket är konung af Frankrike! {{linje|5em}} <section end=kap6 /> <section begin=kap7 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">7. <br /><b>Ett besök.</b></h2> Dagen därpå, klockan nio, satt Bussy helt lugn och spisade frukost i sällskap med Remy. — Hör Remy, sade plötsligt Bussy, tyckte du dig icke känna igen den där personen, som neddoppades i ett stort kar, då vi passerade gatan Coquillère? — Jo, herr grefve, jag håller just på att i mitt minne leta efter hans namn. — Du kände då igen honom? — Nej, han var redan för blå. — Jag borde ha hjälpt honom ur klämman, sade Bussy, men jag var sannerligen för mycket upptagen af mina egna angelägenheter. — Men om ni ej kände igen honom, sade Remy, så är det åtminstone säkert, att han kände igen oss, som hade vår naturliga färg; också tyckte jag, att han ursinnigt stirrade på oss och hotande knöt näfven. — Är du säker därpå, Remy? — Ja. — Dâ, sade Bussy, måste vi taga reda på, hvem det var; jag kan ej lämna en förolämpning ohämnad. — Håll, håll! ropade Remy, som såg Bussy färdig att fatta eld; jag vet nu hvem det var. Jag hörde honom svärja. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5sgeoni1kl6z8csrg3xluj99bvvwpiw 0 196729 584034 2024-12-18T18:44:15Z Thuresson 20 Kap 6 584034 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu" from=369 to=376 fromsection="kap6" tosection="kap6" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Grefvinnan de Monsoreau|046]] k3dea4okwhfl5f71822ni6jlsbklk0j 104 196730 584035 2024-12-18T21:35:42Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 584035 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|64|{{st|<b>OM RUNSTENARS ÅLDER</b>}}|1 Cap.}}</noinclude>woro gamla, och Christenheten öktes, ändteligen til större Delen med andra af Sten blifwit förbytta. Och så lång Tid tyckes icke behöfts at göra en Runstens Skrift mindre agtad, om hon ock en god Tid efter Christendomens Hitkomst på honom blifwit uthuggen. De fleste Runstenar hafwa oförnekligen blifwit upreste efter Bönder, som ganska månge Stenar där om witna, bland hwilkes Efterkommander, så snart Fattigdom och Wårdslösa kommit i Ställe för Wälmagt och Ärelystnad, det wäl kan händt, at hela Slägters och tillika deras Minnesstenars Anseende förfallit. Sålunda hafwer jag med Förundran set, huru sådane Grafstenar, som wi nu bruke, och hwilke wärkligen warit lagde at hölja och betäcka döde Kroppar, innom 50 År eller ringare Tid, blifwit flyttade från sina rätta Ställen at tjäna til Fotträn, Trösklar och Trappstenar i enskildt Folks Hus och Gårdar. När så händer i wåre Dagar, som långt ifrån icke lemna de dödes Grifter så owårdade, som de förste Nordens Christne med sine Minnesstenar, efter äldre Bruk gjort; så kan det icke synas så underligt, om dylika deras Stenskrifter inom en lika Tid, något förr eller senare, blifwit ifrån sina första Ställen flyttade: hälst en sådan Runstenarnes Flyttning för at läggas i en Kyrkas Grundwal eller Wägg, hwilket gemenligen så skedt, at de likafullt kunnat läsas, intet är något Tekn, at de wårdslöst blifwit handterade, utan snarare, at de, til de Dödes större Heder, därigenom blifwit til så mycket förnämligare Hwilor befordrade. Man hafwer Exempel, at Helgons Lik och Grafskrifter sålunda i Kyrkomurar blifwit insatta, såsom den hel. Knuts i Odense, {{ant|Worm. fast. Dan. L. 1. c. 9.}} den helige Meinards, som war Lifländarnes förste Apostel, i Riga Domkyrka, och, som det säges, Ingrid Ylfwas i Bjälbo Sakristias Mur. Jag är ock osäker om icke et sådant Bruk gifwit Anledning til wåra Epitaphiers Upsättande på Kyrkowäggar, emedan åtskilliga af dem föreställa hela Likkistor, såsom woro de i Muren mest inpassade, icke mycket olika det förnämnda Biskop Meinards Monument. Men at mera hålla sig wid Runstenar; så finnas ock sådane, som de dödes Anhörige själfwe låtit i Kyrkomurar insätta. Hwaraf jag allenast wil anföra en i Högby Kyrkomur, i Småland, emedan, i Anseende til både själfwa Orden på honom och dess äljäst owanlige Figur, intet Twifwel lärer wara, det han ju endast til sådant Bruk blifiwit huggen aflångt fyrkantig och icke större, än at just denna Mening i twå Rader på honom kunnat rymmas: {{ant|Sigtrugr læt. <i>sitia</i> Stain thena æftir Haltan fathur sin. Guth. hial.}} d. ä. {{sp|Sigtrug lät}}<noinclude> {{huvud|||{{sp|sätta}}}} <references/></noinclude> 5qzag0hv8o2sz3z3f08yrnv7krz4qi4 104 196731 584047 2024-12-19T03:50:07Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 584047 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|1 Cap.|{{st|<b>UNDER HEDENDOMEN.</b>}}|65}}</noinclude>{{sp|sätta denne Sten efter sin fader Haldan. GUD hjälpe.}} {{ant|Baut. 1040.}} En annan icke så mycket jämn Runsten, som utan at tilförne hafwa warit uprest, blifwit lagd i Quibille Kyrkomur, ses {{ant|N. 1080 ib.}} med denna Påskrift: {{ant|Ifi auk Thurgutr, thær <i>lagdu</i> Stin ifr Jariak. Gud hialpi Sol hans,}} d. ä. {{sp|Ifwe och Thorgöt, de lade Stenen efter Jerek (eller Erik.) Gud hjälpe hans Själ.}} Flere äro de Stenar, som i Form af andre Likstenar, dock något smalare wid ene än andre Änden, såsom dylike af trettonde och fjortonde Århundradet här med Latinsk Skrift stundom förekomma, och ännu i Ryssland brukas, blifwit med Runor i Kanterne ristade och på Kyrkogålfwen lagde öfwer förmögne Bönders Grafwar. I Funbo och Långtorna Kyrkor i Upland äro twänne sådane, {{ant|Baut. 543, 621,}} i Skepsås Kyrka och på Roxlösa Kyrkogård i Östergötland, 912, 920, någre, flera Ställen intet at nämna. Dock såsom desse Runstenar äro mycket jämne och af en finare Stenart, än de, som finnas wara i frie Luften upreste; så wil jag til et Slut allenast i Korthet anmärka, at, när Christna Kyrkor här i Landet först började byggas, det intet strax blef hwar och en tillåtet, uti dem at begrafwa sine döde. Det war då en Nåd, som borde wäl betalas, at allenast på en Kyrkogård få sin Hwilostad, som af någre Likstenars mödosamma Uthuggning, på hvilke finnas både Runor och Latinska Bokstäfwer, samt deras Lägen på Kyrkogårdarne, kan synas. {{ant|Baut. 937--948 J. F. Peringsk. præf. ad fragm. Run. pap. &c.}} En på Öland wid Bjärby Bro, efter gamla Sättet, uprest Runsten innehåller twänne Folks Minnen, af hwilke den ene blifwit annorstäds och en i Soknekyrkan begrafwen. Skriften är denna: {{ant|Airikr--Biurn litu raisa Stain thina at Fastulf fathur sin. Siglaug lit raisa iftir buanta sin: han jar grafin i Kirkiu}} d. ä. {{sp|Erik--Björn låto resa denne Sten åt sin Fader Fastulf, och Siglög lät resa honom efter sin Bonde (eller Man), som är begrafwen i Kyrkan.}} Slutet blifwer detta: at här finnas en oändelig Hop Runstenar, som blifwit tilredde, sedan Christendomen allmänt blifwit wedertagen och Kyrkor börjat at byggas; men at ingen däremot ännu kunnat framdragas, som uppå sig hafwer något Tekn, hwilket man kan hålla för Hedniskt. Om därföre inge Runstenar i Hedendomen blifwit ristade; så {{rättelse|ftågas|frågas}} hwad Orsaken därtil månde wara? Swaret kan här icke blifwa stort wissare, än om en annan ogjord<noinclude> {{huvud||I|Gär-}} <references/></noinclude> qghcxr3eg28b4dy7tybnyjlpxiluamf 104 196732 584049 2024-12-19T10:09:59Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ Med stöd av https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240993/FULLTEXT01.pdf 584049 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|204||}}</noinclude>kyrkväggen, men då jag vid den tiden icke fästat någon uppmärksamhet vid denna art af fornlemningar, var det mig omöjligt att i minnet identifiera dem med de ”stenklot”, som vi nu hafva att betrakta. Emedlertid insändes under förledet år af skolläraren Österberg, jemte antiqvarisk beskrifning öfver Jäders socken, äfven ritningar å nyssnämnde stenar och jag fann då att åtminstone stenen N:o 16 hör till ämnet. Äfven N:o 17 har en bland desse stenar ofta förekommande form, ehuru vi nu för första gången finna runor å en dylik sten. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf|sid=518|bildtext=<i>N:o 16. Jäders-Stenen.</i> Litt. A.}} Stenen N:o 16 liknar <i>Kärrby-stenen,</i> men är något plattare, har ingen afsvarfning närmast foten, bågarne äro större och de på stenens högsta topp hvarandra korsande ränderna äro dubbla. Den är, sedd uppifrån i cirkelrund med ett tvärmått af 17 tum (förmodligen verkmått). Höjden är 8 tum. Någon sägen om omständigheterna hvarunder denne sten anträffats finnes ej. Stenen N:o 17, som af folket benämnes ”limpan” har ett {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf|sid=518|bildtext=<i>N:o 17. Jäders-Stenen.</i> Litt. B.}}<noinclude> <references/></noinclude> lol93tygkooxf2z8la8h2vnv73nri0x 104 196733 584050 2024-12-19T11:15:27Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ Med stöd av https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1240993/FULLTEXT01.pdf 584050 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||205}}</noinclude>tvärmått af 16{{bråk|1|2}} tum, samt synes utom muren 4{{bråk|1|2}} tum. Förmodligen är den inmurad deri ungefär 4 à 5 tum och skulle således ha en höjd af 8 à 9 tum. Af ristningen,<br> ᚠᛁ — — (ᚱ)ᛁᛋᛏᛁ × ᚱᚢᚾ(ᛅ)ᛣ᛬ FI — — (ett namn som är till största delen utplånadt) RISTI RUN(A)R, se vi att någon velat föreviga sitt namn genom att inrista det i denna sten, hvilken, innan ristningen försiggått, trol. haft helt annat ändamål än att sitta inmurad i kyrkväggen. Om stenen är föröfrigt en folksägen gängse i socknen, som icke har med vårt ämne att göra, neml. att en gumma på söndagen bakade bröd och att hennes limpa till straff derför blef förvandlad till sten. Vidare har jag att omnämna det Antiqvitetsakademiens stipendiat herr Schmidt upptäckt en sten N:o 18, hvilken vi vilja kalla <i>Wagnhärads-stenen.</i> Den lärer likna de öfriga, men jag har ännu icke erhållit ritning deraf. Den ligger tillsvidare på kyrkogården vid Wagnhärads kyrka, som är belägen i Nyköpings län. Riksantiqvarien Hildebrand har berättat att han i en grafhög i Norrland sett en rund slät sten; dock trodde han ej att den blifvit bearbetad af menniskohand. Undertecknad har förleden sommar sett flere ättehögar, krönte med klotrunda, i jorden till hälften nedsjunkne stenar. En sådan anträffades på en ättehög, ett par bösskott aflägsen från den platsen, der de i Söder-Telje socken funne stenarne lågo. Sedan uppmärksamheten blifvit fästad vid desse högst egendomlige fornlemningar, skola tvifvelsutan allt flera komma i dagen. Måhända hafva de ytterligare något att berätta oss om en förtid, som vi så litet känna, men som just derför ännu mer retar vår nyfikenhet. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4i7da35uod7921oa7jzvuimdy5095p4 584051 584050 2024-12-19T11:17:41Z Gottfried Multe 11434 584051 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||205}}</noinclude>tvärmått af 16{{bråk|1|2}} tum, samt synes utom muren 4{{bråk|1|2}} tum. Förmodligen är den inmurad deri ungefär 4 à 5 tum och skulle således ha en höjd af 8 à 9 tum. Af ristningen,<br> ᚠᛁ — — (ᚱ)ᛁᛋᛏᛁ × ᚱᚢᚾ(ᛅ)ᛣ᛬ FI — — (ett namn som är till största delen utplånadt) RISTI RUN(A)R, se vi att någon velat föreviga sitt namn genom att inrista det i denna sten, hvilken, innan ristningen försiggått, trol. haft helt annat ändamål än att sitta inmurad i kyrkväggen. Om stenen är föröfrigt en folksägen gängse i socknen, som icke har med vårt ämne att göra, neml. att en gumma på söndagen bakade bröd och att hennes limpa till straff derför blef förvandlad till sten. Vidare har jag att omnämna det Antiqvitetsakademiens stipendiat herr Schmidt upptäckt en sten N:o 18, hvilken vi vilja kalla <i>Wagnhärads-stenen.</i> Den lärer likna de öfriga, men jag har ännu icke erhållit ritning deraf. Den ligger tillsvidare på kyrkogården vid Wagnhärads kyrka, som är belägen i Nyköpings län. Riksantiqvarien Hildebrand har berättat att han i en grafhög i Norrland sett en rund slät sten; dock trodde han ej att den blifvit bearbetad af menniskohand. Undertecknad har förleden sommar sett flere ättehögar, krönte med klotrunda, i jorden till hälften nedsjunkne stenar. En sådan anträffades på en ättehög, ett par bösskott aflägsen från den platsen, der de i Söder-Telje socken funne stenarne lågo. Sedan uppmärksamheten blifvit fästad vid desse högst egendomlige fornlemningar, skola tvifvelsutan allt flera komma i dagen. Måhända hafva de ytterligare något att berätta oss om en förtid, som vi så litet känna, men som just derför ännu mer retar vår nyfikenhet. {{Tomrad}} <section end="”Stenkloten” på Ättehögarne." /><noinclude> <references/></noinclude> j1hjz5h50k4a4vnun5tpizxo5kmfb6e 104 196734 584052 2024-12-19T11:34:02Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 584052 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" /></noinclude><section begin="Fornlemningar i Vestbo härad, Småland." /> <h2 align=center style="border: none">Fornlemningar i Vestbo härad, Småland.</h2> {{c|<big>på Svenska Fornminnes-föreningens bekostnad undersökta år 1873</big>}} {{c|af}} {{c|<b><i>L. F. Palmgren.</i></b>}} Efter att hafva erhållit utdrag af Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens dagbok för den 18 Juli 1873 med deruti lemmadt tillstånd att under samma års sommar genom gräfning undersöka fornlemmingar företrädesvis inom Bolmsö och Ås socknar i Vestbo härad och Jönköpings län, till hvilka undersökningars verkställande Svenska Fornminnesföreningens Styrelse beviljat ett anslag af 500 rdr rmt, får jag härmed vördnadsfullast till Svenska Fornminnesföreningens Styrelse afgifva följande berättelse om dessa under September månad gjorda undersökningar. Den under hela månaden rådande regniga väderleken förhindrade ganska mycket arbetet, så att jag ej medhann på långt när så mycket som jag eljest kunnat och ämnat. Utom de gräfningar som verkstäldes sysselsatte jag mig äfven flere dagar med att noggrant undersöka de fasta fornlemmingar som finnas på Bolmsö, och om hvilka jag nu först vill lemma en kort redogörelse. <h3 align=center>Fornlemningar på ön Bolmsö.</h3> Denna ö, belägen i sjön Bolmen, har en längd från stenudden i norr till Lunna Näs i söder af goda 1{{bråk|1|2}} mil; bredden torde icke på något ställe uppgå till {{bråk|1|2}} mil. Ön är temligen jemn; några större höjder finnas icke. I norr och nordost genomkorsas hon dock af kala sandåsar, här kallade ”rocknar”. Den vestra sidan af ön sluttar sagta mot sjön, den östra deremot är mera brant. Stora sträckor af öns yta upptagas numera af<noinclude> <references/> {{sidfot|||14}}</noinclude> ptzjmu89ni3u6nfqrmhetfarb9kl9dg